Blankspot om Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Läsarfrågor: Vad händer i Nagorno-Karabach?
Blankspots reporter Rasmus Canbäck befinner sig i Armenien och svarar på läsarnas frågor om den rådande situationen i Nagorno-Karabach.
Av Rasmus Canbäck 10 september, 2023
Den 13 september klockan 19:00-20:00 bjuder Blankspot in prenumeranter till ett direktsänt samtal med Rasmus Canbäck om reportageresan. Han visar bilder och reflekterar över sina upplevelser. Skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev och bli prenumerant för att ta del av det.
För en vecka sedan skickade Blankspot en reporter till Armenien för att bevaka den eskalerande situationen mellan Armenien och Azerbajdzjan i och omkring Nagorno-Karabach.
Nagorno-Karabach bebos av armenier och är sedan Sovjetunionens fall en självstyrande icke-erkänd republik, som formellt ligger innanför Azerbajdzjans territoriella gränser. Fredsförhandlingar på uppdrag av FN pågick mellan Armenien och Azerbajdzjan fram till ett ödesdigert krig 2020 då Azerbajdzjan tog kontroll över två tredjedelar av de territorier som armenierna i Nagorno-Karabach åsamkat sig fram till 1994.
Sedan december 2022 har Azerbajdzjan blockerat den humanitära korridor som leder mellan Armenien och Nagorno-Karabach, och som formellt bevakas av ryska fredsbevarande trupper.
Sedan juni är blockaden total, vilket innebär att inget humanitärt stöd kan föras in i Nagorno-Karabach från Armenien. Blockaden har fördömts av Internationella domstolen i Haag och i princip samtliga västerländska institutioner och människorättsorganisationer.
Den senaste veckan har maten så gott som tagit slut i Nagorno-Karabach, där befolkningen nu lever på de få grödor som de själva kan odla.
Samtidigt sker en militär upptrappning mellan Azerbajdzjan och Armenien, där många i Armenien och Nagorno-Karabach befarar ett nytt azerbajdzjanskt anfallskrig.
I Nagorno-Karabach avgick dessutom regionens president och en ny tillsattes lördagen den 9 september.
Azerbajdzjan har erbjudit att öppna en alternativ väg via staden Agdam på Nagorno-Karabachs västra sida, men bara om armenierna i Nagorno-Karabach accepterar humanitärt stöd från den azerbajdzjanska staten – vilket befolkningen vägrar. Under lördagskvällen skickade därför Ryssland genom Ryska Röda Korset humanitärt stöd genom Agdamvägen, i stället för Latjinkorridoren.
Läsarna ställer frågor till Rasmus Canbäck.
Har Latjinkorridoren öppnats?
– Under lördagskvällen rapporterade flera större medier att både Latjinkorridoren och Agdamvägen öppnats. Källan var intervjuer gjorda med president Ilham Alijevs rådgivare Hikmet Hajiyev. Kort efter att artiklarna publicerats gick Hikmet Hajiyev ut på X (f.d. Twitter) och dementerade uppgifterna som han själv uppgivit. Det mesta tyder dock på att Internationella rödakorsfederationen kan köra sjuka patienter och små mängder mediciner till Nagorno-Karabach från Armenien. Men det är inget omfattande humanitärt bistånd som det gäller. Enligt den definition som Internationella domstolen i Haag har satt, som säger att det ska vara obehindrad passage, så är korridoren definitivt inte öppen. Studenter jag talar med och som tillåtis lämna berättar att de har fått en envägsbiljett, alltså att de inte har rätten att återvända.
Vad innebär öppnandet av Agdamvägen?
– Det finns motstridiga uppgifter, men vad det verkar handlar det om att Ryska Röda Korset givits tillstånd att frakta humanitärt stöd till Nagorno-Karabach. Det humanitära stödet körs från den ryska delrepubliken Dagestan. Däremot är det för tidigt att säga dels hur omfattande det är, dels om det kommer krav på ytterligare eftergifter från Azerbajdzjans sida. Bilderna som cirkulerade på lördagen visade inte mer än en lastbil. På söndagskvällen rapporterade högt uppsatta i Nagorno-Karabach att bilen från Ryska Röda Korset inte fått tillstånd av Azerbajdzjan att åka in i regionen. Det tyder möjligen på att Azerbajdzjan ställer ytterligare krav.
Innebär öppnandet av vägen vid Agdam ett erkännande från armenierna i Nagorno-Karabach gentemot Azerbajdzjan?
– Nej. Så som det är formulerat för tillfället rör det sig om humanitär hjälp från Ryssland. Internationella rödakorsfederationen har inte fått mandat från samtliga parter (Armenien och Azerbajdzjan) för att köra humanitärt stöd genom Agdam. Därför har Ryska Röda Korset, i samråd med Azerbajdzjanska Röda Halvmånen, ansvar för transporterna. Röda Halvmånen anses ha nära band till regimen i Baku och saknar helt förtroende hos den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach.
Vad vet vi om det nya ledarskapet i Nagorno-Karabach?
– På lördagen valdes Samvel Shahramanyan till ny president av Nagorno-Karabachs parlament. Förslaget fick brett parlamentariskt stöd. Motkandidaten Samvel Babayan motsatte sig utnämningen. Shahramanyan driver en linje som motsätter sig direkta samtal med Baku så länge frågan om ett folks rätt till erkännande inte är med i förhandlingarna, vilket också motsvarar majoritetsåsikten bland armenier i Nagorno-Karabach. Shahramanyan anses ha närmre relationer till Moskva än föregångaren Arayik Harutyunyan, men med tanke på Nagorno-Karabachs storlek så är det svårt att säga om det finns fog för sådana påståenden. Rysslands närvaro är trots allt en livlina för armenierna så länge en internationell lösning inte presenteras. Hursomhelst är han inte populär hos den armeniska regeringen och gapet mellan ledarskapen lär öka ytterligare.
Hur ser Rysslands inblandning och stöd ut sedan Ukrainakriget bröt ut?
– I Nagorno-Karabach har den 2 000 fredsbevarande trupper på plats och i Armenien finns flera militärbaser med totalt ca: 4 000 trupper enligt avtalet i den Kollektiva säkerhetspakten (CSTO). Men relationen mellan Armenien och Ryssland har kraftigt försämrats de senaste åren i takt med att Armenien i skyndsam takt närmat sig väst. Bland annat återkallade Armenien sin CSTO-ambassadör i veckan, vilket gjorde att Ryssland svarade med kraftfulla fördömanden som närmast kan betecknas som hot. I Nagorno-Karabach är de ryska trupperna en livlina. För Azerbajdzjans del är relationen i det stora hela god.
– Med det sagt så har Rysslands närvaro trots kriget i Ukraina varit ganska stabil i Kaukasien. Handeln är på samma nivåer eller har till och med ökat som innan kriget och inget av de tre länderna, Armenien, Azerbajdzjan och Georgien, följer EU:s sanktioner mot Ryssland. Tvärtom fungerar de som mellanländer åt båda håll. Till exempel så är omkring 15 % av den gas som EU köper av Azerbajdzjan rysk och ryska Lukoil äger 20 % av all gasproduktion i Azerbajdzjan. Likaså sker export av chipkort till Ryssland via Armenien och till viss del Georgien. Även om Armenien är i en formell militärpakt med Ryssland så ter sig relationen mellan Ryssland och Azerbajdzjan som i betydligt stabilare skick.
**
Stöd vår läsarfinansierade journalistik. Vi vet att alla inte har råd att betala för journalistik. Därför är alla våra reportage och artiklar fria att läsa. Men vi hoppas att några av er kan bidra så vi kan fortsätta rapportera från Nagorno-Karabach.
**
Hur ser Azerbajdzjan på händelseutvecklingen?
– Azerbajdzjan har hela tiden hävdat att de agerar utifrån perspektivet av den egna territoriella integriteten och att armenierna i Nagorno-Karabach är separatister. Utifrån denna logik lovas armenierna varken särskilda rättigheter eller undantag. Det innebär att Azerbajdzjan talar om integrering av armenier i samhället. Toppdiplomater talar ofta om brukandet av våld som legalt utifrån folkrätten. De FN-stödda fredsförhandlingar, som fanns och fortfarande formellt råder, menar Azerbajdzjan inte gäller i och med de inte landade i en lösning.
Vad är Irans roll och vilken betydelse har upptrappningen vid den azerbajdzjansk-iranska gränsen?
– Iran står närmre Armenien än Azerbajdzjan, vilket dels grundar sig på det finns en stor azerbajdzjansk minoritet i Iran som landet är rädd för att den ska bli separatistisk, vilket den i stor uträckning inte är i dag. Dels erbjuder Armenien goda handelsvägar norrut. I mars, när liknande militär upptrappning skedde, var det många som menar att Irans reaktioner stävjade Azerbajdzjans ambitioner att anfalla Armenien. Samma sak händer nu. Iran försöker åtminstone ge skenet av att utmana Azerbajdzjan, vilket föranleder diversifiering av frontområden för Azerbajdzjan att bevaka. Ur ett säkerhetsperspektiv är det många i Armenien som anser att Iran varit den mest bestående parten. Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan förde ett diplomatiskt samtal om den rådande situationen med bland andra Iran, men inte Ryssland under lördagen. De andra han ringde var västerländska länder som Frankrike och Tyskland.
Vad är lösningen till denna konflikt?
– Det finns två realistiska utfall: det ena är massevakueringar från Nagorno-Karabach till Armenien och det andra är att internationella samfundet ökar pressen mot Azerbajdzjan för att tvinga tillbaka dem till verkliga fredsförhandlingar. Det finns dessvärre lite som tyder på att det senare ska ske, men retoriken från EU och många medlemsstater i EU mot Azerbajdzjan har kraftigt ökat de senaste veckorna. Med en massevakuering så är konflikten i allra högsta grad inte löst, i och med Azerbajdzjans territoriella ambitioner på framför allt södra Armenien (Syunikprovinsen/Zangezur) och delarna runt östra sidan av Sevansjön i Armenien. Det är få i Armenien som tror att ett fredsavtal om Nagorno-Karabach skulle innebära slutet på konflikten i stort.
Hur skiljer sig stämningen i Armenien från tidigare resor?
– Det är många som beskriver strategin från Azerbajdzjan som psykologisk terror. Vad de menar är att det senaste tre åren så har läget försämrats för varje månad som går. Människor jag intervjuar, journalister jag pratar med och till och med diplomater brister ofta ut i gråt över att saker och ting inte blir bättre.
Varför är mediebevakningen så dålig om vad som sker?
– Det enkla svaret är att hänvisa till kriget i Ukraina, men det stämmer inte. Det som sker i Nagorno-Karabach är till viss del en följd av vad som sker i Ukraina och borde på vis ingjuta visst allmänintresse. Innan kriget i Ukraina var också intresset lågt från medialt håll. Min gissning är att kunskapsnivån är så pass låg och konflikten så pass komplicerad att medier inte vill lägga resurser på konflikten. Vad gäller diplomater som arbetar med konflikten så vet de dock precis vad som sker, så det mediala intresset kan hjälpa till med att lägga press på beslutsfattare – inte övertyga dem.
Rasmus Canbäcks reportage från resan kommer publiceras den kommande tiden.
Toppfoto: Gränsstationen vid Latjinkorridoren, Rasmus Canbäck
**
Stöd vår läsarfinansierade journalistik. Vi vet att alla inte har råd att betala för journalistik. Därför är alla våra reportage och artiklar fria att läsa. Men vi hoppas att några av er kan bidra så vi kan fortsätta rapportera från Nagorno-Karabach.
**
