Reportage om Digitalisering, Sverige, Verkliga Sverige

Statlig garanti skulle ge alla internet – men samerna glömdes bort

”Hela Sverige ska digitaliseras” lyder den svenska bredbandsstrategin. Den ska omfatta hela befolkningen, men för renskötarna är det bara tomma ord som istället får bekosta digitaliseringen själva. Rasmus Canbäck har träffat människorna som lämnas utanför politikernas löften.

Av Rasmus Canbäck 3 oktober, 2021

De fyra nationalparkerna Stora Sjöfallet, Muddus, Sarek och Padjelanta utgör det världsarvslistade Laponia. 

Bland de dramatiska topparna och vilda jåkkarna, fjällbäckarna, har renarna sina sommarbeten. 

För många är detta platser för rekreation och vandring. Att vara utan täckning på sin mobiltelefon är en självvald lyx.  

För andra är det ett dilemma. 

–  Vissa människor, som vandrare, söker sig till platser utanför kommunikationerna. Det gör inte vi. Renskötsel är lika mycket vårt arbete som något annat, säger Katarina Parfa Koskinen vid samevistet Staloluokta.

I början på sommaren flyttar renskötarna till sina bostäder i byarna i Padjelanta för att kalvmärka de nyfödda renarna. Vissa stannar hela sommaren, medan andra pendlar genom den enda färdvägen som finns: helikopter. 

Samevistet ligger mittemellan orterna Ritsem i norr och Kvikkjokk i söder. I Staloluokta ligger en av få helikopterplattformar i Laponia.  Om man inte flyger är det åtminstone fyra eller fem dagars vandring ytterligare längs Padjelantaleden för att komma ut ur nationalparken.

På taket av Katarina Parfa Koskinens och Ronny Koskinens hus sitter solceller, en parabolantenn hänger på sniskan och inne i huset blinkar en bredbandsrouter.

– Jag ska säga dig att min familj har säkert lagt ner sexsiffriga belopp på kommunikationerna! Och den första siffran börjar knappast med en etta! Vi kan inte ens få in Sveriges radio här uppe, förstår du?! Allt har vi fått betala för själva.

Med sina egenfinansierade kommunikationer har paret startat en kiosk, den enda som tar betalkort i hela Laponia. Med hjälp av intäkterna från den har de lyckats förlänga säsongen som de kan stanna i fjällvärlden.

Katarina Parfa Koskinen doktorerar i pedagogik med särskild inriktning mot informationsteknologier i undervisning vid Umeå universitet.

Enligt henne finns inga konkreta planer på att bygga ut mobilnätet till Staloluokta och andra samevisten i Laponia. 

I Sveriges bredbansstrategi fram till 2025 som beslutades strax innan jul 2016 framgår det att hela Sveriges befolkning ska ha tillgång till stabil uppkoppling vid hemmet och arbete. Planen är upplagd i ett flertal steg och de platser som är så pass otillgängliga att kablar inte kan dras ska det åtminstone finnas mobil uppkoppling till 2025. 

Dilemmat är att säsongsboenden i samevisten inte anses vara platsen där människorna normalt befinner sig. I bredbandsstrategin återkommer just den formuleringen för att definiera var Sveriges invånare har rätt till uppkoppling: där man i normalfallet bor. Normalfallet förklaras med där medborgaren är mantalsskriven, folkbokförd. 

I och med Padjelanta är en del av världsarvet Laponia, så är det inte tillåtet att skriva sig där.

Krocken mellan att arbeta med renskötsel och få ta del av vissa medborgerliga rättigheter, därför att byråkratin inte tillåter det, uppstår i just detta dilemma. En medborgares rättigheter och skyldigheter kopplas till folkbokföringsadressen, som är statisk. 

Paret sitter vid sitt lilla matbord i stugan och äter frukost. Knäckebröd, kaffe och kaviar. 

I takt med att digitaliseringen av samhället och teknologier utvecklas så menar Katarina att beroendet av kommunikationslösningar ökar. 

– Här i Stalo brukar vi säga att det inte är förrän nya teknologier testas här som man verkligen vet om de fungerar. En granne kanske bor på en höjd som gör att om man riktar en antenn åt rätt håll så kan man kanske få in en prick på GSM-nätet, medan andra kör på satellittelefoner. Allt är jättedyrt givetvis, men vi bekostar allt själva. Delvis för att vi är tvungna, och delvis för att teknologisk utveckling skapar nya möjligheter för oss. 

Som mest bor det runt 100 människor i byn vid kalvmärkningen. De flesta åker hem efter ett par veckor. 

– Inte nödvändigtvis för att de vill det, eller för att det är less på naturen, utan för att de måste det. Räkningar behöver helt enkelt betalas, och det går inte att göra härifrån. Om vi kan få uppkoppling och nya teknologier som fungerar så förenklas livet avsevärt, säger Katarina Parfa Koskinen.

Men idag är det svårt för de flesta att stanna längre än absolut nödvändigt. 

– Förra året… börjar Ronny försiktigt, hade vi så pass mycket problem med postleveranserna att inte räkningarna kom i tid. Det ryktades om att några här i byn fick inkassobrev under kalvmärkningen. Men allt det där hänger ihop. Utan bra internet kan man inte betala räkningar, och med ett illa fungerande postväsende så får man inte räkningar.

Katarina fyller i. 

– Nu under pandemin har vi sett ett ökat intresse av att människor med yrken som tillåter distansarbete vill bo utanför städerna. Jag kan garantera att flera av dem som kommer från byn lätt hade stannat mycket längre än vad de gör. Familjerna hade kunnat bo här under hela sommaren, istället för bara några veckor. 

Men krocken mellan det svenska folkbokföringssystemet och det samiska levernet är bara en av många bottnar. 

– Det är en del av problemet börjar Katarina och fortsätter, den andra delen… som kanske betyder ännu mer är att det fortfarande finns en hel del fördomar från samhället kring hur vi samer vill leva våra liv.

Enligt Katarina finns det fördomar om att samer vill leva spartanskt. 

– Sanningen är ju snarare motsatsen. Du ser själv hur mycket pengar vi lägger ner på teknik. Men den här fördomen är ett arv från förr. För att förstå dagens juridiska situation behöver man gå tillbaka till utvecklingen av samers rättigheter, och på så vis kan man följa en logik som går långt bak i tiden som än i dag lämnar spår efter sig.

Men det börjar röra på sig menar både Katarina och Ronny. 

– Jo, det måste jag säga säger Katarina, men det händer inte alltid så mycket. Alice Bah Kuhnke var här när hon var minister för samefrågor, och vi hade väldigt långa och bra samtal. Lokalt i Jokkmokk arbetar de aktivt, men det är liksom som frågan om samer är oerhört lågprioriterad, nästan jobbig att ta i, nere i Stockholm. 

Samer hade länge en särskild status som ”nomadfolk” vilket följdes av en förlegad rasbiologisk syn fram till 1950-talet. Sedan dess har rättigheterna steg för steg har förstärkts. 

– Men än idag är samhället inte anpassad till folkgrupper som av tradition lever på flera platser under en årscykel. Med en folkbokföringsadress ges en medborgare rättigheter, men framförallt också skyldigheter. Ta en sådan enkel sak som sophantering där vi i vår andra bostad har framkörning. Här i Stalo får vi istället bekosta allt själva. Varför? Jo, för att vi inte kan folkbokföra oss här. All form av infrastruktur här i Stalo innebär en kostnad: bara skyldigheter. 

Ett par timmars helikoptertur från Staloluokta sitter Henrik Blind på en lunchrestaurang i Jokkmokk.

– Att vara same i dagens Sverige är som att försöka trycka ner en cirkel i en trekant säger han trevande. 

Henrik är ordförande för Miljöpartiet i Norrbotten och lokalpolitiker i Jokkmokk. Han har precis tackat ja till att kandidera på partiets riksdagslista för Stockholm. 

Det är slutet på augusti. Kallt i luften, men solen värmer på uteserveringen.

– Jag är själv från Staloluokta berättar han, och känner mycket väl till problemen med kommunikationerna. Det är många principer som ställs mot varandra, säger han eftertänksamt. 

Å ena sidan menar Henrik Blind har vi samefrågan där man som renskötare lever sitt liv på flera platser, och å andra sidan har vi frågan om folkbokföringen. 

– Men om jag ska vara ärlig skulle jag tro att det är 20 % ett byråkratiskt dilemma, och 80 % en sorts diskriminering. Det ena är ett lager ovanpå det andra. 

De bristande kommunikationsteknologierna menar Henrik, precis som Katarina och Ronny, snarare ska ses som en del av en större struktur. 

– Till det har vi också frågan om resurser. Vem är det egentligen som bestämmer och beslutar om investeringar i extrem glesbygd? Från Stockholm hör man ofta att det är en kostnadsfråga, men bredbandsstrategin är tydlig: man ska ha rätten till internet av något slag senast 2025. Just nu är vi långt ifrån att nå detta mål.

När 2020 nådde sitt slut saknades fortfarande ett av fem hushåll fiber. I Stockholmsregionen hade 99 % av invånarna tillgång till snabbt bredband, medan landsbygdskommuner var gravt eftersatta. 

Bland de hushåll som saknar snabbt bredband ligger 45 % i landsbygdskommuner. 

Digitaliseringsministern Anders Ygeman har beklagat misslyckandet och lovat att man ska lägga i en ytterligare växel. Post- och telestyrelsen har å sin sida sagt att det krävs ytterligare 22 miljarder kronor för att nå målen.

Regeringen beslutade därför att inför 2021 att skjuta till 1,6 miljarder kronor, varav 1,2 miljarder kronor i regionfonden, men ändå är det beräknat att det saknas över 19 miljarder kronor för att uppnå bredbandsstrategin. 

Och i den omfattas inte Staloluokta. 

– Jag som är politiker på framförallt lokal nivå, här i Jokkmokk, känner frustration över att pengarna ska komma från staten och användas genom regionen. Som kommunpolitiker hamnar man mellan stolarna. Vad ska jag säga till väljarna? Säger Henrik Blind. 

Han fortsätter med att slå hål på ”myten” om att det är finansiella resurser som sätter stopp för utbygganden av infrastruktur i samevisten. 

– Vad det handlar om är att pengarna är felallokerade, de riktas felaktigt. Pengar finns för att bygga ut infrastrukturen, men samefrågor tar inte del av dem. Se till exempel på EU:s strukturpartnerfonder där riktlinjerna tas på sjuårsbasis. Den senaste perioden, fram till årsskiftet 2021, gavs samefrågor – bortsett från ett drönarprojekt för renskötseln – inte ett enda bidrag. 

**

Stockholm. Sensommar. Dagarna skiftar från att vara ömsom varma och ömsom kyliga. 

I Tillväxtverkets databaser om beviljade EU-bidrag ser man tydligt det Henrik Blind påpekade. En enkel sökning visar att det endast är drönarprojektet som tagit emot pengar. Pengarna har getts till Sveriges lantbruksuniversitets projekt för teknisk innovation. Sökningen visar också att det har kanaliserats mängder med medel för att bygga ut fibernätet i glesbygden. 

Problemet, som Henrik formulerade det, är att när Sverige nationellt och Övre Norrland regionalt ansöker om pengar genom strukturfonderna har man 2014-2020 bortsett från samefrågan helt och hållet.

Det är till trots att Sameland, Sápmi, utgör 8 % av upptagningsområdets yta. 

Ordet ”urfolk” eller ”same” förekommer endast i svepande omvärldsbeskrivningar. I den tidigare strategin för åren 2007-2013 är det tydligare. I slutrapporten handlar en stor del av innehållet om satsningar kring världsarvet Laponia där Staloluokta ligger, men inte heller här finns något om digitalisering; endast om turism. 

I resultaten går det att läsa att ett besökscenter designat av Wingårdhs arkitektkontor har anlagts och förvaltningen av Laponia samförvaltats mellan samebyar, region och kommuner. Ett besökscentrum för all del, men som Katarina cyniskt konstaterade i vårt samtal ”det är inte förrän stockholmarna kommer som saker börjar hända”. 

I strategin för finansiering av EU-medel i övre Norrland från 2014-2020 går det att läsa om de demografiska utmaningarna. Balansen mellan Norrlands kuststäder och inland beskrivs som ojämn. Medan städer som Umeå har en positiv befolkningstillväxt, så beskrivs läget i inlandskommunerna som ”allvarligt”. Ungdomar och kvinnor lämnar, och arbetslösheten är hög. 

Bilden må stämma i den mesta statistiken, men det är en bild som varken Katarina eller Henrik som samer känner igen sig i. 

De på pappret relevanta projektpengarna om utbyggnad av digital infrastruktur och innovationslösningar passar sällan samernas behov i realiteten. Ibland för att de riktar sig direkt till jordbruk eller skogsbruk, men oftast för att projektpengarna bidrar till att uppnå Sveriges bredbandsstrategi där samefrågan är förbisedd. Dessutom omfattas stora delar av renskötaryrket av samma juridiska ramverk som en boskapsuppfödare på en gård enligt EU, men verkligheten är definitivt inte densamma. 

**

Ansvarig myndighet för genomförandet av bredbandsstrategin är Post- och telestyrelsen (PTS). När jag förklarar dilemmat om samevisten för människor som arbetar med bredbandsutvecklingen och den upplevda diskrimineringen instämmer de flesta i att den extrema glesbygden är eftersatt och att finansieringen av utbyggnad av uppkoppling är dyr. 

Den regionala bredbandskoordinatorn i Norrbottens län, Jonas Tiger, resonerar att en utmaning är att PTS inte definierar husen i samevisten som fastboende, vilket bekräftar Katarina Parfa Koskinens bild i Staloluokta.

– Ett grundläggande problem är att PTS [enligt bredbandsstrategin] endast räknar bostadshus, fritidshus eller fasta arbetsställen. Samevisten består vanligen av andra slags byggnader; främst ekonomibyggnader. Några sådana ingår inte i PTS nuvarande definitioner inom bredbandsstrategin.

– Men det innebär inte att man inte arbetar med frågorna fortsätter Jonas Tiger, som är nog så viktiga.

Samtidigt har PTS lämnat en rapport till Regeringen där man säger att det saknas över 19 miljarder kronor för utbyggnad av fibernät till fastboende enligt bredbandsstrategin. Laponia omfattas därför inte av dessa pengar.  

Enligt Jonas Tiger får man för att snabbt ordna med bredband i fjällterräng sannolikt förlita sig på satellitteknik. Flera system är under uppstart, bland annat Elon Musks satellitteknikprogram. 

Dessa kommer inom kort att täcka Arktisområdet och kan då förhoppningsvis lösa bredbandsfrågan i fjällvärlden. 

Ur en regional synpunkt menar Jonas Tiger att det effektivaste är att försöka ordna grundläggande mobiltäckning. Han hänvisar främst till ett Vinnovaprojekt som under ett par år satsat 55 miljoner kronor på projektet #fulltäckning, med Luleå tekniska universitet som koordinator. Han har höga förväntningar på deras resultat som testar ny teknik som lämpar sig för fjällvärlden.

– Fulltäckningprojektet har löst energiproblematiken genom att ta fram ett koncept för mobilmaster med extremt låg energiförbrukning och som tål de extrema förhållandena i högfjällsterräng. Problematiken kring områden som Padjelanta är dock att för att skapa ett sammanhängande mobilnät så krävs en del investeringar. För exempelvis Jokkmokks del med både Padjelantaleden, Nordkalottleden och Kungsleden handlar det om cirka 12, eller kanske 15 miljoner kronor. Likaså behövs lokala projektledare som kan driva projektet framåt. 

Men han förstår också att det är besvärligt och lägger till.

– Frågan landar därför i första hand hos kommunen, och Jokkmokk är inte feta på resurser, varken personal eller pengar. I nuläget kanske främst personal.

Jonas Tiger fortsätter med att resonera att den egna insatsen från Jokkmokk kan handla om omkring 5 miljoner kronor. Det är pengar som en liten kommun med drygt 5 000 invånare och en geografisk yta lika stor som Skåne, Halland och Blekinge tillsammans inte har, och frågan var resurserna ska komma från kvarstår. 

 – Diskussioner förs men det som krävs i första hand är en lokal representant som kan driva frågan lokalt, en projektledare som hanterar processen och även hjälper till med att få fram resterande finansiering. En sådan person saknas i nuläget i Jokkmokk. Och även om man skulle skapa ett regionalt projekt för hela länet istället så behövs lokal förankring. Normalt kan det handla om landsbygdsutvecklare eller liknande. Eventuellt kan även samebyarna ta på sig den rollen.

Tolkar jag det rätt att det inte finns en rättighet för människorna i Laponia att ta del av bredbandsstrategin, och att PTS inte har en skyldighet att bygga ut uppkopplingen.

– Exakt så. Men man bör även påpeka att alla fjällregioner från Värmland och norrut jobbar rätt hårt via bredbandskoordinatorerna med att försöka lyfta frågan gentemot PTS och regeringen och få till en förändring. Vi alla ser nog det som en av de absolut största bristerna i dagens strategier och förordningar. Folk befinner sig bevisligen även i fjällen, och det finns även säkerhetsskäl att förbättra täckningen där. Bland annat vill vi att 2023-målet för mobiltäckning skrivs om i en kommande revidering, samt att statliga stödmedel tillförs även till mobilnätsutbyggnad, vilket saknas idag.

Trots bristande rättigheter bedrivs projekt för att undersöka möjligheterna till att bygga ut mobilnätet i fjällvärlden. 

Karl Andersson som är professor vid Luleå tekniska universitet och projektledare för #fulltäckning, menar att trots allt görs satsningar som är värda att undersöka. 

Ett av dem är om solcellsdrivna ”lokala hotspots”.

– Man kan säga att det tekniken tillför är att förlänga telefonsignaler, och på så vis möjliggöra att man på vissa platser ska kunna använda 4G, medan på andra blir det 2G. De senare är planerade att släckas 2025, och då blir det 4G man bygger vidare på. En väsentlig del av projektet är att bygga ut telenätet för att renskötarna ska kunna använda telefoner uppe på fjällen, vilket är en viktig säkerhetsåtgärd. 

Enligt Karl Andersson är man inne i en fas där tekniken ska implementeras och en del av projektet är att lösningarna också ska kommersialiseras. 

– Förhoppningsvis ska tekniken användas på fler platser, men det blir upp till beställarna av tekniken att avgöra.

Katarina och Ronny går ner mot helikopterplattan i Staloluokta. Ronny bär på två påsar och Katarina promenerar bredvid honom med gångstavar. 

Dånet från rotorbladen är öronbedövande. Ronny räcker fram en påse och ropar högt till piloten.

– Ta med fisken till byn som vanligt! Och du, vi behöver mer folköl till kiosken!

Piloten nickar som svar. De har gjort det här förut. Beroendet av helikoptertrafiken är uppenbar. Förnödenheter, post och sopor åker fram och tillbaka. 

När helikoptern lyfter går Ronny och Katarina tillbaka till kiosken där några vandrare står och väntar. För Ronny och Katarina är kiosken ett sätt att möjliggöra boendet i byn över hela sommaren, men det är de så gott som ensamma om. Om ett par veckor, när vandrarna slutar komma, behöver även de flytta till tillgängligare platser.

Och även om mobil uppkoppling en dag kommer till byn, så lär inte sophanteringen eller andra samhällsfunktioner nå dit. 

Alla samhälleliga rättigheter har sitt eget regelverk att övermanna. 

Av Rasmus Canbäck