Reportage om

Lång väg mot fred efter kriget i Nagorno-Karabach

Kriget i Nagorno-Karabach är en av vår tids mest ignorerade konflikter. Blankspots skribent för den ryskspråkiga världen Rasmus Canbäck är den första utländska journalisten på flera månader att få tillträde till regionen. Följ med honom till "efterkrigets" nya verklighet.

Vi stannar bilen i en kurva. Jirayr kliver ut med sin son och säger till mig, fotografen Areg och översättaren Nvard att följa med honom.

Han är lika gammal som mig, trettioett, men rynkorna runt de vänliga ögonen och det gråa håret vittnar om ett tuffare liv. Han ser både ung och gammal ut samtidigt. 

– Se där borta, säger han och pekar på några hus på bergssluttningen ett par hundra meter bort, där är azerbajdzjanerna. Du ser, där är skolan och kyrkogården som jag berättade om. Våra familjer ligger begravna där.

Hans blick blir bekymrad. Han skakar på huvudet och tar ett par steg ner från vägen.

– Där de blåa tälten är börjar vår sida av Taghaverd. Det är otroligt att det har blivit så här, säger han och vänder sig om mot mig. Innan kriget var det en lugn by. 

Jag ser rök från den azerbajdzjanska sidan och frågar honom om vad det är.

– Ibland bränner de saker för att jävlas med oss. Ibland kan det vara bildäck, bara för att människorna i byn ska bli oroliga, och ibland kan det vara någons hus. 

Jirayr med sin son framför huset. Foto: Areg Balayan.

Efter höstens krig har kartan ritats om. Byar som tidigare låg mitt i Nagorno-Karabach har plötsligt blivit centrum för gränskonflikter. Taghaverd är en av dessa. Byn är fem kilometer lång och sträcker sig från botten på en dal och vidare upp i bergen. 

Den övre delen av byn ligger strategiskt på vägen mot staden Sjusji, eller Sjusja som den heter på azerbajdzjanska. När staden intogs i början på november förra året slöts också avtalet om eldupphör. Men fortfarande har inte parterna kommit överens om gränserna.

Enligt azerbajdzjanska militären tillhör hela Taghaverd dem, men i verkligheten är halva byn  fortfarande i armenisk kontroll. 

Hittills har inga civila azerbajdzjaner tillåtits flytta till Nagorno-Karabach och än finns det ingen infrastruktur inom de azerbajdzjanska gränserna. Det gör att det ligger i den azerbajdzjanska militärens intresse att ta kontroll över byn och vägen som passerar den.

– Efter eldupphöret körde både azerbajdzjanska och armeniska bilar på den här vägen, berättar Jirayr när vi kör ner mot byn. Det var ganska obehagligt. När barnen kom med skolbussen kunde de peka finger åt dem eller håna dem. Ibland kastade de stenar på våra bilar.

Sedan dess har de ryska fredsbevarande trupperna tagit över kontrollen av vägen och tillåter azerbajdzjanska bilar att köra där ett par gånger i veckan under ett par timmar. Då är vägen avstängd för armeniska bilar.

Vi är på väg till Jirayrs brors hus men gör ett kortare stopp på vägen.

– Här var mitt hus innan kriget, säger han, och öppnar en port. Vi hade tänkt att öppna en liten restaurang här.

Jirayr visar var byn delats. Foto: Rasmus Canbäck.

Han visar in oss på tomten. Myntan har börjat gro och när vi går i gräset sprider sig doften från den. En bäck nedanför huset kluckar och fåglar hälsar oss välkomna med sin sång.

Det ser inte ut att ha bott någon där på lång tid. Jag tänker att det inte krävs mycket för ett hus att verka öde. Spåren från en lycklig familj med ett rikt socialt liv finns kvar. Det finns en liten pool, fruktträd och en plats för grillning, brödbakning och vodkatillverkning. 

– Min sista dag jag hade i huset var den tjugosjunde september när kriget började. Jag och mina vänner samlades här för att dricka kaffe innan vi begav oss till militärbasen för att inrätta oss. 

Jirayr går fram till fönstret. Pekar på ett hål från granatsplitter och visar oss hur huset även skadats invändigt.

– Raketen slog ner på tomten, säger han och visar vägen till fruktträdgården. Här är bombhålet. Du kan se hur träden skadats hela vägen fram till huset.

Han stänger porten till huset och vi sätter oss i bilen igen.

– Jag kommer flytta tillbaka hit så snart jag kan. Ingen tvekan om saken, men min fru måste först få jobb i byn igen, säger han.

Hans brors hus ligger ett par hundra meter bort. Träden har börjat slå ut och vårsolen värmer oss. Det är en fridfull plats. 

Barnen springer runt på tomten och leker. Fotografen Areg tar sig an dem medan jag och Nvard pratar med de vuxna. Areg är gatukonstnär och har fått upp ögonen för den ofarliga bakdelen på en raket som slagit ner i marken utanför Taghaverd. Han vill färglägga den tillsammans med barnen. 

– Vart ska ni någonstans, frågar Jirayrs svägerska Ruzanna. Jag vill inte att ni åker för långt bort!

– Du behöver inte vara orolig, svarar Areg, jag tror barnen kan behöva göra något roligt idag!

Barnen skrattar och följer med honom till bilen. 

– Du ser här på kullen bakom huset, säger Lernik, Jirayrs bror, och pekar på en höjd femtio meter bort. Där bakom krönet börjar Azerbajdzjan numera. Vi hör dem ibland rida på hästarna. Det är enda sättet för dem att ta sig hit. 

Bomb som målats. Foto: Areg Balayan.

Möter ni azerbajdzjanska soldater ibland?

– Nej inte direkt. De är nog lika rädda för oss som vi är för dem egentligen. Soldaterna som är just i denna byn har svårt att komma ifrån. Men ibland försvinner boskap på andra sidan och som du såg på vägen bränner de också saker i den del av byn där de är. 

Areg kommer efter en stund tillbaka med barnen. De springer fram till sina föräldrar och berättar lyckligt om vad de har gjort.

– Vi målade raketen och så gav jag lite färg på en port på vägen till skolan. När barnen får syn på den kanske de kan få lite glädje, säger Areg till oss och vi slår oss ner för att äta lunch. 

Lernik ställer fram maten, vin och vodka.

– Egentligen hade jag velat grilla, men grannen har precis hittat sin döda sons kropp. I respekt för dem vill vi inte sprida lukten från grillen. 

Efter maten följer vi med en av döttrarna till skolan som ligger nedanför huset. Fortfarande har man inte fyllt i skyttegravarna och fasaden till byggnaden är skadad av granatsplitter på alla sidor. På baksidan står ett bord med blommor.

– Det slog ner en bomb här som tog livet av ungefär femton soldater. Nu låter vi blommorna stå här för att minnas dem, säger hon. 

– Förra veckan kom azerbajdzjaner till byn och sade åt oss att ta ner alla flaggor som vi har, ”ni tillhör Azerbajdzjan” sade de till oss berättar hon när vi går runt på skolgården. Men vad kan vi göra? Det är vår by och vi bor ju här…

Omfattningen av bombningarna mot Nagorno-Karabach från den azerbajdzjanska sidan har till viss del bekräftats genom rapporter från organisationer som Human Rights Watch och Amnesty International, men när man är på plats gör dessa rapporter knappast regionen rättvisa. 

I vissa byar och städer vi besökte finns det knappt en byggnad som inte skadats. Samtidigt hävdar Azerbajdzjans diktator Ilham Alijev att inga civila mål bombades. 

I mitt hotellrum i huvudstaden Stepanakert var fönstret krossat av splitter och när jag på mina morgonpromenader medan de andra sov gick ner för gatan i centrum fanns det – utan att överdriva – spår från kriget i varje kvarter.

Marknader, broar, sjukhus, kraftstationer, fotbollsanläggningar, bostäder och skolor är exempel på ödelagda eller skadade platser.

en krönika innan resan beskrev jag bakgrunden till gränslösheten i kriget och hur regeringarna misslyckats med att verka för en fredsprocess. 

Men när jag läser texten ser jag att den misslyckas med att beskriva vilka krafter som måste föreligga dessa gränslösa attacker.

Hur ska jag någonsin kunna förstå? Hur ska jag kunna återberätta detta så att ni läsare förstår?

Vi reste vidare mot Martuni som jag skrev om i förra veckan. Staden låg under större delar av kriget mitt i frontlinjen. Chefen för stadens krisberedskapscentrum berättade för oss att åttahundrafemtio av ungefär niohundra hus antingen ödelagts eller skadats.

Själv hade han tilldelats en temporär lägenhet med sin fyragenerationsfamilj tills det att hans hus återuppbyggts. 

När Areg knackar på vid ett hus och vi träder in möts vi av Edik. Han ligger på en säng med en krycka bredvid. På golvet står det ett tiotal hinkar och skålar där vattnet från taket droppar. 

– Regeringen har lovat oss ett nytt tak. Men de där… ja de fattar inte hur man arbetar effektivt. Istället för att ta ett tak åt gången så öppnar de massor med tak. Så nu får vi sitta i det blöta.

Edik i sitt hem. Foto: Areg Balayan.

Ediks hustru Elmira kommer in i rummet och säger till oss att gå in i vardagsrummet. Hon hjälper Edik upp ur sängen.

– När jag hörde gradraketen slå mot marken slängde jag mig framför en journalist, berättar Edik. Jag puttade henne mot marken och tryckvågen skadade mitt ben.

Elmira dukar fram te och kaffe, och skär upp frukt till oss. Vi sätter oss för att prata. Telefonen ringer från det andra rummet. 

– Ska du inte ta telefonen, frågar Edik sin fru.

– Jag vet inte var den är!

– Det är inget piano, så tung är den inte att bära med sig!

De bråkar som ett gammalt par. Lite med glimten i ögat, men mellan raderna märks det att de levt ett liv tillsammans. 

Hon rör sig kvickt, så som en äldre kvinna kan göra som bemästrar sitt hushåll och hittar telefonen.

– Nej nej, säger Elmira i telefonen. Allt är bra här. Taket håller. Så så med dig. Vi har gäster.

Det var deras dotter som ringde och undrade om taket håller.

Grannhuset är helt ödelagt av en gradraket och explosionen från en likadan som slog ner i deras trädgård förstörde deras tak och delar av huset. 

Plötsligt hörs ett mumlande bakom ett hörn. Jag vänder mig om och får syn på en äldre dam som sticker fram huvudet genom en fönstergavel som finns inne i huset.

– Tyst med dig, gå och lägg dig, skriker Elmira till henne. Här finns det inget att vara nyfiken på! 

Nvard går fram och försöker säga hej. Även hon höjer rösten för att bli hörd. 

– Hon är döv. Det är lönlöst att prata med henne, säger Elmira.

Telefonen ringer igen.

– Taket håller. Nej, det droppar inget alls, försäkrar Elmira sin dotter igen och lägger på.

Ediks mor. Foto: Areg Balayan.

Dropparna hörs slå mot vattnet i skålarna i rummet bredvid. 

– Om det inte vore för att journalisten inte svarar på mina telefonsamtal vore jag nöjd, skrockar Edik. Kanske skulle jag aldrig ha slängt mig framför henne.

– Nej, skämt åsido, hon kom hit och kramade om mig, säger han och ler. Hon kallade mig för hennes räddare, och det gjorde mig glad på riktigt. Under ett krig är vi alla offer för något. Jag har skadat mitt ben, någon annan har förlorat det helt. 

En operation skulle kosta honom runt tjugofemtusen kronor. Pengar som de inte har. Läkarna på sjukhuset i Martuni har rekommenderat honom att invänta det franska läkarteamet som kommer från diasporan. De kan utföra operationerna kostnadsfritt.

– Till dess får jag sitta här. Och det är ju inte säkert att operationen kommer hjälpa i alla fall, säger han. 

Vi tystnar och lyssnar till ljuden från dropparna och Ediks mor som mumlar för sig själv. Jag tar en bit äpple. De har förlorat så mycket och huset är förstört, men bjuder ändå på allt de har hemma.

Edik börjar dra skämt om en närliggande by för att liva upp stämningen. Om man får tro dessa historier är byborna otroligt dumma. Jag svarar med norgehistorier. Vi skrattar åt dessa. 

Telefonen ringer ännu en gång. 

– Nu får du sluta ringa. Jag har ju sagt att alla är bra! Här droppar inget vatten, säger Elmira. 

Hon ställer samtidigt fram ännu en skål. Det har börjat droppa på sängen där Edik låg. 

”Regeringen har lovat oss ett nytt tak” Foto: Areg Balayan.

Väl tillbaka i Stepanakert blir vi inbjudna på middag hos Jirayrs svågers familj. De har liksom Jirayrs familj varit tvungna att lämna Taghaverd och bor tillfälligt med sina tre barn i en tvårumslägenhet på ungefär trettio kvadratmeter. 

Vardagsrummet och tillika sovrummet har de gjort om till middagsrum för kvällen.

– Kommer du ihåg branden igår, frågar Jirayr, min vän kollade med kikare och såg att de brände ett hus. Det var inga bildäck som jag trodde. 

Svågern, Vahram, och hans fru sitter med tunga huvuden och säger inte mycket under middagen. I deras tystnad syns det att de behövt lida. Jirayr hade dagen innan berättat att fruns far hade dött i samband med att Taghaverd överlämnades till Azerbajdzjan. 

Lernik med sin familj, bakom kullen ligger Azerbajdzjan. Foto: Areg Balayan.

Han hade hjälpt soldater att komma bort från byn innan överlämnandet skulle ske, men de azerbajdzjanska styrkorna hade kommit fortare än han trott. När kroppen lämnades till familjen av Röda Korset var den skjuten med otaliga skott från kort avstånd över hela kroppen och ansiktet var skändat på de mest förskräckliga sätt. 

Jag har tagit del av ett stort antal bilder på liknande skändningar och återigen bekräftar Human Rights Watch att sådana skett – men omfattningen framgår inte. 

– Jag arbetar som lastbilschaufför för armén, säger Vahram, och under kriget körde jag nödvändigheter till fronten.

– Det är det farligaste uppdraget man kan ha, fyller Areg in. Drönarattackerna riktade sig särskilt mot transporterna till fronten för att strypa tillförseln av mat och material.

Efter kriget har han fortsatt köra förnödenheter för militären och ofta till gränsutposterna.

– Ibland har soldaterna på andra sidan bett oss att köpa cigaretter till dem, säger Vahram. Då har de inte velat ta emot dem personligen, utan vi har fått lägga dem på marken och så har de gått fram och lämnat pengar efteråt. De är också rädda. 

Gatukonst av Areg. Foto: Areg Balayan.

Areg reser sig från bordet och säger till barnen att ”nu är det dags att gå ut”. De har förväntansfullt sett framemot detta ögonblick och följer med honom.  

När vi kommer ut efter middagen ser vi hans senaste verk på en vägg.

Alla ler och barnen skrattar. 

**

Rasmus Canbäck skriver en krönika varje vecka om Ryssland och Kaukasus med ett fokus på människorättsfrågorFör att inte missa nästa prenumerera på Blankspots nyhetsbrev. Läs fler av Rasmus Canbäcks texter hos Blankspot här. Just nu arbetar han också på en bok och han skriver ner fler intryck från sina resor på Facebook-sidan ”Österut med Rasmus Canbäck”.