Sydkoreanska Seh-lynn Chai lovade sig själv att aldrig träffa nordkoreanskan Jihyun Park efter deras första möte. Hon ville inte associeras med ”hjärntvättade nordkoreaner”. Men när Jihyun Park bad henne skriva om hennes liv, vaknade nyfikenheten. – Det tog fem år att skriva boken, jag blev både deprimerad och isolerad. Jag kände skuld över att vi sydkoreaner inte alls vet vad de genomgår i norr.
Av Blankspot 8 juni, 2026
Text: Emma Gate. Foto: Simon Gate.
Tids nog kom även döden till familjen Park.
1998 låg Jiyhun Parks far, stolt partimedlem, döende i deras hem. Vid det här laget hade hennes mamma gått under jord på grund av skulder. Hennes lillebror, som deserterat från folkarmén, hade misshandlats å det grövsta i deras hem inför dem alla. Hennes storasyster, som just fått barn, fann sig själv i en situation där flykt till Kina nu sågs som enda möjliga alternativ.
– Min pappa kunde inte längre andas genom näsan. Hans mun var därför ständigt öppen, tungan uttorkad och ut och in flög insekter, säger Jihyun Park.
Vi kommer in i ett regnigt, färglöst Manchester – där neonskyltarna för sydkoreansk snabbmat tycks utgöra enda strimman av hopp – för att träffa nordkoreanska avhopparen Jihyun Park.
Hon älskar Manchester, men ger inte mycket för de sydkoreanska restaurangerna. Därför tar vi bord på en italiensk.
Egentligen skulle vi ha mött sydkoreanskan Seh-lynn Chai och nordkoreanskan Jihyun Park tillsammans och pratat om deras ovanliga samarbete över gränserna – boken ”Den svåra vägen ut” om Jihyun Parks liv och flykt från Nordkorea.
Men hastigt kastas planerna om, vi får boka om flyget till Manchester på grund av en akut tandvärk och i stället träffa var och en, i Manchester respektive London.
I Covent Garden, London, en dag senare, möter vi Seh-lynn Chai. Med fötterna i många länder långt från Koreahalvön, för hon sig flärdfullt i bootcut jeans, Nikeskor, skinnjacka och väska från Chanel. Som dotter till en ambassadör är hennes engelska impeccable. Men hennes huvudspråk blev franska.
Och det är på franska hon skriver boken med Jihyun Park.
– Hur var det med Jihyun, frågar hon när vi slår oss ner på ett café, var hon svullen i ansiktet, kunde hon prata?
Jag säger att vi inte märkte av några besvär, och ser fundersamheten dra över henne. Jag var också förvånad att det ”akuta tandproblemet” inte alls märkes, men säger inget, vill inte spä på osäkerheten.
Deras bok berättar väl hur svårt de haft att närma sig.
Seh-lynn Chai och Jihyun Park har tillsammans skrivit boken ”Den svåra vägen ut”, en berättelse om flykt, överlevnad och om att överbrygga gränsen mellan Nord- och Sydkorea. Foto: Simon Gate.
I drygt 70 år har tungt artilleri, säkerhetslagar och propaganda hållit sydkoreaner och nordkoreaner delade på Koreahalvön. Att ha privatkontakt över gränserna är fortfarande inte tillåtet. Men även i Storbritannien, som tagit in flest nordkoreanska flyktingar i Europa, verkar sydkoreaner och nordkoreanska avhoppare undvika att gå på samma sida av gatan.
Varför?
Familjen Park bodde i Ranam, en industriort, i nordöstra Nordkorea. I en lägenhet på 16 kvadratmeter tilldelad mellanklass. De var tre barn, Jihyun Park mellan storasyster och lillebror. Bostadshusen bestod av 30 lägenheter, inklusive en portvakt som hade full uppsikt över vad som pågick i huset.
– Vi hade koreanskt ondolsystem, säger Jihyun Park förnöjt. Hon förklarar hur golven värmdes upp genom att röken från eldstaden leds i kanaler under golvet innan den når skorstenen.
– Min pappa var grävmaskinist, fortsätter hon. Han körde en av landets tre sovjetiska grävskopor, och varje gång han parkerade utanför vårt hus sprang grannbarnen ut och beundrade den.
Som barn brukade hon gå upp i gryningen innan skolan och recitera Kim Il Sungs tio principer (i stora drag: total lojalitet och lydnad gentemot store ledaren). Hon var flitig, tillhörde de bästa.
Hon ville gå på Pyongyangs universitet. Pappan var partimedlem och tillhörde elitklassen, det skulle inte bli ett problem, tänkte hon.
Jihyun Park behåller kappan på och under den en täckväst. Kangool-hatten har hon lagt på bordet. Regnet öser ner. Det är efter lunchtid, hon har ätit, vi har ätit, men hon har inte mage att tacka nej till mat.
– Lite pizza vore fint, säger hon lättsamt på engelska, för nu kan hon det språket.
Hungern var en ständig följeslagare. Staten skulle förse sin befolkning med mat genom ransonering, men den mättade inte. Jihyun Parks mamma var driftig och började med små olagliga affärer långt innan den illegala marknadsekonomin blev legio.
Hon minns när hennes pappa en kväll lyckades smyga in ägg. Han hade gjort en bonde en tjänst. Familjen visste knappt hur det skulle hantera situationen.
– Det var 50 ägg, säger hon och ler med hela ansiktet.
– Min pappa kom fram till att vi måste äta upp alla på en gång. Så vi kokade dem och var och en fick tio ägg.
Det tog inte lång tid förrän alla var uppätna. Men nu byttes glädje mot desperation. Hur skulle de få bort äggskalen?
– Vi krossade dem till pulver och blandade ut det med askan.
Boken ”Den svåra vägen ut” är historien om Jihyun Park och hennes flykt från Nordkorea. Foto: Simon Gate.
2014 håller Amnesty international på med en dokumentär om en nordkoreansk avhoppare. Deras tolk får förhinder och i sista sekund hoppar Londonbon Seh-lynn Chai in. Plötsligt står hon framför Jihyun Park i hennes hem i Manchester. Och årtionden av begravd skräck för kommunism och Nordkorea sköljer över henne.
– Får jag vara här, får jag göra så här?
I bakhuvudet visste hon sedan barnsben att kommer man i kontakt med en nordkorean i utlandet måste man rapportera det för närmaste sydkoreanska myndighet.
– Att jag var i en nordkoreans hem kändes väldigt okontrollerat, säger Seh-lynn Chai och rättar till sin scarf.
Jihyun Park blev å sin sida förbannad. Vad gjorde en sydkoreanska, som inte ens var utbildad tolk, hemma hos henne?
– Jag kände mig förolämpad, berättar hon och knäpper upp kappan.
Amnesty-teamet verkade inte notera den tysta kampen som pågick mellan nord och syd.
– Jag minns intensivt hur våra ögon aldrig möttes under de åtta timmarna vi var där, säger Seh-lynn Chai.
På väg hem till London bestämmer hon sig för aldrig mer träffa Jihyun Park, och lägga ”det här” bakom sig.
I början på 1980-talet minskade matransonerna ytterligare, tre mål om dagen blev två. Samtidigt gick Jihyun Park med i den politiska kåren för unga och förärades den röda halsduken. Trots mindre mat fortsatte de i samma ihärdiga takt. Politik var näring nog. Hon såg framför sig Pyongyang universitet.
Så blev det inte.
Deras mamma, visade det sig, drog ner barnens politiska status. Nu eskalerade det redan svåra livet till en mardröm. De hade en morfar som hade flytt till Sydkorea vid krigsslutet, vilket innebar att deras mamma tillhörde fiendeklass, enligt Nordkoreas politiska klassystem songbun.
– Vi kom aldrig över att vår egen mamma tillhörde fiendeklassen. Det förändrade allt, säger Jihyun Park med låg röst.
Vid 29 års ålder hade Jihyun Park redan sett familjemedlemmar svälta ihjäl, sin bror misshandlas av soldater och lärt sig att även skratt kunde vara farligt.
Det var början på slutet. Systern blev ihop med en kille av lägre rang och Jihyun Park nekades inträde till Pyongyangs universitet. Parallellt gick det sämre för deras mammas affärer, som fick henne ta sig över kinesiska gränsen. Hon kom ofta hem med mat och kläder. Men det kunde också gå dåligt, hon klagade på ransoneringen, varpå pappan vände sig till flaskan och sa att han vägrade lyssna på hennes lögner.
På 1990-talet, efter att Nordkoreas viktigaste sponsor Sovjetunionen fallit, och landet gått in i en skarpare dödlig hungersnöd, var Jihyun Park lärare i årskurs 7.
Hon berättar för oss till ljudet av loungemusik hur tyst det var in hennes klass. Bara ljudet av hennes elevers knorrande magar hördes, som ett illa varsel. Som lärare var hon nu statens budbärare.
– En efter en slutade komma till skolan. Men frånvaro är anti-socialistiskt, och det var min uppgift att se till att de hämtades och kom till skolan, även om de var sjuka.
Men hon kunde inte hämta sina elever för hon hade till sin förfäran fått syn på dem på gatan, där de antingen letade efter mat eller satt utslagna längs en vägg.
– Det kunde jag inte rapportera. För det skulle vara som att säga att det är Nordkoreas fel att folk svälter.
Vi lärde oss att om folk svälter ihjäl så beror det på att de är svaga. Så trots att staten inte kunde föda sin befolkning förflyttades fokus till kampen mot hunger. Den döptes om till ”den svåra marschen”, som Kim Il Sung gått när han ledde sina styrkor i en svår kamp mot japanerna, förklarar hon klanglöst.
– Jag hamnade i ett omöjligt dilemma, men jag var rädd att själv straffas så därför valde jag att inte kännas vid mina elever på gatan.
En kväll hör hon sin far säga: ”De råttorna ljuger”.
Hemma hos dem låg deras farbror, skinn och ben, inför döden, men utåt sett mässlingen eftersom ”folk svälter inte ihjäl i ett socialistiskt land”. Han tynade bort inför hennes pappa.
Kort efter var det deras pappas tur.
Det fanns inget kvar att hämta från Ranam, som varit hennes hemstad i 30 år. De var nedbrutna, de svalt, grannars lägenheter gapade tomma eftersom de sålt de sista ägodelarna, folk dog, hela familjer hittades döda i sina hem. Den svåra marschen stod stilla.
– ”Lämna landet och rädda din bror”. Det var de sista orden min pappa sa till mig.
Sedan flydde syskonen norrut med bil, sedan tåg till gränsorten Onsong och en frusen februarinatt till fots med hjälp av människosmugglare över Tumenfloden till Kina. Jihyun Parks syster hade kontaktat deras mamma som skulle möta dem i Kina.
Två år efter deras kyliga Amnesty-möte i Manchester möts Seh-lynn Chai och Jihyun Park på en konferens om mänskliga rättigheter i London. Men trots beröringsskräck gror en nyfikenhet och ett slags koreansk uppriktighet som Jihyun Park uppvisar genom att gå rakt på sak: Kan du skriva min berättelse?
Seh-lynn Chai och Jihyun Park har fler likheter än de velat tro. Båda är födda på 1960-talet, båda växte upp när hela Koreahalvön var fattig och uppbyggnaden efter Koreakriget pågick. Deras pappor arbetade för respektive land. En ynka aggression kunde bryta den sköra vapenvilan, vilket drillade båda sidor.
– Jag minns hur motiverade vi alla var att ta oss ur fattigdomen och bygga upp vårt land tillsammans, berättar Seh-lynn Chai på caféet i London.
De sjöng kampsånger i skolan och skrev även brev till soldater vid gränsen för att ingjuta hopp och tacksamhet. De var så enade mot nord.
– Jag hittade nyligen en affisch hemma hos mina föräldrar som jag fick pris för i skolan. Det var en knuten näve och texten ”ner med kommunismen”. Jag gillade verkligen att göra den typen av politiskt budskap.
Ambassadörsfamiljen Chai stationerades i Afrika och Europa, men skräcken för nord försvann inte. Genom årtiondena utomlands fick Seh-lynn Chai alltid frågan om hon kom från nord eller syd, och vad som var skillnaden på länderna.
– Vilken idiotisk, okunnig fråga, tänkte jag varje gång.
– Men faktum var att jag hade inget svar. Vi sydkoreaner höll bara Nordkorea långt ifrån oss, och så är det fortfarande.
I tonåren var hennes pappa ambassadör i huvudstaden Yaoundé i Kamerun, där även Nordkorea har ambassad. Samtidigt ökade spänningen mellan länderna. Nordkorea grävde tunnlar under den demilitariserades zonen, DMZ, under pågående avspänningssamtal.
De kidnappande sydkoreaner som befann sig i utlandet. Jag fann det väldigt obehagligt.
I Yaoundé kunde de befinna sig i samma matbutik som nordkoreaner. Då grep Seh-lynn Chais mamma tag i henne och sa med låg röst ”håll dig undan och se dem inte i ögonen”.
”Välkommen till Kina, nu är ni befriade från den där jäveln Kim Jong-il”, utbrast den nya mellanmannen som körde Jihyun Park och systerns familj från gränsen till den lägenhet de skulle var inlåsta i kommande veckor i väntan på deras bror, för att sedan ihop åka till deras mamma. Kina gav dem inte visum. Grannarna fick inte veta att de gömde sig där.
Redan vid anblicken av sin mamma fick Jihyun Park att ana oråd. Hur kunde hon se så välmående ut, och vem var den kinesiska mannen? Hade hon gift sig i Kina medan deras pappa dog ensam? Systern viftade bort frågorna.
Mamman dukade fram mat. Det skulle bli deras sista måltid tillsammans. Efteråt gjorde hennes mamma och syster klart att Jihyun Park skulle säljas.
Hon tittar ut genom fönstret i sitt nya land, där hon engagerat sig i politiken, konservativa partiet såklart, aldrig ”socialistiskt”. Pizzan ställs på vårt bord, doften av varm mozzarella stiger. Hon har tre barn. Den äldsta är 26, han föddes i Kina efter att hon flyttat in till mannen som köpte henne.
– Jag var en av många kvinnor som stod uppställda som handelsvaror i en utställningshall. Det var allt från barn till gamla, säger hon tonlöst.
En man köpte henne för ungefär 4500 kronor. Han bodde hos sina föräldrar, de var kineser men med koreanskt ursprung, en vanlig bakgrund i den här nordöstra provinsen. Han söp och slog henne. Hon skötte jordplätten, tvättade, städade och på kvällarna blev hon våldtagen, och ofrivilligt gravid.
Idag lever Jihyun Park i England, i förorten Bury utanför Manchester. Hon har blivit brittisk medborgare. Hon är både verksam lokalpolitiskt och som aktivist för mänskliga rättigheter. Foto: Simon Gate.
Solen tittar fram när vi promenerar in i Chinatown i London, nu kantad av koreanska restauranger. Seh-lynn Chai har inte ätit på dem, och är som Jihyun Park föga intresserad. Det smakar inte som hemma. När de väl började arbeta ihop kom de snart in på koreansk mat, traditionella firanden, naturen och släkten som båda längtade efter.
Men arbetet med boken tuffade inte på. Jihyun Park hade minnesluckor. Och Seh-lynn Chai insåg att hon måste gräva i sig själv, och framför allt ta av sig sin sydkoreanska syn på nordkoreaner, för att skapa tillit.
– Du förstår, i Sydkorea har vi bara en berättelse om den nordkoreanska flyktingen, som flyr från ondskan och kommer till himlen, som är Sydkorea, och lever sedan lycklig alla sina dagar. En Hollywoodfilm. Och, understryker hon, den berättas bara utifrån en ideologisk och geopolitisk ståndpunkt. Den går aldrig in på mänskligt liv.
Över Piccadilly Gardens i Manchester hänger molnen tunga. Vi böjer oss över kartan på mobilen. Jihyun Park visar var de korsade Tumenfloden till Kina. Staden Mudanjiang som hon, hennes kinesiske man och deras son flyttade till efter att hennes mans bror börjat ge sig på henne sexuellt. Storstaden Harbin dit de flyttade när en ny marknad öppnade och hon kunde sälja egenproducerat. Och sex år senare, tillbaka till Tumenfloden, efter att hon gripits och satts på gränsfängelse i väntan att skickas tillbaka till Nordkorea. Fyrtio nordkoreanska kvinnor satt i samma fängelse. De vågade inte prata med varandra av rädsla att bli angivna.
Jihyun Parks brott klassades som ekonomiskt, och arbetsfånglägret hon skulle placeras på låg konstigt nog i hemstaden Ranam.
– Jag hade gått förbi det här fängelset som barn och ryst över fångarna i grå fångdräkter. Nu var jag över 30 och folk skrek och kastade stenar på oss när vi gick från tågstationen i Ranam till fängelset.
Varje dag gick hon med plogen – barfota, för att inte rymma, men en dag skar hon sig i foten. Såret läkte inte utan svällde upp hela benet som blev grönsvart. Hon har fått kallbrand. Oduglig, redo för döden, släpps hon på fri fot. Hennes faster, en av få kvar av hennes familj i Nordkorea, fick skriva ut henne. Jihyun Park vädjade om nyheter om släkten och om var hennes pappa är begravd, men fick en avhyvling.
– Jag hade förstört deras liv genom att fly. Jag och min familj var avskum och hon vägrade berätta var min far låg begravd, säger hon sorgset.
Hon gör sig inga illusioner.
– Jag hade säkert gjort som hon om det varit ombytta roller.
Mager och med gulaktiga tussar till hår släpade hon sitt svällda ben efter sig och fick folk att backa av äckel.
Sex år hade gått sedan de lämnade deras far att dö.
Men nu kunde hon se. Barn och vuxna med spöklika ansikten i trasor till kläder. Döda kroppar som en del av den nya stadsbilden. Medan porträttet på Kim Il Sung intill skyltarna ”Länge leve kamrat Kim Il Sung” och ”Länge leve det ärorika arbetarpartiet”, var intakt.
– Jag ville så gärna berätta att de levde i en illusion. Att det fanns mat bara på andra sidan floden. Men i stället var jag den som försatte folk i fara. Jag var en förvisad person. Och om jag inte kom därifrån skulle jag bli ett av liken.
Hon bad om hjälp på en föräldralösinrättning. Och fick hjälp. Benet läkte långsamt. Hon fick kontakt med en smugglare som kunde ta henne till Kina – mot att hon såldes igen – hon sa ja. Väl i Kina räddade hon smugglaren själv som var nära att åka dit. Som tack fick hon ringa sin 5-årige son, som hon hämtade hos hans farföräldrar.
Nu skulle hon och sonen härifrån. Efter tre år mötte hon en missionär som hjälpte dem att komma till FN:s kontor i Peking. De flögs till Storbritannien 2008, och fick flyktingstatus.
Sydkoreanskan Seh-lynn Chai och nordkoreanska avhopparen Jihyun Park växte upp med helt olika berättelser om varandra. Deras bok blev ett sätt att överbrygga 70 års konflikt och misstänksamhet. Foto: Simon Gate.
Det tog fem tunga år för Seh-lynn Chai att skriva boken om Jihyun Park.
– Först och främst var jag var chockad. Jag kunde knappt ta in det, och jag kände skuld över att vi inte pratade om nordkoreaner och mänskliga rättigheter i Sydkorea. Vi vet inte alls vad de genomgår.
– Jag tror också att jag var deprimerad under den här tiden eftersom jag var tvungen att befinna mig i hennes huvud.
Men arbetet med Jihyun Park har förändrat henne i grunden.
– Jag vet att mina vänner i Sydkorea betraktar mig som misslyckad. Hur kan jag, diplomatbarn, prestigeskolor och karriär på Wall Street, ägna mig åt mänskliga rättigheter? Det går över deras förstånd. Men jag i min tur kan inte gå tillbaka till den jag var.
Hur tog hennes pappa, ambassadören, bokprojekt?
– Min pappa är en fåordig man. När jag berättade för honom att jag tänkte göra det här projektet var han tyst, och det tog jag som ett ja.
Sedan kom boken ut på franska, koreanska, engelska, tjeckiska. För varje land såg hon honom lysa upp.
– ”Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att du skulle göra ett sådant här projekt,” sa han till mig, vilket gjorde mig stolt.
Men hur togs den emot i Sydkorea?
– Den fick knappt någon uppmärksamhet när den kom ut.
Att återförenas på Koreahalvön ses inte som realistiskt, varken syd eller nord verkar vilja det, och i den världspolitiska turbulensen är det än mer osäkert på Koreahalvön. Inte heller Jihyun Park, som vill se en återförening, tror på det.
Men de två har gjort en unik återförening, som båda konstaterar består av två koreaner.
Jihyun Parks mobil ringer. Pizzan är oäten. Hon rusar ut. Hennes man har hållit sig i skuggorna. Pizzan, tänker vi, ska den bara slängas?
Vi rusar efter.
Nu får vi svårt att inte dras med.
2005 gjorde Jihyun Park och hennes son ett flyktförsök genom Gobiöknen. De var flera nordkoreaner. Mongoliet hägrade där de kan söka asyl på sydkoreanska ambassaden. Hennes ben krånglade, de kom på efterkälken. Plötsligt tar en nordkoreansk man upp hennes son på axlarna.
Den här gången misslyckades deras flykt, men de fann varandra.
Nu ser vi hennes man. Han är omöjlig att missa. De har, som är vanligt hos sydkoreanska par, matchande kläder. Medan vi fotar kommer en engelsman fram och skojar, tatuerad i ansiktet och med några öl innanför västen, och vill vara med på bild. Det nordkoreanska paret välkomnar den västerländska spontaniteten.
Text: Emma Gate, skriver om samhälle och kultur främst på Koreahalvön. Om barnhemsbarn, adoption, patriarkat, feminism, DMZ, nordkoreanska avhoppare, presidentval, författare och litteratur.
Foto: Simon Gate.
