Nyheter om , , ,

Experten: ”Frihandelsavtal är långt ifrån lösningen på alla Afrikas problem”

Det afrikanska frihandelsavtalet AfCFTA invigdes den första januari 2021. Men drömmen om ett fungerande frihandelsområde är ännu långt borta. Det menar Jörgen Levin senior forskare på Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala i en intervju med Blankspot.

Den första januari i år öppnade världens största frihandelsområde räknat i antalet medlemsländer: African Continental Free Trade Area (AfCFTA). 

Trots en i mångt och mycket samstämmig medial hyllningskör har ingenting förändrats tre månader senare.

Jörgen Levin, senior forskare på Nordiska Afrikainstitutet (NAI) som bland annat forskat på ekonomisk utveckling i Östafrika, menar att det efter lanseringen varit en ”överdriven optimism”.

I dagsläget har 54 av Afrikas 55 länder undertecknat avtalet vilket beräknas öka handeln inom kontinenten med uppemot 50 procent inom bara några år. Endast Eritrea står utanför samarbetet. 

Ursprungstanken med AfCFTA är att öka handeln mellan staterna på kontinenten tillsammans med industriproduktionen, vilket i förlängningen förväntas medföra ekonomisk tillväxt, fler arbetstillfällen och stärka kontinentens ställning internationellt. 

I dagsläget sker endast 16 procent av export inom kontinenten, motsvarande siffra för Europa är dryga 70 procent. 

Det här innebär att nästan 85 procent av produkterna som lämnar ett afrikanskt land också lämnar kontinenten – mestadels mineraler och jordbruksvaror. 

Ett bekant kolonialt mönster där ofta priskänsliga råvaror lämnar ett ekonomiskt eftersatt område för att förädlas i en rikare del av världen. 

Men till skillnad från löftesrika förutsägelser om stora vinster och en på pappret hittills bred samstämmighet länderna emellan ser Jörgen Levin skäl att vara skeptisk.

Enligt honom är ett av de nuvarande största problemen ineffektiv gränstrafikering. Omständliga och tidskrävande administrativa processer vid gränsövergångarna är just en av flaskhalsarna som avtalet skulle råda bot på genom samarbete och en harmoniserad byråkrati mellan medlemsländerna.

– För att minska tidsförlusterna vid gränserna måste det finnas ett gemensamt system. Istället för idag, då du kan behöva fylla i 40 till 50 blanketter när du ska exportera eller importera, ska du kunna göra det online, säger Jörgen Levin.

Men varken förenklade administrativa system för smidigare gränshandel eller minskade tullavgifter har hittills blivit av. 

De flesta förändringarna är i själva verket planerade att ske successivt och på flera års sikt.  

Utfasningsperioden av nationella tullavgifter sträcker sig fram till 2026 respektive 2031 beroende på om det rör sig om ett låg- eller höginkomstland, medan något datum för det underlättande gränshandelssystemet ännu inte finns.

Just skillnaderna inom kontinenten är också något som avtalet kan komma att förstärka. Enligt en studie från Världsbanken kommer det att finnas uppenbara vinnare och förlorare inom ramarna för AfCFTA. 

Länder som Elfenbenskusten, Zimbabwe, Kenya och Tanzania beräknas på femton års sikt öka sin välfärd med mer än 10 procent, medan andra som Malawi, Moçambique, Rwanda och Uganda under samma tidsperiod förväntas möta en ökning på blott två till tre procent. 

Orsakerna bakom den breda klyftan ligger dels i ländernas ekonomiska sammansättning och dels i marknadernas storlek, förklarar Jörgen Levin. 

För det första förutsätts de någorlunda diversifierade ekonomier kunna ta tillvara på och möta upp behovet av en tilltagande handel när tillverkningsvaror förväntas säljas mellan medlemsländerna. 

– Kenya kommer till exempel inte sluta exportera blommor till Europa, men däremot kommer de kunna exportera mer industrivaror och maskiner inom Afrika, produkter som det kan vara svårare för dem att få in på europeiska marknader.

För det andra spelar storleken på ett lands ekonomi en betydande roll. Exempelvis så förväntas Elfenbenskusten, som uppskattas tjäna mest på AfCFTA, i och med frihandelsavtalet, få tillgång till en betydligt större marknad än tidigare. 

Medan ett betydligt folkrikare land som Nigeria som redan i dagsläget har tillgång till en stor nationell marknad bedöms göra en förhållandevis liten vinst på avtalet. 

Utöver mer gynnsamma omständigheter för länderna att handla med industrivaror poängterar Jörgen Levin betydelsen av att även kunna importera och exportera jordbruksvaror – också länder emellan som i stor utsträckning producerar snarlika grödor. 

– Om man till exempel tittar på majspriserna i Kenya och Tanzania kan de variera ganska mycket. Det hänger ihop med att det under ett år kan vara torka i vissa delar av det ena landet och på samma gång vara bra skörd i det andra. Om man då tillåter handel kommer priserna utjämnas, säger han. 

En prisutjämning på livsmedel kommer att ha en positiv inverkan på båda sidorna av en gräns. 

Under år med bra skördar kan också bönderna sälja grödor utomlands och fortsatt få skäligt betalt; samtidigt som människor boendes i områden drabbade av torka kan få tillgång till billigare livsmedel och således undvika risken att hamna i fattigdom eller svält. 

Jörgen Levin påpekar också att människorna bakom de stora nationella siffrorna är viktiga att framhäva när man pratar om avtalet. 

Enligt studien från Världsbanken kommer ”low skilled workers” snarare än ”high skilled workers” och kvinnor framför män sammantaget tjäna mer på frihandeln. 

Anledningen till det är främst att grupperna i högre grad tillhör den lättare tillverkningsindustrin, såsom textilindustrin, vilken växer mest tack vare AfCFTA. 

Däremot understryker Jörgen Levin att även om kvinnor och lågutbildade arbetare i sammanhanget är relativa vinnare så befinner sig de främsta vinsterna – bortsett från nytillkomna arbetstillfällen – flera år bort. 

Fram tills att den ökade handeln ger genomslag på lönerna förväntas fortsatt kapital- och företagsägare vara de största vinnarna. 

AfCFTA står därtill inför en rad andra problem. 

Även om avtalet på sikt förenklar de byråkratiska systemen och tullfrihet införs för att vidga flaskhalsar vid nationsgränserna, står det i frihandelsavtalet ingenting om kontinentens många rent fysiska flaskhalsar, det är upp till de enskilda länderna att bygga bort. 

Eftersom många afrikanska handelsvägar historiskt sett gått sjövägen mot Europa snarare än över land saknas effektiv infrastruktur många grannländer emellan. 

Att korsa gränser landvägen är, trots att det generellt blivit bättre de senaste åren, fortsatt besvärliga på flera håll och innebär att det behövs flottas över exempelvis floder och andra naturliga gränser som kan ta dagar, ibland veckor. 

Huruvida AfCFTA i själva verket kommer att resultera i en verklig ekonomisk utveckling är i förlängningen beroende av medlemsländernas inställning, något Jörgen Levin lyfter en oro kring. 

Som ett arv från bland annat antikoloniala självständighetsrörelser och importsubventioner under industrialiseringens 1950-, 60- och 70-tal (ett ekonomiskt program som användes i det globala syd för att minska klyftan till det globala nord genom att skydda den inhemska industrin och öka sitt eget oberoende) lever protektionistiska tendenser och en frihandelsskepsis kvar i delar av Afrika på ett annat sätt än i västvärlden. 

– Frågan är ifall frihandelsavtalet förändrat länders ”mindset”, du kan alltid skriva under ett papper, det gör många länder som förhandlar med IMF och Världsbanken för att sedan ångra sig efter ett tag, säger Jörgen Levin.

En nyckelfråga för avtalet blir enligt Jörgen Levin just medlemsländers inställning till AfCFTA något som också kan komma att förändras längre fram, särskilt ifall effekterna visar sig gynna vissa grannländer framför andra eller ifall frihandelsavtalet i den politiska debatten används som en syndabock. 

Man ska också komma ihåg understryker Jörgen Levin att frihandel endast spelar en mindre roll för kontinentens framtida ekonomiska utveckling. 

Det som har en potential att driva Afrikas ekonomiska tillväxt och utveckling framåt är investeringar i utbildning och hälsa, mindre korrupta myndigheter och institutioner samt ett politiskt maktskikt som vill förbättra landets situation snarare än sin egen privata ekonomi. 

När företagare från Afrikas alla länder tillfrågas vilket som är det största problemet när det gäller att öka produktionen så svarar nästan hälften elektricitet och krediter. 

– Det tredje största skälet som anges i svaren är orättvis konkurrens från den informella sektorn, det vill säga delvis korruption, uppger Jörgen Levin.

Först på tionde plats i undersökningen återfinns bristande frihandel. Mindre än fem procent av företagarna som svarat på enkäten upplever problem med tullar, kvoter och andra regleringar.

– Handel är bra, men det är inte det som kommer att lösa Afrikas produktionsproblem, avslutar Jörgen Levin.