Reportage om Togo, Västafrika
Förändringens vindar
I åtta år satt Sveriges mest okände samvetsfånge fängslad av Togos dynastiske diktator. Martin Schibbye tog sig som första journalist in och lyckades träffa honom i fängelset. Strax efteråt bröt protester ut i landet och så småningom frigavs han. Har demokratirörelsen som sveper genom Västafrika slutligen nått hit?
Av Martin Schibbye 2 juni, 2018
Jag tränger ihop mig på en av besökscellens träbänkar och viskar namnet på den jag vill träffa.
Innanför de tjocka väggarna av murad sten från förra seklet står luften helt stilla. Från det enda fönstret, försett med sex rostiga järnstänger, gassar solen in.
Jag får upprepa namnet två gånger, lite högre den andra gången. Vakten rycker till när han förstår vem det är jag vill träffa.
Sedan vänder han sig om, öppnar dörren till det gamla kolonialfängelsets allra innersta, fyller lungorna med luft och skriker:
– Seidou, Seidou, Seidou!
Namnet på Sveriges mest okände samvetsfånge bärs vidare av andra fångars röster genom den mörka korridoren, ut i stora rum, förbi celler – tills ekot klingar bort och det blir tyst.
Medfångar som sitter på huk tittar upp på mig och repeterar mumlande namnet.
Några ler med ett illmarigt grin.
Fångvaktarna studerar mig nyfiket innan de skjuter in regeln till besökscellen.
Det kanske inte var en så bra idé att gå rakt in i Lomés stadsfängelse för att träffa en man fängslad för att ha försökt störta landets president, tänker jag och lutar mig tillbaka mot den solvarma väggen.
I ögonvrån ser jag hur fångar klädda i nersölade t-shirts kommer bärande på plåthinkar med mat.
Skjortan klibbar mot kroppen.
I en vecka har jag varit under radarn i Togo och i hemlighet träffat oppositions- och demokratiaktivister.
Men för att komma in i fängelset har jag varit tvungen att lämna in mitt pass och jag har fått förklarat för mig att jag nu bara har något dygn på mig innan de börjar googla på mitt namn.
Då vill jag inte vara kvar i landet.
Långt bortifrån hör jag ett diffust mummel som växer sig till allt starkare röster.
– Il arrive! Il arrive! Il arrive!
Plötsligt slås plåtdörren upp och 75-årige Seidou Issifou kliver in klädd i en rutig skjorta med blått, vitt och svart mönster.
Alla i besökscellen tystnar. Fångvaktarna backar undan som av respekt.
Handslaget är fast och han är nyrakad. Han hälsar på alla i rummet. På tonläget i hans röst hör man att han en gång i tiden var officer.
Han sätter sig långsamt ner på den hårda träbänken och låter fötterna vant glida ut ur de varma sandalerna av brunt läder.
Handleden kläds av en silvrig klocka och mellan de två översta skjortknapparna är en bläckpenna instucken.
– Hur mår du, frågar jag försiktigt och trycker hans hand.
– Det värsta är tortyren, säger han och håller fram sina handleder som båda är märkta med stora mörka sår.
Under sexton månader hölls han i en cell utan dagsljus eller lampor och med bara en hink som toalett.
Sedan sätter han ihop händerna och håller upp dem mot cellens gallerförsedda fönster.
– De knöt ihop mina händer, så här, och hissade upp mig i fönstret, där fick jag sedan hänga, natt efter natt, berättar Seidou Issifou, tar av sig glasögonen och torkar bort vätskan som rinner ur ögonen.
På grund av tortyren kan han inte se ordentligt och hans rygg värker efter åren av nätter på hårda cementgolv.
Men enligt honom är det hans hjärta som är mest akut – och svårigheterna att andas.
– Jag kommer dö här om jag inte får vård snart, är man så sjuk som jag är överlever man inte länge till här inne, säger han med en tydlig Örebrodialekt.
På kartan ser Togo ut som en tandpetare inklämd mellan Ghana och Benin. Landets långsmala form, som en tio mil bred korridor, vittnar om dess förflutna som buffertzon mellan olika kolonialmakters intressen.
Gränser dragna med linjal på skrivbord i Europa.
Landets historia är lika komplex som dess geografi. Sedan Gnassingbé Eyadéma tog makten i en militärkupp 1967 är landet en av kontinentens äldsta diktaturer. Men Togo är också ett av de allra mest okända och minst bevakade afrikanska länderna.
I grannländerna längs med Atlantkusten blåser förändringens vindar. I Gambia och Burkina Faso har presidenter bytts ut, men i Togo står tiden stilla.
I alla fall på ytan. När Gnassingbé Eyadéma avled 2005 hade han suttit vid makten i 38 år. Vid tidpunkten världens näst mest långlivade diktator efter Fidel Castro.
Numera heter Togos president Faure Gnassingbé och är son till den förre presidenten.
Seidou Issifou föddes som första barnet i en stor syskonskara i byn Tjamba i landets norra delar, en region där islam är mer utbrett än i söder. Hans pappa var imam i byn.
Några av hans första starka barndomsminnen är från hur franska stridsflygplan flög lågt över byn. Han glömmer aldrig synen av silverfåglarna i skyn och bestämde sig redan som liten pojke att det var officer han ville bli – för att komma upp i luften.
Under den här tiden rekryterade Frankrike soldater från landets norra delar för att slåss i kolonialkriget i Algeriet.
När han 1966 gick med i armén hade landet fått sin självständighet, men den första folkvalde presidenten Sylvanus Olympio hade också störtats i en statskupp av en grupp militärer under ledning av den nuvarande presidentens far.
Kuppmakarna såg med oro på Sylvanus Olympios planer på att göra Togo mer oberoende av Frankrike och många av militärerna kände sig utpekade av den nya presidenten för att ha svikit Afrika och slagits i kolonialmakten Frankrikes krig.
Men trots den politiska turbulensen minns Seidou Issifou de första åren efter självständigheten med glädje.
– Det var en sådan stämning, landet sjöd av liv. Det var hoppfullt och vackert, naturen, savannen och Atlantens vågor. Vi var lyckliga. Det var en underbar tid, minns Seidou Issifou och något som liknar ett leende kommer över honom.
Fångvaktarna börjar kasta frågande blickar. En av dem säger till oss att sluta prata svenska och gå över till franska.
Vi ger varandra en blick och accepterar språkbytet.
På andra sidan av besökscellens vägg är rummet packat med fångar. Ett par händer sträcks ut genom gallret och två ögon stirrar på mig med vattnig blick. Ur mörkret strömmar musik på hög volym ur spruckna högtalare.
»Jag föddes fri« står det skrivet på en vägg.
Att prata om tiden i frihet är smärtsamt, säger Seidou Issifou – men han vill berätta och sätter sig till rätta på den hårda bänken.
– Att en dag flyga som pilot över Togo är fortfarande min dröm, men nu är jag för gammal och min syn för dålig för det, säger Seidou Issifou.
Livet i det militära passade honom. Han gjorde en snabb karriär och blev så småningom ansvarig för presidentens egen säkerhetstjänst.
Han tjänade landet och hoppades kunna stå över de politiska konflikterna som rasade i kulisserna.
1985 skakades landet av ännu en statskupp. Seidou Issifou trodde inte att han skulle bli indragen. Han tyckte sig ha bra kontakter både i regeringen och bland oppositionen och såg sig själv som en neutral soldat.
Men en tid efter kuppen pekades han ändå ut som en av de misstänkta och han bestämmer sig för att, efter 24 år i armén, fly till Sverige med familjen. De hamnade i Örebro.
– Planen var hela tiden att en dag återvända till Togo, förklarar Seidou Issifou.
I Sverige ville han ge sina barn en utbildning så att de den dag de återvände kunde bidra till att utveckla både Togo och den afrikanska kontinenten.
För en stund får han något drömskt i blicken.
– Jag minns helgerna, framför allt söndagarna. Hur hela familjen och alla våra vänner samlades i vårt hus och jag lagade togolesisk mat till alla. Ja, Sverige ja, vilket land om man tänker efter, säger han och slår ut med händerna.
De andra fångarna och vakterna i besöksrummet följer hans rörelser med intresse.
– Sverige, ropar han till dem. Vilket land det är!
Vakterna nickar och Seidou Issifou fortsätter att berätta att han ändå aldrig riktigt trivdes i Sverige.
– Även om jag rent fysiskt befann mig i Örebro var mina tankar alltid i Togo. Att byta livet som officer mot det som hemmaman var en stor omställning.
Mot slutet av 1990-talet började han göra resor till grannländerna och under en resa fick han en förfrågan från presidenten Gnassingbé Eyadéma om att komma tillbaka.
Att ta vid där han lämnade och börja jobba igen.
De gamla anklagelserna sades vara historia och hans kunskaper var behövda.
Seidou Issifou behövde inte fundera länge innan han drog på sig uniformen igen.
Det var en period då det fanns tecken på att landet var på väg att öppnas upp.
Sonen till landets förste, mördade, president ställde upp i valen. Nya gräsrotsrörelser växte fram som krävde konstitutionella reformer.
Internationella biståndsorganisationer som länge skrämts bort av övergreppen mot de mänskliga rättigheterna började hitta tillbaka.
På ytan skedde förändringar och strategin att visa upp ett öppnare land fungerade i omvärlden.
Men så kom bakslagen. Människor började försvinna spårlöst. Regimkritiker fängslades. Journalister slogs blodiga.
Vid den här tiden hade presidenten två söner med olika mödrar. Det hade alltid funnits en rivalitet mellan sönerna Kpatcha Gnassingbé och Faure Gnassingbé under deras uppväxt. Seidou kom bäst överens med Kpatcha, vilket skulle visa sig få ödesdigra konsekvenser.
När fadern och Togos president sedan 38 år, dog i februari 2005 så installerade Faure sig som president med stöd av militären.
Agerandet fick både människor i Togo och omvärlden att agera. Palatskuppen rullades tillbaka och i stället utlystes allmänna val.
Omvärlden jublade och det sågs som spirande tecken på en demokratisk utveckling.
Hotet om sanktioner från Afrikanska unionen och den regionala samarbetsorganisationen ecowas hade fungerat. Men oroligheterna kring valet resulterade i tusentals döda och 40 000 flyktingar.
När de döda begravts och rösterna räknats stod Faure Gnassingbé som vinnare av det omstridda valet och blev kvar vid makten.
– Jag delar nu cell med den andra sonen – Kpatcha Gnassingbé, säger Seidou och ler.
Efter valet jobbar han på, men upptäcker en dag att han är förföljd när han kör genom Lomé. När han berättar om det för familjen som är kvar i Sverige vill de att han omedelbart ska resa hem. Men han stannar kvar.
Nästa dag ser han återigen samma bil och griper förföljaren på gatan. Handlingskraften får konsekvenser. Han tas in på förhör och blir av med sitt tjänstevapen.
Han förstår allvaret – men väljer fortfarande att inte fly landet.
Han har ju inte gjort något och att fly vore att ge sina fiender rätt. Som soldat vill han stå kvar på sin post.
Några månader senare utkämpades en tre timmar lång eldstrid vid Kpatcha Gnassingbés hus i Lomé. På ena sidan stod togolesiska armésoldater, på den andra Kpatchas livvakter.
Efter skottlossningen proklamerade presidenten att man hade avvärjt ett kuppförsök.
Enligt presidenten och åklagarna ska Kpatcha ha planerat att ta makten med hjälp av flera före detta militärer. Andra menar att lillebrodern höll på att bli alltför populär och började utgöra ett politiskt hot mot presidenten.
Oavsett vad som är sant blir alla som haft samröre med Kpatcha Gnassingbé misstänkta.
En av dem är Seidou Issifou och han förstår nu att hans liv är i fara.
Två dagar tidigare drar jag undan den gröna gardinen och ser ner på parkeringen. Två polisbilar rullar in med galler framför rutorna och texten »Gendarmerie« i vitt på blått.
I framsätet sitter en ung polis och slår av och på sirenen som om det var mobiltelefonens ringsignaler han testade.
På flaket sitter ett tiotal rastlösa poliser. Kravallutrustningen ligger bredvid dem: Sköldar, batonger, hjälmar – allt kastat huller om buller.
De vet att det förmodligen bara är en tidsfråga innan det är dags för dem att spänna på sig hjälmarna igen.
Under våren har bilder på studenter som kastar sten mot poliser i centrala Lomé kablats ut och i februari sköt armén skarpt mot demonstranter.
Jag vill försöka förstå landet.
Men hur djupt måste man söka för att finna svar?
Och var ska man leta?
Taxichauffören kryssar fram genom Lomé på väg mot universitetet och jag lutar mig tillbaka i den ugnsvarma bilen. I grannländer har motståndet ofta börjat bland studenter och Togo sägs inte vara ett undantag.
Regnsäsongen är över oss. Svarta moln hägrar över horisonten. Men Atlanten ligger spegelblank och det är fortfarande varmt.
En pir av sönderrostat järn byggd under den tyska kolonaileran skär som ett streck genom vattenmassorna.
Utanför på redden ligger fraktfartygen.
Vi passerar militärens övningsområden. Höga grå betongmurar mot det egna folket.
Gatorna är kantade av reklamaffischer för både mobilabonnemang och politik. Det styrande partiets budskap pryder flera av annonstavlorna.
Runt omkring oss kör unga män på motorcyklar överlastade med varor. Barn springer mellan filerna och försöker sälja vindrutetorkare.
Av de omtalade proteströrelserna syns inga spår.
Sorlet från hundratals studenter som högljutt diskuterar i stora utomhusklassrum ekar över campusområdet.
Lutad mot en cementvägg står talespersonen för den radikala studentorganisationen meet (Mouvement pour l’épanouissement de l’étudiant).
Vi kan kalla honom aktivisten.
Tre gånger har han stirrat på insidan av en fängelsecell som följd av sitt arbete för studenternas rättigheter. Den fjärde gången sprang han för sitt liv och kom undan.
– Jag är rädd varje dag jag går hit. Vi har ögonen på oss. Varje gång vi planerar en demonstration nu för tiden är det någon som tipsar polisen, fängslar oss eller förbjuder oss att demonstrera, berättar aktivisten och börjar gå.
Flera gånger stannar han upp, väger på steget, och vänder sig om för att försäkra sig om att han inte är förföljd.
Runt om på området är vakter utplacerade, flera av dem civilklädda. Enligt en rapport från det amerikanska utrikesdepartementet har den togolesiska säkerhetstjänsten informatörer i klassrummen som dagligen rapporterar om studenternas aktiviteter.
Aktivisten vill därför inte omnämnas vid namn.
Men förutom den spända stämningen noterar man också byggnader med nylagda tak där det tidigare regnat in. Längs med infarten tronar nya gatlyktor drivna av solcellspaneler och en ny simbassäng ska snart invigas.
– Ja, det sker saker, men den stora frågan för oss studenter är studieersättningen. Det är svårt med boende, mat och studieavgiften för många, berättar aktivisten.
I utkanten av campusområdet har gröna presenningar spänts upp, under vilka de olika fakulteterna grillar och säljer öl för att samla in pengar. Aktivisten berättar att studenternas aktiviteter var mer politiska förr, med föreläsningar och debatter.
– I dag är det mest fest. Många är inte så intresserade av politik.
Besvikelsen över att inte mer sker är stor.
– Jämfört med grannländerna är det som om tiden står stilla. Folket sover. Men de kan väckas, fortsätter han. Han verkar varken arg eller frustrerad. Mest trött av att ha levt under hög stress länge. Studentorganisationen meet har i nästan fyra decennier slagits för förändring. En historia av framsteg och bakslag. En av organisationens grundare köptes efter examen över av samma regim som han bekämpat.
– Vi har aldrig riktigt återhämtat oss efter det, säger en annan av aktivisterna.
Händelsen visar på svårigheterna i att stå upp mot en regim i ett fattigt land där regeringen kan köpa sina kritiker.
– Det här systemet vi kämpar emot, det är en farlig fiende för de köper dig, en efter en, betalar de sig fria. Och folk låter sig bli köpta eftersom, ja, alla måste vi ju äta…
Under en av de gröna presenningarna har ett hundratal studenter trängt ihop sig i väntan på att områdets enda bankomat ska komma igång.
Flera av dem nickar till aktivisten när vi går förbi. Andra låtsas inte se honom och hastar förbi med skolböckerna hårt tryckta under armen. Samtalet kommer in på den stundande valrörelsen. Ingen tror att den sittande presidenten skulle acceptera en valförlust. Samtidigt tror de inte att någon av oppositionens kandidater kan utmana på riktigt.
– Det hade behövts något nytt, säger en student.
För dagens generation finns det också ett annat pris än fängelse att betala för att vara i opposition.
– Om man har gjort sig ett namn som en rebellisk student så är framtida karriärmöjligheter obefintliga, oavsett vad man studerar. Ingen vill anställa någon som stämplats som bråkmakare, säger aktivisten.
Solen står i zenit och vi söker oss mot skuggan under ett träd.
– Men alla oppositionella kan ju inte gå i exil. Vilka blir då kvar i landet, fortsätter han innan han tar farväl.
Under trädet sitter en ung kvinnlig student och stirrar på sin mobiltelefon. Hon går igenom grupper på WhatsApp och letar efter nyheter.
Att ladda hemsidor tar för lång tid, så det mesta av mediekonsumtionen sker via sms och i olika appar.
– Många unga vill lämna Togo och drömmer om Europa. Men jag tror att det är möjligt att skapa sig ett liv här. En familj. En inkomst. Det måste gå. Om inte nu så blir det nog bättre om fem eller tio år. Och även om det inte går tror jag att jag är lyckligare här. Jag tror det är svårt att lyckas i Europa, säger hon.
Hon anser att det finns två typer av ungdomar som är politiska på campus. De som bara vill få bort presidenten Gnassingbe »no matter what«. Och de som själva vill berika sig genom att erövra en politisk maktposition.
– Intresset för politik är lågt, sammanfattar hon och tar upp sin mobiltelefon igen.
Jag går vidare ut mot entrén för att hitta en taxi. Kanske letar jag efter fel saker. Efter oppositionella röster. Ett uppror i vardande. När den verkliga berättelsen om Togo verkar handla om tystnaden. Om bristen på protester.
Om hur oppositionella går i exil. Om censurerade medier och nedslängda radiostationer.
Om rädslan. Först när ytspänningen bryts och några tröttnar på att vara rädda. Först då vet man hur stämningen i landet verkligen är.
Utanför har det börjat blåsa. En jordig doft sprider sig från marken i väntan på det regn som alla tror snart ska falla.
En halvtimmes körning från universitetet tar professor Glitho emot i sin villa i utkanterna av Lomé. Iklädd en röd klänning med broderad guldtråd presenterar hon sig själv som optimist.
Förutom de akademiska meriterna har hon kämpat länge för att fler kvinnor ska studera och ta examen. Men den oroliga politiska situationen har satt käppar i hjulet för arbetet.
– Det är en liten grupp aktivister som gör politik av allt, säger hon och sippar på den kalla mangojuicen.
Syrsorna är det enda ljud som hörs i trädgården. Glitho kan hålla med om att kritikerna har en del poänger. Som att toaletterna är i dåligt skick och att standarden på
utbildningarna år låg.
– Men kom då ihåg att detta är ett universitet som är byggt för 10 000 studenter och nu går det 15 000 studenter där. Det gör situationen svår, säger hon.
Professorn anser att de ständiga diskussionerna om politik bland studenterna har skapat onödiga konflikter.
– De försöker hetsa studenterna mot regeringen. De där aktivisterna är inte intresserade av studenternas situation egentligen, därför har de också tappat mycket i förtroende de senaste åren. Studenterna har tröttnat på dem. De har skrikit sig hesa, säger professorn.
Hon är också trött på att det inte rapporteras något i medierna om framgångarna för universitetet, som är ett av de främsta i regionen.
– Tusentals studenter examineras som jurister, socionomer och naturvetare. De går ut och arbetar med att bygga Togo som land dag för dag. Även antalet kvinnliga studenter ökar kraftigt och kvinnorna har också de högsta betygen.
Hon tror att om Togo bara kan utbilda den egna befolkningen och sätta rätt person på rätt post kommer landet att lyfta som en raket.
– Potentialen är enorm. Det finns kraft och hopp här i landet. Vi utvecklas och går framåt, säger hon samtidigt som åskan börjar mullra.
– Vi kan inte bara klaga och vänta på att samhället och Togo förändras, vi måste själva ta initiativ, annars händer inget, säger professorn Glitho.
Vinden har ökat i styrka och river i palmerna. Värmen påverkas inte. Den finns där hela tiden. Kvav och varm som eld.
Kanske kommer regnet redan i natt?
Vägen tillbaka till hotellet går via kusten. Närmast Atlanten breder den omtalat oppositionella stadsdelen Bé ut sig. Här bland gator och gränder har både fattigdom och motstånd mot den styrande familjen länge varit utbrett.
Utanför ett av husen står ett femtiotal motorcyklar och mopeder parkerade i leran.
De som inte fått plats inne i huset står utanför på gården och lyssnar genom den öppna dörren.
Mötesrummet är packat. Inte en stol är ledig och längs väggarna står besökare hopträngda för att lyssna till Jean Eclou, en av de ledande politikerna i oppositionspartiet Nationella alliansen för förändring (anc).
Han står bakom ett matbord och talar passionerat. Temat är hur man ska väcka de unga ur sin törnrosasömn.
– Varför är Togo den sista diktaturen i Västafrika? frågar sig talaren. Allt runtomkring oss förändras, alla grannländer, även havet. Men här är allt sig likt.
Publiken hummar instämmande.
En av de få yngre mötesdeltagarna lyser upp vid åsynen av en journalist och vi går bakom husknuten för att kunna prata ostört.
– Vi har samlats här för att se vad vi kan göra åt den unga generationens passivitet, säger han.
Läraren Donatien är medlem i anc. Han sörjer att hans elever inte är intresserade av politik och har en mängd idéer för hur man skulle kunna remobilisera dem.
– Jag tror inte att något politiskt parti kan förändra landet, det krävs ett socialt uppror, en helt ny typ av rörelse, förklarar han och berättar nostalgiskt om 2012 då nästan en miljon människor samlades på gatorna och krävde förändring.
Vad som hade börjat som en proteströrelse mot bensinpriserna höll på att som en våg svepa bort det gamla gardet.
– Vi kallades oss »Jerikos murar«. Vi trodde att regeringen skulle falla inom några dagar. Allting stod och vägde.
Men så en kväll utbröt en brand på marknaden i Lomé. Regeringen anklagade demonstranterna för eldsvådan.
Upproret kom av sig.
– Flera greps och torterades tills de erkände och sedan fängslades de, säger han tyst.
I dag har anc 16 platser i parlamentet, men målet är enligt Donatien att ta makten i nästa val och styra landet.
– Vi måste få ett slut på diktaturen och familjen Gnassingbes styre. Sedan vår förste president mördades har landet styrts på ett sätt som inte gynnat folket.
Som alla andra demokratiaktivister jag pratar med är han inspirerad av det som skett i grannländerna. I januari tvingades Gambias president sedan 21 år i landsflykt efter att ha förlorat valet och innan dess har protester i Gabon och Burkina Faso burit frukt.
– Vi läser om allt som sker i Benin, Ghana, Burkina Faso och nu senast Gambia, men inget sker i Togo… Så det vi behöver få folket att förstå nu är att förändringen måste komma från oss själva.
Utanför möteslokalen cyklar barn förbi i leran på väg mot havet. Donatien tar fram sin mobiltelefon och visar upp en bild på en ung aktivist som nyligen dog i fängelset.
Hans mobil är full med bilder och filmer. På människor som brinner inne när marknaden brann ner. På demonstrationer. Men han är inte bara rädd för repressionen under den kommande valrörelsen, utan också för att partiet ska förlora de 16 platser man har i parlamentet.
– Vi har förlorat den unga generationen. Få vet något och ännu färre bryr sig. Då kommer de att rösta på presidenten för det är allt de känner till.
Hans uppgivenhet delas av flera.
– När valrörelsen kommer igång offrar många allt, en del kommer att ge sina liv och sedan… så kommer regeringspartiet att vinna och allt kommer att vara förgäves. Varför kan man fråga sig? Säger en kvinnlig aktivist som står bredvid oss.
Många av aktivisterna drömmer om nya aktörer. Om nya strategier. Regeringsfamiljen har styrt i decennier och på ytan har oppositionen kämpat förgäves i 30 års tid. Hittills med fredliga medel.
– Om vi är rädda och uppgivna, vad ska inte andra vara? Konstaterar han.
Vinden ökar som den alltid gör precis innan regnet faller. Löv och plastpåsar virvlar i luften och himlen är nu svart.
Ett mörkt ljus skiner över staden och dess människor.
Dagen efter sitter jag på ett café i stadens utkanter och det är svårt att föreställa sig den berättelse jag får höra: om hur döda kroppar luktar. Om luften som stod helt stilla och att de fick sova sittandes bakom varandra. Om väggar av sten. Dörrar av metall.
Högt upp på den ena väggen, nära taket fanns en springa som luft kom in genom. På morgonen var ofta någon i cellen död.
– Det var en dödscell, de ville inte avrätta oss så vi dog sakta en efter en, minns Kao Atcholi.
Musiken från stereon vid kassan döljer vårt samtal för de som sitter runtomkring. Bakom honom passerar bil efter bil förbi på den hårt trafikerade huvudgatan.
Kao Atcholi är klädd i en keps och en enkel vit t-shirt. Den som hade positionen före honom, som ordförande för organisationen assvito som arbetar mot tortyr, har tvingats gå i exil efter att ha dömts till fem års fängelse för »anstiftan till revolt«.
– Vi förföljs, men vi arbetar oförtrutet på med målet att de ansvariga ska ställas inför rätta, förklarar Kao Atcholi lugnt.
Under tiden i fängelset tog många medfångar sina liv. Han tänkte själv tanken många gånger och kände sorg över vad som hänt både med honom och med Togo.
Men en Bibel och en tro på förändring fick honom att utstå tortyren.
– Jag har sett så många oskyldiga som torterats och de som sitter kvar ska alltid känna att det finns någon på utsidan som kämpar för dem. Då orkar man. Jag sviker dem aldrig, säger han och lägger ner sin mobil på det rangliga cafébordet.
Den surrar till av ett meddelande: 2018 är det parlamentsval i landet och 2020 ska en ny president väljas.
– För de mänskliga rättigheterna är valrörelser i Togo inte bra. Redan nu ser vi hur oppositionella och de som misstänks vara illojala inom armén arresteras i förebyggande syfte.
Mönstret är detsamma inför varje val. Listorna med namn växer på organisationens skrivbord. De skickar sina rapporter till Genève, New York, Bryssel och Paris – och, framför allt, till den regionala ecowas-domstolen. Namn, datum och händelserapporter. Uppgifterna blir med hjälp av samarbetsorganisationer i västvärlden till rapporter om nationens tillstånd.
– Det är allt vi kan göra, rapportera, säger Kao Atcholi lugnt.
Historiskt sett har nationella människorättsorganisationer spelat en särskild roll för Togos utveckling. De politiska låsningarna har ofta lett till att oppositionens förgrundsgestalter kämpat inom olika icke-statliga organisationer – utanför partipolitiken.
Till skillnad från sina företrädare på posten har Kao Atcholi också en fördel. Sedan ett par år är bruket av tortyr kriminaliserat – även i landets egen grundlag. Artikel 21 slår fast att »Människan är helig och okränkbar. Ingen får utsättas för tortyr eller andra former av grym, omänsklig eller förnedrande behandling.«
Lagen säger också att ingen kan »undgå straff« för att man bara »lydde order«.
Men den formuleringen har hittills endast varit en förhoppning.
– Ingen har dömts för tortyr. Tvärtom – snarare är det så att de som torterar premieras, berättar Kao Atcholi
I en rapport som lades fram för parlamentet som ett led i implementeringen av lagen rekommenderas landets regering att »med jämna mellanrum« ge »tydliga och kategoriska instruktioner« till poliser och fängelsepersonal att förbudet mot tortyr och misshandel är absolut.
Så det rör på sig. Men det är två steg fram och ett tillbaka.
Å ena sidan låter regeringen dem jobba. Å andra sidan följer man inte de rekommendationer som riktas mot dem.
– Landet styrs av sonen till en diktator, repressionen finns, så vi vet alla att man kan råka illa ut, konstaterar Kao Atcholi.
Innan organisationen bildades bad presidenten honom att inte dra igång arbetet med att stödja de torterades familjer.
När han stod på sig erbjöds han pengar för att sluta. I dag har han en stående inbjudan från presidenten.
Men han har artigt avböjt.
– Om han följer de rekommendationer hans regim fått av fn så träffar vi honom gärna. Det är vårt budskap, säger Kao Atcholi självsäkert.
Så ser han ner på sin mobiltelefon. Mötet är slut. Det hade blivit dags att rusa vidare.
– Risken att jag grips igen finns alltid där, men jag fortsätter och tar en dag i taget. Jag har lovat de oskyldiga som ännu sitter inspärrade att jag ska kämpa för deras upprättelse.
Länge jobbade Kao Atcholis organisation ensamma. Men sedan ett par år har de fått allierade i landet.
Taxichauffören tvekar ett tag innan han går med på att köra till adressen. Väl framme går det inte att missa porten som pryds av organisationens meterhöga logotyp målad på den höga stenmuren.
En vakt skriver noggrant upp våra namn, passnummer och adress innan vi eskorteras in genom den gröna plåtdörren.
Inne på gården står en kruka målad i Amnesty Internationals gula färg och väggarna pryds av organisationens kampanjer. På ett av anslagen kan man läsa att sedan 2010 har verksamheten i landet växt och i dag har man över 2 000 medlemmar och 25 000 personer har utbildats i de mänskliga rättigheterna.
– När jag var ung var Amnesty en underjordisk organisation. Mötena var endast för de invigda och hölls på hemliga platser. Det var som att vara med i en hemlig spioncell och få vågade ta steget, minns Aime Adi och förklarar att öppenheten de senaste åren varit en medveten strategi.
1999 publicerade Amnesty i Togo en rapport i vilken man hävdade att Gnassingbe-dynastin var ansvariga för att ha kastat 100-tals politiska motståndare i havet.
Rapporten slog ner som en bomb. Mediebevakningen som följde var omfattande.
Regeringens svar blev att trumma ut folk på gatorna i stora demonstrationer mot anklagelserna.
Togos regering stämde Amnesty och argumenterade för att allt var lögn. En del försvarare menade att den byggde på att blinda personer påståtts ha sett saker.
– Det blev farligt att vara medlem i Amnesty, minns Aime Adi.
Många av medlemmarna flydde till Ghana, Benin och Frankrike. De som stannade kvar låg lågt. Så småningom konstaterade en internationell kommission att det som stod i rapporten stämde – men att det var omöjligt att avgöra hur många som hade kastats i havet.
Liken hade varit alltför deformerade.
Så när Aime Adi många år senare såg att Amnesty sökte en nationell samordnare till kontoret i Lomé var det med viss oro han sökte jobbet.
Men, tänkte han, att det var just den oron han kände i bröstet som var det viktigaste att jobba bort.
– Jag tänkte att det viktigaste för mig var att inte visa rädsla, att öppna upp verksamheten, kliva fram, skriva offentliga rapporter, tala med medierna och skapa en dialog med regeringen.
En del skakade på huvudet åt hans planer som de menade var för riskabla.
– Men vi gör ju detta för att de mänskliga rättigheterna ska respekteras i Togo, då kan vi inte vara rädda, argumenterade Aime Adi.
Strategin visade sig snabbt vara framgångsrik och nya medlemmar strömmar till varje vecka.
– Vår relation till myndigheterna är inte enkel, de stänger ofta dörren rakt i ansiktet på oss men vi får fram våra rapporter till dem på olika sätt ändå.
Aime Adi tror ändå att regeringen själva skryter om att de har en nationell Amnesty organisation som verkar öppet – när de får kritik av världssamfundet.
– Under resor i Europa, vill regeringen kunna visa upp att de är en öppen och tolerant regim som ger en plattform även till kritiker. Så på ett sätt är vi kanske gisslan, men då får det vara så. Bara det ger oss möjligheter att arbeta.
På väggarna inne på kontoret sitter flera planscher som berättar om arbetet mot tortyr och att få bort tortyren är en prioriterad fråga för organisationen.
Men det är också ett område där mycket har hänt på kort tid.
– För bara ett par år sedan var tortyren systematisk och många visste inte att det var olagligt, varken de som slog eller de som blev slagna.
Organisationen har lagt mycket kraft på att upplysa både rättsväsendet och allmänheten om att det är förbjudet. Ett arbete som lett fram till en ny lag.
– Men fortfarande blir framför allt demonstranter slagna till de erkänner att de organiserat demonstrationerna och på polisstationerna sker fortfarande övergrepp. Men den formaliserade tortyren i fängelser har vi fått bukt med, säger Aime Adi.
I organisationens rapporter finns en mängd aktuella exempel på att tortyr förekommer för att tvinga fram erkännanden.
– Myndigheterna går runt problemet utan att erkänna det, ofta ursäktar de tortyr med att någon vägrat gå in i en bil eller gjort motstånd.
Utanför tutar bilarna och solen gassar in genom fönstret. De vita gardinerna med Amnestys logotyp vajar i vinden och ger en svalkande skugga.
För ett par år sedan såg organisationen en försiktig ljusning. De upplevde att regeringen lyssnade på dem och tog situationen för de mänskliga rättigheterna på allvar.
Men ju närmare de kommit till 2018 års valrörelse och presidentvalet 2020 desto frostigare har relationen blivit.
– Sedan januari så har vi flera fall i norra delen av landet där vi ser att personer som kan komma att utmana i valen fängslas på oklara grunder.
Om den nuvarande negativa trenden håller i sig finns anledning till oro.
– Jag är inte optimist, om den nuvarande trenden fortsätter så är det illa. Om de som begår övergrepp ser att det inte finns någon rättvisa, att det inte får några konsekvenser. Att det finns en straffrihet, då är Togos framtid mörk.
För framtiden sätter han sitt hopp till regionala aktörer och lyfter fram att den överstatliga ecowas-domstolen har kritiserat regeringen för tortyren i landet.
– Den afrikanska domstolen för mänskliga rättigheter är viktig. Den domstolen har i flera fall fördömt Togo. Det hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro.
Trots svårigheterna är den lokala Amnestyavdelningen nu redo för nästa område.
– Vi har nyligen börjat jobba med hbtq-personers rättigheter och om tortyr var svårt så känns detta omöjligt.… Vi är nu attackerade av medierna i Togo som anklagar mig för att vara homosexuell. Det jag nu kan läsa om mig själv i tidningarna är helt otroliga saker.
Det finns lagar i landet mot homosexualitet och straffet är upp till fyra års fängelse.
– De attackerar mig personligen, medierna förstår inte att det handlar om mänskliga rättigheter. Så detta kommer inte att bli lätt. Men jag lutar mig mot de drabbade, unga män, som får sova utanför husen och stöts bort av sina familjer, säger Aime Adi.
Han har inte för en sekund ångrat att han sökte jobbet för ett antal år sedan.
Organisationen menar sig ha fått upp frågan om tortyr på den politiska dagordningen. Men mycket arbete återstår.
– Jag tror att dissidenterna är viktiga för att utveckla ett samhälle. Vi behövs för Togos framtid.
På väg tillbaka till hotellet är solen mer röd än gul när den dyker upp i backspegeln. Ännu syns inga tecken på regn. När den går ner är det som om dagens intensiva gaslåga plötsligt släcks.
Seidou ställer sig upp och tar sig för ryggen. Torkar de rinnande ögonen med den vita näsduken och sätter på sig sina svarta solglasögon.
Termometern närmar sig 34 grader och han ska snart tillbaka in i den stora fängelsebyggnaden från kolonialtiden.
Men vakterna verkar tveka. Trots att besökstiden för länge sedan är slut låter de honom fortsätta att berätta. Nu när han pratar franska kan de också lyssna och det verkar som om de tycker att det är intressant.
Jag frågar om han någonsin ångrat att han återvände till Togo från Örebro för att jobba politiskt.
Men innan jag hinner formulera frågan avbryter han mig tvärt.
– Jag har aldrig varit engagerad i politik. Jag är ingen politiker, jag är soldat. Jag levde i Sverige med min familj och jag bjöds in av presidenten för att bygga upp Togo. Jag har aldrig haft politiska ambitioner.
Alla i rummet blir tysta och det enda som hörs är den dunkande basen ur de spruckna högtalarna.
Åtalet och anklagelserna om statskupp verkar, efter åtta år, fortfarande göra ont.
Seidou snurrar med glasögonen i högerhanden. Låter fötterna glida ur lädersandalerna, ser ut genom besöksrummets gallerförsedda fönster och fortsätter:
– De anklagar mig för en statskupp, en coup d’état, men säg mig då, mot vem ägde den rum?
Ingen i besöksrummet svarar honom. Vakterna vrider på sig.
– Mot vem?
Alla stirrar ner mot stengolvet. Ingen möter Seiodus blick.
– Ni ser. Ingen här förstår varför jag är i det här fängelset, alla som granskat mitt fall har kommit till slutsatsen att jag är oskyldig och ska släppas fri.
Fångvaktarna reser sig upp och går. De stänger dörren in till besöksrummet bakom sig med en smäll. Kort därefter hör man det metalliska ljudet av en regel som dras igen.
Samtalet blev för farligt för att ens lyssna på.
– Det här är i grunden ett familjegräl inom Gnassingbé-familjen som förlorat sina proportioner, det har inget med politik eller någon statskupp att göra. Vad är då bevisen, var är vapnen, rekryterna eller ammunitionen? upprepar Seidou Issifou med hög röst.
Men det finns också frågor som han inte vill svara på. Allt som rör utvecklingen i Togo de senaste åtta åren skakar han på huvudet åt.
– Vad skulle en fånge kunna berätta för dig om vad som händer på utsidan av fängelsets murar? Den frågan får du ställa till andra. Jag vet inget om landet eller politiken av i dag.
Istället fortsätter han beskriva det han sett innanför murarna. Otaliga celler med olika mått och olika antal medfångar. En del celler med en toaletthink. Andra utan. En del med ljusinsläpp, andra mörka. Men han klagar inte. Han lever.
Många han mött under sina åtta år i fångenskap är döda.
På grund av sin sjukdom orkar han inte göra mycket mer på dagarna än att sova och läsa. Tidigare höll han på med en del träning och sport.
– Jag är för sjuk för alla aktiviteter, min kropp orkar inte.
Hans nuvarande cell beskriver han som en tredjedel av besöksrummet. När han måttar med handen blänker hans vigselring i guld.
Just nu är vattnet slut i fängelset och ingen av de 1 823 fångarna kan dricka eller tvätta sig.
I taket ser man spår efter lysrör, men de har sedan länge ramlat ner och elledningarna på väggarna sitter klistrade som geckoödlor och leder ingenstans.
När solen går ner blir det kolsvart.
– Blir någon sjuk när vakterna stängt portarna så vågar de inte öppna och ta någon till sjukhuset under natten, de får bäras ut när solen gått upp.
Men det är inte förhållandena som är det svåraste beskriver Seidou Issifou.
– Det som gör ont här inne i fängelset, mer än sjukdomarna, är att jag saknar familjen.
Döttrarna som bor kvar i Sverige besöker honom ofta och tar med sig barnbarnen som får lära känna en morfar som sitter i fängelse.
– De är för dem jag kämpar och håller mig stark. Deras mediciner, mat och kläder håller mig vid liv. Men åtta år är lång tid för en far att vara ifrån sina barn.
Sverige har i nuläget ingen ambassad i Togo och därför har den svenska ambassaden i Nigeria varit länken till familjen hemma i Sverige. De har sedan hans gripande arbetat med fallet kontinuerligt via egna och franska kanaler. Den franska ambassaden i Togo står för de främsta kontakterna. Utrikesdepartementet känner till att han torterats och »ser allvarligt på det«.
Vid ett av mötena för många år sedan berättade ambassadören för Seidou att han hade träffat presidenten som lovat att släppa honom.
– Men som du kan se så har så ännu inte skett.
Under de åtta år som gått sedan han greps är det inte bara presidenten som sagt att han ska släppas. Även den regionala samarbetsorganisationen ecowas krävde 2013 hans frihet och fn:s kommitté mot olagliga arresteringar har konstaterat att han hålls olagligt och rekommenderat den togolesiska regeringen att släppa honom.
Hittills utan resultat.
För Seidou är det inte friheten som oroar honom, utan hälsan och han sätter sitt hopp till den franska konsuln som lovat att ta honom till en kardiolog, bara fängelset tillåter det.
– Jag kan inte säga att Sverige inte gör något, men eftersom jag fortfarande sitter här så gör de inte tillräckligt, berättar han och gnider sig på handlederna för att sedan återigen torka pannan med en vit näsduk.
Han känner sitt land och förstår svårigheterna för den svenska regeringen att få honom frisläppt.
– Jag vill tacka den svenska regeringen för att de inte glömt bort mig under alla dessa år, de pratar om mitt fall med togolesiska politiker, och jag kan bara önska att de skulle kunna sätta ännu mera press, säger han och slår ut med händerna.
Vakten som gick ut är tillbaka och bankar med knuten näve mot dörren för att markera att besökstiden är över. Men Seidou ger honom en blick och nickar till mig att fortsätta ställa frågor.
Både åldern och det liv han levt gör honom respekterad i fängelset.
– Jag vet inte om jag någonsin kommer att få uppleva friheten? Jag ber om det varje dag och har gjort så under åtta år. Men kanske släpper de mig nästa år. Ingen vet.
Så spänner han blicken i mig.
– Det är bråttom, blir jag sjukare så dör jag här och det kan gå fort, säger han.
Besökstiden är slut och vakterna låter Seiodu följa mig till grinden. Ovanför fängelset tornar Lomés högsta byggnad och om de boende på de översta våningarna på Radisson hotell såg rakt ner kunde de ana taket på kolonialfängelset som byggdes för 600 fångar och i dag hyser 1 823.
– Nu under regnsäsongen så dör flera fångar i veckan. Vi lever med döden här inne. På morgonen kan det hända att personen bredvid dig i cellen inte andas, säger Seiodu när vi går mot porten.
Alla vi passerar hälsar på honom. En del går upp i enskild ställning. Han är en 75-årig legend i Togos historia.
Både älskad och fruktad.
På ett sätt förkroppsligar hans fall togolesisk politik – hade det bara handlat om honom hade han varit fri för länge sedan.
Många säger sig ha blivit inspirerade av Seidou och sätter sitt hopp hos honom och presidentens broder.
Hans fall rymmer frågan huruvida Togo ska styras av Gnassingbé-klanen för evigt.
Fängslandet av honom blev en väckarklocka som skapade ett intresse för politik. Hans öde har också fått den togolesiska armén att splittras i sina lojaliteter.
Vi stannar till vid grindarna och vänder oss om för att ta farväl.
– Kom tillbaka i morgon så berättar jag mer, säger Seiodu och rättar till bläckpennan som är instucken mellan de två översta skjortknapparna.
– I morgon måste jag lämna landet, jag är här under radarn, säger jag och trycker hans hand.
För en sekund känns det som om han inte vill släppa den. På väg ut till flygplatsen ändras ljuset från tunt dis till en slöja av glastrådar och himlen mörknar.
Som på en given signal störtar regnet ner samtidigt som Atlanen vräker sig in över strandvägen.
Bilarnas vindrutetorkare kämpar mot en övermäktig fiende.
Tre månader senare. Lördagen den 19 augusti 2017 är gatorna i Lomé fyllda av demonstranter klädda i oppositionspartiet pnp:s knallröda färg. Tårgasmolnen ligger som en slöja över hustaken.
– 50 år är för lång tid, skanderar en kvinna som en påminnelse om att dagens president och hans far sammanlagt suttit länge vid makten.
Demonstranterna kräver att författningen ändras så att president Faure Gnassingbés maktinnehav begränsas och att en gräns införs för hur många mandatperioder en president kan sitta.
Många som den här lördagen går ut på gatorna i Lomé är inspirerade av utvecklingen i grannländerna – där en ny generation krävt förändring. Twitterflödet under #Togoenmarche fylls snabbt av bilder och i WhatsApp-grupper kokar det av information och rykten.
– Spills det en droppe blod i dag, endast en droppe, då är den här dynastin förlorad säger en aktivist.
Efter att säkerhetsstyrkor skingrat folkmassorna genom att öppna eld konstateras att minst två demonstranter dödats och ett tiotal skadats.
Dagarna efter ses militären arrestera flera av arrangörerna. Landets oppositionspartierna kallar till en gemensam presskonferens under tisdagen den 22:a augusti med ett kravet att den sittande presidenten måste avgå.
Men Faure Gnassingbé vägrar.
Under hösten växer protesterna och så plötsligt strax före lunch på torsdagen den 21 december släpps Seidou från det centrala fängelset i Lomé, efter att ha varit fängslad sedan den 12 april 2009.
Den senaste tiden har hans hälsa försämrats drastiskt, bland annat som en följd av tortyren.
Den togolesiska människorättsorganisationen assvito uppger i ett pressmeddelande natten mot fredagen att de välkomnar frisläppandet, samtidigt som de påminner om att flera politiska fångar sitter kvar.
Jag ringer Seidous dotter Wassila som vid flera tillfällen under åren har hoppats och blivit besviken, men nu ser ryktena ut att stämma.
– Nu är det bekräftat, det har funnits indikationer på att något är på gång, men jag har inte vågat tro på det innan. Det känns overkligt att snart är han här hos oss, säger Wassila Seidou på telefon.
Hon tror att en av förklaringarna till att han benådas är att Margot Wallström personligen engagerat sig i fallet.
Men utvecklingen i Togo under året kan också ha spelat in.
Under de åtta år som han satt fängslad har den togolesiska dynastins svenske fånge kommit att bli symbolen för förändringen som kom av sig.
Jag minns vad Seidou Issifou sa till mig i fängelset: att ingen kunde svara på varför han hölls fängslad.
När han landar på Arlanda står familjen redo att möta honom.
För Wassila Seidou känns allt overkligt.
– Jag vet inte vad jag ska säga till honom, kanske bara krama honom och gråta, gråta glädjetårar.
Åtta års kamp är över.
Men slaget om Togos framtid har bara börjat.
