Nyheter om #blacklivesmatter, Colombia, Sydamerika
Colombias George Floyd
Den 19:e maj blir 24-årige Anderson Arboleda och hans flickvän stoppade av en polispatrull utanför hans mosters hem. Enligt poliserna bryter han mot det rådande utegångsförbudet för att förhindra spridning av Covid-19.
Av Daniel S. Ogalde 18 juni, 2020
Det som händer sedan har fått sociala medier att koka och många att kalla detta fall för Colombias George Floyd.
– Jag hörde skrik och sprang ut för att se att poliserna slog honom med batong. Vi skrek ”Varför slår ni honom?”. Jag kunde se hur slagen träffade hans huvud, har Andersons moster berättat för lokala medier.
Medan Anderson får pepparspray i ögonen träffar flera batongslag hans huvud. Poliserna hade krävt att få visitera honom vilket han motsatte sig och då började de slå. När mostern kommer ut och försöker gå emellan ger sig polispatrullen av. Kvar ligger en gråtande Anderson som klagar på huvudvärk och yrsel.
På polisstationen vägrar man ta emot deras anmälan och skickar istället hem dem. Den kvällen går Anderson till sängs efter att ha kräkts ett flertal gånger och med fortsatt huvudvärk.
Nästkommande dag vaknar han inte.
Anderson Arboleda avled den 22: a maj, tre dagar innan George Floyd kvävdes till döds i USA. Men inte förrän den colombianska artisten Gloria “Goyo” Martínez twittrade om fallet över en vecka senare började det uppmärksammas i medier och även av politiker och andra artister som J Balvin.
Anderson Arboledas död har nu fått många i landet att kräva en grundlig utredning under hashtaggen #JusticiaParaAnderson, något som i ett land som Colombia är få förunnat.
Efter 52-års inbördeskrig har våld på många sätt inte bara blivit vardag för colombianerna utan ett symptom på den korruption som infekterar i princip alla aspekter av samhället, inte minst polisen.
– Här i Colombia funkar det så. Har polisen misshandlat eller dödat någon så är det första man frågar ”Men vad gjorde de för att förtjäna det?”. Våld finns i colombianernas DNA, säger Alí Bantú Ashanti, ordförande i organisationen Justicia Racial, som stöttar familjen i deras rättsprocess.
I få latinamerikanska länder förs det statistik om minoriteters utsatthet. Något som osynliggör inte bara de problem den afrocolombianska befolkningen tvingas konfrontera dagligen utan även deras del i landets historia.
– De tog honom till sjukhuset och där konstaterade man att han var hjärndöd. För vilken familj som helst skulle det här vara en tragedi, för en fattig, svart familj i Colombia är det här en katastrof, säger Alí Bantú Ashanti.
Även människorättsförsvararen Marino Córdoba Berrio som grundat organisationen AFRODES (Landsföreningen för fördrivna afrocolombianer) delar bilden av Colombia som en nation präglad av våld vilket i sin tur drabbar etniska minoriteter, däribland svarta, extra hårt.
– Det här är en drogrepublik där staten skyddar den som har makt. Det som hände George Floyd händer här dagligen. Vi har hundratals Andersons, säger Marino Córdoba Berrio.
Han är själv afrocolombian och växte upp i Chocó, en fattig region vid landets stillahavskust, där över 90 procent av invånarna är svarta och där våldet på ett eller annat sätt är konstant närvarande.
– Svarta i Colombia fördrivs, mördas, våldtas och det har vi blivit sedan vi var slavar, menar Marino Córdoba Berrio.
Så sent som 1851 avskaffades slaveriet i Colombia men det var inte förrän 1991, drygt 140 år senare, som den svarta befolkningen erkändes som en minoritet i landet och därmed fick laglig rätt till sin mark.
För Marino Córdoba Berrio och invånarna i Chocó var det en symboliskt viktig seger men det skulle komma att bli en dyrköpt sådan.
I december 1996 iscensatte militären tillsammans med paramilitära grupper i området två omfattande operationer för att som man uttryckte det ”stävja gerillagruppers närvaro”.
I själva verket resulterade operation Svart September och operation Genesis i totalförstörda samhällen, över 15 000 internflyktingar och fler än 80 döda och försvunna. Den afrocolombianska befolkningen hade till stor del fördrivits från sina territorier. Även Marino fick fly sin by.
– Jag gömde mig i djungeln i flera veckor innan jag lyckades ta mig till Bogotá och fortsätta mitt arbete. Här i Colombia har polisen och militären starka band till kriminella och väpnade grupper som paramilitärer och det är ett stort problem.
Det historiska fredsavtal som signerades den 26:e september 2016 mellan president Juan Manuel Santos och representanter för FARC-gerillan, skulle bli en upprättelse för landets etniska minoriteter, men har snarare vänt världens blickar ifrån det fortsatta våldet.
– Situationen är svår. De afrocolombianska samhällena har tagits som gisslan av väpnade grupper i sina egna territorier. Paramilitärer har tagit över de områden som FARC-gerillan lämnade och människorättsförsvarare mördas som råttor i bur, menar Marino.
Bara under första halvan av 2020 har över hundra människorättsförsvarare mördats medan tusentals människor i synnerhet afrocolombianer och urfolk, fortsätter att fördrivas. Allt för att komma åt naturresurser och underlätta produktionen av koka.
I Colombia finns idag drygt åtta miljoner internflyktingar enligt UNHCR, varav en stor del tillhör just etniska minoriteter. Många tar sin tillflykt till storstäderna men även här väntar ett liv i fattigdom och utanförskap till följd av rasismen.
– Är du svart har du inte tillgång till utbildning, arbete eller boende. Här tvingas du skicka jobbansökningar utan foto annars är det ingen idé, säger Alí Bantú Ashanti.
Ett utanförskap som i förlängningen gör att familjer hamnar i storstadsslummen där deras unga blir offer för inte bara kriminella utan även polisens våld.
– Vår organisation har kunnat spåra många fall av unga svarta som mördats, såsom Anderson, och som varken registreras eller blir lösta. Nyligen fick vi in ett fall där polis hade anlänt till en kvartersfest och börjat skjuta. Flera ungdomar fick allvarliga skottskador. När vi såg antalet skotthylsor som blivit kvar såg det ut som ett slagfält. Om vi ska ha en fred måste vi också ha rättvisa, förklarar Marino Córdoba Berrio.
I Colombia lever nästan halva den afrocolombianska befolkningen i fattigdom medan motsvarade siffra för resterande befolkning är 27 procent. Det är en övergripande bild som bekräftas av Världsbanken i deras rapport Afrobefolkningen i Latinamerika från 2018 där man konstaterar att ”rasism är en bidragande faktor till unga svartas utsatthet för både kriminellt och institutionellt våld” i regionen.
En rasism som Julián Santiago Grueso Ramos, antropolog och själv uppvuxen med en svart pappa, menar påverkat generationer av afrocolombianer.
Inte minst honom själv.
– Som liten brukade jag titta mig själv i spegeln och önska att jag var vit. På skolan var vi få svarta och än färre på universitetet. Man fick rasistiska och nedsättande ord kastade efter sig på gatan och människor ifrågasatte var man kom ifrån ”på riktigt”. När jag såg videon på George Floyd påminde det om allt som sker i Colombia mot svarta.
I Colombia är man som svart van vid den systematiska rasismen och stereotypiseringen men det är inget som diskuteras.
– Vi måste hela tiden bevisa att vi är mer än de fördomar människor har om oss men samtidigt ska jag inte behöva ha en fin titel eller ett bra jobb för att förtjäna att bli behandlad som människa, säger Julián Santiago Grueso Ramos.
Även Alí Bantú Ashanti har upplevt den brutala rasismen som tycks så svårbekämpad i Colombia.
– Jag studerade till ingenjör som ung och stod och väntade på bussen då två poliser på motorcykel stannade framför mig. Den ene av dem tog fram sin pistol och satte den mot min panna. Vi stod så i kanske tjugo sekunder innan trafikljusen slog om och de åkte vidare, det var de längsta sekunderna i mitt liv. Det var också det som fick mig att studera juridik och göra det jag gör idag.
George Floyds inspelade död blev starten på demonstrationer, upplopp och protester världen över. Och kanske är det just hans död som fått Anderson att inte bli en av alla de där bortglömda siffrorna som årligen adderas till den statistisk som gett Colombia titeln som ett av kontinentens mest våldspräglade länder.
– Jag gick på en demonstration här i Spanien och tog med mig en skylt med Andersons namn. När jag kom hem så fick jag reda på att polisen i Colombia skjutit ännu en svart kvinna. Hur många jävla skyltar ska man behöva skriva innan något förändras? säger Julián Santiago Grueso Ramos.
Att Floyds död blivit en katalysator för den uppdämda frustrationen många svarta känner inför den systematiska diskrimineringen som pågår världen över, är ett faktum. Svårare att sia om är vilka konkreta förändringar som kommer följa och som Latinamerikas svarta befolkning kan våga hoppas på.
– Det är självklart positivt att rasismen nu diskuteras men det här är inget nytt. Det finns ett visst hyckleri i att artister som J Balvin nu engagerar sig när detta pågått så länge i Colombia. Vi måste sluta blunda för vår egen rasism inte bara när någon dör där utan framför allt innan någon dör här, säger Alí Bantú Ashanti.
Nyligen skulle man byta namn på ett universitet i Bogotá döpt efter en känd slavhandlare.
– Att byta namn på ett universitet förändrar inte att svarta inte har tillgång till utbildning. Så när jag ser HBO ta bort gamla rasistiska filmer och aktivister rasera statyer i Europa och USA, förstår jag syftet men tar man inte itu med rasismens rot är det bara något som kommer att osynliggöra den än mer. Risken är att det blir en banalisering av en livsviktig kamp, en jakt på likes i synnerhet nu i Coronatider när många är instängda i sina digitala bubblor, säger Julián Santiago Grueso Ramos.
Marino Córdoba Berrio som arbetat med dessa frågor så pass länge menar att staten nu måste ta sitt ansvar för att bekämpa rasismen och våldet inte minst för att förhindra fler fall som Anderson Arboledas.
– Regeringen måste sluta sabotera fredsavtalet. Reformera polis och militär för att få bort kopplingarna till paramilitarismen och verkligen upprätthålla hatbrottslagar och regler som idag enbart finns på papper. Inte minst behöver vi afrocolombianer få tillgång till utbildning. Diskriminering baserar sig lika mycket på hat som okunskap, säger Marino Córdoba Berrio.
I Colombia har polisen efter starka påtryckningar meddelat att man undersöker fallet men i ett land där korruptionen stadigt ökat de senaste åren enligt Transparency International, är det ett besked som mötts med mycket misstro.
För Alí Bantú Ashanti kommer de kommande månaderna om inte åren vara fokuserade på Anderson och alla de andra fall där svarta utsatts för övergrepp. På frågan om han är rädd för vad detta kan innebära för hans personliga säkerhet svarar han:
– Ja, jag är rädd men det är inte en paralyserande rädsla. Det är en rädsla som motiverar mig att fortsätta kämpa.
Även på andra sidan Atlanten menar Julián Santiago Grueso Ramos att något måste hända och att det enda alternativet är att fortsätta kämpa.
– Skulle jag låta min pessimism ta makten över mig så skulle jag lika gärna kunna lägga mig ner och dö. Jag tror att de flesta av oss har en vilja att leva och med det en vilja att kämpa för vår frihet. Vi svarta behöver inte allmosor, vi behöver att samhället tar bort sitt knä från vår nacke.
