Analys om Azerbajdzjan, Ryssland
Efter kriget: Den rysk-azerbajdzjanska relationen blomstrar
Medan de flesta analyser i utländska medier handlar om hur den rysk-armeniska relationen påverkats av utvecklingen i Nagorno-Karabach är det lite som blivit sagt om den rysk-azerbajdzjanska. Rasmus Canbäck förklarar hur Azerbajdzjan närmar sig Ryssland.
Av Rasmus Canbäck 12 oktober, 2023
Efter kriget den 19–20 september, som följdes av en etnisk rensning av armenier från Nagorno-Karabach, har internationella mediers och analytikers uppmärksamhet dragits till den rysk-armeniska relationen.
Det är inte märkligt. Redan 1992 gick Armenien med i Den kollektiva säkerhetspakten (CSTO), Rysslands svar på Nato och 2015 gick Armenien med i den Euroasiatiska tullunionen. Det föregicks av att Armenien haft långt gångna förhandlingar med EU om att ansluta sig till den europeiska tullunionen, men som drogs tillbaka i sista stund.
Det skedde samtidigt som andra länder som Moldavien och Ukraina valde det europeiska spåret, vilket i Ukraina var en orsak till att föranleda Majdanrevolutionen och i längden den ryska invasionen av landet 2014.
De senaste månaderna har därtill den rysk-armeniska relationen skyndsamt försämrats i takt med att Armenien uttryckt besvikelse över att Ryssland inte fullföljt sina säkerhetsåtaganden. Veckorna innan den azerbajdzjanska offensiven mot Nagorno-Karabach deklarerade Armenien att parlamentet ämnade rösta för en ratificering av Romstadgan, vilket innebär ett anslutande till Internationella brottsmålsdomstolen (ICC).
I teorin kan det innebära att Armenien blir skyldigt att arrestera Vladimir Putin vid ett statsbesök. I praktiken finns det dock undantag som kan göras, vilket juristen i internationell rätt Sheila Paylan resonerar kring för armeniska EVN Media Report.
För att piska upp stämningen ytterligare med Ryssland skickade Armenien också sin första hjälpsändning till Ukraina i september, höll en gemensam militärövning med USA genom Nato (inte den första) och öppet sade att Ryssland inte går att lita på ur ett säkerhetsperspektiv.
För den som följer konflikten så vet den att det här är väl omskrivet, liksom Rysslands hårda reaktion mot Armenien. När Azerbajdzjan inledde offensiven var Ryssland delvis som en följd av det minst sagt passiva i sitt agerande gentemot armenierna i Nagorno-Karabach.
Det ryska utrikesministeriet menade att det var Armeniens egna diplomatiska felsteg, så som att erkänna Nagorno-Karabach som en del av Azerbajdzjan, som bäddade för den etniska rensningen. Ryska medier fick också instruktioner från Kreml att skuldbelägga Armenien för skeenden.
Sedan dess har Armenien pausat sitt medlemskap i CSTO för att se över sin säkerhetspolitik.
Den rysk-azerbajdzjanska relationen
Om mycket har blivit sagt om skiftet i förhållanden mellan Armenien och Ryssland så har desto mindre blivit sagt om Azerbajdzjan närmanden till Ryssland.
Efter kriget 2020 placerades 2 000 ryska fredsbevarande trupper på plats i Nagorno-Karabach för att garantera eldupphöret och säkerheten för armenierna. De har kritiserats av Armenien för att misslyckas med sitt uppdrag, bland annat genom att tillåta den olagliga azerbajdzjanska blockaden av regionen. Men de har också vållat ett allmänt missnöje i Azerbajdzjan som anser att de stått i vägen för återställandet av landets territoriella integritet.
Faktum är att i en mätning bland landets ungdomar, utförd av den azerbajdzjanska tankesmedjan Agora Analytical Collective i början på 2023 ansåg en större andel att Ryssland (77 %) är landets största hot mot säkerheten – inte Armenien (73 %).
Det var första gången som Armenien inte ansågs vara det största säkerhetshotet.
I takt med att den armenisk-ryska relationen ifrågasatts och försämrats så har Azerbajdzjans president trots det interna missnöjet mot Ryssland tagit stora kliv för att närma sig Moskva.
Den 22 februari 2022 – samma dag som Ryssland inledde den stora invasionen av Ukraina – tecknade Ilham Alijev och Vladimir Putin ett nytt alliansavtal. Det innehåller 43 punkter om allt från säkerhets- till energipolitik. Några av punkterna reglerar Rysslands förtur på investeringar inom energisektorn i Azerbajdzjan.
Kanske tillkom punkterna för att Ryssland var förutseende att EU, efter invasionen av Ukraina, snabbt skulle försöka diversifiera sin import av gas bort från Ryssland.
Kontroversiella gasavtal
Tankarna från EU på en diversifiering bort från Ryssland tillkom redan 2008 när EU-kommissionen beslutade att undersöka möjligheten att investera i en ny gasledning från Azerbajdzjan till Europa. Efter invasionen av Ukraina 2014 intensifierades arbetet och 2015 söktes finansiärer för projektet.
För Ryssland innebar den nya gasledningen snarare en möjlighet att diversifiera sina egna intäkter än ett hot. Ryska Lukoil äger idag 20 % av Azerbajdzjans största gasfält Shah Deniz och andelar i gasledningen. Även Iran är storägare i gasfälten.
EU:s prestigeprojekt har motsägelsefullt blivit ett sätt för de två auktoritära makterna Ryssland och Iran att kringgå sanktionerna mot dem.
Inte minst har EU:s nya gasavtal med Azerbajdzjan, från sommaren 2022, också öppnat dörrarna för att Ryssland kan exportera rysk gas genom Azerbajdzjan till Europa.
Den 6 oktober meddelade också Lukoil att de tecknar ett nytt oljeavtal med azerbajdzjanska statliga energibolaget Socar som är värt 1,5 miljarder dollar.
Men med den etniska rensningen av Nagorno-Karabach har Ryssland tvingats omorientera sin ställning i Sydkaukasien. De ryska fredsbevarande trupperna som tidigare varit en hållhake mot Armeniens beroende till Ryssland har förlorat sin funktion.
Medan det som för Armeniens och Rysslands del på sikt kan innebära ett smärtsamt slut på en formell allians, så pekar mycket på att det är en dörröppnare för en allt bättre relation mellan Azerbajdzjan och Ryssland.
En gemensam syn på världsordningen
Ilham Alijev och Vladimir Putin tycks förstå varandra på ett sätt som Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan inte gjort. De azerbajdzjanska och ryska ledarna tror båda på totalitära metoder för att driva igenom sin vilja, och båda är missnöjda med hur världsordningen efter Sovjetunionens fall fungerar.
Vladimir Putin har med kriget i Ukraina återkommande uttryckt att internationella lagar inte är för Ryssland och att landet bygger en ny ordning. På samma vis har Ilham Alijev frångått fredsförhandlingarna i Nagorno-Karabach för att lösa konflikten med våld. En strategi som till synes fungerar i och med det internationella samfundet inte lyckats med annat än att fördöma Azerbajdzjans agerande.
Freedom House pekade 2022 ut Azerbajdzjans militära lösning av konflikten i Nagorno-Karabach som en föregångare till Rysslands anfallskrig mot Ukraina.
”Alijevs tydliga framgång i att använda militär aggression för att förstärka sin regim kan ha bidragit till Vladimir Putins beslut att invadera Ukraina. Putin har själv sökt efter sådana verktyg flera gånger historiskt, och nu fanns det anledning att tro att det skulle fungera igen”.
I början på oktober, alltså efter offensiven som ledde till etnisk rensning av Nagorno-Karabach, skickade Ryssland en delegation till Armenien för att diskutera framtiden för de ryska fredsbevarande trupperna i Nagorno-Karabach.
Redan innan dess hade Ryssland dock redan deklarerat att beslutet om truppernas framtid inte längre involverade Armenien, trots att avtalet från krigsslutet 2020 stipulerar att alla tre parter (inklusive Azerbajdzjan) ska vara inblandade. Enligt Ryssland är det nu endast en fråga mellan dem och Azerbajdzjan.
Fredssamtal som ett smörgåsbord
Det är möjligen inte märkligt. För utifrån perspektivet att ha en god relation till Ryssland så har Ilham Alijev till skillnad från Nikol Pasjnijan spelat sina kort rätt. I maj 2023 underströk Ilham Alijev att relationen med Ryssland inte ”bara är en de facto-allians, utan även de jure”.
Det här upprepades den 11 oktober när Ilham Alijev kritiserade Armenien för att inte vilja ansluta sig till nya fredssamtal med Ryssland i Kirgizistans huvudstad Bisjkek. Liksom i maj 2023 underströk han återigen landets allians med Ryssland.
Ilham Alijev ställde in sin närvaro vid ett EU-lett toppmöte i Granada den 5 oktober, som skulle vara det första fredssamtalet sedan offensiven den 19–20 september. De mest långt gångna fredssamtalen sedan kriget 2020 har just varit i det som benämns som ”Brysselformatet”. Denna gång skulle förutom Europarådets ordförande Charles Michel både Frankrike och Tyskland också närvara.
Azerbajdzjan ansåg att utan Turkiets närvaro så skulle formatet vara för ”anti-azerbajdzjanskt” och har sedan dess lagt fram två alternativa format. Ett genom Georgien, som allmänt anses stå på Azerbajdzjans sida kring Nagorno-Karabach, och ett som fortsätter med Rysslands närvaro.
Sedan Azerbajdzjan övergav de internationellt erkända fredsförhandlingarna 2020 verkar Azerbajdzjan behandla dialog med Armenien som ett klassiskt svenskt smörgåsbord. När ett format för stunden inte passar Azerbajdzjans vilja, så överger Ilham Alijev det för att tvinga fram en förflyttning enligt sin egen agenda. Hittills har det fungerat.
Brist på EU-strategi
Redan i augusti 2022, efter att EU tecknat nya gasavtal med Azerbajdzjan, kritiserade analytikern Maximilian Hess vid Foreign Policy Research Center EU-kommissionen för att sakna en tydlig riktning för hur Azerbajdzjan ska hanteras.
Samma kritik framfördes i en osedvanligt uttömmande resolution från EU-parlamentet den 5 oktober som kritiserar EU-kommissionen för ett haveri kring relationen med Azerbajdzjan. I den lyfts Azerbajdzjans diplomatiska förbindelser liksom handelsrelation med Ryssland fram som kritiska ståndpunkter.
Faktiskt är det den andra resolutionen på bara en månad som föreslår sanktioner mot Azerbajdzjan. Den första handlar om fängslandet av den politiska fången Gubad Ibadoglu som sedan i slutet på juli är fängslad i Azerbajdzjan.
Liksom i Ryssland har Azerbajdzjan sedan planerna på att slutligen lösa konflikten i Nagorno-Karabach med våld även arresterat stora mängder med fredsaktivister.
För Azerbajdzjans del finner man sig i en geopolitisk situation där vänskapen med Ryssland gör att eventuella resolutioner i FN:s säkerhetsråd kan blockeras.
Samtidigt har situationen i Nagorno-Karabach lösts på så vis att det inte finns några armenier kvar och gasavtalen med EU fortsätter att öka. Bristen på fredsavtal gör att maktövertaget mot Armenien gör att Ilham Alijev fortfarande kan hävda att det finns en extern fiende att ena folket bakom.
Toppfoto: Ilham Alijev till vänster och Vladimir Putin till höger.
