Analys om Digitalisering, Medier
Så sliter det digitala kriget sönder Sverige
Med hjälp av algoritmer, digitala strategier och ett globalt samspel mellan olika sociala rörelser har kriget mellan Israel och Hamas tryckts in i människors vardag. En brokig skara av opportunister och aktivister tar chansen att driva sina frågor skriver Brit Stakston i en analys.
Av Brit Stakston 27 november, 2023
Kriget är sig likt. Det som är nytt den här gången är det digitala engagemanget. De som tidigare knappt noterat nyheter från den här regionen ser nu horribla bilder av oskyldiga dödade eller döende i sina flöden och agerar. Personer som inte ens känner till de gamla partipolitiska konfliktlinjerna mellan en propalestinsk vänster och en proisraelisk höger reagerar utifrån en mellanmänsklig humanitär utgångspunkt över det fullständigt orimliga i att dessa mängder av barn och andra civila dödas.
Från de första bilderna från festivalbesökare och boende i kibbutzer i Israel efter terrororganisationen Hamas attack till sju veckors jakt på terroristerna som drabbat oskyldiga palestinier.
Tiotusentals har dödats och långt fler skadats och de saknar nu allt, den humanitära katastrofen är ett faktum i Palestina. Och även de som aldrig tidigare bekymrat sig för människor i den här regionen av världen undrar hur det någonsin kan bli fred?
Men i den offentliga debatten i Sverige, sker ovanpå detta, en skruvad pajkastning av olika aktörer. Svenska politiker missar att lyfta blicken från den traditionella uppdelningen mellan vänstern och högern och en mängd opportunister passar på att föra fram sina egna perspektiv, enligt nutidens medielogik. Här finns en mängd olika rörelser, aktörer och opinionsbildare som driver frågor om klimat, rasism, Black Lives Matter, mäns våld mot kvinnor, sossehat, antisemitism och islamofobi. Desinformationskampanjen om LVU har också sett möjligheter till uppmärksamhet tillsammans med höger- och vänsterpopulister.
Förenande för samtliga av dessa röster och rörelser är en stark kritik mot media och särskilt Public Service, myndigheter och makthavare. Under en demonstration för Palestina söndagen den 26 november ropades det slagord på svenska om att ”sluta hyckla SVT” och på engelska för en internationell publik ”Public Service you are supporting genocide”.
Efter den 7 oktober växer hatet och extremismen hos bägge parter i kriget. Oförsonlighet är ett ord som många journalister använder för att beskriva utvecklingen. Det präglar också alltmer av den inhemska debatten. Det offentliga samtalet blir alltmer hätskt och man kopierar metoder för spridning av sina budskap från andra internationella konton.
Kritiken mot medier växer och allt fler redaktioner ställs till svars för vinklar eller utebliven rapportering. Dagligdags jagar båda sidor misstag och felsägningar som man kan få igång sina följare på.
Det går inte att bortse från hur olika aktörer även här använder sociala medier för att fördjupa klyftor nu.
Detta gynnas också av att det i stort finns ett behov hos de flesta att snabbt uttrycka sina egna åsikter.
Ingen tar sig tiden att ta reda på mer.
I sju veckor har propagandakriget nått helt nya nivåer.
För Hamas del, en islamistisk terrororganisation vars styre ingen demokrat vill leva under, har det digitala användandet under de första attackerna liknat hur IS strategiskt använde internet. IS chockade världen när de livesände avrättningar på Youtube där de skar av halsen eller brände upp människor instängda i burar i Syrien från 2014 och framåt. Att sprida sitt budskap via sociala medier är effektivt även för terrororganisationer. De bygger sitt varumärke och eftermäle samt sprider skräck och rekryterar genom sina digitala strategier.
I Hamas välplanerade brutala attacker mot civila israeler fanns det från det allra första skottet en tydlig plan hur avrättningarna, attackerna och kidnappningarna snabbt skulle spridas till såväl omvärlden samt även direkt till de anhöriga genom offrens egna mobiler.
Den 7 oktober 2023 blev också den dödligaste dagen för judar sedan förintelsen.
Det finns sedan tidigare en mängd klassiska antisemitiska narrativ kopplade till den här konflikten. Oavsett om man jämför Israels politik med nazisternas eller ser judar som kollektivt ansvariga för staten Israels åtgärder så sprider man antisemitiska budskap. Många har inte koll på detta vilket gör det lätt att sprida antisemitism vidare utan att förstå vad man just blivit en del av.
Budskap som sprids av utländska aktörer med syfte att polarisera blir till tvivelaktiga budskap från svenska influensers. Stina Wollter gav oss exempel på det när hon nyligen ville väcka engagemang för Palestina.
Även den israeliska staten använder sig av strategisk digital krigföring.
Desinformation och propaganda gör att det varje vecka blir det allt svårare att skilja fakta från fabricerade förstärkande innehåll.
Jag har tidigare skrivit om hur alla trampar snett i de digitala minfälten.
Det nya medielandskapet ställer hårda krav på oss mediekonsumenter. Var och en av oss bär ansvar för att inte bli nyttiga idioter som bidrar till hat och hot mot olika grupper i samhället.
Men faktum är att bilderna från vad som drabbar de civila i Palestina leder till en akut vilja att göra något.
Reaktionerna liknar det som hände när världen fick se bilden av treårige Alan Kurdis kropp sköljas upp på en strand i Turkiet i samband med flyktingströmmarna 2015.
En bild som i Sverige ledde till insamlingskampanjer för att ge stöd på plats runt Medelhavet och ett stort snabbfotat lokalt civilt engagemang för att stötta ankommande flyktingar som kompletterande det som gjordes av svenska myndigheter.
Engagemanget för människors lidande har i den här konflikten inte riktigt kunnat kanaliseras på ett sätt som gynnar de direkt drabbade på samma sätt. Det är svårt att göra något själv här.
Det ökar sårbarheten för att dela desinformation eller dras in i andras kamper för helt andra frågor.
Kanske är det därför engagemanget hos influencers den här gången mest landat i att de delar saker utan att kolla upp eller poddsamtal. Ofta med en febrig övertro av betydelsen för att just deras röst och delning kommer att lösa allt. Något som troligen drabbade Wollter eller de som undertecknade det där riktningslösa uppropet #vikräver där ingen ens tänkte på att tipsa om organisationer som kan göra verklig skillnad på plats eller adressera Hamas terrorattack.
Mot fonden av de fruktansvärda händelserna i såväl Israel som Palestina positionerar man mest sig själv denna gång.
Men vi står återigen inför ett vägskäl som kan få stora konsekvenser i såväl Sverige som globalt.
När pandemin kom fanns det något hoppfullt inför det faktum att vi äntligen kunde lyfta blicken från oändliga polariserande nationella infantila debatter hämtade på Twitter inför den gemensamma utmaningen för mänskligheten.
Det höll inte i sig länge.
Men vi lärde oss trots allt en hel del under de här åren. Till exempel att till och med när världen stod inför ett okänt virus krävdes det konstant snabba svar. I land efter land var det snabbt uppenbart hur lätt det var att stoppa demokratiska processer och kasta ut olika mänskliga fri- och rättigheter. Även falska rykten och desinformation var ett stort bekymmer som till och med dödade människor i jakten på sätt att skydda sig. En undersökning som visade att så få som 12 (!) enskilda personer stod för hela 65 % av den amerikanska desinformationen om vacciner ger perspektiv på vad enskilda digitala opportunister kan åstadkomma.
När det ryska anfallskriget mot Ukraina senare var ett faktum visade det sig än en gång att vi förväntar oss att få helhetsbilder från första dagen. Det fanns liten förståelse för det stora geopolitiska skeendet som i bästa fall i detalj kan redovisas om 10 år.
Vi måste sluta söka snabba svar på allt vare sig från Tiktok eller från olika aktörer mitt i konflikter. Med journalister och organisationer på plats i Ukraina har vi fått viktiga pusselbitar löpande. Och ukrainare vädjade om uppmärksamhet för det som skedde på samma sätt som drabbade i Israel och Palestina. Dessutom var det befriande att se hur Ukraina förberett sig för den digitala delen av nutida krig och bland annat tagit höjd för att bemöta den ryska desinformationens farliga vapen. Här har Ukraina löpande i olika telegramkanaler, ofta oerhört lokalt, gett allmänheten kunskap om aktuella desinformationskampanjer.
Att kriget i Ukraina nu fallit i glömska gynnar säkerligen Ryssland och dess allierade. Men även här dröjer det tills vi vet hur den digitala påverkan sett ut från andra stater.
Europa ser ut att famla i hur man ska hantera omvärlden och utvecklingen i Palestina.
Jag läser Bitte Hammargren i Aftonbladet om det mardrömsscenario som både israeler och palestinier står inför. Det som fastnar är de exempel hon ger på berättelser om svunnen vänskap, affärsrelationer eller hyggliga kontakter mellan enskilda judar och palestinska araber som man kan stöta på bland de äldre i Gaza.
”Att inte denna frändskap har utvecklats beror på dåligt ledarskap på båda sidor, otillräcklig diplomati från omvärlden, vilket har underlättat Israels ockupationspolitik, de extrema bosättningarnas framväxt på Västbanken och tillväxten av islamister på palestinsk sida.”
Det väcker en tanke hos mig om det här mellanmänskliga globala intresset och de nya formerna av digitala frändskaper kan betyda något för utvecklingen?
Kan det fungera som en slags motkraft, eller kanske mer av en medkraft för människor i de båda länderna nu och därmed långsiktigt för mänskligheten i stort.
Eller kommer vi av ren lathet låta det som handlar om Gaza och Israels övergrepp mot civila styras av de som förenas av en gemensam vilja att utifrån olika ståndpunkter slita isär Sverige?
Det som är det enda i detta som vi verkligen kan påverka.
