Röster om Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Azerbajdzjans nya segerpark spär på hatet
I Azerbajdzjan har regimen öppnat en ny park där segern efter kriget i Nagorno-Karabach firas. I veckans krönika analyserar Rasmus Canbäck dess betydelse.
Av Rasmus Canbäck 22 april, 2021
Med öppnandet av den nya segerparken i Azerbajdzjan visar regimen att en fredlig lösning på konflikten i Nagorno-Karabach är alltmer avlägsen. Parken som bär armenofobiska förtecken är bara ett exempel på hur den polariserande retoriken snarare trappats upp än stillats.
Parken är flera kilometer lång och utgörs av bärgade krigsföremål som Azerbajdzjans militär kommit över från den armeniska sidan. Det går att finna pansarvagnar, artillerikanoner och rester från raketer som slagit ner i civila områden i Azerbajdzjan.
Allt visas upp för allmänheten. Men det är inte dessa saker som väckt omvärldens uppmärksamhet.
I onsdags visade statlig media bilder på Azerbajdzjans ledare Ilham Alijev när han besökte en utställning i parken.
På bilderna ser man Alijev vandra runt bland döda armeniska soldaters hjälmar. Han går vidare till byggnader där karikatyrliknande vaxdockor på armenier ligger i skyttegravar, fängslade i jordiga hålor eller dödade i en bunker.
Skaparna av vaxdockorna har i statlig azerbajdzjansk media uttryckt ”vi försökte att göra de fulaste skapelserna. Normalt gör vi vackra saker. Men nu var det omvänt. Det var en lång och svår process. Vi gav dem krokiga näsor, platta huvuden och andra detaljer”.
På sociala medier har familjer lagt upp filmer på när deras barn hånar vaxdockorna. Bland annat ses en ung pojke skrattande komma till sin mamma och skrika att han skjutit armenier med ett maskingevär.
Det dröjde inte länge förrän kritiken haglade från utländska journalister och från Armenien. Flera har uttryckt det osmakliga i att håna stupade soldater. Kritikerna kallar det också för en avhumanisering som spär på armenofobin i Azerbajdzjan.
En azerbajdzjansk fredsaktivist, Bahruz Samadov, som jag tidigare intervjuat har skrivit en analys av parkens betydelse. Han är statsvetare i Prag, men befinner sig i Azerbajdzjan i skrivande stund, och forskar på hur Alijevregimens retorik förändrats efter kriget.
Analysen kan sammanfattas med att hatet och armenofobin är konstruerad av regimens styrande elit. Syftet är dels att stärka sin egen makt och dels att skapa en extern fiende för att legitimera ett auktoritärt styrelseskick.
Istället för att prata om fred, utsmyckas Alijevs tal med krigshets och förnekelse av att det bor armenier i Nagorno-Karabach.
För min personliga del släpptes bilderna precis i rättan tid. Jag höll på att krokna.
Under fyrtioåtta timmar hade jag utsatts för påhopp från azerbajdzjanska internetkonton.
Jag hade skrivit en tweet om att jag kommit tillbaka från Nagorno-Karabach, sett förödelsen som de azerbajdzjanska missilattackerna utgjort och föreslog att det kanske inte var lämpligt att Azerbajdzjan utgör värdstad för sommarens Europamästerskap i fotboll.
Azerbajdzjan anklagas med goda bevis för att ha brutit mot Genèvekonventionen under höstens krig i Nagorno-Karabach, och håller efter fem månader efter eldupphöret fortfarande en stor mängd armeniska soldater i fångenskap.
När ett återlämnande av fångarna äntligen skulle ske för ett par veckor sedan återvände tomma plan till Armenien. Samtidigt kommer ständigt nya rapporter om tortyr mot soldaterna och det finns många fall där Röda korset nekas tillträde till dem.
Förutom personpåhopp och hot om våld anklagades jag också för ensidig rapportering och flera försökte påkalla utrikesministeriets uppmärksamhet för att svartlista mig från Azerbajdzjan.
Sanningen är den att regelrätta hot och hatfulla kommentarer inte är ovanligt mot aktivister och reportrar som åker till Nagorno-Karabach. Det är något man i princip får räkna med och jag var beredd på det.
Frågan är snarare om påhoppen kommer från verkliga individer eller statligt finanseriade nättroll.
Journalisterna Julia Carrie Wong och Luke Harding publicerade en artikel tidigare i april i tidningen the Guardian som just handlar om azerbajdzjanskt statligt organiserat näthat på Facebook. Hatet riktar sig mot röster som är kritiska mot regimen.
Man får kalla det en lågoddsare att de skulle operera på andra plattformar än Facebook också.
Samtidigt finns det tydliga fall av när individer utsatts för regelrätta dödshot av azerbajdzjanska tjänstemän. En av dem är fotbollsaktivisten Sascha Düerkop som anordnade en turnering i Nagorno-Karabach 2019.
I en krönika innan resan skrev jag just om hur svårt det är att rapportera om konflikten, och efterdyningarna från resan visar på detta.
Om rapporteringen uppfattas som ensidig av den ena parten, oftast Azerbajdzjan, startar sådana drev som jag bevittnat.
Men att kritisera Alijevregimen är inte samma sak som att förneka de avskyvärda bombningar som skedde mot civila områden även i Azerbajdzjan under kriget.
Här verkar koncepten blandas ihop. Det måste trots allt vara möjligt att skriva om Azerbajdzjans bristande demokrati utan att balansera det med skrivningar om Armenien.
Mane Papyan, en armenisk fredsaktivist jag intervjuade tidigare i våras, beskrev det som ”en sorts självreglerande censur”. Att när ens texter misstolkas och används för politiska syften av endera parten i konflikten tystas journalister att skriva om den.
I samma stund som bilderna från den nya segerparken släpptes upphörde påhoppen mot mig. Nättrollens fokus får jag anta skiftades.
Ett som är säkert är att den azerbajdzjanska regimen motarbetar en fredlig lösning till konflikten i Nagorno-Karabach. Och motsägelsefullt nog har den efter höstens krig snarare trappat upp krigsretoriken än att stilla den.
Segern har givit mersmak och nu sänder regimen ut signaler som tyder på att den är beredd på att gå ut i ännu ett krig.
**
Rasmus Canbäck skriver en krönika varje vecka om Ryssland och Kaukasus med ett fokus på människorättsfrågor. Läs fler av Rasmus Canbäcks texter hos Blankspot här. För att inte missa nästa prenumerera på Blankspots nyhetsbrev. Just nu arbetar han också på en bok och han skriver ner fler intryck från sina resor på Facebook-sidan ”Österut med Rasmus Canbäck”. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
