Okategoriserade om

”Rädslan sprider sig” – Dagbok från Kabul vecka 3.

Det spända säkerhetsläget i Kabul skapar en obehaglig känsla hos invånarna, skriver Mohammad i veckans dagbok.

Det är svårt att bo här i Kabul nu. Hoten. De magnetiska bomberna under bilarna. Attackerna. Flera journalister lämnar nu staden och de som stannar kvar kan inte längre göra samma typ av reportage som förr från landsbygden.

Kabul är en stor stad men ändå går det inte att gömma sig för den journalist som hotats av talibanerna. Talibanerna förnekar att det är de som avrättar journalisterna men klart är att det sker fler riktade attacker mot medier nu. 

På ytan vill rörelsens respekteras och diskutera fredsavtal, men på marken är verkligheten en annan. Rörelsen har uppgiftslämnare och spioner i staden som håller koll på var journalisterna bor och hur de rör sig.

Alla kontrollerar nu noggrant under sina bilar innan man åker någonstans. Frisläppandet av tusentals talibaner från fängelserna ledde till en ökning av antalet attacker.

Även de som bor i staden och inte är journalister känner av den ökande otryggheten. Det kan räcka med att jobba med demokrati eller rättigheter så löper men en ökad risk att inte komma hem om man går ut.

Situationen blir än mer problematisk när ingen grips efter att bomber placeras ut eller exploderar. Och även om någon skulle gripas, åtalas och fängslas så kommer de ju uppenbarligen ut igen. 

Den enda trygghet som finns är ändå stadens storlek. Men även jag som alltid trott att man kan vara säker i myllret av bilar och människor kom i veckan för nära döden. Jag trodde aldrig att jag personligen skulle vara så nära en attack att jag såg en bil explodera framför mina ögon – men det var precis vad som skedde.

En annan utvisad och jag satt i en taxi på väg hem när det skedde. Plötsligt sprängdes bilen framför oss. Det var ren tur att vi inte var närmare bilen framför eller att det inte var vår bil som exploderade. 

Nu känns det som om jag kommer att drabbas, bara det att jag inte vet när. Men jag vill inte. Jag vill inte ens förlora ett finger. Jag vill leva och vara frisk. Som alla andra människor.

När landet nu glider in en period av ännu större osäkerhet så är det svårt för alla – inte bara för journalister med kameror runt halsen som lätt kan kännas igen.

Det sprider sig också mycket rykten och information som är svår att bekräfta i staden. En del menar att det är olika politiska krafter som genomför sprängningar och får det att se ut som om det vore talibanerna.

För de som dör spelar det kanske ingen roll.

De som kan lämnar nu landet. Även kända journalister packar ihop. Det blir svårare för oss som måste vara kvar. Men det blir också svårare att någon gång komma tillbaka för de som nu lämnas staden.  Att bryta upp igen och börja om från början. Det är otroligt svårt. 

En av dem som nyligen lämnat landet är en känd journalist och programledare som heter Mukhtar Lashkari. Till slut blev dödshoten för många.

Jag vet hur svårt det är att ta beslutet att fly från sitt hemland. Jag har gjort det en gång när jag tog mig till Sverige. Och jag fick göra det igen när jag efter at ha lärt mig språket tvingades tillbaka till samma plats jag flydde från igen. 

Jag hade inga tankar på att återvända hit men nu är jag tillbaka här och det var väl mitt öde.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag nu efter över ett år i staden inte var rädd. Jag är rädd. Men om man bara ser mig så finns det inget som tyder på att jag är deporterad. Hade jag berättat att jag utvisats från Sverige skulle många tro att jag hade begått brott i Europa. 

Att det är därför Sverige skickade tillbaka mig.

Det är få som vet att Sverige utvisar alla olika sorters flyktingar. Men inte heller att många i Sverige försöker stoppa utvisningarna. Oftast går det inte eftersom beslutet att utvisa ligger hos någon annan. 

I veckan kom en 72 årig man som nekats asyl i Sverige. Han är inte som oss andra unga. Han har inga i Sverige som stöttar honom och han har ingenstans att bo i Kabul. Den äldre mannen berättade för mig att hans familj dött i kriget före talibanernas fall. När de hade makten i Kabul. Han berättade om raketen som kom och tog hans söner och döttrar, Gulbuddin Hekmatyars raket. Han berättade också att raketen tog hans fru. 

Det är tjugo år sedan nu. 

Mannen går med käpp och utan barn eller barnbarn som tar hand om en är det svårt för de äldre i Kabul. Framför allt som han inte heller kan arbete eller få någon pension.

Vi andra som utvisats har aldrig sett något liknande förut. Vi har pratat mycket om detta: En äldre farbror som utvisas? För oss som är unga finns det kanske hopp att Afghanistan om tio, tjugo eller trettio år förändras. Eller så kan vi samla kraft och fly igen. Men vad ska han göra med sina sista år? Han kommer inte att leva sin sista tid i trygghet. 

När jag sa farväl till den äldre mannen tänkte jag på vad livet är värt. Hur värdesätter vi den äldre mannens liv?