Reportage om Öland, Gotland, Verkliga Sverige
I Selmas fotspår genom fåglarnas riken
Nils Holgersson rör på sig igen. Blankspot tar sig 100 år senare till berättelsens platser. Nu är det dags för nedslag på Öland och Gotland under denna unika och pågående reportageresa i Selma Lagerlöfs fotspår.
Av Martin Schibbye 31 december, 2022
Vinden tar i och det är enbart på läsidan som det går att stå upprätt. En treåring halkar och solen går i moln.
– Vad vackert havet är! utbrister en av besökarna efter att ha klippt alla 197 trappsteg och tagit sig upp på krönet av Långe Jan.
Sveriges högsta fyr, belägen på Ölands södra udde.
Havet är mycket, men inte vackert, tänker jag. Så säger bara den som alltid stått på stranden och blickat ut. Där ute är havet brutalt och försöker ständigt sänka din båt och dränka din besättning.
Obönhörligt, under dygnets alla timmar.
De förrädiska reven runt Ölands södra udde har sjöfarare i alla tider velat undvika. Fyren Långe Jan tändes 1785 och har lyst sedan dess. Efter andra världskriget ersattes stenkolselden av en elektrisk lampa.
På en karta ser Öland enligt Selma Lagerlöfs beskrivning ut som om en stor fjäril landat i havet varefter vingarna lösts upp och den långsmala kroppen blivit till kalk.
Litteraturhistorikern Gunnar Ahlström kallar den magiska fjärilsliknelsen för ”en dikterisk förstorad fantasi över fossilbildningens process” och menar att det är ett exempel på författarinnans förmåga att skriva fram en skapelsemyt baserad på naturvetenskaplig fakta.
Dessutom pedagogisk.
Har man en gång hört fjärilsliknelsen kommer man varje gång man ser Öland på en karta, se en överkalkad fjäril som saknar sina vingar.
Efter att ha lämnat Vombsjön i Skåne styr romanens Nils Holgersson och vildgässen via Blekinges trappsteg över ett stormigt hav mot Öland.
När de närmar sig kusten möts de av gevärseld från båtar. Hur kan någon skjuta mot fåglar? frågar sig Nils Holgersson och utbrister: Människorna har inte något begrepp om vad de gör.
Bevingade ord som klingar likt kristall även i vår tid.
Varken Akka eller Selma Lagerlöf hade varit på Öland tidigare och på samma sätt som i de andra kapitlen använde hon de källor som fanns för att vid tiden skildra människorna och naturen. Dels lärare som besvarade hennes frågor men även litteratur.
Kring sekelskiftet hade ornitologen Gustaf Kolthoffs bok ”En augustidag på Ölands södra udde” utkommit och den utgör källan till Selmas beskrivningar av fågellivet. Boken är så pass detaljerad att den också kan vara förklaringen till att inga människor förekommer i kapitlet om Öland.
Desto fler fåglar.
Jag blickar ut över havet och Allvaret. Precis som för 100 år sedan sträcker olika arter av vadare, måsar, tärnor och trutar söderut. De arter som ska flyga längst är först ute. Mot Afrika – söder om Sahara.
– Men det finns skillnader, berättar Daniel Bengtsson som är fågelskyddsintendent i BirdLife Sverige och som varje år räknar fåglarna som passerar Ölands södra Udde.
Förr räknade de fåglar under namnet Sveriges Ornitologiska förening men det var både ”svårt att uttala och pretentiöst” så nu heter de kort och gott ”Bird Life”.
– Vi ser fåglarna som bra indikatorer på vad som händer i miljön, fortsätter Daniel Bengtsson som länge jobbat heltid med fågelskydd.
Redan 1996 kom han till Ottenby fågelstation för första gången som assistent och blev – till skillnad mot fåglarna – kvar. Utifrån vad organisationen ser i sina listor över arter på Ottenby kan de förstå omvärlden.
Ett år när de insektsätande fåglar var flera veckor sena kunde det spåras till den extrema torkan på Afrikas horn.
– De behövde äta mera innan de flög norrut igen. På samma sätt är det med kustsnäppor. Det är fåglar från ryska tundran. Kommer det färre beror det sannolikt på att det är ont om lämlar på den ryska tundran. Då blir kustsnäppans ungar mat för rävarna och färre kommer flygande över södra Öland, förklarar Daniel Bengtsson.
Det räcker att titta på kartan för att förstå varför fåglarna kommer den här vägen. I dag liksom för 100 år sedan.
– Landfåglarna vill hålla sig så nära land som möjligt innan de tar språnget över Östersjön och efter ett tjugotal mil av öppet hav blir den södra udden en naturlig rastplats, säger Daniel Bengtsson.
På våren går strecket norrut från Västafrika och Västeuropa mot tundran och på hösten söderut.
Från toppen av Långe Jan har också Daniel Bengtsson stått många gånger och blickat ut.
Trots att det är flera hundra miljoner fåglar som flyttar så ser man inte så mycket av de stora antalen. Det beror på att många av dem flyger på natten för att minska risken att bli mat åt till exempel sparvhökar.
Under ett antal år var Daniel Bengtsson platschef över den intensiva verksamheten som pågår från mitten av februari till mitten av december då man kartlägger fågelfaunan i Ottenby. En skillnad mellan det Selma beskrev och situationen idag är vilken tid på året som fåglarna kommer. Ett varmare klimat leder till att flyttfåglarna kommer tidigare.
– Vissa arter kommer tio dagar tidigare än förut. Ur ett biologiskt perspektiv är det tidigt. Det i sin tur är kopplat till födotillgång och när larver kläcks som fåglarna ska livnära sina ungar på.
Även på hösten är det viss skillnad när arterna ger sig av. De arter som gärna flyger söderut tidigare är härmsångare, sävsångare och ärtsångare.
– Dessa arter försvinner i dag cirka en vecka tidigare än de gjorde för 50 år sedan, säger Daniel.
En teori är att eftersom fåglarna kommer ungefär lika många dagar tidigare på våren är de klara tidigare och har då ingen anledning att stanna kvar.
Tidpunkten för när de lämnar beror också på att de behöver tid för att byta fjädrar eller föda upp en eventuell andra kull.
– En del andra arter som inte ska så långt, som bofink, stannar ännu längre nu än för ett halvsekel sedan.
Hur går det då för de vild- och tamgäss som Nils Holgersson reser med på sin färd norrut? I kapitlet om Öland skriver Selma Lagerlöf mycket om de stora spektakulära fåglar som är lätta att se: Svanar, änder och gäss.
– Hon pratar inte så mycket om de små gråbruna tättingarna som hoppar i buskarna, konstaterar Daniel Bengtsson.
Hans förklaring till att Selma skriver så mycket om de stora arterna är att det för 100 år sedan var spektakulärt att se svanar.
– Idag är dessa arter vanliga. De går bra för dem i Sverige och Europa. På Selmas tid fick man ta sig till speciella platser för att få se en svan.
Även den i dag vanliga sångsvanen, var en sällsynt vildmarksfågel för 100 år sedan, hårt jagad, fanns den endast kvar i Norrlands inland.
– Svanar är vanliga i dag eftersom vi har ett jordbruk som gynnar de här fåglarna. Även gåspopulationerna kan söka föda på stora på ytor. Man ska inte skylla på någon men den jordbrukspolitik vi har i dag i kombination med klimatförändringar med mycket stor höstsådd gör att det finns ett dukad smörgåsbord i södra Sverige för ungfåglarna, så det finns ingen dödlighet och populationen ökar exponentiellt.
Som kontrast finns det också arter på Ölands Södra udde som det inte går så bra för. Selma nämner både Alfågel och Svärta. Båda är musselätande dykfåglar som har det svårt.
– Östersjön är ett ganska så stört ekosystem i dag och de musselätande dykfåglarna är några av de arter som det går dåligt för, konstaterar Daniel Bengtsson.
Det kan också bli än svårare framöver. De för arterna viktiga utsjöbankarna i Östersjön, Norra och södra midsjöbanken och Hobursbank är alla tre så kallade Natura 2000 områden, ett nätverk av naturskyddsområden inom Europeiska unionens territorium. Här finns en stor koncentration av alfågel.
– Men här vill man också bygga vindkraft. Redan nu har populationen gått ner från 1 500 000 till 400 000 vilket är stort.
Vad gäller vadarfåglarna som omnämns av Selma går det inte att utläsa så tydliga skillnader. Den totala trenden är att antalet minskar, men inte så mycket. Daniel Bengtsson är ändå orolig på lång sikt.
– I östra Asien har stora tidvattenstränder exploaterats och det gör att fåglarnas rastplatser försvinner. Vi kan se att till exempel skedsnäppan troligen kommer utrotas. Den fanns i tusentals förut men är idag nere i under 100 individer.
Andra arter som förekommer flitigt i kapitlet om Öland är grågås och vitkindad gås. Båda arterna jagades förr och kapitlet inleds med just fågeljakt vid udden. Idag har de ökat stort och häckar idag på Öland något som inte var fallet förr.
– Orsakerna till det är att det kan ha varit skadeskjutna fåglar som blev kvar. Men de häckar här nu, säger Daniel Bengtsson.
I romanen möter också Nils Holgersson den skadade grågåsen Dunfin vars vinge han vrider rätt så hon kan flyga vidare.
Selma Lagerlöfs väninna Valborg Olander gav 1918 ut en lärarhandledning till Nils Holgersson för lärare att använda. Råden vad gäller kapitlet från Öland är att läraren ska räkna upp de olika fågelarterna tillsammans med en ”lång, lärorik, ornitologisk monolog”.
Till detta ska det i klassrummet ha tagits fram uppstoppade fåglar och en karta över Sverige. Det hela ska dessutom ske med ”hurtighet och friskt humör”.
Om man tittar framåt ser inte Daniel Bengtsson något större hot mot populationerna lokalt. Ottenby är naturskyddad sedan länge. Besökarna tar sig varsamt fram.
Men de flesta fåglar som räknas här passerar och är på väg någon annan stans och det är där hoten finns.
– Fåglar är ingenting utan sin livsmiljö och ekosystemet de lever i. Jag har sett siffror på att vi tappar en fågelart så kanske vi tappar 100 insektsarter på samma sätt innebär det att skyddar vi en fågelart skyddar vi en massa annat också.
Enligt Daniel Bengtsson är det allt för sällan vi ser på problem med att hundraårigt perspektiv.
Istället är det ”här och nu” som gäller.
– Vi har en oförmåga att ta beslut som blir långsiktiga. Vi har ett samhällssystem som fastnat i att ekonomisk tillväxt är lika med välstånd och välbefinnande. För mig som ser naturen som en viktig del har jag svårt att acceptera det eftersom vi då kan vi sätta naturen åt sidan tills den slår tillbaka.
Daniel Bengtssons oro kommer från den statistik han varje år tar del av. På samma plats, vid samma tid med samma antal nät och med hjälp av samma metoder har volontärerna på Ottenby fångat, räknat och ringmärkt fåglar i decennier.
De innehar världsrekorden i världens längsta serie av inrapporterade arter.
– Redan nu ser vi flera naturkatastrofer och sämre möjligheter att producera näring och föda.
Inom en snar framtid tror Daniel Bengtsson att vi kommer få se än allvarliga konsekvenser: födo- och vattenbrist, samt folkförflyttningar när länder som Bangladesh översvämmas. Det stora sorgebarnet är jord- och skogsbruket kopplat till klimatförändringarna menar Daniel Bengtsson.
– Vi har en jätteuppgift framför oss.
Under decennierna är det inte bara fågelpopulationerna som förändras. Även bland oss människor går det vågor i intresset för fågelskådning.
Under pandemin märkte föreningen att fågelskådningen blev ett populärt sätt att komma ut.
Men dagens fågelskådare skiljer sig åt från de som lärde upp Daniel Bengtsson en gång i tiden.
– Den nya generationen är mer intresserad av att ”kryssa” så många arter som möjligt och resa runt. Men jag vill inte måla fan på väggen. När man blir äldre kanske man fastnar för annat.
Den åldrande skaran med ”räknande ornitologer,” det vill säga de som varje år på samma plats räknar vilka fåglar som passerar och fastnar i näten, gör honom orolig inför framtiden för inventeringsstudierna.
Men bortfallet kompenseras än så länge genom ett växande intresse från utländska ungdomar.
– Ottenby lider inte av brist på volontärer. Förklaringen kanske är att miljöintresserade ungdomar i dag engagerar sig mer i miljöfrågor än i natur och biologi.
När romanen om Nils Holgersson kom ut har unionen med Norge nyligen upplösts och debatten om allmän rösträtt pågår för fullt. Demokratin har ännu inte brutit igenom och industrisamhället låg framför oss.
Den gryende industrialisering som fanns i Bergslagens gruvor eller tändsticksfabriker i Jönköping nämns i romanen – men Öland passade varken då eller nu in i bilden av Sverige.
Här fanns inga sågverk eller dånande industrier. Men är det just därför man känner igen beskrivningen av ön även i dag: ”köpmännen i Borgholm eller badgästerna som far hit var sommar, eller de resande som vandrar omkring i Borgholms slottsruin, eller jägarna som om hösten kommer hit och jagar rapphöns, eller målarna som sitter här på Alvaret och målar av fåren och väderkvarnarna”.
Fokuset på det som ska komma att kallas ”solens och vindarnas ö” är då som nu på turisterna och de tillfälliga besökarna.
Avskedet från Öland blir lika stormig som ankomsten för Nils Holgersson. Sällskapet drivs ur kurs under ragnaröksliknande omständigheter: ”Det var, som om himmel och jord höll på att störta samman.”
Det har blåst västliga vindar i fyra dygn och kräkpåsarna skickas runt bland passagerarna inne på färjan över till Lilla Karlsö. Några skrattar och tjuter när båten rullar i dyningarna – andra skriker och gråter.
Det är första överfarten på ett tag och alla ombord förstår varför. Kaptenen uppmanar i högtalaranläggningen alla att sitta ner men resten av informationen dränks av barnskrik.
Solen får vågtopparna att lysa som silver. Turisterna är kittade med Haglöfsbyxor och kikare från Swarovski.
Ingen är klädd för bad. De uppstaplade varorna på kajen i Klintehamn, som färjan avgår ifrån, blir mindre och mindre i horisonten.
Endast vindkraftverken syns efter ett tag.
Väl i land leder en guide gruppen upp för klippbranterna. Stigen är dragen långt från de bergssidor där tusentals sillgrisslor och tordmular häckar.
Ett träd har åldersbestämts till tusen år och stod här när Carl von Linné klev iland.
Men marken vi går på är äldre än så och var vi än sätter fötterna, upplyser guiden, kliver vi på gamla korallrev. För varje skiktning man ser i berget så är det 500 till 1000 år till bakåt i tiden. En almanacka av kalk som för 450 miljoner år sedan låg någonstans under dagens Sydamerika.
När allt så småningom reste sig ur havet fick vi raukar och grottor.
Utanför ön breder sälkobbarna ut sig och guiden ber oss spana efter ovanligheter som karlsösallad, hjärtstilla och hylsnejlika på marken.
Det är också betet som ger de gutefår som går här kött sin speciella smak. Kungsmyntan kryddar som den bästa oreganon.
Även Selma Lagerlöf skriver: ”Det växte inte mycket annat uppe på berget än fårsvingel och sådana små torra, krydd-doftande växter, som får tycka om”.
Fåren har mellan tummen och pekfingret gått här i sextusen år och har den högsta miljöklassningen.
Gruppen stannar upp vid branten. Där nere vräker sig vågorna in över kalkstenen. I romanen stannar även Nils Holgersson och ser ner i öns djupa sprickor. Den största av dem: Helveteshålet.
”Den sprickan var många famnar djup och närapå en famn bred. “Om någon fölle ner här, vore det allt slut med honom.”
En äldre herre går fram och försöker med mobilen filma ner i sprickan.
– Din livförsäkring är på tre miljoner säger en kvinna i sällskapet sarkastiskt varpå mannen sakta backar medan kameran fortfarande filmar.
Efter rundturen slår sig Måns Hjernquist och hans söner sig ned vid ett av de få borden på ön.
De arbetar som tillsynsmän och bor ute på ön under hela säsongen. På bordet står varmt vatten i en termos som vant blandas med Nescafé.
– Det finns ingen el här ute, så Selma skulle nog känna igen sig. Tiden har stått stilla här, säger Måns Hjernquist.
Han har ända sedan barnsben tillbringat en stor del av sina somrar på Gotland, speciellt på ön Lilla Karlsö på västkusten och har här på plats i naturen lärt sig allt om öns fåglar och djurliv.
Det finns en radiomast inne i det ena av två trähus för nödsituationer men annars har nymodigheterna uteblivit. Även fåren fanns som sagt på Selma Lagerlöfs tid.
– Skillnaden är väl att det numera finns djurskyddslagar så vi tar in dem under vinterhalvåret, förr i tiden gick de ute året om förutom lammen som man tog med sig.
Av alla platser som beskrivs i romanen om Nils Holgersson är det möjligt att Lilla Karlsö är den som är sig mest lik.
I dag består de flesta jordbruk av en typ av djur. Produktionen sker för att sälja kött till slakterierna.
– När man säljer ett djur i dag tjänar man inte så mycket på det. Man måste sälja många djur. Förr i tiden kunde en gård med färre djur ge mat åt flera människor, säger Måns och förklarar att förr hade alla gårdarna en gris, ett par får som gav lamm och sedan var höstens fiske viktigt då det saltades och gav mat under vintern.
Antalet djur på Gotland var med andra ord färre – men variationen större.
Eftersom fåren som gick på Lilla Karlsö betat örter smakade köttet då som nu unikt gott. Det var exklusivt och kilopriset blev högre.
– Liknande tankar finns idag. Inte bara av nostalgiska och bevarandeskäl. Djuren som går här och betar gör en kultur- och naturgärning.
Måns Hjernquist tror på att en försäljning av köttet härifrån också skulle kunna leda till att fårens status ökade.
– De ska inte vara som gympadojor från Kina eller billig korv från ICA Maxi. Istället för att äta 14 hamburgare så äter man en lammstek. Det låter flummigt, men det blir en större värdighet i det vi äter. Lite sjystare.
Hur ser då far och son på framtiden för Lilla Karlsö? Handlar det om att bevara eller utveckla?
– Det har funnits intressenter genom åren där olika intressen velat öka tillgängligheten. I dag kräver också besökare lite mer bekvämligheter, men här har vi stått emot det. Medvetet.
De båda tror att dras det ut el så blir det en glasskiosk, sedan blir det belysning så att ingen ramlar och slår sig.
Och så är allt förlorat.
– Kan vi stå emot finns det en exklusivitet. Inte hålla borta folk – men de som kommer hit ska komma hit för grisslorna, fåren, gulmåran och ön. Inte för att sitta inglasade med tjusig utsikt och äta fint. Det kan man göra i Visby.
Det finns stora kryssningsbåtar som stryker utanför kusten på våren.
– Om målet är att tjäna pengar kan vi försöka få hit dem. Amerikanerna kan ha svårt att gå i gruset här. Men målet är att bevara så att framtida generationer ska kunna njuta av detta.
Måns menar att på en sådan här plats är utveckling ”att avstå exploatering och förändring”.
– Bevara låter negativt, men vi ska förvalta detta som det har varit. Lite som ett monument, en 1 000 år gammal byggnad. Vi ska inte gipsa väggarna och förstöra, men så länge det inte skadar kan vi bjuda hit folk så de kan njuta av byggnaden.
För de som vill göra en bekvämare utflykt finns alltid systerön Stora Karlsö.
Skillnaden mellan de två är stor.
– Hit kommer de som kan packa sin egen lunch. Ingen åker hit för att dricka en öl. Men det är inte heller främst experter som kommer hit. Det är naturintresserad allmänhet. Som tycker det är trevligt att se vackra vyer.
Precis som på Ölands södra udde har volontärer även här, sedan decennier, räknat fåglar och djur.
– Vi har gjort så sedan början av 1970-talet. Så våra serier är unika. Nu är det populärt med att tolka in klimatförändringar. Men även lokala väderhändelser gör stor skillnad på ön.
När Selma Lagerlöf beskriver ön var bergväggarna ”fulla av fågelbon, och i det blåa havet lågo svärtor och ejdrar och kryckjor och grisslor och tordmular så vackert och fredligt och sysslade med strömmingfiske.”
Enligt Måns är naturen inte är statisk, ”det går upp och ner”. I statistiken kan de se effekterna av båda torka och lokala oljeutsläpp. Bristen på Alfågel är märkbar. Orsaken tros vara torskens återkomst som också äter strömmingen. Men ingen vet säkert.
– Vi kan säga hur många ejdrar som häckade här på 1960-talet och idag så då ser vi att ejdern minskar och dessutom byter beteende, den anpassar sig. Men det beror också på att havsörnen ökat, säger Måns Hjernquist.
Positivt är också att pilgrimsfalken är tillbaka. Den senare försvann på grund av miljögifter men har nu återhämtat sig.
Även sälen är tillbaka.
–Det är ett styrkebesked för Östersjön. För fanns det 5000 gråsälar idag 50 000 sälar. Vi har lyckats stoppa en del saker.
Antalet gråtrutar har också minskat och arten är nu rödlistad.
– Nu vill Naturvårdsverket att man inte ska få skjuta på gråtrut mera. Förr var den allmänna opinionen att den skulle skjutas bort, då den sågs som ett hot mot ejdern. Men de ökade tillsammans.
Det finns också en del arter på Lilla Karlsö som minskar utan att de med säkerhet kan spåra orsaken.
– Hussvalan var väldigt utbredd fram till millennieskiftet. De häckade då överallt och den är sällsynt i dag. Det finns ingen fastställd orsak. De lever av insekter och är nere i Afrika på vintern. Så det kan vara nya metoder för insektsbekämpning, det är en teori.
Förutom att räkna arter och guida turister ingår det också i uppdraget att varje höst städa stränderna på Lilla Karlsö. Sedan decennier har de även skrivit upp vad de hittar.
– Under hela 1980-talet bar vi hem sopsäckar i skytteltrafik. Det är betydligt mindre skräp i Östersjön idag. Det vi hittar idag kommer från fartyg. Det kommer inte från de boende.
Frågor om framtiden besvaras på Lilla Karlsö genom att ifrågasätta vår syn på naturen.
– Nästan alla platser i Sverige värderas efter om man kan bygga här, kan vi avverka här? Kan vi utvinna mineraler, eller bygga vindkraft. Men vi behöver inte ta gruset här till uppfarten på sommarstugan. Gruset kan få ligga kvar här. Lilla Karlsö är en liten oas. Vi har råd med det.
Utan de restriktioner som funnits skulle inte heller fåglarna finnas kvar.
– Nu är det sommar och många skulle säkert vilja paddla under klipporna. Men det får man inte för då tappar sillgrisslorna ut äggen. De flesta som kommer från städerna vill använda naturen: klättra och paddla. Här får de lära sig ett annat förhållningssätt till naturen.
Även de betande gutefåren tror de båda har en ljus ramtid.
– Det går åt skogen med framavlade kloner och köttindustrin borde se värdet av lantraserna, men det krävs också att kunskap och medvetenhet, säger Måns Hjernquist.
Vad gäller fåglarna kunde Selma Lagerlöf antagligen läsa sig till de aktuella arterna. I kapitlet så jagas de också iväg av rävar och på ön hittar gåskarlen överallt döda får.
”Här var det, som rävarna hade hållit sina måltider. Han såg helt och hållet avätna skelett, men också kroppar, som bara voro halvätna, och andra, som de knappt hade smakat på, utan låtit ligga orörda. Det var rent hjärtskärande att se, att vilddjuren hade kastat sig över fåren bara för ro skull. Bara för att få jaga och riva ihjäl”.
Tillsynsmännen kan berätta att när det gäller berättelsen om räven så kan det stämma att de tagit sig ut till Lilla Karlsö – de år då havsisen lagt sig.
– Det skedde senast 1986. En tidig morgon hade en guide som kom tillbaka från fågelräkningen sagt att han såg en räv under en mikrosekund, ingen trodde på honom.
Under det året såg ingen heller till räven men de började hitta kadaver och fåglar med avbitna fjädrar och en tilltufsad gråtrut.
– Följande vinter hittades räven ihjälsvulten. Den gav sig heller aldrig på fåren som hos Selma. Inte ens lammen kom den i närheten av, säger Måns Hjernquist.
Toppbild: L.G.foto/ Wikimedia Commons
Reportageserien “Verkliga Sverige” är en resa genom alla Sveriges landskap med romanen om Nils Holgersson som karta. Formeln för resan är att tiden, gånger platsen är lika med berättelsen. Läs tidigare reportage och artiklar här. Gå med i Facebookgruppen för reportageserien här.
“Det osynliga Blekinge – en resa längs med Ronnebyån”
