Röster om Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Tre röster från armeniska fredsaktivister
Efter fyrtiofyradagarskriget om Nagorno-Karabach under hösten 2020 har Azerbajdzjan och Armenien förändrats. Armenien gick förlorande ur kriget och protesterna mot regeringen avlöser varandra. Rasmus Canbäck har träffat armeniska och azerbajdzjanska fredsaktivister.
Av Rasmus Canbäck 4 mars, 2021
Tre röster från azerbajdzjanska fredsaktivister kan du läsa här.
I torsdags förra veckan rapporterade Blankspot om hur Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan kallade till protester i huvudstaden Jerevan för att förhindra vad han kallade för en statskupp. Jag gav i artikeln en bakgrundsanalys som i korthet handlar om hur Armenien förändrats efter kriget.
Kriget kan sammanfattas med att det är två folkrättsliga principer som står mot varandra. Den ena om Azerbajdzjans territoriella integritet och den andra om armeniernas rätt till självbestämmande i Nagorno-Karabach. Krigssegrarna på 90-talet försäkrade den senare av dem och den armeniska militären har fram till nu haft en upphöjd status i landet.
Efter höstens krig har ordningen vänt. Visserligen är större delarna av Nagorno-Karabach fortfarande i armenisk kontroll, men regionen är beroende av ryska fredsbevarande truppers skydd. Kritiken mot den armeniska regeringen är stor och människor undrar varför regeringen och tidigare regeringar har misslyckats med att förhandla fram ett fredsavtal mellan Armenien och Azerbajdzjan.
I mina intervjuer med armeniska fredsaktivister berättar de om bakgrunden till misslyckanden. De berättar om hur historie- och informationsrevisionism har skapat en falsk bild av konflikten och hur regeringarna misslyckats med att förhandla om fred med Azerbajdzjan.
Aram Amirbekian: ”Första gången jag träffade en azerbajdzjan, någonsin, var förra året. Är inte det otroligt?”
I ett fredsupprop från armeniska aktivister under höstens fyrtiofyradagarskrig står det ”kampen för fred är i motsats till ojämlikhet, förtryck och väpnad konflikt som är en följd nationalism och imperialistisk ambition, och i motsats till auktoritära system som förtrycker och exkluderar det mänskliga värdet”.
Med andra ord är fred enligt de undertecknade motsatserna till vad regeringarna förespråkar idag.
Jag får tag på en av medskribenterna till fredsupproret, Aram Amirbekian, för att höra om hans syn på Armenien efter kriget.
– Det var runt sommarens krig som jag började göra eftersökningar på förklaringar kring konflikten och kom ganska snart fram till att jag inte håller med om den nationalistiska bild som Armeniens regering signalerar. Innan fyrtiofyradagarskriget under hösten var det en ganska snäv och nationalistisk bild där armén var så gott som glorifierad, en symbol för ett starkt Armenien. Jag skulle säga att det var väldigt snävt vad man fick tycka om militären, ensidigt.
Hur tycker du att det har förändrats efter kriget?
– Många av de skadade soldaterna är ute och protesterar och nu finns det en helt annan kritik mot armén. Den är inte längre oantastlig, som den var innan. Det finns en kritik mot dåliga villkor i armén nu, och symboliken har brutits ner.
Mitt intryck är att krigslagarna som begränsade vad man fick dela i medier och sociala medier om vad som hände under kriget gjorde att det skapades en hel del manipulation av nyheter säger jag till honom.
Har detta bidragit till att människor är besvikna på regeringen?
– Ja, definitivt. Det var en hel del manipulation. Alla var i chock när eldupphöret signerades den tionde november. Folk kunde inte föreställa sig att staden Sjusji kunde intas. Staden har alltid utmålats som en ointaglig plats som ligger uppe på ett berg och har i den nationalistiska skrivningen varit militärt viktig.
– När staden intogs var det som om det inte bara var en plats som gick förlorad, det var också en bild av oövervinnlighet som försvann. Regeringen rapporterade bara om vinster från kriget, så förlusten som följde har definitivt ändrat något i landet.
Hur menar du?
– Jag skulle säga att den vanliga medborgaren pratar mycket mer om vad som händer och man ifrågasätter regeringsinformation på ett helt annat sätt. Oberoende medier, ja som där jag själv skriver, har blivit populärare. Det kanske är det som är skillnaden mellan att förlora och vinna i ett krig… hmm… nej vi båda var förlorare, jag vill inte prata om vinst… men du förstår. I Azerbajdzjan har jag förstått att man knappt får säga något kritiskt längre. Här i Armenien har vi i motsats fått en öppnare diskussion.
– Men om vi ser på historieskrivningen här i landet så är den till viss del revisionistisk, men framförallt bygger den på att skapa en berättelse där Armeniens fel legitimeras. Ta Khojalimassakern som exempel. Här finner man argumenten för att legitimera massakern och förvränga vad som faktiskt hände. Beskrivningen är både revisionistisk och legitimerande. Kanske kan detta ändras nu, när folk börjar ifrågasätta mer.
Historien om Khojalimassakern är disputerad och fungerar väl som exempel på när historieskrivningar går isär eller förvrängs. Beskrivningen om vad som hände, varför det hände och vilka möjligheter civila hade att fly skiljer sig avsevärt mellan länderna. Men det som är säkert är att hundratals azerbajdzjanska civila dog när de flydde från Nagorno-Karabach.
Hur är det att vara fredsaktivist? I Azerbajdzjan är aktivisterna ganska marginaliserade, hur är det i Armenien?
– Jag skulle inte kalla oss marginaliserade, men visst vi är inte många. Jag har varken fått några hatiska meddelanden eller utstått hot, eller något sådant om det är det du menar? Däremot kunde jag se att hela civilsamhället ställde upp på regeringens retorik under kriget. Det fanns liksom inte utrymme för kritik. När vi skrev fredsuppropet så formulerade vi det på sådant vis att det inte skulle anses bryta mot krigslagarna. För vi ville inte ha några problem med lagen.
Hur ser du på fred? Vad betyder det för dig?
– Låt mig berätta. Första gången jag träffade en azerbajdzjan, någonsin, var förra året. Är inte det otroligt? Vi är grannar, men vi har aldrig träffats. Sedan jag började engagera mig med fredsaktivism har jag träffat likasinnade azerbajdzjaner. Man skulle kunna tänka sig att det skulle skava, men det gör det sällan. En av mina bästa vänner numera är azerbajdzjan och vi pratar väldigt mycket.
– Min dröm och tro är att vi ska neutralisera gränserna. Låt människor träffa varandra! Alla behöver inte vara akademiker eller högt uppsatta. Låt vanligt folk resa till varandra!
– Jag tror på att det är genom lokalbefolkning och gräsrotsinitiativ som vi kan nå fred. När utländskt finansierade fredsinitiativ har funnits så har de ofta undvikit att prata om elefanten i rummet: kriget. De pratar om allt annat. TV-serier, vem som får ligga med vem, ja du fattar, allt möjligt förutom det stora traumat.
Det låter som fred är ganska långt borta säger jag. Vad tror du är anledningarna till kriget?
– Visst så finns de nationalistiska narrativen som vi måste bli av med och vi måste spola tillbaka bandet för att nå fred. Men jag ser också att det finns stora ekonomiska intressen bland oligarker och människor med makt som tvärtemot folken har tjänat pengar på kriget. När dessa tjänar pengar på ett krig så minskar incitamenten för en fredsuppgörelse.
Mane Papyan: ”Vet du? Vi har till och med samma skämt!”
I en artikel från 2015 går det att läsa om en pogrom, förföljelse, mot azerbajdzjaner i byn Gugark i Armenien. Artikeln sticker ut i Armenien. Det är inte ofta som information delas om Armeniens felsteg. Mane Papyan som skrev artikeln har efter nästan tjugo års fredsaktivism kommit att betraktas som en pionjär inom fältet.
När artikeln publicerades delades den vitt och brett i både Armenien och Azerbajdzjan.
– När jag vaknade på morgonen hade jag fyrtio till femtio vänförfrågningar från azerbajdzjaner på Facebook. När jag kollade på vad som publicerats såg jag att det fanns länkar till min artikel i andra artiklar i Azerbajdzjan, men i artiklarna som den hänvisades till så var historien helt annorlunda. I Azerbajdzjan hyllades jag som hjälte, medan i Armenien kallades jag för förrädare.
Hur var den annorlunda?
– Så här, pogromen i Gugark är inte omtalad i armenisk historieskrivning och innan jag skrev om det så fanns det i princip inga fakta om saken på armeniska. I Azerbajdzjan beskrivs händelsen som väldig blodig, att ett hundratal azerbajdzjaner dött och att de brändes eller hängdes. Helt enkelt en brutal skrivning. När jag grävde i arkiv från Sovjettiden så stämde inte historierna överens. Det var sju döda och armenier som utfört pogromen blev dömda. Det var givetvis en bit mörk historia trots det.
Varför är den inte omskriven i Armenien tror du?
Mane ser eftertänksam ut, men svarar sedan.
– Det beror nog på lite olika saker. Men om du tittar på armenisk skrivning om armeniernas historia så har det inte funnits någon tradition av att skriva om misslyckanden. Alla våra historier handlar om framgångar och skönmålningar. Det är inte det att man inte erkänner att dessa saker har hänt, utan snarare som så att man inte tycker att de är relevanta – varför ska man skriva om det dåliga så att säga? Dagens generation ungdomar är helt annorlunda.
Sedan fortsätter hon:
– En annan anledning är kanske just det som jag fick utstå. Artiklarna kidnappas av någon annan för sina ändamål, så journalister vill inte riskera detta. En sorts självreglerande censur.
Mane Papyan är utbildad journalist och specialiserar sig på konfliktjournalistik, men arbetar sedan tio år tillbaka professionellt för olika organisationer som arbetar för fred. Däribland Rädda Barnen i Armenien, Armenian Progressive Youth och Imagine Dialogue.
– Jag har deltagit vid ett tiotal fredsläger för Armenian Progressive Youth och Imagine Dialogue. De har haft lite olika karaktär, men riktar sig oftast till ungdomar från Armenien och Azerbajdzjan. Vi träffas för det mesta i Georgien, som är någotsånär neutral mark.
Jag ser hur hon skiner upp när hon börjar berätta om lägren. Jag märker att det är här hennes engagemang och passion ligger.
– När de träffas så är de oftast ganska återhållsamma den första dagen, men efter första dagen så brukar de skämta. Vet du? Vi har till och med samma skämt! De är ärvda från Sovjettiden. För både armenier och azerbajdzjaner finns det mängder med skämt om georgier. När ungdomarna upptäcker detta, så öppnas liksom en dörr. Vid några tillfällen har det förkommit romanser – armenier och azerbajdzjaner som blir kära. Är inte det fint?
Vad talar ni om på lägren?
– Lägren som jag deltog i hos Imagine var riktigt intressanta och svåra. Där talade vi om konflikten och historia. Vi hade väldigt konstruktiva samtal. Vi talar om stereotyper om varandra och jämför historieskrivning. Ibland kunde någon säga något riktigt hemskt om den andra sidan, och så såg jag på dem att de ångrade sig direkt. Ofta bad de om ursäkt.
När man läser om fredsinitiativ är det vanligt förekommande att dessa läger nämns som ett positivt exempel på hur man kan arbeta med fred.
Efter höstens krig har stämningen förändrats.
– Det känns som om vi är tillbaka på ruta ett igen. Jag försökte hålla span på hur deltagarna reagerade under kriget… jag förstår att dessa ungdomar var för unga för kriget på 90-talet och förstod inte hur det kändes med krig. Nu känner de det. Krigets barn är ännu en förlorad generation, tror jag.
Kommer du fortsätta med att anordna fredslägren?
– Inte nu. Jag kommer göra det i framtiden. Men just nu tror jag att det skulle skada mer än vad det ger. Jag väntar på den rätta tiden. Och den kommer komma. Jag är optimist.
Leon Aslanov: ”För att vara ärlig står länderna långt ifrån varandra nu”
När jag söker efter fredsaktivister i Armenien och Azerbajdzjan återkommer jag ofta till en hemsida, Caucausus Talks. Det syns att den är relativt ny, men den är ambitiös och genomtänkt. Här går det att läsa mänskliga historier från södra Kaukasus tre länder: Armenien, Azerbajdzjan och Georgien, och de släpper en podcast och kortare webinarier. De utreder ämnen som hur historieskrivning går till i de krigsdrabbade länderna och hur man kan nå fred genom förhandlingar mellan Armenien och Azerbajdzjan.
Jag träffar Leon Aslanov som är en av grundarna till hemsidan och den som samordnar deras arbete. Han är boende i London och jag blir först förvånad när han berättar att han är armenier. Namnet Aslanov är en ryssifierad stavning, vilket i mångt och mycket är ovanligt i Armenien och desto vanligare i Azerbajdzjan.
– Min pappa är pontisk grek och min mor är armenier. Pontiska greker är som du kanske vet från norra Turkiet. I samband med folkmordet mot kristna [armeniska folkmordet drabbade alla kristna i Turkiet] flydde min fars familj till Armenien. När Sovjetunionen föll så flyttade vi till London istället. Här bor jag kvar och har studerat lingvistik på universitetet. Jag pratar engelska, armeniska, azerbajdzjanska, turkiska, franska och arabiska.
Vad är idén med Caucasus Talks?
– Känner du till DiEM 25? Det är en vänsterorienterad europeisk tankesmedja som genom ett nerifrån-upp perspektiv analyserar demokratisk utveckling i Europa, och försöker verka för fredliga processer i konfliktområden. De bygger sin tanke på en akademisk grund med vetenskaplig infallsvinkel till utmaningarna. Vi försöker att göra lite samma sak, fast i södra Kaukasus.
– När vi startade hemsidan i somras var det inget krig. Vi hade ganska stora planer och ville få människor att bli hörda. Sedan kom kriget i juli och vårt fokus skiftade. Det kändes inte alls bra. När det var över tänkte vi att vi kunde pusta ut och återgå till vårt arbete, men så kom fyrtiofyradagarskriget. Stämningen blev liksom spänd i gruppen och vi tänkte först att vi inte skulle skriva eller göra något av det, men vi blev så illa tvungna när det inte tog slut.
Hur tog ni er an uppgiften med kriget?
– Vi samlade armenier och azerbajdzjaner för att signera en fredsdeklaration och lade ut den på hemsidan. Ganska snart började flera av dem, framförallt i Azerbajdzjan, få obekväma meddelanden. Så vi lade fredsdeklarationen bakom lösenord istället, men i Azerbajdzjan har man blockerat sidan. Den borde fortfarande vara blockerad.
Vilka ser du som de stora utmaningarna i efterkrigstiden?
– Först och främst, jag pratar ju både armeniska och azerbajdzjanska och följer båda ländernas medier. Vad som slagit mig är hur lika problemen är när de inte pratar om kriget. I båda länderna pratar aktivister om kvinnorättsfrågor och humanitära frågor. Jag vill egentligen skapa en mötesplats för aktivister från båda länderna att bemöta dessa frågor tillsammans istället för att de ska ha var sin plattform. Kanske kan man skapa ett utbyte då?
– Men visst, kriget har förändrat mycket. I Armenien handlar mycket i politiken om relationen till Ryssland. Många hävdar att Karabach har samma status som Sydossetien nu, alltså att det är en lydstat under Ryssland. I Azerbajdzjan är kritiken mot regeringen mindre än någonsin. För att vara ärlig står länderna långt ifrån varandra nu. Det känns mörkt. På Caucasus Talks försöker vi finna energin för att hitta tillbaka till där vi var.
Ni har en ganska hög akademisk nivå på Caucasus Talks. Ser du en utmaning i att nå ut till andra än välutbildade?
– Ja till en viss del. När jag samtalar med folk så säger jag alltid till dem att de ska försöka hålla sina resonemang så enkla som möjligt. Inte ens välutbildade orkar för det mesta med att lyssna på för komplicerade budskap. Men jag tror inte heller att vi ska underskatta människor. För att nå fram till lösningar och fred, så behöver vi trots allt arbeta på en hög akademisk nivå, och jag tror att folk är ganska mottagliga för detta. Det bästa vore om vi kunde skapa större utrymmen för icke-politiker att mötas tror jag. Det skulle sätta press på politiker att lyssna till resonemang.
**
Rasmus Canbäck skriver en krönika varje vecka om Ryssland och Kaukasus med ett fokus på människorättsfrågor. För att inte missa nästa prenumerera på Blankspots nyhetsbrev. Läs fler av Rasmus Canbäcks texter hos Blankspot här.
