Analys om #blacklivesmatter, Sverige, Verkliga Sverige

Vi behöver resa fler statyer

George Floyds död har lett till omfattande demonstrationer världen över. Under veckan har ett flertal statyer föreställande tidigare slavägare välts och vandaliserats i protest. Nu reses krav på att även statyer av Carl Von Linné ska tas ner – men ska vi inte resa nya statyer istället frågar sig Martin Schibbye i en krönika.

Av Martin Schibbye 13 juni, 2020

Den svenska aktivisten Lovette Jallow, som i fjol tilldelades Raoul Wallenberg-priset, skriver efter protesterna på sin instagram att ”Carl Von Linnes statyer i Sverige skakar nu. Om du inte redan visste det så är Linne rasbiologins fader.”

Hon frågar sig varför vi fortfarande har dessa statyer som hyllar den instutionaliserade rasismen uppe. Men tillägger också ”ta inte min tweet som en uppmaning till att göra något olagligt. Polisen följer mig på sociala medier”

Följt av en bild med texten: ”Just do it”.

Uttalandena kommer efter att ett flertal Black lives matter-demonstranter runt om i världen visat sitt missnöje med statyer av slavägare, kolonisatörer och politiker.

I brittiska Bristol vältes en staty av Edward Colson, slavhandlare och politiker. Statyn slängdes sedan i vattnet. I Belgien har ett flertal statyer av kung Leopold II vandaliserats. I Storbritannien har någon sprejat ”Churchill var rasist” på en staty föreställande den tidigare brittiske premiärministern Winston Churcihill. 

På flera håll i USA har statyer av sydstatsgeneraler från det amerikanska inbördeskriget angripits. En staty av sydstatsgeneralen William Carter Wickham har välts i den amerikanska staden Richmond i delstaten Virginia.

Frågan fler och fler har börjat ställa sig är vilka statyer i vårt eget land som ska plockas bort och bronsstatyn i Humlegården som restes 1885 och porträtterar Linné som den åldrade vetenskapsmannen med boken ”Systema naturae” i en hand och favoritblomman linnéa i den andra har pekats ut i en annan namninsamling som en av dem som lever farligt.

Men vilken är Carl Von Linnés skuld till dagens rasism och gårdagens slavhandel? 

Då Europa börjar handla med människor som fraktats från Afrika till Amerika var redan slaveriet etablerat sedan årtusenden. I Europa, Asien och Afrika var både slaveri och olika former av livegenskap vanligt förekommande. Redan Aristoteles skrev att mänskligheten från födseln var delad i två delar: ”några är utmärkta att lyda, andra att styra”.

Slaveriet var en naturlig del av samhällslivet även om det var omdebatterat redan bland de grekiska filosoferna.

Men även om slaveriet som institution existerat sedan de allra äldsta civilisationerna i Afrika och i det romerska imperiet var tvångsförflyttningen av cirka 15 miljoner människor från Afrika till Nord- och Sydamerika ett projekt som förutsatte långsiktiga ekonomiska kalkyler och stor transportkapacitet. 

I slutet av 1700-talet levde tre fjärdedelar av alla människor i en eller annan form av slaveri eller träldom och när handeln med människor kulminerar på 1780-talet – vid samma tidpunkt som Förenta Staternas grundare och de franska revolutionärerna förklarar att människor föds fria och förblir jämlika – fraktas 80 000 människor per år till den nya världen. 

Med historikern Seymour Dreschers ord var det ”frihet och inte slaveri som var den besynnerliga inrättningen”.

Att någon skulle komma på tanken att övertala vita att kröka rygg och skära sockerrör under tropisk sol var otänkbart vid 1700-talets slut. Även om försök gjordes även med fattiga vita, framför allt vita irländska och skotska krigsfångar. 

På Barbados pågick det under en längre tid. Enligt historikern Eric Williams blev jakten på slavar från Afrika omfattande av ekonomiska och inte rasmässiga skäl. Enligt honom handlade det om priset per arbetare och inte hudfärg.

Intressant är också att många upplysningstänkare visserligen på ett etiskt plan kritiserade slaveriet men aldrig dess praktik – de slavdrivna plantageekonomierna i de franska och brittiska kolonierna. Thomas Jeffersson själv – en av grundarna av den amerikanska demokratin – hade 200 egna slavar. Rousseau var även han tyst om slaverinäringen. Filosofen John Locke satsade 600 pund i det kungliga brittiska Afrikakompaniet och skrev in slaveriet i sin ”Fundamental Constitutions of Carlina”.

Även Adam Smith var 1763 av uppfattningen att: ”Slaveriet… har knappast några möjligheter att avskaffas…[Det] har varit universellt i samhällets begynnelse, och kärleken till äganderätten och makt över andra kommer antagligen att göra det evigt.”

Han ändrade sig helt senare – men poängen är att få såg någon motsättning mellan frihet för vita och träldom för slavar.

Man kan lyfta fram fler exempel på hur afrikaner uteslöts från de stolta proklamationerna om mänsklighet och jämlikhet. David Hume hävdade 1753 att det ”aldrig hade funnits en civiliserad nation med någon annan hudfärg är vit”.

Begrepp från upplysningen som ”mänskligheten” inbegrep inte alla människor. Mot den bakgrunden kunde den slavhandel och det slaveri som etablerats ses som en del av världens naturgivna ordning och även om den transatlantiska slavhandeln i sin omfattning och grymhet var något nytt byggde den på en institution som sågs som gammal och riktig.

Så hur var det då med våra svenska snillen under den här tiden?

Flera av de svenskar som var aktiva i den svenska slavhandeln genom sitt delägarskap i det Västindiska Kompaniet var dessutom kända som framstående kulturpersonligheter.

Den stora majoritetsägaren i bolaget var Gustav den tredje som sedan 1808 står staty på Skeppsbron nedanför det Kungliga slottet nära Logårstrappan. 

1700-talets store systematiker inom biologin Carl von Linné delade 1735 i sin Systema naturae in mänskligheten i fyra varieteter (Linné använder inte rasbegreppet): Europaeus vitaktig, Americanus rödaktig, Asiaticus gul och Africanus svart. 

Denna indelning ska dock enligt Gunnar Broberg i boken Homo Sapiens L. inte uppfattas som någon ”raslära”. Indelningen är visserligen både fysisk och psykiskt värderande med de svarta på mänsklighetens sista plats men den värderande aspekten skulle komma först senare enligt Broberg. 

I Linnés indelning var det klimatet och närheten till ekvatorn som genom årtusendena hade skiljt ut oss. ”På samma sätt som européen blir alltmer svartmuskig mot Medelhavet mörknar neger mot ekvatorn för att längre söderöver på nytt ljusna med kaffrer och hottentotter.”

Utom tvivel är det dock att ”Hottentotten” representerade mänsklighetens lågvattenmärke enligt Linné. Förutom klimatet degenererade bristen på ”Gudskunskap honom till ett fä” och det var tveksamt om de ens naturalhistoriskt kunde härröras till människosläktet skrev han. 

Men hur ska man se på Linnés klassificering i förhållande till den svenska slavhandeln och kolonialismen? 

Historikern Broberg menar att skulden främst bör läggas på hans efterföljare som med grova mätmetoder och enkla regler ansåg sig med vetenskapens stöd kunna sparka ut svarta ur mänsklighetens gemenskap. Klart är dock att den tidiga naturalhistorien så småningom förvandlades till argument för slaveriet.

Och att den linneanska vetenskapen spelade en ödesdiger roll i detta.

Men det fanns självklart de som tänkte utanför sin egen tids okunskap och efterblivenhet. 

Vill man komplicera bilden av vetenskapsmannen kan man också citera ur Carl von Linnés “Nemesis Divina” där han skriver: “Tänk på den arme slaven, som arbetar för dig, medan du sover. Han plöjer åkern, du skär. Du säger: det är min gård, jag kan göra och låta. Jag säger: ditt är intet, Gud har lånat dig allt.
Akta dig, att icke stor orättvisa sker… De plundrade ha vapen kvar.”

Det var aldrig bara svart mot vitt.

För varje kolonialt övergrepp fanns det alltid någon, ibland många, som sade ifrån. 

Men det fanns också individer som ifrågasatte slaveriet och detta ifrågasättande gjorde också slut på slaveriet inom mindre än ett sekel.

Så när vi diskuterar slaveriet behöver vi förstå också varför det växte fram en övertygelse om att slaveriet var felaktigt och hur ett system efter tre århundraden av tillväxt plötsligt förbjöds. 

Detta är också röster som saknas och det är kanske dags att resa statyer av de svenska slaverimotståndarna.

Historiens första människorättsrörelse. 

I Norrköping bildade Carl Bernhard Wadström ett förbund mot slaveri. 1788 publicerar han en serie skeppsritningar som visar hur transporten av slavar går till. Dessa ritningar av det engelska slavskeppet Brooks fick stor internationell spridning.

Bilderna trycktes sedan som affischer och är fortfarande en av alla tiders mest reproducerade politiska bilder: omöjlig för slavhandlarna att ifrågasätta.

Bilden blev 1788 lika känd som vår tids dokumentära bilder från Abu Graib och Song My.

Men istället för Wadström står Louis De Geer staty i Norrköping som tillsammans med drottning Kristina startade ett svenskregistrerat företag, Afrikanska kompaniet, och öppnade handelsstationer längs den västafrikanska kusten.

Däribland ett slavfort i nuvarande Ghana.

Men Wadström hade helt andra perspektiv. Starkt påverkad av Emanuel Swedenborg vill han att “ingen skulle härska över afrikanerna, störa deras fred, röva dem, förslava dem”.

Flera år tidigare än i de flesta andra länder diskuterades i ”Norrköpingssamfundet” hur man effektivt skulle kunna motarbeta slaveriet. En av idéerna var att grunda en koloni där alla skulle vara fria.

För projektet fick han stöd av samma kung som också initierat svensk handel med slavar.

Wadström var fullt medveten om motiven bakom Gustav den tredjes generositet: ”Sanningen är att kungen älskade guld, mina värderade följeslagare naturkunskap och jag kolonisationsplanen”.

På hemsidan “Norrköpingsprojekt” kan man också läsa om att han väl på plats i Västafrika skrev hem att: ”Detta är ett elände som överskrider inbillningskraftens gränser”.

Han förde noggranna anteckningar över med vilken grymhet slavar lurades och tvingades ombord på slavskeppen som senare publicerades.

I Wadströms stora verk, tryckt 1794-95 i två delar, med titeln ”An Essay on Colonization” finns den ohyggligt suggestiva bilden av stuvningsplan för levande mänsklig last på ett slavfartyg.

I ett avsnitt i boken skriver han: ”Afrikanerna har blivit helt felbedömda. Skillnaden mellan svarta och vita är huvudsakligen de förras okunnighet”. 

Slutorden är djärva; ”Låt oss få befolkningen att känna stolthet över sin ädla härkomst! Må de inte längre bli slavar utan fria män. Låt oss lära dem att inte längre finna sig i att slitas från sitt hemland, lära dem att skaka av bojorna och näpsa de blinda tyranner, som fjättrar dem!”

Bortsett från Carl von Linnés skrifter är Wadströms bilder och verk några av de vid tiden internationellt sett mest betydelsefulla som getts ut av en svensk.

Han stred för de mänskliga rättigheterna långt före sin tid (En annan svensk som var drivande för att avskaffa slaveriet runt 1840 var Erik Gustaf Geijer som har en staty i Uppsala).

Så att resa en staty över Carl Bernhard Wadström i Norrköping vore kanske en bättre idé än att riva ner den av Linné?

En ny staty för att blottlägga de ekonomiska, sociala och politiska drivkrafter och processer som förde in Sverige på den transatlantiska slavhandelns arena och så småningom tog oss därifrån – samt skingra den kollektiva minnesförlusten.

Toppbild: Wadström på Nordiska museets dubbelporträtt med honom, och den afrikanske prinsen Peter Panah. Målning från 1789 av Carl Fredrik von Breda.

Text: Martin Schibbye är redaktör på Blankspot och har även tidigare skrivit en magisteruppsats i ekonomisk-historia om den Svenska kolonin S:t Barthelemy.

Av Martin Schibbye