Trumps tydligaste arv är hur effektivt han lyckats få allt fler att tvivla på allt. Källtilliten har tappats bort när Trump klassat all journalistik som skräp och fått många att dansa efter de tonerna.
Av Brit Stakston 29 oktober, 2020
I november 2016 när Trump utsågs till president i USA var jag i Kenya på ett uppdrag. På jobbet samma morgon mötte kollegorna i Nairobi upp. Chockade läste de på nätet och bläddrade i tidningarna. The Daily Nations hade en etta med en gräslig bild av Trump med rubriken ”America does the unthinkable”.
En av kollegorna kom fram, lade händerna på mina axlar, ruskade om mig och sa: ”Men Brit vad GÖR ni med demokratin?”.
Frågan riktades symboliskt till mig som någon slags representant för den vita västvärlden och resten av dagen ägnade vi åt att samtala om demokratins utveckling.
Kenya hade då ett drygt år kvar till nästa presidentval. Landet har en lång historia av våldsdåd i samband med tidigare val: 2007 dog det mer än 1 000 personer på grund av etniskt och politiskt våld efter valet. President Uhuru Kenyatta som ännu är president utreddes för inblandning i de oegentligheterna.
Mina kollegor trodde att nästa val i Kenya också skulle kantas av korruption och våld. Det var tydligt hur de längtade efter en mer fungerande demokrati liknande den de såg i USA och Europa. De förvånades starkt av de amerikanska väljarnas beslut att välja en president som de menade verkade i en starkt anti-demokratisk anda och undrade varför vi var så blinda och inte ”vårdade demokratin” mer.
”Vi skrattar åt er som kastar bort demokratin så här, vi kämpar så för den ännu”, sa en fotograferna på ett av landets många nya företag och berättade om demokratins utmaningar i ett land byggt på såväl etniska motsättningar som en allt för stark statsmakt.
Presidentvalet i Kenya 2017 kom senare att underkännas av landets högsta domstol och kantades av anklagelser om oegentligheter. Valmyndighetens it-chef hittades till och med mördad några dagar före valet.
Oppositionsledaren Odanga vägrade senare att ställa upp i nyval eftersom han menade att valet inte gått rätt till denna gång heller och anklagade valkommissionen för valfusk. Därmed blev också den sittande presidenten ende kandidaten.
Oroligheter växte över hela landet, minst sexton personer dog och många skottskadades.
Det var den första gången en domstol ogiltigförklarade ett presidentval i Afrika.
Ett nytt val genomfördes några månader sedan med ett mycket lägre valdeltagande, från cirka 80 procent i augusti till cirka 38 procent bland annat beroende på oroligheter i oppositionsområden.
Uhuru Kenyatta valdes som väntat in.
Det har gått en mandatperiod nu för Donald Trump men det där samtalet har jag burit med mig. Det satte verkligen fingret på ett tänkbart slutresultat för vår västerländska demokrati. Jag hade redan innan dess en längre tid oroat mig för utvecklingen av hur de sociala medierna så framgångsrikt användes på mer destruktiva än utvecklande sätt för demokratin.
Utifrånperspektivet från kollegorna i “Silicon Savannah” i Nairobi var välbehövligt. Och det i en plats där den blomstrande kreativiteten och det digitala entreprenörskapet skulle kunna förändra så mycket på djupet för många, påminde mig om hur lite vi dagligdags uppskattar de demokratitillämpningar som står oss till buds varje dag.
Vi ser inte längre de fungerande delarna i vår demokrati.
Med det amerikanska valet 2020 endast några dagar bort är det lite för tidigt att bena ut vad Trump egentligen åstadkommit. Mycket av det han skryter om hade säkert kunnat hända ändå som till exempel den minskade arbetslösheten före pandemin. Politik händer ju oftast bara och en ledare ärver ofta flera års förarbete. Eller så råkar man ut för mer oförutsägbara skeenden såsom till exempel en pandemi.
Dock kommer väl säkerligen Trumps ledarskap under coronapandemin gå till historien som ett av de sämsta exemplen på hur man leder ett land igenom en sådan omfattande stor hälso- och samhällskris. Men pandemin har också blottlagt alla samhällsklyftor som redan existerade.
Det arv från Trumps första fyra år som vi ser redan nu är den inverkan han fått på det offentliga samtalet. Hans giftiga ton och angreppsmetoder har förflyttat anständighetens gränser över hela världen. Men han har inte gjort det ensam. Det har också skett genom sättet på vilket han bevakats av traditionella medier där allt han sagt förstärkts tack vare det nya sociala ekosystemet runt medier och de pressade mediernas verklighet.
När Trump tillträdde som president hade han cirka 12 miljoner följare på twitter, idag är det över 87 miljoner. Av de 30 miljoner amerikaner som har Twitter följer cirka 20 procent honom enligt en ny studie Blankspot skrivit om.
Å ena sidan är alltså långt ifrån alla amerikaner intresserade av den här “direktkanalen”. Å andra sidan är det en kanal med större daglig global räckvidd än någon annan motsvarande mediekanal.
Och den kanal presidenten under alla år vid makten föredragit.
Trump har under åren som president, likt råttfångaren i Hameln, lyckats dompterat världens alla medier. Det är som om han bytt ut råttfångarens flöjt mot twitter. Att följa den här mediala utvecklingen har varit som att, likt råttorna och barnen, i staden Hamel luras ner i ett mörkt mörkt vatten.
”När alla råttor samlats började han återigen spela på flöjten och promenera längs med gatorna i staden. Efter honom följde alla råttorna, dansande! Han spelade och de dansade ända tills hela massan av råttor nådde floden Weser. Där gick den långe flöjtspelaren ut i vattnet tills han stod med vatten upp till bröstet. Alla råttorna följde honom och drunknade.”
Likt vilken uppdiktad saga som helst har han lyckats ge sken av att det han säger på twitter ger tillträde till en världsledares innersta ofiltrerade tankar. Allt har tolkats och återgetts bokstavligt som vore det föreslagen eller beslutad politik.
Ingen har vågat sluta lyssna på dessa så ofta magiskt galna angrepp och påståenden.
I själva verket har han nyktert utnyttjat den nya medielogiken. Med en otrolig fingertoppskänsla för vad versaler och personangrepp gör med förmågan till källkritiskt tänkande hos en hel mediekår har han framgångsrikt lyckats underminera journalistikens förmåga att våga ta sig tiden att gå till botten med saker.
Trumps tydligaste arv är hur han effektivt lyckats med att få allt fler att tvivla på att det ens finns något som skiljer journalistik från allt annat på nätet.
Källtilliten har helt tappats när en av världens starkaste politiska ledare utser all journalistik till skräp.
Och resultatet är symptomatiskt för vad populistiska rörelser eftersträvar.
Tvivlet på allt skapas genom att minska legitimiteten hos demokratiska fundament och sina motståndare, vare sig det handlar om politiker, institutioner eller medier.
Politisk oenighet och debatt är sunda delar av en demokrati.
Men för populistiska ledare handlar allt om att göra motståndare korrupta och peka ut dem som köpta av någon, så som ett företag, en institution eller organisation. Vare sig det handlar om korruption med Ukraina, EU:s administration eller att WHO mörkat kända fakta.
Trump anser sig fortfarande tala för det ”verkliga folket” och exkluderar därmed alla som inte tycker som honom vilket bör hållas i åtanke om han förlorar på tisdag.
Jan Werner Müller, professor i statsvetenskap på universitet i Princeton, exemplifierar detta ifrågasättande av alla andra väljare som inte delar samma världsbild, med en annan ledare från den populistiska sfären:
–Ta till exempel Nigel Farage. På själva valnatten sa han att Brexit var en seger för det verkliga folket. Underförstått att de 48 procent som ville stanna i EU inte var riktigt verkliga, säger Jan Werner Müller.
Populister ser inte politisk oenighet som ett sundhetstecken i en demokrati. De reducerar hellre allt till något personligt och moraliserande där motståndarna är korrupta och köpta av någon istället för att tjäna folket. De hyllar inte folkstyret utan folkviljan från de som tycker som dem.
Demokratiska institutioner som oberoende domstolar, expertmyndigheter och medier står bara i vägen.
Populister vill politisera staten, Jan Werner Müller exemplifierar det med hur Erdogan rensat ut inom rättsväsendet eller när Orban gör sig av med oberoende public service. De vill också krossa civilsamhällsaktörer och förhindra att fackföreningar, politiska organisationer eller andra gemenskaper kan bilda motpol mot staten. Rörelser vi sett över hela världen de senaste åren.
Med pandemin som exempel ser man hur Trump steg för steg agerat efter en slags manual för hur en populistisk ledare agerar.
Föraktet för demokratins institutioner landar ofta väl i en tid då förståelsen för det politiska hantverket och trögrörligheten i demokratiska system är extremt lågt. Eller för den delen förståelsen för journalistik.
En ledartext betraktas som om det vore en nyhetsartikel. En krönika som vore det en forskningsrapport. Gränsen mellan åsikter och fakta har helt suddats ut.
Så när den vedertagna sanningen om journalistik blivit att den är politiskt färgad innebär det att man kastar ägg på demokratin. För varje gång man gör det spelar man också rätt i händerna på starkt antidemokratiska krafter.
Jag har bävat för det som skett de senaste fyra åren. Försökt förstå hur vi kunde bli så blinda. Tilliten behövs även till varandra tillsammans med förståelsen för att politik är att hitta gemensamma lösningar.
Och i samma stund som jag minns samtalet för fyra år sedan om våldet under valen i Kenya plingar det till i min inbox.
Ny analys från Internationella krisgruppen, ICG. En konfliktförebyggande ideell organisation som nu varnar för risk för våld under det amerikanska valet som ett resultat av bland annat hur polariserat landet blivit.
Andra orsaker de anger är det ökade inslaget av miliser med tydliga agendor och en politisk ledare i landet som rider på konflikter och förstärker dem, istället för att lugna människor.
De menar att det efter valet finns uppenbara risker för anklagelser om valfusk, att de olika extremistgrupperingarna agerar eller att Trump vägrar överföra makt fredligt om han skulle förlora.
Ännu en av demokratins viktigaste spelregler är hotad: Att vara en god förlorare.
ICG uppmanar i sin analys alla på lokal och statlig nivå att säkerställa en säker och trygg valprocess de kommande dagarna.
De ber också utländska världsledare att avvakta valresultatet innan man gratulerar en vinnare. Även traditionella medier och sociala medier måste säkerställa att de inte ger någon av kandidaterna en plattform som utser någon till vinnare för tidigt.
Det är riskfaktorerna sammantaget som gör att USA nu står inför en social och politisk omvälvning som inte har sett ett motstycke sedan 60-talet. Partierna är polariserade i djupgående konflikter över nationell identitet och ICG summerar det som ett slags make-or-break-it-läge för demokratin. Och de anger att det är Trump själv som förändrar riskanalyserna detta år och återkommer till hans verbala utspel.
”Den primära faktorn som gör riskberäkningar annorlunda i år är president Trump själv. Det finns inget prejudikat i modern amerikansk historia för presidentens giftiga retorik.”
Summerar man dessa riskfaktorer och adderar de så krångliga amerikanska vallagarna kan det leda till vad som helst.
ICG skriver om hur ”de amerikanska väljarna inte ens längre minns ett scenario där vinnaren i ett val kan avvisa slutresultatet eller att väpnat våld kan bli resultatet av vem som vinner valet”. Men nu är det ett möjligt scenario på tisdag.
Den oro arbetskamraterna i Silicon Savannah hade för demokratins utveckling i USA var rätt.
Oavsett slutresultatet på tisdag är frågan densamma för de kommande fyra åren. “Vad händer med demokratin nu?”
Foto: Illustration 1902 Råttfångaren i Hamelnl
Av Brit Stakston
Hjälp oss skriva mer om Demokrati!
Blankspot sätter ljuset på olika demokratirörelser runt om i världen.
Vad finns det att lära av demokratiaktivisters arbete i Etiopien, Ungern, Bolivia eller andra platser i världen? Är det WhatsApp eller dörrknackning som är det viktigaste verktyget – och hur tänker unga människor om sin framtid.
Stöd oss så kan vi bredda bevakningen med fler artiklar, reportage och filmer om detta. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.