I 25 år har Eritrea vägrat låta någon träffa Dawit Isaak. Men tystnaden är inget tecken på att han är död. Tvärtom bildar hans egen röst och handstil, medfångars berättelser och uppgifter från svenska myndigheter och FN en kedja av livstecken.
Av Martin Schibbye 23 september, 2026
I dag, den 23 september, har Dawit Isaak varit frihetsberövad i 25 år. Det är en mening som rymmer ett liv och ett kvarts sekel av tystnad.
Sjutton dagar efter att Johan Persson och jag hade kommit hem från fängelset i Etiopien stod vi på Internationella torget på Bokmässan i Göteborg. Bredvid oss stod Dawits bror Esayas Isaak. Mässgolvet framför oss var fullt.
Dawit hade då varit borta i elva år. Där och då kändes det fortfarande självklart att nästa gång skulle det vara hans tur.
Våra familjer hade hela tiden vetat var Johan och jag fanns. Svenska diplomater fick träffa oss. Vi hade advokater och ställdes inför en domstol, hur bristfällig processen än var så kunde omvärlden se oss, höra oss och veta att vi levde.
Dawits familj har i 25 år nekats även detta minimum. Därför återkommer frågan inför varje årsdag. Ibland ställs den försiktigt, ibland rakt på sak:
Lever han?
Mitt svar är fortfarande ja.
Inte enbart därför att alla andra svar skulle kännas som ett svek. Inte därför att kampen behöver en berättelse som ger tröst. Utan för att de uppgifter som kommit under åren, lästa tillsammans, talar för att Dawit Isaak fortfarande lever.
I Dagens Nyheter uppmärksammas årsdagen med frågan om han fortfarande gör det och en jämförelse med Raoul Wallenberg. Det dröjde trots allt tio år innan Sovjetunionen erkände att Wallenberg hade dött i fångenskap, skriver tidningen.
Jag förstår varför jämförelsen görs. Båda fallen handlar om svenska medborgare som försvunnit in i slutna diktaturers fängelsesystem. Men på en avgörande punkt leder liknelsen fel: vi saknar inte uppgifter om Dawit Isaak.
Visserligen finns inget fotografi där han håller upp dagens tidning. Ingen svensk diplomat har fått se honom och ingen läkare har fått undersöka honom. Men det betyder inte att det saknas bevisning. Det finns en lång kedja av livstecken som var och en kan diskuteras, men som tillsammans är svårare att avfärda.
Den första tiden efter gripandet den 23 september 2001 fanns flera kontakter med omvärlden. Ett handskrivet brev tog sig ut ur Dawits cell och nådde Leif Öbrink, som Dawit hade bott hos när han kom till Sverige på 1980-talet och som senare blev ordförande för stödkommittén Free Dawit.
Brevet var skrivet på svenska. Dawit undertecknade det med orden ”mannen som en gång bott på Andersvägen i Lerum”. Han skrev om ett förhör som aldrig började, om månader som blivit till år och om att han inte visste varför han satt fängslad.
Han beskrev sitt liv som att ligga instängd i en mörk flaska.
Det var ett obestridligt livstecken: Dawits handstil, hans språk och hans egen skildring av fångenskapen.
Ett ännu tydligare kom lördagen den 19 november 2005. Telefonen ringde hemma hos hans fru och barn i Göteborg. Tvillingarna Betlehem och Yoran var tolv år, Danait sju.
Betlehem testade mannen i telefonen. Hur gammal var han? Hur gamla var barnen? Han svarade rätt. Sedan sade han åt dem att vara duktiga i skolan, hjälpa sin mamma och inte glömma tigrinjan.
Efter samtalet kröp familjen ihop i soffan och höll om varandra.
Dawit ringde också Leif Öbrink. Han berättade att han hade en radio i cellen och följde omvärlden genom Radio Sweden. Han kunde ange när programmen sändes och visste att människor arbetade för hans frihet.
Nyheten spreds snabbt. Sveriges dåvarande ambassadör Bengt Sparre talade om en framgång för diplomatin. Kyrkan i Lerum fylldes. Blommor och gratulationer kom och utrikesminister Laila Freivalds ringde familjen. I familjehemmet i Asmara började Dawits mamma laga mat och ta emot människor i trädgården.
Alla väntade på att han skulle komma hem.
Men Dawit kom aldrig.
Eritreanska myndigheter sade att han bara hade haft permission för medicinsk vård. Andra uppfattade det som att en planerad frigivning avbröts när nyheten nådde internationella medier.
För de andra fångarna i Karsheli blev återkomsten ett brutalt ögonblick. Mohammad Allaymody, som under en period av sina tretton år i eritreansk fångenskap delade cell med Dawit, berättade för mig om de här dagarna när jag mötte honom i Skövde.
Det började med, mindes han, att en vakt, sade att Dawit skulle släppas och att det i ett slag förändrade stämningen i cellen. Dawit skänkte genast bort sina cigaretter, sin madrass och sin kudde. Pengarna på fängelsekontot fördelade han noggrant mellan de andra intagna.
Ett par dygn senare öppnades dörren igen. Dawit kom tillbaka, tog tillbaka madrassen, lade sig på golvet och stirrade in i väggen.
Ingen vågade fråga medan vakterna var kvar.
Senare berättade Dawit att han hade ringt vänner i Sverige och att nyheten hade spridits över världen. Regeringen hade inte uppskattat det. Ingen hade sagt att han inte fick ringa, sade han. Hade han vetat det skulle han ha låtit bli.
Först var han arg på sig själv. Sedan blev han otröstlig. Vakterna tog också radion.
Efter ungefär en vecka reste han sig, tog fram sitt anteckningsblock och gick runt bland fångarna för att ta upp beställningar på cigaretter, läsk och extra bröd. Sedan förhandlade han med vakterna. När varorna kom delade han ut varorna. De andra började kalla honom Kiosken.
Själv köpte han framför allt starka Rosemancigaretter.
Mohammad mindes också vardagen. Klockan sju på morgonen väcktes fångarna. En person från varje cell hämtade en plåtkanna med varmt te. Ofta serverade Dawit de andra. De satt på madrasser på golvet, drack ur plastmuggar och delade på det ransonerade brödet.
En timme om dagen fick de lämna cellen och lägga kläderna i solen för att hålla lössen borta. Resten av tiden satt Dawit på madrassen, lutad mot en cementvägg med svartmögel. Han läste. När böckerna var utlästa började han, enligt Mohammad, översätta dem från engelska till tigrinja och från tigrinja till svenska. Bredvid sovplatsen växte en hög av handskrivna texter.
Genom att organisera inköpen, läsa och skriva skapade han en liten ordning i ett system byggt för att beröva fångarna kontrollen över tiden.
Det är Mohammads minnen som alltid fått mig att vara övertygad om att Dawit har den mentala kapaciteten att klara långvarig fångenskap. Att hitta en mening i lidandet.
Det sista Mohammad mindes var en dag på rastgården. De hade tvättat och hängde sina blöta kläder på tork. Dawit såg ovanligt lugn ut. Mohammad frågade varför han verkade så nöjd. Dawit svarade att han nu visste exakt vilken dag han skulle bli fri.
Mohammad förstod inte. Hade han fått ett besked? Många år senare tolkade han orden som ett sätt att skydda sig. Kanske hade Dawit lagt frigivningen så långt bort att ingen skulle kunna ta hoppet ifrån honom ännu en gång.
Mohammad flyttades senare till ett annat fängelse. När han kom tillbaka till Karsheli var Dawit borta. Sista gången han såg honom var 2007.
Det är det senaste utförliga livstecknet från någon jag intervjuat som själv har suttit tillsammans med Dawit. Det är gammalt, men det är konkret. Med åren har det kommit nya berättelser från människor med insyn i fängelsesystemet. Även den tidigare fångvaktaren Mehari Yohannes uppgav att Dawit befann sig i Karsheli och tillhörde den grupp fångar som skulle hållas under rigorös bevakning.
I april 2010 publicerade Dagens Nyheter uppgifter från en annan tidigare eritreansk fångvaktare. Han uppgav att Dawit fortfarande satt fängslad, som fånge nummer 36.
Under åren har olika källor placerat honom i Karsheli, i ökenfängelset Eiraeiro, på sjukavdelningar och på andra platser. Under en period kom uppgifter om att han hade förts till polisstation nummer två vid Afabetgatan i Asmara, i en cell mittemot en skönhetssalong.
Uppgifterna om platserna går inte alltid att förena. Fångar kan ha flyttats, källorna kan ha haft insyn vid olika tidpunkter och vissa detaljer kan vara fel. Men den gemensamma uppgiften var densamma: Dawit behandlades som en levande fånge inne i det eritreanska systemet.
Även Eritreas ledning har återkommande talat om Dawit som levande. I en intervju med TV4 2009 avfärdade visserligen president Isaias Afwerki kraven på en rättegång och frigivning, men han talade om Dawit som en person regeringen ”visste hur den skulle hantera”.
2016 fick utrikesminister Osman Saleh den raka frågan i franska RFI om Dawit fortfarande levde. ”Han lever”, svarade han.
Samma år intervjuade jag presidentrådgivaren Yemane Gebreab i Asmara och bad om ett livstecken.
”Inte bara eritreanska fångar utan också krigsfångar behandlas väl. Det är så vi eritreaner hanterar människor vi frihetsberövat”, sade han.
”Så han lever?” frågade jag.
”Jag kan inte diskutera hans fall, enbart regeringens inställning till fallet”, svarade Gebreab.
När jag under samma reportageresan frågade informationsminister Yemane Gebremeskel om det efter femton år inte var dags att benåda Dawit sade han att frågan låg utanför hans mandat.
Året därpå träffade jag landets justitieminister Fozia Hashim och hon menade att hans fall hade blivit mer politiskt än juridiskt och att det skulle lösas i en rättegång.
Dawit kunde enligt henne både söka rättssystemets skydd och anklagas inom samma rättssystem.
Påståendet var absurt efter sexton år utan åtal. Men också hon talade om ett framtida rättsfall, om en person som skulle ställas inför domstol och kunna hävda sina rättigheter.
Freden mellan Etiopien och Eritrea 2018 öppnade gränsen och väckte hopp om politiska förändringar i Eritrea. När det gamla krigshotet tillfälligt försvann ökade också förhoppningarna om att Dawit Isaak och andra politiska fångar skulle friges.
Freden mellan Etiopien och Eritrea sommaren 2018 väckte ett hopp som inte funnits på många år. Gränsen öppnades, flygtrafiken återupptogs och familjer kunde åter ringa varandra. Eritreas regering hade länge motiverat undantagstillståndet, värnplikten och repressionen med hotet från Etiopien.
Nu var det hotet åtminstone tillfälligt borta.
I oktober 2018 sade UD kabinettssekreterare Annika Söder i SVT Aktuellt att Sverige hade ”väldigt stor anledning” att tro att Dawit levde och att bedömningen byggde på många bra källor.
Sveriges dåvarande ambassadör för Eritrea, Per Enarsson, beskrev för mig hur den sammantagna bilden gjorde att Sverige ansåg sig kunna säga med ganska stor säkerhet att Dawit levde.
Som mest konkret blev det under 2020. Den 4 juli 2020 sade Leif Öbrink att föreningen Free Dawit hade fått nya säkra uppgifter. Till Blankspot sade han att stödkommittén nu officiellt kunde gå ut med att Dawit levde. På en skala från ett till tio bedömde han trovärdigheten som tio. Underlaget beskrevs som en säker kontaktkedja. Av hänsyn till människorna i den kunde han inte redogöra för vilka de var eller hur informationen hade förts ut.
Till SVT sade han att han hade känt till uppgiften en tid och nu fått den bekräftad. Ursprungligen skulle informationen ha kommit från en kontakt i Eritrea som han litade på och sedan ha kontrollerats ytterligare.
Två dagar senare sändes Betlehem Isaaks Sommar i P1. Hon sade att sanningen var att hennes pappa levde, men att den tysta diplomatin gjorde att hon varken kunde eller fick berätta mer.
I augusti 2021 offentliggjorde FN:s särskilda rapportör för människorättsförsvarare, Mary Lawlor, att en trovärdig källa hade lämnat information om att Dawit var vid liv i september 2020. Det går inte att utesluta att FN:s information byggde på samma eritreanska kontaktkedja som hade nått Free Dawit tidigare samma år.
Dawit Isaak är heller inte ensam. När den oberoende pressen slogs sönder hösten 2001 greps en hel generation eritreanska journalister, författare och poeter. Ingen av dem har ställts inför rätta eller fått träffa en advokat. För familjerna har tystnaden varit nästan total.
För flera av dessa fångar har tidigare vakter, medfångar och pressfrihetsorganisationer lämnat detaljerade uppgifter om dödsfall i Eiraeiro. UNESCO listar flera av dem som döda. Reportrar utan gränser har beskrivit hur flera namngivna personer ska ha dött efter sjukdom, psykisk nedbrytning och utebliven vård.
Uppgifterna kan inte betraktas som officiellt och oberoende verifierade. Men de visar något viktigt: information om dödsfall har tagit sig ut ur det slutna fängelsesystemet.
När det gäller Dawit har mönstret varit det motsatta. Under samma år som andra fångar rapporterats döda har nya uppgifter återkommande pekat på att han lever.
Utrikesminister Maria Malmer Stenergard besökte Asmara i december 2025 och tog upp Dawit Isaaks fall med Eritreas ledning. Efter mötena uppgav hon att förutsättningarna för fortsatt dialog hade förbättrats.
I december 2025 reste utrikesminister Maria Malmer Stenergard till Asmara. Det ovanliga besöket skapade utrymme för direkta samtal med landets ledning och efteråt sade hon att förutsättningarna för fortsatt dialog hade förbättrats.
När jag samma år 2026 intervjuade Eritreas utrikesminister Osman Saleh tog han direkt upp Dawit och beskrev honom som den besvärliga frågan i relationen med Sverige. Han berättade att Malmer Stenergard hade pressat på för att Dawit skulle friges av humanitära skäl.
Så även våren 2026 behandlade Eritreas utrikesminister honom som en aktuell fånge, inte som ett historiskt fall.
Under samma resa sade informationsminister Yemane Gebremeskel att han hade hört att 80–90 procent av Sveriges intresse för Eritrea kretsade kring Dawit. Han beskrev det som en felprioritering att reducera de historiska banden mellan länderna till ”en incident som rör en person”.
”Jag försöker inte säga att ett liv inte är ett liv”, sade han.
Orden fastnade hos mig. För honom var Dawit ett liv, ett enskilt fall som fått för stor plats i relationen.
För oss är detta liv själva kärnan.
Den eritreanska regeringen har i ett kvarts sekel försökt göra Dawit till en abstraktion: en incident, en bilateral belastning, en medlem av en grupp, en fråga som ska lösas senare. Livstecknen gör motsatsen.
Jag har själv sökt efter något som inte kräver tillit till en diktatur eller till en myndighets hemliga källor. Jag har inte funnit det slutgiltiga bevis som familjen borde ha fått för länge sedan.
Men jag har funnit tillräckligt för att säga att allt vi vet talar för att Dawit lever.
Det betyder inte att Sverige ska nöja sig med de uppgifter som finns. Tvärtom. Om Eritreas regering anser att kravet på ett livstecken är en anklagelse om att Dawit är död kan landet avsluta diskussionen på en dag.
Ett bevakat telefonsamtal med familjen. Ett möte med en svensk diplomat. Ett besök av Internationella rödakorskommittén. En oberoende läkare som får undersöka honom.
Det kräver ingen lång rättsprocess, ingen diplomatisk uppgörelse och ingen förändring av Eritreas politiska system.
Bara att en dörr öppnas.
Vill du följa arbetet bakom kulisserna med artiklar och reportage så gå med i WhatsApp-gruppen för Martin Schibbyes journalistik. Blankspot har länge bevakat Eritrea och fler artiklar och reportage kan läsas här.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Eritrea!
Stöd oss så att vi kan fortsätta att rapportera från Afrikas horn. Swisha ditt stöd till 123 554 35 41 eller donera.
