Röster om ,

Dagbok från flykten: Jag känner mig så ensam 

I veckans dagbok skriver Mohammad personligt om tiden i Iran innan han kom till Sverige. Men också om känslan av att aldrig komma fram.

Av 26 februari, 2022

Det var ett tag sedan nu men jag tänkte denna vecka skriva om mitt eget liv i Turkiet och mina planer och tankar om min egen framtid.

Jag fick ju inte någon asyl i Sverige en gång i tiden och har även fått avslag på flera andra platser i världen. 

Jag vet inte vad jag ska skriva om det, men min upplevelse är att det är en orättvis värld. Det finns väldigt många bra människor som kämpar för flyktingars rättigheter i alla länder jag varit, men tyvärr är det för få. 

Det enda jag sökt efter under alla år på flykt är att en plats där jag kan känna mig fri och lugn. Där jag kan landa och försörja mig själv för att därefter hjälpa andra människor.

Det förblir fortfarande en dröm. 

När jag var i Iran, innan jag kom till Sverige var livet tufft. En dag berättade jag om mitt liv för en äldre herre som var på ett gott humör. Jag berättade om hur jag blev behandlad av polisen i Iran som flykting från Afghanistan men också att jag kände mig tryggare i Iran än i Afghanistan. Trygg men misshandlad – ibland kan det låta som en motsättning om man inte förstår vad jag flydde ifrån. 

Jag sa att jag ville fly vidare till ett land där människor blev behandlade som människor. Den gamla farbrorn frågade då om jag trodde det fanns ett sådant land? Jag sa att min dröm var Sverige och han nickade då och sa att det var en bra dröm och ett bra val.

Han berättade för mig om Sverige som han visste mycket om och sa att om jag någon gång fick en möjlighet att ta mig till Sverige så skulle jag ta den chansen. 

Mötet med farbrorn fick mig att mer planerat spara mina pengar inför en kommande flykt, vidare mot Sverige. Jag tog det ena svåra jobbet efter det andra och samlade ihop pengar. Stenindustrin betalade bra och jag arbetade i nio timmar per dag. Ofta jobbade jag extra långa dagar för att få råd att fly. Vissa dagar slet jag i 13 timmar per dag. 80 timmar i veckan.

Jag jobbade tills jag blev sjuk.

Eftersom jag var olagligt i Iran kunde jag inte bara gå in på en akutmottagning och söka vård så jag höll mig undan och hoppades att smärtorna i magen skulle gå över. 

Men till slut gick det inte att sova på grund av smärtan så jag gick ut på gatan och vinkade till mig en taxi vars förare var snäll nog att ta mig till ett av de större sjukhusen. Där tog de emot mig trots att jag inte hade några papper. 

Personalen på sjukhuset undrade om jag inte hade någon jag kunde ringa och berättade att de misstänkte att jag fått en inflammation i blindtarmen. Jag ringde en vän som kom mitt i natten och kort därefter opererades jag. Med hjälp av de pengar jag hade sparat kunde jag betala för operationen. 

Efter den händelsen jobbade jag i ett lite lugnare tempo. Samlade pengar och planerade min vidare resa. Innan jag gav mig av så tänkte jag att nu är det ”Sverige eller döden”.

Första landet var över gränsen till Turkiet, sedan Grekland, Makedonien, Serbien, Kroatien, Slovakien, Österrike, Tyskland, Danmark och till slut rullade tåget in i Malmö.  

Det var overkligt. Jag tackade Gud. Tänkte att ingenting var omöjligt. Vi kan alla nå våra drömmar om vi bara kämpar och planerar. 

Jag sökte asyl och började mentalt måla en framtid i Sverige. Jag kunde aldrig tänka mig att jag skulle få avslag. Aldrig. Det fanns inte i min sinnevärld. Efter ett år kom brevet. Jag hade under det första året studerat, gått på alla lektioner och tänkte att nu var mitt uppehållstillstånd här. Kuvertet var stort. Jag öppnade och läste att det fanns städer i Afghanistan där jag kunde bo. Det kallades “internflyktsalternativ” fick jag veta. I de städerna skulle jag vara säker.

Jag kunde inte tro på det jag läste. 

I beslutet stod också att jag kunde få ett stöd på trettiotusen kronor om jag reste frivilligt tillbaka till Kabul. Annars skulle jag inte få någonting och förbjudas att återvända till Sverige. 

Jag läste brevet om och om igen. Det tog ett tag innan chocken la sig och jag orkade överklaga. Men tyvärr hade jag ingen chans. Så det blev till slut att fly från Sverige till Frankrike. Men där beslutade sig en domstol för att jag var ett så kallat Dublinfall och skickade mig tillbaka till Sverige. 

Efter en tid på förvaret utvisades jag till Afghanistan 2019.  En tid därefter började jag skriva min dagbok för Blankspot. Ni som läst den under åren vet att jag kämpat för att komma tillbaka till Sverige genom studier men fått avslag. Jag har blivit lurad av smugglare och förlorat hopp och pengar. 

Situationen är efter alla dessa år fortfarande förvirrad. Inget jag gör verkar hjälpa mig att komma framåt. Alla beslut jag tagit, alla planer och så står jag still. Evig flykting. Jag kanske inte ska klaga. Men tänk er, ni som läser, att ni levt mitt liv. Ensam i alla dessa länder. Alla dessa processer. Alla dessa uppbrott, beslut och besvikelser. Hela mitt liv är så instabilt. Jag bestämmer inte ens själv vilket land jag ska vara i.

Gå i exil säger en del. Ja jag försöker. Hela jag är exil.

Jag vet att det är många av er som läser som vill att jag ska ha en bättre framtid. 

Men jag känner mig så ensam, så väldigt ensam. 

Jag ber er, alla ni som läser min dagbok, lämna mig inte. 

**

I över ett år har Mohammad fört dagbok på Blankspot om hur han som utvisad försökte återanpassa sig till livet i Afghanistan och sedan om livet på flykt undan talibanerna. Nyligen belönades dagboken med Sveriges Tidskrifters pris ”Årets grepp”. För att inte missa nästa vecka så skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev.

Av