Röster om

Personal på sjukhuset i Nagorno-Karabach: ”Det var så mycket blod att vi knappt kunde ta oss fram”

Kriget i Nagorno-Karabach är en av vår tids mest ignorerade konflikter. Möt sjuksköterskorna som aldrig glömmer vad de såg.

Blankspots skribent för den ryskspråkiga världen Rasmus Canbäck är på plats i Nagorno-Karabach efter kriget. Fyrtiofyradagarskriget under hösten 2020 var både blodigt och gränslöst. I veckans text har han rest till Martuni för att besöka det lokala sjukhuset och ta del av sjuksköterskornas berättelser av bombningarna av staden.

Nästan samtliga hus i Martuni skadades under kriget. Staden ligger i sydöstra Nagorno-Karabach – strax innan bergen möter det azerbajdzjanska låglandet. När kriget under oktober var som värst bombades staden flera gånger dagligen.

Fotografen jag samarbetar med, Areg, låter bilen långsamt rulla ner framför en av gatorna i ett villaområde. Han visar en film från sin iPad.

– Ser du här, säger han och pekar, där var jag och där, vänta, nu passerar vi – här låg en av de franska journalisterna som träffats av bomben.

Samtidigt hörs ett skrik från filmen.

– Allt kommer bli bra! ALLT KOMMER BLI BRA!

Skriket går över i ett panikartat läte. Ett skri som söker luft för att föra fram ljuden. 

På bilden ligger en man. Man ser knappt hans ansikte. Det mörkröda blodet täcker det. En grupp män springer fram. Kameran siktar ner mot marken. Dinglar fritt. Upp igen. De lyfter in honom i baksätet i en bil.

– Det är märkligt hur alla vill ha fred, men hela världen verkar besatt av krig viskar Areg bredvid. Det visas i hollywoodfilmer och på militärparader – som om krig är något fint och spännande…

Han svänger nerför en gata.

– När vi kom fram till sjukhuset kom de med en bår. Vi lyfte ut honom ur bilen. De var verkligen fantastiska på sjukhuset.

Sjuksköterskorna som arbetade under kriget glömmer aldrig ljudet av granaterna som slog ner i närheten. Foto: Areg Balayan.

Vi går in på sjukhuset och träffar en kvinna som omedelbart känner igen Areg. Hon ropar på sina sjuksköterskekollegor som möter oss och utan att ens fundera på saken tar de med oss till övervåningen för att prata ostört i ett rum.

– Vi kunde inte vara här berättar Mariam, det var alldeles för farligt. Så vi fick vara nere i källaren. Vi kom bara upp för viktiga ärenden, eller när vi behövde duscha.

De pratar i mun på varandra och översättaren Nvard får svårt att hinna med. Historierna haglar. 

– Det var värst mot slutet säger en av dem. I början kunde vi åtminstone urskilja om artilleriet kom från vår sida eller deras. För de var så pass långt borta. Mot slutet kom ljudet från alla håll – vi var omringade. De var lika nära som de våra. Vad kunde vi göra?

Sjukhuset är intakt bortsett från märken från splitter på en av väggarna. Men det är vanligt. Alla byggnader i Martuni har det. Det är ett litet sjukhus, men det syns att det är rent och välskött. Jag ber dem visa oss källaren där de arbetade.

– Vi frågar oss hur vi kunde klara av driften av sjukhuset under kriget, säger Mariam, men vi är ju proffs och vi arbetar tillsammans.

Mariam visar tavlan med namnen på soldaterna som fick vård. Foto: Areg Balayan.

På en vägg i källaren hänger en tavla med ett femtiotal namn. Den är daterad den tjugoandra oktober år tvåtusen tjugo. Mitt under kriget. 

– Vi mäktade inte med att ta ner den, säger Mariam och pekar, se, här är namnen. Nu låter vi tavlan hänga kvar för att inte glömma.

En av sjuksköterskorna börjar berättar vilka skador soldaterna på listan hade och så tystnar hon när hon kommer till en person som dog.

– Här tog vi in patienterna, ja det är ju inte perfekt… som du ser är det smalt. Här borta, fortsätter Mariam och går runt hörnet och ner för korridoren, tog vi ut dem.

– Dem?

– De döda.

– Snälla, låt oss inte gå dit, säger en annan och vänder bort med ryggen. En av sköterskorna håller hennes hand.

– Varje dag, hela tiden, svabbade vi blodet. Det var så mycket blod att vi knappt kunde ta oss fram. För värdighetens skull vara vi alla överens om att inte trampa på det. Och mitt i allt det här bodde vi… vi flyttade ut ur vårt rum när det kom för många soldater. Och vi fick sova på golvet i korridoren här.

Arkivbild. Sjuksköterskorna städar upp blodet från golvet under kriget. Foto: Areg Balayan.

Som alltid i Nagorno-Karabach och Armenien bjuder de på te och kaffe. Vi sätter oss i köket där kokerskan gör i ordning dagens lunch. Varduhi ler mot oss och stämningen i gruppen blir mindre spänd.

– Hon är vår allas mamma. Vi älskar henne! Under kriget var det hon som såg till att vi kunde fortsätta, berättar Mariam.

När Areg börjar fotografera börjar de fnittra, men de insisterar på att bli fotograferade i alla möjliga konstellationer. 

– Kom du ihåg en gång säger Mariam till Marine, när jag stod i duschen däruppe, och du skrek till mig att bomberna faller. Jag hann inte ens klä på mig!

Alla skrattar åt minnet. 

En av dem springer iväg, och sedan en annan. Det har kommit in en man på akuten som de behöver se efter. 

– Min son dog under kriget berättar Marine och skakar på huvudet, men jag var kvar här. Soldaterna behövde någon som tog hand om dem. Det var det enda rätta.

Varduhi bär upp mat till patienterna. Foto: Areg Balayan.

Plötsligt går strömmen. Varduhi, kokerskan, suckar men säger att maten ändå är klar och Areg ställer fram en ficklampa.

– Det är vårt arbete som gör soldaterna till människor säger Marine.

Varduhi försvinner med grytan och Areg följer efter för att ta foton av henne. Kvar sitter jag och Nvard i mörkret med en sjuksköterska.

– När vi evakuerades var det enda vi tänkte på: vem ska ta hand om soldaterna vid fronten om inte vi? 

**

Rasmus Canbäck skriver en krönika varje vecka om Ryssland och Kaukasus med ett fokus på människorättsfrågorFör att inte missa nästa prenumerera på Blankspots nyhetsbrev. Läs fler av Rasmus Canbäcks texter hos Blankspot här. Just nu arbetar han också på en bok och han skriver ner fler intryck från sina resor på Facebook-sidan ”Österut med Rasmus Canbäck”.

Missa inget. Få Blankspots nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kommer varje fredag med det senaste från Blankspot.

Bearbetar…
Klart! Du är med på listan.