Trots tortyren, törsten och våldet tar sig nu östafrikanska migranter återigen genom det krigshärjade Jemen för att nå Saudiarabien. Fler försöker nu nå den rika gulfstaten än Europa. När coronaviruset slog till mot världen i fjol så stannade också migrationsströmmarna. Men nu är människor i rörelse igen, rapporterar Anderas Bauman från Addis Abeba.
Av Andreas Greiber Baumann 29 januari, 2021
Det finns en bild som bränt sig fast på näthinnan. En människohandlare i Yemen torterar flyktingar för att tvinga dem att ringa hem och be om pengar för den fortsatta resan. En ung etiopisk man dras ut ur gruppen. Han blir misshandlad och sparkad.
Men han har inga pengar. Botten av en glasflaska slås hårt upprepade gånger mot mannens huvud tills han tappar det ena ögat.
– I drömmen ser jag fortfarande hur min vän öga ramlar ut ur huvudet, det är omöjligt att glömma vad jag såg, sa den 24-årige Temam Ahmed när jag träffade honom förra året under ett besök i ett Röda Kors-centrum för utvisade migranter i staden Gobessa, cirka fem timmars bilresa söder om Addis Abeba i Etiopien.
Han är slank men ser ännu smalare ut i den överdimensionerade Röda Korset-västen. Västen vittnar om att han är en av centrets volontärer som har terapi-samtal med andra flyktingar som repatrierats om deras traumatiska upplevelser.
– Jag har fått gå kurser i den typen av saker, men också första hjälpen så jag försöker hjälpa andra med de jag kan, säger han.
Många av migranterna på centret har upprepade gånger tagit sig den 200 mil långa resan från Etiopien genom närliggande Djibouti eller Somalia och vidare genom Yemen till Saudiarabien.
Men för Temam Ahmed räckte det med en resa. Efter fyra års svartarbete som på byggarbetsplatser och trädgårdsodlingar runt om i Saudiarabien deporterades han 2018 och blev samtidigt av med de flesta av sina sparade pengar. Även om han hade fått ett fast vitt jobb så hade han aldrig velat lämna Etiopien igen.
– Jag skulle hellre dö som en fattig man här i Etiopien än att riskera att dö på resan igen, säger Temam Ahmed.
Sedan, det som nu kallas för den europeiska flyktingkrisen, stod på sin höjd 2015 har numera Saudiarabien och de andra Gulfstaterna gradvis övertagit rollen från Europa som den föredragna slutdestinationen för afrikanska migranter. Fler båtar med flyktingar tar sig numera över Röda havet mellan Afrika och den arabiska halvön än över Medelhavet.
Skiftet skedde under 2018 då 141 000 flyktingar korsade Medelhavet medan så många som 160 000 korsade Adenbukten till Jemen, Saudiarabiens krigshärjade grannland.
År 2019 sjönk antalet medelhavsövergångar ytterligare till drygt 123 000 – varav endast 11 500 av hade anlänt i båtar – medan antalet som seglade över Adenbukten återigen var nära 150 000.
De faktiska siffrorna är förmodligen mycket högre, eftersom FN: s siffror endast inkluderar migranter som organisationen själv har varit i kontakt med.
– De flesta migranter reser oregelbundet och med hjälp av människohandlare, så det är en mycket konservativ uppskattning vi arbetar med, säger Malambo Moonga, programdirektör vid Addis Abeba i FN: s organisation för migration, IOM.
Orsakerna bakom den ökande migrationen till Saudiarabien och den minskande migrationen till Europa är enligt IOM att vägen till Europa har blivit både dyrare och farligare sedan 2015, då antalet flyktingar var som högst.
– Idag kan det kosta upp till 20 000 euro att ta sig från Etiopien till den italienska kusten, och det är inte många etiopier som har råd med det, säger Malambo Moonga.
En annan förklaring är att Saudiarabien har en stor oreglerad arbetsmarknad, där det är relativt lätt att få ett okvalificerat jobb som jordbruksarbetare, getvakt eller arbete på en byggarbetsplats.
Även om det finns många våldsamma konflikter i Etiopien, säger nästan 90 procent av de migranter som IOM har kontakt med i Jemen att de migrerat av ekonomiska skäl.
Det finns också över 30 miljoner människor som lever i extrem fattigdom i Etiopien (dvs. med en inkomst på mindre än 1,9 dollar per dag).
Utöver det lider landet av en explosiv befolkningstillväxt – befolkningen har sedan länge passerat 100 miljoner, så idag är landet Afrikas näst folkrikaste med en befolkning som i antal bara överträffas av Nigeria. Enligt Världsbanken ska varje år 2,5 miljoner nya unga etiopier ges sig ut för att bli en del av arbetskraften varje år; många fler än det finns jobb för.
Mot den bakgrunden blir en passage genom ett av världens värsta humanitära katastrofområden i världen, Yemen, en del av priset för att hitta ett jobb och en framtid.
– Det är främst unga män som migrerar och de gör det drivna av en mycket djup desperation, de gör fdet för att hjälpa sina familjer ekonomiskt. Därför verkar resan genom Jemen ofta som en risk värt att ta. Drivkraften bakom migration är starkare än rädslan för att dö, säger Malambo Moonga.
För några av migranterna är drivkraften till och med så stark att de ger sig ut på resan mer än en gång.
Den 23-årige Sefadin Abdellah, som jag också träffade i Gobessa, har till exempel försökt migrera till Saudiarabien inte mindre än fyra gånger.
Han har betalat människohandlare för att komma över Adenbukten, vandrat genom Yemen och fått uppleva inbördeskriget på nära håll. Sedan har han deporterats inte mindre än fyra gånger.
– Jag försöker en femte gång om jag inte får ett jobb här hemma, säger Sefadin Abdellah självsäkert.
Iklädd en uppknäppt US-army skjorta och snäva jeans ger han ett annorlunda intryck än många av de andra flyktingarna i lägret. Han är inget offer utan både medveten och rationell. Dock också ganska rastlös. Första gången han försökte migrera var han 16 år. Han hade hört talas om jobbmöjligheterna i Saudiarabien och som den äldsta i en stor grupp syskon ville han göra något för att bidra till familjen.
Han stal en mindre summa pengar och reste utan att berätta det för någon. Men under den första långa vandringen till fots i plastsandaler från Etiopien till Somalia, kidnappades han av människohandlare innan han ens kom ombord på smugglarbåten till Jemen.
– De låste in mig i flera veckor och tvingade mig att ringa hem till min familj. De slog och sparkade mig så att min pappa kunde höra mig gråta. Om jag inte skrek tillräckligt högt, kunde de ge mig en elektrisk stöt, säger han.
Hans fattiga familj gav efter. Sålde några getter och skickade pengar så att tortyren kunde upphöra – men också så att sonens resa till Saudiarabien kunde fortsätta.
På båten över Adenbukten minns Sefadin mestadels stanken av urin och ljudet av migranter som våldtogs av människohandlare.
I Yemen var det värmen och törsten som orsakade det största lidandet. Det mest nedslående var dock mötet med den saudiska polisen nära gränsen.
Tillsammans med hundratals andra fängslades han och skickades med flyg tillbaka till Etiopien.
Saudiarabien har vid flera tillfällen initierat gigantiska utvisningskampanjer efter att ha ingått hemliga avtal med det utvisades olika hemländer. I detta sammanhang är Etiopien det viktigaste. År 2017 skickade den saudiska regimen minst 350 000 etiopier ut ur landet, och siffran förblev hög både 2018 och 2019, med deporteringar av mer än 10 000 migranter varje enskild månad till enbart Etiopien, visar FN-siffror.
– Saudiarabiens utvisningar är extremt brutala. Människor kläms samman i plan utan tillhörigheter. Många av dem även utan skor, säger Adam Moe Fejerskov, seniorforskare vid DIIS och författare till en rapport om de repatrierade etiopiska migranterna.
Rapporten beskriver hur svårt det är för återvändande migranter att åter komma in i lokalsamhället efter utvisningen på grund av skam, stigma och skuld. Det är därför många lämnar igen.
– När migranter landar i Addis Abeba reser de inte alltid hem till sina familjer. De är rädda för konsekvenserna av att återvända hem som misslyckade migranter. Kanske har deras familjer haft skulder på grund av dem, och därför är det många som snabbt reser ut igen, säger Fejerskov.
När Sefadin Abdellah lämpades av utanför Addis Abebas flygplats efter sin första utvisning, hade han ingen aning om var han var. Han lånade en telefon från Röda korset och ringde hem. Några dagar senare kom hans far med buss för att hämta honom.
– Det var det värsta ögonblicket på hela resan. Han sa ingenting. Men jag kände att han blev besviken, säger Sefadin Abdellah.
En annan sak som DIIS-rapporten klargör är hur stor migrationen till Gulfstaterna är, även om vi mest hör om migranter på väg mot Europa.
– Det finns otroligt många unga etiopier som ständigt påbörjar dessa extremt våldsamma och traumatiska resor, där mord och tortyr är i stort sett något som alla bevittnar. Men det är inte något som varken Etiopien, Gulfstaterna eller myndigheterna i Europa relaterar till, säger Adam Moe Fejerskov.
Samtidigt flyr mer än två miljoner etiopier från konflikt och hungersnöd i sitt eget land – så kallade internt fördrivna personer.
– Och den näst största gruppen är etiopierna som migrerar till Gulfstaterna och särskilt Saudiarabien, säger Adam Moe Fejerskov och tillägger: Det är mycket talande att den etiopiska migrationen över Adenbukten ensam i flera år har varit större än den totala afrikanska migrationen över Medelhavet.
Åtminstone så var det tills coronapandemin slog till. Våren 2020 stannade migrationsflödet över Röda havet av helt – precis som det gjorde på många andra ställen: Gränser stängdes, migranter strandade på vägarna och våld mot de som smugglade eller körde utlänningar eskalerade.
Några etiopiska migranter i Yemen seglade till och med tillbaka över Adenbukten för att återvända hem.
Men de flesta fastnade i fulla interneringscenter och kunde varken komma fram eller tillbaka.
– 2020 har varit ett fruktansvärt år att vara flykting. Många av rutterna blev plötsligt mycket besvärliga och ännu dyrare att resa på. Människor stängdes och fängslades i interneringsfängelser i flera länder, och det har också varit mycket svårt för FN och icke-statliga organisationer att hjälpa migranter i nöd, säger Danielle Botti, migrationsanalytiker och regional koordinator vid Mixed Migration Center, som ingår i danska flyktinghjälp.
Man kan utläsa en Covid-19 effekt i statistiken, påpekar hon.
– Vi kan se en dramatisk minskning av antalet migranter som anlände till Jemen förra året. Vi talar om 100 000 färre migranter än året innan.
Resebegränsningarna är bara en del av förklaringen. En annan än viktigare är att pandemin drabbade de afrikanska ekonomierna hårt, så hårt att tusentals personer förlorade sina jobb och inkomst och därmed inte kunde avsätta pengar för långa migrationsresor under en osäker tid.
Nu har dock siffrorna börjat stiga igen, påpekar Danielle Botti. Under det sista kvartalet 2020 var migrationen fortfarande låg jämfört med det normala med totalt 4 413 registrerade ankomster i Yemen jämfört med 30 432 under samma period förra året.
Detta är dock en ökning med nästan 200 procent, jämfört med föregående kvartal, då endast 1 505 migranter anlände till Jemen.
– Det kommer förmodligen att vara lägre migrationsnivåer i några månader till. Men vi måste också förvänta oss att när världen blir normal igen kommer migrationen också att öka igen, säger Danielle Botti.
Enligt Adam Moe Fejerskov borde man inte tro att pandemin kommer att dämpa afrikanska migrants önskan att resa väldigt länge.
Även om de flesta afrikanska länder ännu inte har upplevt stora hälsoeffekter av Covid-19 kommer de att betala ett pris för pandemin i form av minskad tillväxt på grund av bland annat mindre internationell handel och mindre utvecklingsbistånd.
– Coronaviruset har förändrat människors syn på migranter eftersom de nu också ses som bärare av viruset. Detta innebär att dessa migranter, som kanske inte har tagits han dom tidigare, nu är ännu mindre välkomna, och det legitimerar ännu mer våld, säger Adam Moe Fejerskov.
Av Andreas Greiber Baumann
Hjälp oss skriva mer om Migration!
Blankspots journalistik göms inte bakom en betalvägg. Stöd det fortsatta arbetet med att bevaka Migration genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli prenumerant.
