Reportage om

Så nära var Dawit Isaak att släppas 2016

I veckan är det 20 år sedan Dawit Isaak fängslades i svallvågorna av de konflikter som uppstod när Etiopiens TPLF-regim återigen anföll och ockuperade Eritrea 1998. Sedan dess har Sveriges regeringar med olika metoder försökt få honom fri. Författaren, journalisten och fotografen Donald Boström skriver för Blankspot om dagen då alla trodde att han skulle bli fri.

– Då har vi en plan, sa Finlands förre president och fredspristagaren Martti Ahtisaari med ett vänligt leende innan han avslutade det sex timmars långa mötet.

Han var nöjd, det viktigaste hade blivit sagt.

– Upprätta kontaktpunkter så att ni direkt kan touch base efter valet och sätta fart på processen. 

Martti Ahtisaari hade som grundare av CMI, (Crisis Management Initiative), bjudit in Sverige och Eritrea för informella samtal inför det svenska riksdagsvalet 2014. Men det var inte ombud för Sveriges sittande alliansregering som bjudits in, i stället var det socialdemokratiska representanter för det som bedömdes bli den tillträdande regeringen efter valet några månader senare.

Eritreanerna hade tills dess inte sett någon anledning att föra samtal med ett i deras tycke fientligt Sverige. Ahtisaaris inbjudan hade därför diskuterats noggrant i Eritrea, men efter Eritreas presidents, Isaias Afwerkis godkännande, accepterades inbjudan och en delegation på två personer flög till Helsingfors. 

Ahtisaari hade diger erfarenhet av komplicerade förhandlingar under konflikter, inte minst under Balkankriget, vilket givit honom ett rykte som duglig fredsmäklare och ledde nu CMI med sin respektingivande personlighet.

Vi befann oss i deras lokaler i Helsingfors en dag när sommaren var som bäst, den 8 juli 2014.  

Efter valet 2006 hade relationerna till Eritrea successivt körts i botten. Alliansregeringen hade försökt olika upplägg och hade omsider hoppats att hårda nypor skulle bära frukt och få Dawit Isaak fri.

Det hade blivit tvärtom.

Eritrea hade stängt dörrarna för vidare samtal med Sverige.

– Så länge Sverige har ’preconditions’ och bara har Dawit Isaak som enda punkt på agendan är samtalen avslutade.

Eritreas kamp för självständighet väckte sympati när de efter trettio år segrade mot den sovjetiska lydstaten Etiopien 1991. En demokratisk process tog sin början med privata tidningar, val utlystes och landets första konstitution formulerades. Men när Etiopiens TPLF-regim anföll och återigen ockuperade Eritrea 1998 förändrades situationen dramatiskt. Bilden visar eritreanska soldater i skyttegravar vid Tsoronafronten 1999 efter anfall av Etiopiens TPLF-regim. Foto: Donald Boström.

Uteblivna framsteg med att få Dawit Isaak fri förklarades med att det pågick tyst diplomati. En naturlig följdfråga till presidenten, när jag intervjuade honom i Eritreas huvudstad Asmara, var därför att fråga vad de talade om när de träffades. 

– Ingenting, vi pratar inte om någonting eftersom vi inte träffas, det pågår ingen tyst diplomati. Det kommer en svensk mellan varven och går runt i korridorerna innan de åker hem, var presidentens lakoniska svar.

Den dåvarande svenska ambassadören för Eritrea, Fredrik Schiller, tyckte när intervjun publicerades att min beskrivning var orättvis. Det hade han i viss mån rätt i. Samtliga medarbetare på UD oavsett regering var mycket engagerade i att få Dawit fri, därom råder inga tvivel. Schiller reste frekvent till Eritrea och arbetade hårt för att dyrka upp den låsta situationen, men samtalen nådde aldrig fram till presidenten och därmed låg ärendet still. 

Sverige togs inte längre på allvar.

En vän i Eritrea förklarade för mig vid ett tillfälle.

– Vi har stått emot samordnade bombningar från Warszawapakten och Etiopien under decennier, slagits i skyttegravarna i 30 år och förlorat en stor del av vår befolkning, tror ni att vi efter vår befrielse är små svartingar som ska lyda och plocka godis som ni kastar åt oss?

Han fortsatte: 

– Vad är det för fel på Sverige? Hur kan någon tro att ni kan påverka Eritrea överhuvudtaget med den historia vi har? 

Jean-Paul Sartre skrev att kolonialiseringens våldsamma natur inte kan reformeras bort eftersom våldsanvändningen är själva kärnan i kolonialismen.

Något som befolkningen i området fått erfara under sekler av kolonialisering från Egypten, Turkiet, Italien och Etiopien. Mot den bakgrunden uppfattades de svenska påtryckningarna som ett efterblivet kolonialbeteende och inte en relation mellan jämlika parter. 

Massaker på eritreaner av Etiopiska kolonialmakten 1968 vid Geleb, nära staden Keren. Foto: arkivbild.

I en lång intervju i TV4 som jag fick möjlighet att göra 2009 långt innan mötet i Helsingfors, deklarerade Eritreas president, Isaias Afewerki, att Dawit Isaak aldrig kommer att släppas, inte heller få en rättegång.

Carl Bildt fick följaktligen inte oväntat nobben av Afewerki när han önskade besöka Eritrea för att prata om saken. Men även den socialdemokratiska regeringen som hade ärendet på sitt bord från Dawits fängslande 2001 hade haft en liknade icke-fungerande linje fram till 2005, då det hela kulminerade i den dåvarande ambassadören Bengt Sparres famösa utspel i media, att det var tack vare hans förtjänst och skicklighet som Dawit hade släppts fri när han tagits till sjukhus.

Dawit själv hade förstått att han var fri och ringt familjen för att berätta den fantastiska nyheten. Dawit hämtades istället tillbaka till fängelset och ingen har sedan dess fått träffa honom.

Det är snart 16 år sedan.

När jag kort efter 2005 befann mig i Eritrea, scrollade en tjänsteman i Eritrea genom internet och visade den svenska ambassadörens medieutspel, han skakade på huvudet och sa:

– Ni agerar med västerländsk diplomatkultur och spelregler, sådant fungerar inte i Eritrea.

Senare under 2005 inleddes diskreta samtal med eritreanska företrädare som inkognito träffat Sveriges dåvarande biståndsminister Carin Jämtin (S), utrikesminister Jan Eliasson (S) och mig själv i ett antal samtal som bedömdes som positiva.

Regeringsskiftet 2006 satte punkt för de försöken.

Konungens gratulationstelegram till Eritreas president Afewerki 2016. Foto: Donald Boström.

Jag har ofta fått höra att när Dawit Isaak släpps kommer han en dag plötsligt att släppas ut på gatan – när Eritrea vill och på Eritreas sätt.

Ett frisläppande som omöjliggör för någon part att hänvisa till ”sitt eget skickliga fotarbete som gjort frisläppandet möjligt”.

Ett par sådana perfekta lägen har redan uppstått och passerat utan att det hänt.

Ett tillfälle var 2016, vid Eritreas 25-årsjubileum av befrielsen. Ett naturligt tillfälle för försoning och amnesti. På UD slipades planerna. Det fanns förhoppningar.

Ambassadör Enarson gjorde noggranna förberedelser, Sveriges tidigare ambassadör i Etiopien, Birgitta Karlström Dorph, som träffat Eritreas president ett antal gånger och jag själv, satt på Arlanda och diskuterade alternativa scenarier som kunde komma att uppstå under jubileumsdagarna i Eritrea.

På bordet framför oss låg ett tillfälligt pass utfärdat i Dawit Isaaks namn med hans fotografi, ett brev från kungen till Eritreas president, och en extra flygbiljett till Stockholm som vi hoppades att Dawit kunde använda sig av för återfärden till Sverige.

Flera faktorer talade för att det nu kunde hända.

Dawit hade därtill suttit fängslad i femton år. Vi tolkade ett nytt lagförslag i Eritrea som att det sammanföll med den straffsats för det brott han anklagats för, och därmed redan avtjänat.

Medan Eritreas huvudstad firade pågick överläggningar med en rad av ministrarna där Dawit Isaak var en del av samtalen.

Vi lyssnade omsorgsfullt på presidentens jubileumstal från podiet på Asmaras stadium, ord för ord, och letade efter minsta antydan av det vi hoppats på.

Någon sådan antydan kom aldrig. 

Ytterligare ett tillfälle infann sig 2018 efter undertecknandet av fredsavtalet med Etiopien. Många eritreaner och bedömare hade stora förhoppningar eftersom säkerhetshotet från främmande makt var undanröjt.

Ett hopp om att efter 17 år i krigsberedskap, ”no peace no war”, kunna börja leva ett mer normalt liv spirade i Eritrea. Taxichauffören jag åkte med fick som andra i civilbefolkningen order om att lämna in sina Kalasjnikovs som ett tecken på att freden anlänt till Eritrea. Det dröjde emellertid inte länge innan TPLF, (Tigray people Liberation Front) i Etiopiska Tigrayprovinsen, startade ett separatistkrig mot den etiopiska regeringen, (november 2020) och avfyrade även missiler mot Eritreas huvudstad Asmara, vilket effektivt släckte förhoppningarna om en fredlig framtid.

Eritreas befolkning fick åter hämta ut sina vapen.

Men det är inte heller bara Sverige som bidragit till misstagen.

Eritreanerna har gjort ett antal felanalyser i relationen till Sverige. Som att Sveriges engagemang för relationen mellan länderna bara var ett trick för att få Dawit Isaak fri, allt annat var ett spel för gallerierna. Förvisso hade de anledning att hysa den misstanken eftersom så hade varit fallet under ett antal år.

Att Eritrea menar att Dawit är eritreansk medborgare och därför deras interna angelägenhet spelade mindre roll för Sverige eftersom han också är svensk medborgare och även faller under svenskt ansvar. Även om vi svenskar är oense om mycket annat, så är det är en bred folklig åsikt, från vänster till höger, uppifrån och ner, att Dawit Isaak omedelbart ska släppas fri.

I den frågan utrycker medierna svenska folkets samlade åsikt. 

Dawit Isaaks provisoriska pass från 2016. Foto: Donald Boström.

Tillbaka till Helsingforsmötet innan valet 2014. Vi befinner vi oss i Helsingfors efter en tids informell process mellan Sverige och Eritrea som jag och ett par personer till länge arbetet med, och som slutligen lett fram till att mötet kunde bli av.

En av utgångspunkterna för de informella samtalen var att det skulle formuleras en ny svensk policy efter det kommande valet, och den för Sverige viktiga formuleringen ”Att det inte är oklädsamt att även ta upp frågan om Dawit Isaak” som representanten från Eritrea uttryckt sig under förberedelsernaeller ”the welfare of the Eritrean diaspora”, som det stod i inbjudan, där jag presenterades som Adviser to the Swedish delegation.

Med det menades att även Dawit Isaak och hans familj skulle finnas med i diskussionen under förutsättning att relationen blev bredare och innefattade övriga angelägenheter i de mellanstatliga förbindelserna. 

– Det är en skyldighet för de nordiska länderna att föra samtal med de mindre utvecklade länderna, var Martti Ahtisaaris inledningsord på mötet.

Finland hade en stabil relation med Eritrea med bland annat ett nyligen undertecknat biståndsavtal. För Sveriges del förhöll det sig precis tvärtom, Eritrea var det land i världen som Sverige hade sämst relation med.

Carin Jämtin, då partisekreterare för Socialdemokraterna, och en av representanterna på mötet, förklarade att en icke-fungerande relation mellan länder var otraditionellt för Sverige. Syftet med mötet var därför att återuppta en konstruktiv relation ur olika aspekter. 

En breddning av relationerna var vid det laget uppriktigt menad. Ett antal områden nämndes i Ahtisaaris inbjudan: 

During the meeting the delegations wilI exchange views on a wide range of matters as bilateral economic, educational, research, trade, and cultural development cooperation, establishment of full diplomatic relations, training courses, human rights, the welfare of the Eritrean diaspora in Sweden”

Och inte minst att få konsulära ärenden att fungera eftersom Sverige härbärgerade en av världens större grupper av eritreaner. Att Sverige också ville få sin medborgare frigiven var med andra ord ingen hemlighet, tvärtom, det var en del i den breddade dialogen.

När Eritreas representant fick ordet sa han:

– Vi är en ung nation som tvingats till långa krig. Det senaste kriget, 1998-2000, orsakade mycket svåra problem som fortfarande påverkar allt i Eritrea. När FN:s gränskommission meddelande domen om gränsen accepterade vi den, medan USA vägrade, de valde i stället att stödja Etiopiens TPLF-regim och deras fortsatta ockupation av eritreanskt territorium i strid mot FN:s gränskommission. Det ledde till en ny politisk situation i landet.

Författaren och journalisten Donald Boström i hamnstaden Massawa efter etiopiska bombningar. Befrielsekriget var på den tiden världens största konventionella krig med hundratusentals döda. Krigets pris i form av människoliv var högt. Foto: Donald Boström.

Martti Ahtisaari, kommenterade att ”den mest odemokratiska perioden hos alla länder i historien är under den militära befrielsekampen, inte minst i Finland när de röda slogs mot de vita”.

Under en paus tar Martti Ahtisaari Eritreas representant åt sidan, de ses tala lågmält. När de återkommer till bordet inleder Eritreas representant.

– Det finns en fråga, [Dawit Isaak]som är det största problemet mellan oss. Den frågan har missbrukats och borde ha blivit hanterad på ett annat sätt. På kort sikt gör vi inget åt den frågan, men ni kommer att se att vi kommer att vara mycket konstruktiva.

Den andre svenska representanten på mötet, riksdagsledamoten Kent Härstedt (S), menade att ”om vi hittar en väg framåt i detta kan det implementeras om några månader när vi bildar regering”.

En ny era såg av allt att döma ut att öppna sig i samtalen med Eritrea, där Dawit Isaak fanns med på dagordningen för första gången på 13 år, med en dialog av den typ som ledde till Martin Schibbyes och Johan Perssons frigivande i Etiopien.

Det var i början på juli månad och sex månader kvar av 2014. På väg mot flygplatsen efter mötet skrev jag optimistiskt i mina anteckningar att ”processas frågan rätt kan Dawit vara fri till jul”. 

Men det var inte bara jag och den svenska delegationen som var försiktigt positiva efter överläggningarna.

Även den luttrade fredspristagaren Martti Ahtisaari avslutade mötet klockan 15.00 med orden:

– Vi har en plan, jag tror inte att jag behövs längre nu när starten har gått.

Efter de avslutningsorden fanns det anledning att hysa en viss tillförsikt.

På flyget hem efter Helsingforsmötet var det ingen som anade att alliansregeringen samtidigt satt i Arvfurstens palats med egna planer som skulle förändra de nyss tända förhoppningarna.

Donald Boström intervjuar Eritreas president Afwerki för TV4 2009.

Enligt samstämmiga källor från olika håll från båda länderna som följt händelseförloppet, hade alliansregeringens utrikesdepartement arrangerat sitt eget möte med eritreanska företrädare några veckor före valet.

Även det mötet skulle avhållas i Helsingfors. På mötet presenterade dåvarande kabinettsekreteraren och den svenska ambassadören för Eritrea, en svensk policy som i korthet gick ut på att relationerna mellan länderna skulle normaliseras – bara Eritrea släppte Dawit Isaak.

Möjligtvis hade eritreanerna trott att svenskarna skulle ha något nytt att komma med inför valet, och därför åkt till Helsingfors en andra gång på kort tid.

Varför skulle annars svenskarna kalla till möte strax innan valet?

Förbryllade konstaterade de att Sverige förde fram samma tankar som tidigare. Och eritreanerna körde da capo på sitt vanliga modus operandi:

– Om relationen mellan länderna villkoras med en enda person, visar det att Sverige inte är intresserade av att ha någon relation med Eritrea, och då är samtal utan intresse.

Stämningen runt bordet blev allt sämre, orden hårdare, dörrar slängdes igen både bokstavligt och bildligt.

Frustrerade över utebliven framgång, och över det som upplevts som svikna löften reser UD-tjänstemännen hem till Sverige med nya funderingar. 

UD:s plan B gick ut på att upprätta en bestraffningslista där punkt nummer ett innebar att utvisa Eritreas andre sekreterare från Stockholmsambassaden.

Agerandet kom att uppfattas som en fientlig handling från Sveriges sida. Eftersom en av Eritreas brister är att dra alla krafter i Sverige över en kam, oavsett vem som gör handlingen, hade alliansregeringen därmed inte bara satt käppar i hjulet för sig själva, utan också för den kommande socialdemokratiska regeringen.

Det har nu gått sju år sedan Helsingforsmötet där Eritrea gjorde utfästelser om att vara konstruktiva. Att ingenting har hänt visar att något fick maskineriet att stanna. 

Eritreansk soldat i skyttegravarna vid krigsslutet. Bilden är tagen 1990, bara månader innan krigets slut. Decamharefronten var den sista fronten innan Eritreas befrielsearmé EPLF besegrande den Etiopiska ockupationsmakten under ledning av Mengistu Haile Mariam. Foto: Donald Boström.

Valet 2014 resulterade, som många förutspått, i ett regeringsskifte. Den nya tillträdande staben på UD tog frågan på största allvar för att följa intentionerna från Helsingfors. Frågan hade högsta prioritet och gavs stora resurser för att bredda relationen mellan länderna, med fokus på en verklig lösning.

Visserligen föreslog svenskarna inte alltid rätt saker, menade eritreanerna, inte alltid sådant som de själva hade önskat, men Sveriges ansträngningar, eller ”engagemangspolitik”, som det heter på UD-språk, föll ändå i god jord.

Vid ett möte i Asmara sa Eritreas utrikesminister i positiva ordalag att ”Sverige är inte längre fientligt, en dialog är möjlig”, och att Sveriges nya ambassadör Pelle Enarson, som arbetat hårt för att hitta framkomliga vägar, är mycket kreativ och ”very fast footed”

Att en liten grupp i Eritrea har de avgörande besluten i sin hand har skapat en spricka genom det eritreanska folket sedan kriget 1998, då Eritrea anfölls av TPLF-regimen i Etiopien. Parlamentet har inte kallats till sammanträde på snart 20 år (Eritrean National Assembly, bestående av 75 av partiets medlemmar från centralkommittén och 75 personer valda i allmänna val). Och kritik framförs för att regeringen inte har kallats till sammanträde på snart tre år. 

Sanktionerna och den etiopiska ockupationen har slagit hårt mot Eritrea de senaste decenniet. När freden kom 2018 väcktes ett hopp hos många. Foto: Donald Boström.

Många eritreaner menar att de flesta länder skulle agera på samma sätt under ockupation och krigstillstånd, och att den verkliga demokratin sker lokalt, där de lokala företrädarna väljs, där det dagliga livet pågår och den verklighet som berör befolkningen.

Framsteg görs också inom olika områden, minskningen av barnadödligheten hör till de snabbaste i världen, etcetera. Och till skillnad från grannländerna Etiopien och Sudan har Eritrea klarat torka och missväxt utan svält.

Frågan är också hur en president som agerar utan regering och parlament ändå kan åtnjuta stöd? 

Den viktigaste förklaringen till det är att han var den förste att leda landet till självständighet och kasta ut kolonialmakten. I början på nittiotalet hade han nästan alla eritreaner bakom sig. Trots sin hårdföra ledning av landet väcker hans anspråkslösa leverne, stöd till fattiga familjer och martyrer, förtroende, medan andra grupper hyser ett förakt för hans metoder.

Den fighterkultur som formulerade slagordet ”Never Kneel down” under årtionden av kamp som kostat 100 000 eritreaners liv är en viktig förklaring till att Eritreas nuvarande ledning inte påverkas av varken hot eller belöningar.

Den 23 september 2021 har Dawit Isaaks barn fått växa upp utan sin far i två decennier.

Även om eritreanerna fortfarande tycker att Sverige inte förstår sig på dem, så har en dialog på alla nivåer etablerats mellan länderna, utom på den viktigaste nivån: där besluten fattas.

/ Donald Boström är en av få utländska journalister som följt utvecklingen i Eritrea sedan slutet av 1980-talet. Han har också som ende svensk intervjuat den eritreanska presidenten vid ett flertal tillfällen. För ett par år sedan valde Donald att lägga journalistrollen åt sidan för att agera rådgivare till det svenska utrikesdepartementet. Med anledning av tjugoårsdagen har han blivit ombedd av många att för första gången ge en förklarande bakgrund av det arbetet.

Hjälp oss skriva mer om Eritrea!

Sedan ärkefienderna Etiopien och Eritrea har kommit överens om att återuppta sina diplomatiska förbindelser har det otänkbara blivit verklighet.

Vi har rapporterat om hur telefonlinjerna öppnats mellan Asmara och Addis Abeba. Om hur Ethiopian Airlines ska börja trafikera luftrummet igen. Om nyöppnade hamnar och ambassader. Men också om bakslagen. Nedstängningen av gränsen och nu om hur kriget riskerar att sprida sig i regionen.

Stöd oss så vi kan fortsätta att rapportera genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli medlem. Följ arbetet med reportagen och bidra med din kunskap i facebookgruppen: ”Uppdrag: Etiopien och Eritrea”.