Nyheter om Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Vattenbrist efter kriget i Nagorno-Karabach
Fyrtio procent av Stepanakerts befolkning i Nagorno-Karabach har varit utan vatten den senaste månaden. Vattenbristen ses i kombination med årets rekordtorka som en direkt följd av att Azerbajdzjan stängt av vattentillförseln efter fjolårets krig.
Av Rasmus Canbäck 12 september, 2021
I mitten på augusti sinade vattnet plötsligt i kranarna för Nagorno-Karabachs befolkning i huvudstaden Stepanakert.
Snabbt drogs det igång hjälpleveranser av vatten, som initialt kom från Armeniska staten i grannlandet i väst och sedermera tog de ryska fredsbevarande trupperna, Röda korset och andra biståndsorganisationer över distributionen.
I sociala medier florerade bilder på stadsbor som på kreativa sätt sparade vatten. De åkte ut ur staden för att tvätta sig i floder i naturen och en person konstaterar cyniskt att hon äntligen fått tummen ur för att skaffa ett gymkort: ”inte för att jag använder gymmet, men de sägs ha fungerande duschar”.
Under nästan en månad har det fortsatt, och bara för ett par dagar sedan kom rapporter om att det återigen finns vatten i kranarna i hela Stepanakert.
Taguhi Avetisian som bor i Stepanakert skriver i ett meddelande till mig.
– Det har varit fruktansvärt. Nere på gården, utanför lägenheten, placerade man en stor bil med en vattentank. Vi bor på femte våningen. Det var vansinnigt tungt att få upp allt. Vi har börjat tvätta våra kläder för hand igen. Så som man gjorde förr i tiden. Vattnet som vi använde för att tvätta kläder sparade vi för att kunna tvätta lägenheten med. Det gäller att vara kreativ!
Hon fortsätter.
– Vi fick vatten på kvällen. Kanske under 30 minuter, eller en timme, kunde vi springa ner till bilen på gården och hämta lite. Men det var egentligen alldeles för lite. För att kunna göra dagliga sysslor har vi fått spara vatten, hushålla med det i flera dagar och inte använda något i onödan.
Men även om vatten kommit tillbaka i kranarna, så är inte problemet löst på lång sikt.
Stora delar av Nagorno-Karabachs vattenresurser ligger på platser som idag är kontrollerade av Azerbajdzjan och som i sin tur har strypt tillförseln.
Det i kombination med att det under sommaren inte regnade på över 50 dagar och att Stepanakert utökat sin befolkning från 55 000 till 70 000 invånare på kort tid gör att vattenbristen blivit akut.
De ytterligare 15 000 invånarna är flyktingar från regioner som Azerbajdzjan tagit kontroll över i framförallt södra delarna av Nagorno-Karabach. Dessa områden har helt tömts på sin armeniska befolkning.
Den lokala regeringen i Nagorno-Karabach har lovat att ordna vattentillförseln till Stepanakert inom ett år. Det ska göras genom ett stort projekt där vattenledningarna som idag går genom Azerbajdzjankontrollerade områden istället dras till en närliggande flod.
Floden ligger dock bitvis i Azerbajdzjanskkontrollerade områden och arbetet i gränsområden behöver därför bevakas av ryska fredsbevarande trupper.
Regeringen räknar med att Nagorno-Karabach saknar uppemot 80 procent av sina vattentillgångar efter kriget. Det har skapat ett väderberoende där regn krävs för att fylla på vattenreserverna. Det ska då räcka till både dagligt bruk och jordbruk.
Röda korset är den enda biståndsorganisationen, förutom den brittiskbaserade Halo Trust Foundation, som är aktiv i Nagorno-Karabach. Organisationens lokala samordnare, Bertrand Lamont, utvecklar utmaningen i en intervju för Eurasianet:
– Den nuvarande vattenbristen adderar bara till en av många praktiska utmaningar som befolkningen står inför efter fjolårets krig.
Vattenbrist, bostadsbrist för flyktingar, förstörd infrastruktur och ökad arbetslöshet är andra konsekvenser som kriget skapat.
För Taguhi Avetisian är bristen på vatten bara ytterligare en förändring i sin vardag att planera för.
– Om vi inte får regn så kommer det bara bli värre. Det kanske är löst för tillfället, men jag litar inte på något just nu. Här hemma sparar vi så mycket vi kan, bara i fall att det blir kris igen.
Och bristen på vatten medför fler problem.
– I och med Azerbajdzjan har strypt vattnet så får inte heller elkraftverket energi, så vi är tillbaka till att ha strömavbrott nästan varje dag igen.
Rasmus Canbäck skriver en text varje vecka om Ryssland och Kaukasus med ett fokus på människorättsfrågor. För att inte missa nästa prenumerera på Blankspots nyhetsbrev. Läs fler av Rasmus Canbäcks texter hos Blankspot här. Just nu arbetar han också på en bok och han skriver ner fler intryck från sina resor på Facebook-sidan ”Österut med Rasmus Canbäck”.
Fakta Nagorno-Karabach
Befolkning: Den sista officiella folkräkningen genomfördes 1991 strax innan Sovjetunionens fall. Då bodde cirka 189 000 invånare i området, som till tre fjärdedelar bestod av armenier och resterande azerbajdzjanier. Innan kriget i fjol bodde det cirka 150 000 armenier i regionen, och efter bor det 30 000 färre.
Huvudstad: Stepanakert, ca 55 000-60 000 invånare (15 000 fler efter kriget)
Officiella språk: Armeniska och, sedan 2021, ryska
Geografi: Ungefär lika stort som Gotland med berg på uppemot 3000 meter över havet. Ligger där den armeniska bergsplatån möten den azerbajdzjanska steppen. Omslutet av Azerbajdzjan där regionen sedan 1991 inte är en administrativ enhet, utan uppdelad mellan flera regioner.
Konflikten i korthet: Nagorno-Karabach har formellt varit en självstyrande region i Azerbajdzjan sedan ryska revolutionen 1917 då Armenien och Azerbajdzjan under ett par år utropade självständighet från Ryssland. Efter ett krig om det armeniskdominerade Nagorno-Karabach återkom Ryssland i form av Sovjetunionens Röda armén med samma löfte till båda: att Nagorno-Karabach skulle tillfalla dem.
Nagorno-Karabach utropades av Josef Stalin till en självstyrande autonom republik innanför Azerbajdzjans gränser, med en stor majoritet armenier, men konflikten hanterades aldrig. 70 år senare, när Sovjetunionen föll, deklarerade den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach självständighet från Azerbajdzjan och ett krig bröt ut som slutade 1994 med ett avtal om eldupphör. Runt en miljon människor, armenier och azerbajdzjanier, försattes under 80- och 90-talet på flykt. Nagorno-Karabach bildade en självstyrande republik med egen militär, rättsväsende och parlament och har inte erkänts av någon annan nation.
Nagorno-Karabach erkänns istället av omvärlden som en del av Azerbajdzjan, men än kvarstår fredsförhandlingar där ett folks rätt till självbestämmande ska tas i beaktande. Förhandlingarna har under 25 år gått i stå, och statusen är därför inte avgjord.
Samtidigt har Azerbajdzjan genom oljeintäkter genomgått en snabb och kraftig militär upprustning som långt överstiger Armeniens kapacitet.
27 september 2020 utbröt ett krig mellan Azerbajdzjan och armenierna i Nagorno-Karabach. Båda sidor anklagar varandra för krigsutbrottet, men de flesta bedömare anser att Azerbajdzjan inledde invasionen i ett försök att ta tillbaka regionen och att armenierna inte hade några incitament att anfalla. Kriget slutade 10 november med ett avtal om eldupphör som undertecknades kvällen innan av Armenien och Azerbajdzjan, med Ryssland som medlare. Stora delar av området återgick i azerbajdzjansk kontroll, och Azerbajdzjan utropade sig som segrare. Ryssland fick uppdraget att bevaka vapenstilleståndet och skydda den armeniska befolkningen.
