Reportage om Afghanistan, Migration

Flykten från Sverige

Det går ett rykte om att utvisade Afghaner kan få asyl i Frankrike. Men vad väntar dem i Paris? Martin Schibbye reste dit för att söka svar.

Av Martin Schibbye 28 mars, 2018

Vid tunnelbanestationen Place de la Chapelle står ett tjugotal unga killar och huttrar i kylan. Våren dröjer i Paris och temperaturen kröp ner till noll under natten.

Stämningen är avvaktande. Flera har svept in sig i stora täcken och i mitten av klungan står ett bilbatteri med uttag för mobilladdare.

Det småpratas på dari, tigrinja, franska, arabiska och sedan en tid även på svenska.

– Lyssna på mig, jag har bott i Sverige, men de ville utvisa mig så jag flydde hit: allt de skriver på internet om att man ska få lägenhet, 200 euro varje månad och få studera det är lögn. Lögn! Inget stämmer, säger Reza högljutt.

Klädd i en svart jacka med huva har han haft som strategi att hålla sig i rörelse under natten.

Längs med gatan ligger det rester av blå och rosa liggunderlag och tunna plastpåsar virvlar i luften. En bit bort, bredvid gallret, står två bajamajor. I en av dem ligger en person och sover med benen utstickande på trottoaren.

Förra sommaren sov tvåtusen personer på gatorna i området men skingrades i en stor polisinsats.

Nu växer befolkningen igen.

– Jag har varit här i över ett år och har ingenstans att sova: Ingenstans att duscha, inga pengar och inga id-handlingar, fortsätter Reza upprört.

I bakgrunden ekar ljudet av ambulanser under tunnelbanans broar. Ett tiotal ungdomar samlas snabbt omkring Reza och nickar instämmande när han fortsätter.

– Om någon frågar mig om de ska fly hit så säger jag: Välkomna! Vet du varför? Jo vi är inte här för att duscha, bo eller tjäna pengar! Vi är här för att det råder krig i alla Afghanistans 24 provinser, fortsätter Reza och sveper med handen mot gatan och drar huvans snoddar hårdare kring halsen.

Efter över än ett år i Paris har han börjat tappa svenskan och övergår till att prata franska.

– Vi lever som djur här i rännstenen, det är skit, men vi vill inte dö och så länge bomberna exploderar i Kabul sover jag hellre här bland råttorna. Skulle inte fransmännen fly om det var krig i Paris? frågar sig Reza med en ilska som går att ta på.

Under broarna står ett hundratal tält uppslagna.

Bakom gruppen är ett galler uppsatt och inifrån industrilokalen hörs skratt och röster. Dörren flyger upp och doften av marmelad och varm choklad sprider sig.

Den femtioåriga volontären Anary Radan plockar omsorgsfullt fram croissanter på brickor.

– Vi serverar också leenden och information, säger hon och fortsätter att plocka fram marmelad från baklagret.

Vid ett bord bres mackor av volontärer från fyra olika hjälporganisationer. Vissa morgnar har de även yoghurt och frukt. Men inte i dag.

Förutom bristen på sovplatser menar Anary Radan att den största utmaningen för flyktingarna är tillförlitlig information.

– Utan kontakter, telefon med surf, batterier, eller språkkunskaper är det svårt.

Den senaste tiden har hon märkt att det varje morgon i matkön stått nya afghaner – från Sverige.

– Det är en trend, först förstod jag inte vad det berodde på. Men nyligen fick jag höra om ryktet som går i Skandinavien om att man kan få asyl här.

Ett rykte hon ser allvarligt på.

– Om det sprids osakliga påståenden om situationen kommer människor att riskera sina liv för att ta sig till Paris på lastbilar och tåg. Det kan bli farligt för dem och när det visar sig inte stämma så dödar man deras hopp, igen, säger Anary Radan sammanbitet.

Hon är med i en löst sammansatt grupp som kallar sig ”Solidaritet med migranter” och visar upp rum fyllda från golv till tak med madrasser och filtar.

Enligt henne är det extremt svårt att få asyl i Frankrike och endast 30 procent av de som ansöker beviljas.

– Det har aldrig varit lätt, men just nu är det svårare än någonsin, säger Anary Radan och rusar in på lagret för att hämta ännu en burk med marmelad till morgonens smörgåsar.

Så stannar hon i steget och funderar.

– Vi mättar magar i dag, men i morgon är alla hungriga igen. Ibland känner jag att allt vi gör är meningslöst.

Inne på volontärernas kontor är mat och läsk staplat. Det är lugnare här i dag jämfört med för ett par år sedan.

Sommaren 2017 packade Ali sin väska – igen. Förra gången han tog beslutet var han i Pakistan. Då tog han sig som 16-åring över berg och nationsgränser genom Europas barrskogar till Sverige.

Nu stod han i Vingåker och var återigen beredd att riskera allt.

Efter två år i Sverige hade han skrivits upp i ålder och fått sitt tredje avslag.

Samtidigt hade han lärt sig språket flytande, tentat av grundskolan och kommit in på teknisk linje på gymnasiet. Det gick rykten om nya lagar som skulle ge uppehållstillstånd för de som studerade, men han vågade inte chansa.

Ingen verkade riktigt heller veta.

Och han ville inte lägga sitt öde i någon annans händer.

Han hade sagt farväl till sina vänner, klasskamrater och sin svenska familj på samma sätt som han ett par år tidigare tagit avsked av sin afghanska familj.

Flera erbjöd sig att gömma honom. Men han hade bara skakat på huvudet åt de förslagen.

Utan att veta vad eller hur han skulle göra när han kom fram, begav han sig iväg: köpte en biljett till Paris och satte den ena foten framför den andra.

Det fick bära eller brista.

Inte en enda gång under resan så stoppades han. Välklädd, nyklippt och med en ny kabinväska såg han inte ut som stereotypen av en flykting.

– Jag var så nervös, men tänkte att jag måste fly från Sverige för att inte hamna i Afghanistan.

Klassfotot från nian i Vingåker. Alis fingeravtrycken fanns inte i systemet så han kunde söka asyl på nytt i Frankrike.

De joggande paren framför Eiffeltornet är varmt klädda med både mössa och vantar. En hundägarna rastar sina dalmatinervalpar och en bit bort sitter ett förälskade par tätt hopslingrade på en av de gröna träbänkarna.

Snart kommer parken att stå i blom.

– Jo, absolut det är jättefint, men det är väldigt svårt att hitta en toalett just här, säger Ali på klingande svenska.

Hans fokus har varit att överleva vintern – inte att utforska stadens turistattraktioner. För att visa vart han bott håller han upp mobilens kartapp och följer med fingret längs med floden Seine och dess broar.

– Jag bodde i nästan två månader under broar. Jag minns namnen på dem allihop.

Den första tiden i Paris glömmer han aldrig.

– Jag sov utomhus och gick runt, runt på dagarna. Jag kände ingen och hade inga pengar. Det var svårt, jag var rädd, minns han.

Samtidigt var han lite bitter. Men inte på Sverige, eller sig själv. Mest på situationen. Två av de bästa åren av sitt liv var förlorade och han var tillbaka på ruta ett. När han såg grupper med svenska turister brukade han försöka gå nära och tjuvlyssna.

Han saknade Vingåker. Skolan och vännerna.

Men det fanns sidor av Paris som han uppskattade: Ingen gick över på andra sidan av gatan när han kom gående eller tilltalade honom på engelska.

Alla förutsatte att han var en av Paris elva miljoner invånare från världens alla hörn.

– Skillnaden är inte storleken på staden utan hur de ser på en här, det är lättare att smälta in.

Samtidigt var motsättningarna mellan ”afghaner och afrikaner” stor.  I bland blev det slagsmål vid matutdelningen och han och landsmännen drevs under hot bort från bron den först bron som de sov under.

Efter drygt två månaders väntan och promenerande blev det Alis tur att lämna sina fingeravtryck.

Eftersom han gjort samma sak vid ankomsten till Sverige och fått avslag, är det enligt gällande lagstiftning den så kallade Dublinförordningen, till Sverige han borde skickas tillbaka.

– Jag valde att vara ärlig och berätta för den franska handläggaren att jag fått avslag i Sverige. Jag ville inte börja mitt nya liv med att ljuga, säger han.

Skulle hans fingeravtryck dyka upp var alternativet att överklaga eller gå under jorden.

Men några fingeravtryck dök oförklarligt nog inte upp i de europeiska registren.

– Jag hade tur, säger Ali.

Väl igenom nålsögat flyttade han in på ett boende tillsammans med fyra andra ungdomar. Två fransmän och två andra afghaner. Han fick pengar insatta på ett bankkort som han kunde köpa mat för.

– Det blir ofta ägg, krossade tomater, kyckling och ris. Maten är billig i Paris.

Boendet menar han är bättre än det svenska. De flesta dagarna sitter han klistrad framför fransk tv för att lära sig språket.

– I Sverige frågade alltid min lärare varje morgon: ”Vad har hänt i världen?”. Det var så jag lärde mig svenska genom att se på nyheterna. Det var en bra metod, så nu gör jag samma sak här med de franska nyheterna, även om min lärare inte är här, säger Ali.

Hade han haft lektion i dag hade han berättat om att det i morse rapporterades om ett självmordsdåd i Kabul med 26 döda.

Två dagar i veckan har han undervisning i närheten av sitt boende.

– Vi lär oss prata svenska… nej franska så klart, säger han och skrattar.

Den franska asylprocessen beskriver han som mer effektiv än den svenska men också mindre noggrann.

– Intervjun var lättare här och på engelska utan tolk. I Sverige var allting mer…seriöst. De fokuserade på detaljer i min by, id-handlingar och ålder, här var det andra frågor.

Det han upplevde som viktigaste för de franska myndigheterna var att han kunde bevisa att han var från Afghanistan.

Efter fyra månaders väntan så fick han svar.

– Jag beviljades ett ettårigt uppehållstillstånd, säger han överlyckligt och nästan smakar på ordet. Uppehållstillstånd.

Svenska kyrkan ligger centralt i Paris på rue de Médéric.

Det är historier som Alis som nu sprider sig med blixtens hastighet över kontinenten. Ovanför på fasaden ovanför rue Médéric vajar en svensk flagga. Framför järngrinden står flera unga killar med ryggsäckar.

Inne i det öppna caféet sitter ett stort antal personer vars ansikten lyses upp av skenet från mobiltelefonerna.

Ingen frågar om religiös tro i dörren.

– Bara i dag har det kommit tio nya afghaner som pratar svenska från Sverige och som jag aldrig sett förut, säger Sara Brachet.

Efter trettio år i Frankrike blev chocken stor när hundratals afghaner som pratade flytande svenska plötsligt knackade på dörren.

– Det känns som om Sverige har lurat killarna eftersom man tog emot dem 2015 och sen fick de inte stanna. Vart ska de då ta vägen? frågade sig Sara Brachet.

Men snabbt övergick chocken i nya rutiner. Tillsammans med församlingen kavlade hon upp ärmarna och kyrkan erbjöd läxläsning, möjligheter att duscha, tvätta kläder, översättning av dokument och guidade turer i Paris.

Kyrkans frys fylldes med pizzor och församlingar runt om i Sverige började skänka sin kollekt till verksamheten.  Sammanlagt omkring 100 000 kronor kommit in från församlingar runt om i Sverige.

– Ingen ska gå härifrån hungrig, men framförallt kan vi ge dem ett sammanhang, berättar Sara Brachet.

Sara Brachet är sedan oktober anställd på deltid för att jobba med att stötta de afghaner som sökt sig till kyrkan.

En del av pengarna ska också användas till rådgivning för flyktingarna hos en fransk jurist specialiserad på asylrätt.

Men enligt Sara Brachet är det sociala minst lika viktigt. I början satt killarna uppe på läktaren och de andra besökarna nere i caféet.

– Men nu har många lärt känna varandra: Sjömän, småbarnsföräldrar, au-pairer och afghaner umgås och pratar när de möts här på söndagarna.

Totalt bedömer Sara att 300 personer med ursprung i Afghanistan passerat kyrkan sedan oktober och redan nu syns tecken på att kyrkans resurser är ansträngda.

Inne på toaletten står ett rött timglas och en uppmaning om att stanna max tio minuter.

– Vi har bara två tvättmaskiner och en dusch. Så det blir svårt att hänga med om det fortsätter att komma fler nu i vår.

Under vintern avrådde hon de som hörde av sig och undrade om de skulle fly till Paris.

– Men nu vet jag inte vad jag ska säga längre eftersom Sverige smygdeporterar människor till Afghanistan.

Enligt Sara Bratchet finns en liten, liten chans till asyl i Frankrike, men det är ingen garanti.

– Jag förstår att de tycker det är bättre att bo på gatan i Paris än i Afghanistan, men jag vet också att tillämpningen av lagarna kommer att skärpas i Frankrike precis som i Sverige.

Den franska debatten liknar den svenska och många vill se snabbare beslut, en hårdare tillämpning av Dublinförordningen och deportationer. Internt förbereder sig kyrkans anställda nu på att hantera de avslag som kommer att komma.

Sara går ut till kaféet igen och hälsar på alla hon möter.

– De som kommer hit… det verkar som om Sverige skickar iväg de allra allra bästa, de trevligaste, mest hjälpsamma, fantastiska killarna. Det känns konstigt att Sverige inte ser vilken resurs de skulle kunna vara.

Att lindra nöden för de som som på Paris gator var självklart för Prästen Tua Sällström.

Under flyktringkrisen 2015 lovade Frankrike att ta emot 30 000 syriska flyktingar. Att jämföra med de större antal som sökte sig till Sverige.

Den svenska kyrkan i Paris ligger centralt vilket är en av förklaringen att många tar sig hit direkt efter att ha klivit av tåget.

Altaret inne i det öppna kyrkorummet är upplyst, men just nu är bänkarna tomma. Enligt prästen Tua Sällström som jobbat två år i Paris,  var det självklart att de skulle hjälpa de som kom.

– Det ligger i hela det kristna evangeliet att om människor är i en utsatt situation så försöker man hitta olika sätt att lindra den situationen.

Men när hon första gången blev kallad ”mamma” av en av killarna så tyckte hon det var ”superjobbigt”.

– De hade ingen och ville ge mig en kram, jag kände att det inte var min roll som präst, att kramas, det är inte vad jag ska hålla på med… Men sedan kände jag att om detta kan stärka dem som människor, så varför inte.

När Tua Sällström berättar om det senaste året stockar sig rösten.

Det svåraste är att stänga dörren på kvällen. Det vänjer man sig aldrig vid.

– Att låsa när jag vet att de kommer att frysa, det får en att tänka.

Vissa kvällar har hon legat vaken och velat göra om hela kyrkan till en sovsal. Men det hade inte varit möjligt och då hade de fått lägga ner allt annat.

– Men hur mycket vi än gör känner vi oss ändå enormt otillräckliga, säger Tua Sällström.

Samtidigt har församlingen fått nytt liv av de nya besökarna. Under glöggkoket inför den åriga julbasaren kokade de afghanska killarna glögg och satte etiketter på flaskor tillsammans med äldre damer som bott i Paris sedan 1950-talet.

– Det var så fint att se den kontakt och förståelse för deras situation som uppstod.

Afghanerna från Sverige har också fått kyrkan och henne själv att ställa sig nya svåra frågor. Mot de som velat döpa sig har hon varit tydlig mot att det ”troligtvis” inte underlättar i en asylprocess och att det kan bli farligt om de måste återvända.

Men i flera fall har tron varit genuin och de har döpt några av de afghaner som sökt sig till kyrkan i Paris.

– Vi gör det under gudstjänsten inför hela församlingen. Vid ett tillfälle berättade en av killarna om sitt liv och om sin tro. Det blev ett uppvaknande för många i vår församling. Många som döptes som barn fick känna på hur stort dopet kan vara för en människa. Att det kan vara det enda ljuset i tillvaron för tillfället, säger Tua Sällström.

Under det senaste året har ofta lärare, gode män och familjehemsföräldrar ringt henne i förtvivlan över att deras ungdomar varit på väg.

Eller varit enormt tacksamma för att deras ungdomar tagits om hand.

– I början sa jag ”Kom inte hit!”. Men det var grundat på det jag visste då – Migrationsverkets besked om Dublinförordningen och att man bodde på gatan. Det jag inte kände till var alla kryphålen och de olika sätt som finns att kringgå de regler som ska gälla i hela Europa. Så i dag säger jag inget.

Om det blir en varm vår kommer det att komma fler, det är hon övertygad om.

– Jag ser ett stort behov av att de som kommer får en mjuk och trygg övergång in i det franska vardagslivet. Vi får diskutera med våra chefer om hur vi på sikt ska kunna upprätthålla det vi i dag kan erbjuda.

Skymningen faller över Paris och fler och fler börjar plocka ihop sina ryggsäckar och dra loss mobilladdaren ur väggkontakten.

Klockan fem stänger kyrkan.

Några av de som kom först har Tua Sällström lärt känna så bra att hon bjudit hem dem på middag.

– Mina barn har gått från att säga ”mamma du pratar bara om flyktingar” till att lära känna dem och förstå, så det känns också bra, säger Tua Sällström.

Parken framför Eiffeltornet är vacker, men för Ali är det en svår plats att hitta toaletter på.

Jag promenerar med Ali genom parken framför Eifeltornet och vi får båda kliva åt sidan när två väl beväpnade franska poliser cyklar förbi i blå uniformer.

Ali ser oberörd ut.

Nyligen har stadens alla soptunnor bytts ut till genomskinliga påsar för att ingen ska kunna gömma vapen i dem eller placera ut sprängladdningar.

Diskussionen om migranter är upphetsad i medierna och Ali har med egna ögon sett att polisen i Paris är något annat än den svenska.

Vi sätter oss på en turistfälla till servering med utsikt över Eiffeltornet, ett stenkast från en bro han själv sovit under.

Från köket hörs ljudet av porslin som läggs i plastbackar.

Av de trettio afghaner som kom till Vingåker 2015 har tio fått stanna, de övriga 20 har gått under jorden, utvisats eller flytt vidare. En del till Italien. Andra försöker ta sig till England.

Nu hör de alla av sig till honom.

– Alla skriver på snapchat och säger ”vi kommer, du får ta hand om oss i Paris”.

Men han försöker få dem att stanna i Sverige.

– De måste pröva allt, de måste testa den nya lagen om studier, men de lyssnar inte på mig. De har gett upp. Flera av dem går inte ens till skolan längre: ”Varför ska vi lära oss svenska, när de ändå utvisar oss”, säger de.

Nu när våren kommer och det blir varmare kommer han inte längre att kunna hejda dem.

Trots att han nu har sitt papper så saknar han ofta Sverige innan han ska somna.

Under vinter-OS satt han klistrad framför tv:en och höll på de svenska skidåkarna ”vi är riktigt bra”.

Men nu till sommarens fotbolls-VM blir det svårare.

– Kanske att jag håller på Frankrike i fotboll, vi får se, säger han och skrattar.

Utanför värmer solens sista strålar trots att det börjar bli kallt. Han vet inte vad som händer om ett år. Men hoppas få sitt uppehållstillstånd förlängt.

Ali har lärt sig att fransmännen uppskattar att han kan namnen på kyrkor, monument och broar. De behöver inte veta att han lärt sig dem genom att sova under dem. Han lägger också matpengar på kläder och på att klippa sig för att se proper ut.

Kyparen klädd i vitt förkläde kommer fram, klappar om honom och frågar var han kommer ifrån.

– Afghanistan, säger han stolt och skiner upp.

Kyparen knyter nävarna och spänner musklerna, som för att visa att landet inger respekt och lägger armarna om hans axlar.

– Bienvenue a la France!

Fotnot: De afghanska namnen är fingerade

Av Martin Schibbye