Röster om , ,

”Konflikten i Nagorno-Karabach är underbevakad och minerad – just därför måste man vara på plats”

Blankspots skribent för den ryskspråkiga världen Rasmus Canbäck åker till Armenien nästa vecka. I hans krönika inför resan skriver han om rapporteringen kring konflikten om Nagorno-Karabach och vad som gör konflikten svårlöst.

Jag klev ut från det lilla värdshuset där jag hade inkvarterat under natten. Det var vår i luften och i solen värmde skönt. Det för de armeniska bergen typiska körsbärsträden hade börjat slå ut, och de rosa blommorna – så skira att de nästan var vita – såg ut som bomullstussar på innegården. 

En man satt på en bänk framför en gammal rostig tunna där en brasa brann. Hans ögon doldes av en svart läderkeps som sjönk djupt ner över pannan. 

Han tittade upp och log.

– Kom över, sade han på ryska. 

Jag slog mig ner jämte honom och värmde mina händer. Vi lät konversationen långsamt leta sig fram, tills han frågade vad jag arbetade med.

Krasny krest – Röda korset, sade jag. 

– Röda korset, är det sant? svarade han snabbt och hällde upp vin till mig.

Han reste sig och ropade till sin fru:

– Har du hört? Han arbetar för Röda korset!

Hon kom över och frågade om jag var här ”för jobb?”. Jag förklarade att jag bara var resenär och att det inte var min första gång i Nagorno-Karabach.

– Röda korset har gjort väldigt mycket för oss, tillade mannen. 

Röda korset är den enda utländska organisationen som har fast närvaro i den lilla armeniska icke erkända republiken som av Azerbajdzjan betraktas som separatistisk. Organisationen driver en klinik i Nagorno-Karabach och har liksom i andra konflikter en roll som medlare och bevakare av att krigets lagar följs. Däribland att krigsfångars rättigheter tillgodoses. 

Efter höstens krig har det rått oenigheter om fångutbyten. Ett hundratal armeniska soldater och ett antal civila är fortfarande i fångenskap. Azerbajdzjan nekar till att de är krigsfångar i och med de tillfångatogs efter eldupphöret den nionde november. Istället kan de dömas som terrorister.

En ny rapport från Human Rights Watch visar också på att det skett tortyr. Röda korset har nekats tillgång till många av fångarna, men kritiken mot Azerbajdzjan är för döva öron. 

Striderna om Nagorno-Karabach har nu upphört. Men det finns risk för att konflikten blossar upp på nytt.

Konflikten om Nagorno-Karabach är underrapporterad i skandinavisk media. Kanske för att den betraktas som en del av den ryska intressesfären, men sannolikt också för att konflikten är moraliskt diffus och för den bevakande journalisten är marken minerad med kritik och hat –  vilket gör att det är svårt att ta sig fram. 

I mina intervjuer med azerbajdzjanska och armeniska fredsaktivister berättas det om hur besvärligt det är att argumentera för historiska källor eller ta del av officiell information i respektive land. Men också om hur den lokala mediabevakningen domineras av nationalistiska skrivningar.

I det auktoritära Azerbajdzjan beror det på att regimen stryper alternativ, medan i hybriddemokratin Armenien för att det finns en tystnadskultur.

Att kritisera den egna militären för begångna krigsbrott är tabu i båda länderna.

Konflikten är inte helt olik den om Kosovo där Serbien står fast vid att separationen är ett brott mot landets territoriella integritet. På samma vis som Kosovo hävdat sin självständighet genom att yrka på folkrätten där ett folk har rätt till självbestämmande, säger armenierna i Nagorno-Karabach att de inte vill tillhöra Azerbajdzjan. 

Liksom konflikten i Kosovo är den i Nagorno-Karabach synnerligen kollektivt känslomässig och kopplad till etnonationalistism.

Den stora skillnaden är att det för världssamfundet numera inte är särskilt kontroversiellt att ta ställning för Kosovo som erkändes självständigt av Sverige 2008. För Nagorno-Karabach anses det av många vara oprofessionellt.

Yrkesetiskt ska journalisten låta alla relevanta röster bli hörda, men de journalister som lyckats rapportera från både Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach och Armenien går enkelt att räkna – de är få.

Det beror på att Azerbajdzjan svartlistar personer som varit i Nagorno-Karabach. För den som trots det får tillstånd att rapportera från Azerbajdzjan så kontrollerar regimen journalistens rörelsefrihet. 

Utfallet av denna policy blir att arbetet med att komma åt förstahandskällor i Azerbajdzjan försvåras avsevärt.

När jag rapporterar om krigsbrott mot den armeniska sidan anklagas jag av den andra sidan för att vara köpt av ”den armeniska lobbyn” – en statligt konstruerad konspiration om att armenier köper till sig makt. De som rapporterar om civila offer i Azerbajdzjan utan att nämna detsamma om Armenien riskerar att kritiseras för att följa azerbajdzjansk informationsrevisionism. 

De gånger jag istället valt en mellanväg och skrivit om båda sidor lika mycket har jag fått kritik från alla håll – även från journalister – för att inte förstå konflikten. 

Det är med andra ord inte lätt att göra rätt.

Och denna infekterade stämning bidrar till att göra konflikten till en av de mest svårlösta i världen. Åtminstone genom fredliga metoder. 

Under höstens krig gjorde sig båda sidor skyldiga till krigsbrott – men många experter och journalister påpekar att Azerbajdzjan utförde både grövre och mångdubbelt fler. Att inte påpeka det i rapporteringen vore förmätet.  

När jag denna gång återvänder till Armenien är det i egenskap av journalist, inte rödakorsare – en organisation jag lämnade som anställd för ett par år sedan.

Det är exakt tre år sedan jag satt på innegården, drack vin och samtalade. När jag efter pratstunden reste mig för att gå sade mannens fru till mig ”när du åker hem, se till att berätta att vi finns här” – en uppmaning som jag hört så många gånger. 

Nu åker jag tillbaka för att träffa dem igen.  

**

Rasmus Canbäck skriver en krönika varje vecka om Ryssland och Kaukasus med ett fokus på människorättsfrågorFör att inte missa nästa prenumerera på Blankspots nyhetsbrev. Läs fler av Rasmus Canbäcks texter hos Blankspot här.

Bli prenumerant nu!

Läs köpvillkoren innan du beställer.