Röster om Abchazien, Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Efter kriget drömmer Abchazien om en transkaukasisk järnväg
Efter vapenstilleståndet mellan Armenien och Azerbajdzjan har röster om den transkaukasiska järnvägens öppnande återigen väckts till liv. Den skulle som under Sovjettiden förbinda Ryssland med södra Kaukasus, Turkiet och Iran. Debatten om regionens infrastruktur ställer det geopolitiska spelet på sin spets.
Av Rasmus Canbäck 16 februari, 2021
Jag stod på en marknad i gränsstaden Gali i södra Abchazien som ligger vid Svarta havets östra strand. Jag hade åkt dit i hopp om att träffa människor från den georgiska minoriteten som stannat kvar efter nittiotalets blodiga inbördeskrig som resulterat Abchaziens självstyre.
Jag hörde plötsligt ett dån från en blixt och himmelen öppnade sig. Regnet låg visserligen i luften, men från en sekund till en annan slog vädret om till att bli storm. Jag tvingades fly in till en närliggande restaurang.
Efter mig kom två män i militäruniform släntrande. Lokalen var mörk och släpig georgisk elektronisk musik spelades i bakgrunden. Soldaterna beställde in två flaskor tjatja, en sorts grappa, och ett fat med khinkali, georgiska degknuten med fyllning.
De bjöd in mig till måltiden och vi började samtala. De var abchaziska gränsvakter som var posterade i Gali.
– De har den bästa khinkalin i landet här. Uppe i norr vet de knappt hur man gör dem, berättade en av dem och vi högg in.
Abchazien erkändes självständigt 2008 av Ryssland och sedermera av Nicaragua, Syrien, Venezuela och ett par önationer i Stilla havet. Sedan dess har utbrytarstaten utvecklat ett ekonomiskt och militärt beroende till Ryssland i norr och i praktiken blivit en satellitstat.
I Ryssland är Abchazien mest känt för att vara en semesterort och för sin goda frukt. Lite raljerande sägs det att ryssar som inte har råd att åka till Thailand, Turkiet eller Krimhalvön åker till Abchazien istället.
Men de vackra stenstränderna, skogarna och bergen med klarblåa sjöar gör det värt en vistelse.
Abchazien är märkbart fattigt. Det är hål i vägarna, överallt står det fallfärdiga byggnader och industrierna från Sovjetunionen är i ruiner.
När man i Abchazien ansökte om lån från Ryssland för att restaurera järnvägen från Sotji på andra sidan ryska gränsen till huvudstaden Suchumi försvann pengarna i mellanhänder. Nu betalar man tillbaka på ett lån som aldrig nyttjades till något.
Men med eldupphöret efter kriget om Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan har en ny glimma av hopp väckts till liv i Abchazien. I veckan deklarerade den lokala regeringen att de vill återuppta förhandlingarna med Georgien om att öppna den transkaukasiska järnvägen som under Sovjetunionen gick från Ryssland till Armenien.
Järnvägar som går från norr till söder kan endast förläggas längs kustremsorna i Abchazien och Azerbajdzjan på västra och östra sidan av kaukasusbergen.
När Armenien och Azerbajdzjan kom överens om ett vapenstillestånd i november förra året väcktes diskussionerna om en transkaukasisk järnväg åter till liv. I avtalet kom parterna överens om att Azerbajdzjan ska få en transportkorridor som går genom armeniskt territorium.
Transportkorridoren ska ansluta Azerbajdzjan med sin enklav Nachitjevan som ligger mellan Armenien och Turkiet och Armenien ska få rätt att bruka den för transporter till Ryssland.
Om man är påläst på konflikten förstår man snabbt att det låter som en bräcklig överenskommelse. Vilka incitament har Azerbajdzjan att låta något av värde transporteras från Ryssland till Armenien genom sitt territorium?
Sannolikt inga alls.
Azerbajdzjans diktator Ilham Alijev har återupprepat poängterat att landets strategi mot sin ärkefiende Armenien är att isolera landet både fysiskt och ekonomiskt.
Det görs genom att man byggt en oljeledning som går genom Georgien norr om Armenien och till Turkiets medelhavskust. Denna är en ekonomisk pulsåder som förbinder oljestaterna runt Kaspiska havet med övriga världen. Medan regionen frodas av det svarta guldet så förblir Armenien fattigt.
Isoleringen sker också genom att stoppa Georgien i förhandlingar med Ryssland om att öppna den transkaukasiska järnvägen genom Abchazien. Visserligen har Georgien föga lust att bekräfta Abchaziens självstyrande genom att tillåta en transportväg, men å andra sidan ser de också en risk i att transportkorridoren mellan Azerbajdzjan och Nachitjevan kan konkurrera med Georgiens status som transitland och därmed minska tullintäkterna.
Georgien bygger en stor del av sin ekonomi på tullavgifter från olja och varutransporter mellan Ryssland, Turkiet, Svarta havet och länderna runt Kaspiska havet.
För Armeniens del vore en järnväg till Ryssland genom Georgien och Abchazien en möjlighet att importera tung krigs- och infrastrukturutrustning från sin allierade, och på så vis dels uppgradera sin åldrade militärutrustning och dels konkurrensutsätta importen från Iran i söder.
För Ryssland vore en järnväg genom Abchazien också en möjlighet att förbinda landet med Turkiet och i förlängningen Iran. Två betydande ekonomiska marknader.
Med andra ord vore en järnväg genom Abchazien att föredra för Ryssland framför en genom Azerbajdzjan.
Den fysiska stoppklossen för järnvägen finns i den lilla och fattiga gränsstaden Gali. Georgien erkänner inte Abchaziens självständighet och gränsen förblir hårt kontrollerad. Att åka in i Abchazien från Ryssland är enligt Georgien illegalt, och hur ekonomiskt lukrativt en transkaukasisk järnväg än må vara så vore ett erkännande av utbrytarstaten ett politiskt självmord.
Kanske hade järnvägen väckt Gali till liv. Men att förhandlingarna skulle nå ett genombrott är knappast sannolikt.
Gränsvakterna på restaurangen frågade mig vad jag gjorde i Gali och jag svarade att jag var nyfiken på levnadsvillkoren för en georgier i Abchazien.
– Min mamma är från Georgien, men jag är abchazier i hjärtat, berättade en av soldaterna.
– Det händer inte så mycket här, men folk pratar georgiska, sade den andra.
Och visst är det en sömnig stad där det inte verkar hända något alls.
Jag slutade prata med gränsvakterna, läste min bok, och såg på hur de mitt på ljusa dagen långsamt tömde sina flaskor med tjatja.
Efter en stund kom det några fler gränsvakter. De höjde på ögonbrynen när de såg mig, frågade sina vänner vart jag kom från, och slog sig ner. Snart kom det in fler flaskor.
Själv tog jag bussen tillbaka till Suchumi. Chauffören sicksackade vant mellan hålen i vägen.
**
I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Rasmus Canbäck skriver en krönika varje vecka om Ryssland och Kaukasus med ett fokus på människorättsfrågor. För att inte missa nästa läs vårt nyhetsbrev.
Läs fler av Rasmus Canebäcks texter hos Blankspot här.
