Analys om

Så var situationen för slavarna på S:t Barthélemy

Sveriges del i den transatlantiska slavhandeln blir allt mer uppmärksammad. Men hur var situationen för de svenska slavarna på ön?

De formella reglerna för slavarnas och de fria svartas ställning reglerades i en ordningsstadga utfärdad av öns kommendant Herrman Rosén von Rosenstein. Rosenstein var också en stark anhängare av slavhanteringen och ansåg att ”slavhandeln var den förnämsta av all västindisk handelsrörelse” och att den skulle skapa ”mycken välmåga ty den medbringar all annan rörelse.”

Lagstiftningen var ett resultat av de slavuppror som ägt rum på omkringliggande öarna.

Lagstiftningen skiljer mellan ”fria kulörta” och de svarta slavarna. De fria har rätt att äga egendom och pengar. Det strängaste straffet för en ”fri kulört” var att säljas som slav.

Pengarna från en sådan försäljning gick till Kungen. Men lagstiftningen handlade främst om de svarta slavarna. Om de bröt mot någon paragraf i ordningsstadgan utdömdes straff såsom piska, halsjärn, brännmärkning, glödande järn eller döden. Men utdömande av straffen var noga reglerat.

”Ägaren får slå sin slav i kedjor och piska slaven med spö eller rep; dock utan att gå till överdrift; varje bestraffning får ej överskrida 29 piskrapp. Det är förbjudet att vanställa slavens kroppsdelar eller att tortera slaven; i sådana fall då slaven förtjänar ett strängare straff än piskan, skall ägaren istället överlämna slaven till myndigheterna för behandling.” 

Gravida kvinnor fick motta sina rapp liggande på mage med en grop grävd för magen – av omsorg om barnet.

Handel med slavar på ön skedde genom regelbundet återkommande slavauktioner. I tidningen The Report of St Bartholomew kan man till exempel läsa om hur Auktionsförrättaren Gustaf Ekerman i april 1819 i en annons meddelar att det ska bli auktion i källaren under The Government House. Det kommer att säljas portvin från Madeira, vin från Malaga, champagne, gammal rom och diverse andra varor. Dessutom säljs sju slavar: Lamb 20 år, Charlotte 35 år, William 14 år, Fattima 20 år, London 16 år, Emelie 38 år, Diannah 2 månader.

Den mest omfattande delen i den svenska slavlagstiftningen handlade om förbudet mot att gömma slavar. Om man påträffar en gömd slav utanför en annan slavs hydda skulle den slav som bodde i hyddan bestraffas med 30 piskrapp och åtta dagar i fängelse.

Om en ”fri kulört” gömde en slav skall han förlora sin frihet och själv säljas som slav. Av pengarna från försäljningen skulle en tredjedel gå till angivaren och den förrymde slavens husbonde ska kompenseras med 10 livres för varje dag som slaven varit rapporterad som saknat. Resten skulle tillfalla Kungen.

Lagarna blev inte mildare med åren. Regeringen gav 1806 sitt bifall till att guvernör Anckarheims begäran om att hyra in en piskare och bödel för Gustavias räkning. Hyran för bödeln, som också var slav, var åtta dollar i månaden.

Fysiska kroppsstraff var de enda straff som ansågs effektiva på slavar. Fängelse och böter var omöjligt eftersom de inte hade rätt till egendom och var per definition inte fria från början.

Sverige kopierade och använde sig av den franska slavlagen ”code noir” (den svarta lagen) eftersom den svenska alltså inte kunde användas på slavbefolkningen.

Den svenske naturforskaren Bengt Euphrasén besökte kolonin på slutet av 1780-talet och beskriver hur det kunde gå till i sin bok ”Den Vestindiska lagen”:

”Han ställer sig på något avstånd och med piskan slår knäppsmällar på slavens bara kropp, varje slag smäller som ett pistolskott och stora skinn samt köttslamsor samt köttstycken följer ofta med från kroppen.”

Källor: Utställningen: En dunkel historia på Sjöhistoriska Museet, oktober 2005.

Slavlagarna återfinns i S:t Barthélemysamlingen 1784-1802 volym 1A Riksarkivet.

K-G Olin Våra första Västindienfarare, 1990.

Tidningen The Report of St Bartholomew. den 4 januari 1819. Kungliga Biblioteket.

Intervju i SVT med Fredrik Thomasson, doktor och akademiforskare vid historiska institutionen, Uppsala universitet.

Foto: Sjöhistoriska museet. Okänd konstnär.