Reportage om Sverige, Verkliga Sverige

Epatraktorn – ett tonårsrum på hjul som ligger bakom både glädje och konflikter

I nästan etthundra år har det som vi idag kallar för epa-traktor funnits. En kultur och livsstil unik för Sverige har växt fram som nu utmanas av både fördomar och lagstiftning.

Av Linus Elsinen 2 november, 2020

Landsbygd. Lössnus. Eddie Meduza på högsta volym, vrålande motorer, jättemånga Wunderbaums och eventuellt en sydstatsflagga någonstans är alla komponenter som man förknippar med epa-kulturen.

Men till dessa får vi nu lägga ytterligare en: konflikter med boende, polis och politiker runt om i landet.

Men vi tar det från början.

De första epa-traktorerna användes till arbetsuppgifter som en traktor normalt skulle ha användas till, det kunde handla om att dra släp och köra ut grejer, men valet att göra det med en epa berodde på att ”riktiga” traktorer var mycket dyrare.

Vad man då gjorde var att ta en vanlig bil och efter några justeringar hade man sin epa – från och med 1940 blev justeringarna lagstadgade. Det kom regler om hur den skulle vara konstruerad och vad som gällde för den som körde fordonet.

Under 1950-talet blev traktorer billigare och bättre utrustade vilket gjorde att fler valde att överge sin epa till förmån för en riktig traktor.

Detta fick som konsekvens att det fanns en stor mängd gamla epa-traktorer som nu blev ståendes. Snart började ungdomar – som upptäckt ett kryphål i lagen – att ta över dessa gamla ”traktorer” för att på så sätt kunna få köra bil redan som 15-åringar.

Antalet epa-traktorer på vägarna ökade snabbt och därför gjordes det 1963 ett tillägg i lagen om epa-traktorer. Regler som handlade om att uppmuntra till att bygga om bilen till en A-traktor, med syfte att öka trafiksäkerheten.

Förhoppning var att helt byta ut epa-traktorer mot A-traktorer, en politisk ambition som mötte hårt motstånd. Med nästan 7 000 underskrifter lyckas motståndarna stoppa avvecklandet av epa-traktorer.

Det bestämdes istället att från och med mars 1980 får inte några nya epa-traktorer registreras.

De som redan fanns fick lov att finnas kvar om ägaren låter registrera och besiktiga fordonet.

Idag finns epa- och A-traktorer i en mängd olika utföranden, de är byggda på allt ifrån gamla klassiska Volvo chassin, vilket väl är den förutfattade bilden, till nyare modeller av Audi, BMW och Chevrolet.

Den svensk-danske fotojournalisten Benjamin Nørskov har under de tre senaste åren följt epa-kulturen i Sverige.

Benjamin lockades av kulturen på grund av den totala avsaknaden av något liknande i Danmark, eller någon annanstans i världen för den delen.

– Jag tycker att Sverige och Danmark känns rätt lika, men här fick jag se en annan sida av Sverige, och det är ett annat land, säger Benjamin Nørskov till Blankspot.

Ungdomarna som Benjamin mött under sitt projekt har varit förvånansvärt villiga att ställa upp och medverka i projektet.

– Deras stolthet över epa-traktorn förvånade mig, säger Benjamin.

Många av ungdomarna som återfinns i epa-kulturen kan redan nu känna sig nostalgiska över sin tid med epa-traktor och reflekterar över det som en tid de kommer att minnas med glädje. Även musiken som spelas och bilarna de kör bär på en dos av nostalgi, det ger dagens ungdomar en doft av dåtiden som glorifieras.

Genom – mer eller mindre uttalade – regler och koder ger man sig tillkänna som tillhörande epa-kulturen.

– Det är många koder inom det här. Stora klistermärken med texter på bilen och jättemånga inne i bilen också, förklarar Benjamin och fortsätter.

– Dålig kabelföring under motorhuven också, det är nästan en garanti, säger han och skrattar.

Men livet med epa-traktor är trots gemenskapen, skruvandet och musiken inte bara en fröjd.

Runt om i landet rapporterar lokalmedia titt som tätt om konflikter mellan epa-åkande ungdomar och övriga medborgare. Och det verkar vara en omöjlighet för epa-förarna att bete sig på ”rätt” sätt när de av den ena får skäll för att de kör för snabbt och av den andra för att man stoppar upp trafiken.

Nästan alla har åsikter och tycker till om epa:ns existensberättigande.

Detta är något som epa-förare på flera håll vittnar om. Även Benjamin har i sin research lagt märke till fenomenet.

– I nyheterna handlar det ofta om när någon har krockat, kört för fort eller kört ifrån polisen, förklarar han.

– När man träffar folk på gatorna så handlar det oftast om att det är ett för långsamt fordon eller att det går för fort.

Och epa-traktorerna är synliga och uppseendeväckande på flera sätt. Benjamin Nørskov menar att epa-kulturen är visuell på ett tydligare sätt än många andra kulturer.

– Om det som definierar ens kultur är hur man tar sig runt i samhället, då syns du. Om man håller på med dans till exempel kan man göra det hela sitt liv utan att någon upptäcker det, för du gör det inomhus någonstans.

epa-traktorn blir för många av ungdomarna ett tonårsrum på hjul lika mycket som ett transportmedel som möjliggör att träffa sina vänner på ett enkelt sätt, trots långa avstånd på landsbygden.

Runt om i landet förekommer större och mindre epa-träffar. Trots det vill Benjamin mena att de inte är särskilt organiserade.

– Där upplevde jag att de verkligen inte är organiserade, berättar han.

Det är ofta så att det inte riktigt vill vara någon som står som ansvarig för en träff eller att ordna med tillstånd från polisen. Trots det lyckas de vid upprepade tillfällen ordna träffar som lockar.

En av de största epa-träffarna är Sverigeträffen där minst etthundra ekipage samlas i Örebro, vissa kommer långväga med husvagnar på epans dragkrok.

– Det var väldigt… inte arrangerat, säger Benjamin som var där för att dokumentera.

De tre viktigaste delarna av epa-kulturen förklarar Benjamin är,

– Friheten att kunna ta sig runt, vännerna som man får i och med sammanhanget och att lära sig bemästra bilen och dess funktioner.

Linus Niklasson jobbar på ABF i Falun som verksamhetsutvecklare. Där har han tillsammans med ett gäng ungdomar bedrivit studiecirkel med epa-kulturen som fokus. Det har handlat lika mycket om värderingar och fördomar, hur man ser på människor med annorlunda bakgrund eller andra intressen, som om att bygga ett mer kraftfullt ljudpaket till sin epa.

Linus väg in i epa-kulturen började efter att ha blivit beviljad en summa pengar för att anordna en epa-cruising i en by utanför Falun.

Men det var inte självklart att hans arbete skulle komma att handla om just det.

– Jag började jobba på ABF och vi pratade om att hitta grupper av ungdomar med något intresse, det kunde vara musik eller som i det här fallet epa-traktorer och motorer, förklarar han.

Ett år och tolv träffar senare har ungdomar med stöd av cirkelledaren inte bara planerat och genomfört en cruising utan också pratat om de svårigheterna som kan uppstå runt epa-kulturen.

Allt med syfte att hitta ett hållbart förhållningssätt för att underlätta kulturens fortlevnad.

– Vi jobbar med hur vi kan hjälpas för att få deras livsstil att funka ihop med de som bor i närheten. Det handlar om att picka hål på fördomar.

Under en av träffarna pratade gruppen om hur folk ser på epa-ungdomarna och drog paralleller till andra grupperingar i samhället, exempelvis nyanlända, idrottsintresserade och så vidare. Man kom fram till att alla säkert känner sig utanför på något vis.

– Det var häftigt, då var det faktiskt några som tänkte till sådär riktigt ordentligt. De kunde sätta det i perspektiv och tänka att: vi alla är ju olika, men vi kan hitta likheter som gör att vi har något gemensamt, säger Linus.

Att organisera sig är en fråga som klyver ungdomarna. Att organisera sig som förening skulle ge fördelar i form av att på ett enklare sätt söka hjälp hos kommunen för att exempelvis få en lokal att disponera. Samtidigt är det inte riktigt någon som är beredd att ta initiativ till att grunda en förening.

– Det är ju samtidigt en kultur där det kanske måste få finnas den här friheten, lite ramlöst, men ändå väldigt tydligt med vad man gör och inte gör, resonerar Linus.

Benjamin Nørskovs beskrivning av epa-kulturen som väldigt oorganiserad är något även Linus känner igen.

– Den beskrivningen – av det jag sett – kan jag verkligen hålla med om, bekräftar han och fortsätter.

– Det kanske inte behöver finnas en ram, utan en cirkel som är lite mer töjbar.

Av Linus Elsinen