Röster om ,

En del firar "Alla hjärtans dag" andra flyr – Dagbok från Kabul vecka 7.

"Under dessa högtidsdagar så känner man att man inte har sin frihet. Det är som att vara i ett fängelse och det gör en irriterad över dessa små svårigheter", skriver Mohammad i veckans dagbok.

Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökandeDet här är min dagbok från Kabul. (Läs tidigare inlägg här.)

14:e februari

Alla hjärtans dag firas i nästan alla länder, men jag visste inte att människor i Afghanistan också firar den här dagen. Men det fanns också många som blev arga över att folk öppet visade sin kärlek ute på gatorna.

En del nyfikna var ute och tittade, medan andra höll sig inne av rädsla för attentat. Jag gick ut för att dokumentera dagen, men hängde inte kvar för länge, eftersom man alltid funderar över risken för att talibanerna ska spränga en bomb i större folksamlingar.

Dagen firades med ballonger och hjärtan men talibanerna menar att man i Afghanistan inte ska fira andra länders traditioner. 

Ibland har talibanerna, inför den här typen av dagar, skickat ut hot och sagt att firandet ska förhindras. I städer och regioner där talibanerna har en stor närvaro, som Ghazni, är det farligare att fira ”Alla hjärtans dag”, än på de platser där regeringen styr. 

Dagen visar att det inte är lätt att få alla i Afghanistan att fira en och samma sak. I Afghanistan finns många som tycker att religionsfrihet och humanism är viktiga värden men många andra vet mindre om mänskliga rättigheter. 

När väl firandet av ”Alla hjärtans dag” är över är nästa högtid det afghanska nyåret, Nowruz. Även det är ett firande som talibanerna motsätter sig och anser vara haram.

Nyåret firas stort över landet och många gör speciella saker just den dagen. Folk dansar och firar och även det gör talibanerna arga och nyårsfiranden utsätts för attacker. 

Under dessa högtidsdagar såkänner man att man inte har sin frihet. Det är som att vara i ett fängelse och det gör en irriterad över dessa små svårigheter. 

Men inte ens talibanerna borde ju vara emot att man köper presenter till de man älskar? Hur kan det vara ett problem i samhället? Eller att man firar att ett år passerat och ett nytt står framför oss?

Det känns ändå positivt att dagen firas i Kabul. Människor är glada och det gör mig glad att se. Det hade varit omöjligt under den tid då talibanerna styrde. Då kvinnor inte kunde gå ut, handla eller bestämma sig själva för vem de skulle gifta sig med, eller ge blommor till. 

I dag är Afghanistan ett annat land och för varje år så utvecklas det, men det är inte lätt med det överhängande hotet från talibanerna. De gillar att inte att människor öppet visar sin glädje. 



15:e februari

Ni som läser min dagbok skickar ibland in frågor och en fråga jag fick från min före detta lärare på Lindeskolan var vad som finns i affärerna och vad man köper där?

I Kabul finns inga butiker som ICA, Willys eller Hemköp istället går de flesta till olika marknader eller mindre affärer som har en speciell vara. Det är svårt att hitta saker om man inte vet vart man ska gå, men det går att hitta och köpa vad som helst. 

Det svåra kan vara, att även om allt man behöver finns, så är inte kvalitén alltid den bästa. I Sverige använde man sakerna till de blev för utslitna och då köpte man nytt, men här i Afghanistan så blir inget någonsin för slitet eller gammalt för att säljas.  Ibland kan man inte tro vad man ser som är till försäljning. 

Det gäller också teknik, det går att köpa en Samsung Galaxy S8+ eller en Iphone X och de kostar därefter – men batteritiden och kvalitén är inte densamma. Det gäller också kläder, det finns allt och det är billigt men det man köper går ofta sönder inom ett par månader. 

Det svåraste att hitta tycker jag är skor. De som finns är inte av bra kvalité och även om det står NIKE och ADIDAS på dem så är de gjorda i Kina och ja, de fungerar inte som skor. 

Allt det här beror på att de flesta människor är väldigt fattiga och att det i landet som häller hög kvalité exporteras. 



16:e februari

I veckan har jag läst en del av debatten i Sverige om migration. Jag läser att många av de invandrare som kom till Sverige före oss och som är svenska medborgare vill skicka ut oss. 

De är som skorpioner mot oss som kom senare.

Kanske vill de behålla sina platser i politiken eller så är de rädda för att själva bli utsparkade?

Jag läser en skribent, Arian Karapet, som skriver om att invandrare måste skickas tillbaka och det verkar bli som han vill. 

Men i Iran vill inte regimen att vi lever och i Europa får vi de allt besvärligare, framför allt de som flytt och är motståndare mot regimer får svårt om de skickas tillbaka. 

Det känns orättvist att vi som flytt ska attackeras av en som själv flytt. 

Vi som utvisats vet hur svårt livet är här i Afghanistan medan de som skickar ut oss inte verkar vilja tro det. 

En fråga jag återigen fick i veckan och som jag ofta får är vad som sker när man utvisas till Kabul? 

Jag träffar många som utvisats och en sak som är svår för dem är frågan om religionen. Afghanistan är en svår plats för andra religioner än islam. Migrationsverket vet om detta, men många unga kristna utvisas hit ändå. Kanske bryr de sig inte om människoliv, eller så vill de följa sina regler?

Väl här vågar väldigt få berätta eller vara öppna med sin tro. En del berättar för mig om deras problem med att utöva sin religion här efter utvisningen. Men de riskerar dödsstraff. Så varför vill de ändå berätta? 

De hoppas att kanske, kanske läser Migrationsverket om hur de har det. 

Så att inte fler ska skickas hit. 

17:e februari

I veckan förbereder sig en vän på att fly – igen. Min vän är på väg till Iran. 

Många som utvisas från Sverige och inte kan gömma sig i Afghanistan måste fly vidare för att kunna skapa sig ett bättre liv och en bättre situation. 

Innan han kan ge sig av är det mycket som måste fixas, bland annat ett visum. Sverige borde tillåta de som utvisas att åka någon annanstans. Vad gör det för skillnad om man skickar unga människor hit som aldrig varit här och som inte kan bo här?

Av alla jag träffat i Kabul de senaste nio månaderna sedan jag själv utvisades så är få kvar i landet. Ingen förutom mig själv nästan. De flesta flydde vidare till Iran, andra satte kurs mot Turkiet och jag har sett på nyheterna hur de hamnat i nya svårigheter och att många dött. Kyrkogårdarna för flyktingar i Turkiet är nu fulla hörde jag. Det jag får höra är att nu under vintern är chansen för de som väljer Turkiet ungefär 50 procent. 

Kylan skördar offer och en del skjuts också. Att lämna Afghanistan och möta de svårigheterna visar hur situationen är här. 

Jag tycker det visar att det inte är värt att utvisa ungdomar hit eftersom de kommer att fly igen och riskera sina liv mellan nya gränser. 

Min vän som ska till Iran är rädd eftersom han har ett tatuerat kors på handen, så han vågar inte ta bussen. Inom Afghanistan är det säkrare att flyga. Men sista biten från Herat blir det buss. 

18:e februari

Irans ambassad i Kabul är välbesökt. På dagarna är kön lång med afghaner som söker visum. Men det är dyrt att ordna visum i Kabul så en del väljer att resa till Kandahar för att få ett billigare pris på sitt visum. Den iranska ambassaden har nämligen flera konsulat i de olika provinserna. Men vägen till Kandahar är också riskfylld. Det finns områden som kontrolleras av talibaner. Har man pengar kan man gå till ett kontor och lämna in sitt pass och pengar så fixar de visum och det blir kanske så vi gör för att slippa ta den farliga vägen och ändå få det billigare än på ambassaden här i Kabul. 

Men inget av det här hade varit möjligt om inte människor i Sverige hade hjälpt min vän. Framför allt är det en kvinna som gör det möjligt att söka visum. Vi vill tacka henne om hon läser detta. 

Tack till alla människor i Sverige som fortfarande bryr sig om oss och hjälper oss att klara oss i ett land där människor inte har samma värde.

**

Läs alla Mohammeds tidigare dagboksanteckningar här.

I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Under hösten 2019 återvände Blankspots utsända reporter till Afghanistan för fjärde gången. Det senaste reportage från den resan kan du läsa här. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.