Nyheter om Kultur, Sverige, Verkliga Sverige

Arbetsplatsolyckor som konst: ”Jag vill hedra de som dött”

Varje år dör människor i olyckor på sina arbetsplatser utan att det får den uppmärksamhet som frågan förtjänar. Det vill Sandra Wasara Hammare ändra på genom sitt examensverk vid Umeå konsthögskola.

Av Martin Schibbye 7 maj, 2021

På lördag invigs årets examensutställning av mastersstudenterna i konst vid Konsthögskolan i Umeå. 

En av de som ställer ut är Sandra Wasara Hammare från Kiruna.

Hennes verk heter ”Jag lägger hjärtat i skåpet när jag kommer och tar med det när jag går” och utgörs av tre bronsblommor som är fastbundna på varsitt block av betong. 

– Genom rummet böljar också ett tio meter transportband från två kryss på väggen, symboler från serievärlden, som ska visa att man fått en stor smäll, eller svimmat, förklarar Sandra Wasara Hammare. 

Under perioden 2006–2017 arbetade hon som driftare i ett av Kirunas pelletsverk, där kulor tillverkas av järnmalmskoncentrat i en stor ugn. En av hennes arbetsuppgifter var att just förebygga rost och när kollegan 21-åriga Julia Markström miste livet i gruvan i Svappavaara tog det hårt och blev startskottet på arbetet med det konstverk som nu ställs ut.

– När man vet hur metallen rostar i flagor, lager efter lager och att rosten behövde fixas, att rostproblemen var kända, då när olyckan skedde blev jag provocerad, upprörd och kände mig maktlös, säger Sandra Wasara Hammare. 

Valet av ett transportband i gummi är också kopplat till händelsen i Svappavaara.

– Det är svårt att prata om detta både som konstverk och som innehåll, men det finns en brutal dimension i valet av gummi, eftersom det var det Julia landade på när hon föll. Hon landade på transportbandet av gummi. 

På betongen ligger det även tre avgjutna ängsblommor i brons. Sammansatta med en liten tygremsa. 

– Det är tre blommor, eftersom det också var ett barn i magen på en kvinnorna så det får vara en form av minnesmonument, jag vill sätta ljuset på dem, hedra dem.

Kvinnan med barn i magen var Julia Mannersten som omkom på golvfabriken Tarketts fabrik i Ronneby och verket är dedikerat till de båda: ”Julia och Julia”. 

Även vid fabriken i Ronneby var farorna med stålvalsen hon drogs in i väl kända innan händelsen. 

– Arbetet med detta har varit en balansakt och jag har blivit överväldigad av familjernas stöd över att frågan blir belyst, annars skulle jag aldrig kunna göra det. 

Samtidigt har hon under arbetets gång fått frågan om varför hon gör verk om arbetares skador när det är viktigare att göra konst om Utöja eller offer för folkmord.

–  Det är en form av ”Whataboutism” och det märks att det finns blinda fläckar kring arbetsmiljö, skador och arbetares rättigheter, säger Sandra Wasara Hammare som med verket också vill lyfta frågan om vilka kroppar det är man sörjer i offentligheten.

Inför utställningen har även entreprenörer som jobbar med säkerhet hört av sig och menat att det spelar ingen roll hur säkra maskinerna är, eller hur mycket pengar som läggs på säkerhet, om inte arbetarna tar sitt eget ansvar.

– Men det här handlar inte bara om pengar! Om man jämför med hur enkelt det är att redigera film på en ny dator – så enkelt borde det vara att säkra arbetsplatserna. Det bara ska finnas skyddsutrustning på plats. Det måste bara finnas. Jag har med egna ögon sett så mycket som jag vetat behöver åtgärdas nu, annars kommer någon att bränna bort sitt ansikte, säger hon och berättar om ett rör som sprutade ut 1400 grader varm ånga. 

– Varför kan man inte bygga bort det direkt? Istället för att vänta tills en kollega får sitt ansikte bortbränt dagen innan pensionen. Det beslutet styrs av ekonomiska krafter, säger Sandra Wasara Hammare. 

Examensutställningen invigs lördagen den 8 maj med online-vernissage på Bildmuseet.

Foto: Gazi Mrah.

Av Martin Schibbye