Analys om #blacklivesmatter, Sverige, Verkliga Sverige

Så gick det till när Sverige kastade sig in i slavhandeln

Den svenska slavhandeln får inte många rader i läroböckerna i grundskolan. Desto större skäl att berätta om denna vita fläck i vår historia.

Av Martin Schibbye 9 juli, 2020

Under Gustav den III:s regeringstid aktualiserades planerna på en ny svensk transocean koloni. Danmark hade redan 1672 fått ett fotfäste i Västindien genom förvärvet av öarna S:t Thomas, S:t John och S:t Croix. Genom det dansk-guineiska kompaniet bedrevs handel med slavar, elfenben och socker mellan guldkusten, Västindien och Danmark. Genom denna handel och mot bakgrund av det nordamerikanska frihetskriget tjänade både den danska staten och danska handelshus stora pengar.

De svenska kolonialplanerna aktualiseras samtidigt som Frankrike inträder i det nordamerikanska frihetskriget. Från svenskt håll hoppas man att man med fransk hjälp ska kunna vinna någon besittning i Amerika. Men intresset flyttas sedan söderut mot den västindiska arkipelagen. Ovissheten av utgången i kriget gjorde dock att Gustav III kunde nöja sig ”med vad besittning som helst i Västindien” bara man där kunde vinna avsättning för svenska produkter såsom järn. 

Frankrike framför i början av 1781 att man vill att Sverige förser de franska kolonierna i området med proviant och Sveriges svar blir att det kunde bli svårt med tanke på att man själv inte hade någon koloni i området.

I samband med fredsförhandlingarna mellan Frankrike och England 1782-1783 intensifierades Sveriges diplomatiska påtryckningar för att nå målet med en egen koloni. 1784 förhandlade Gustav III via ombud med Frankrikes kung Ludvig XVI om att förvärva en ö av Frankrike i Västindien. Den svenska ambassadören i Paris Gustav Philip Creutz skötte förhandlingarna med den franske utrikesministern Charles Gravier Vergennes. 

Man föreslog Tobago följt av Martinique, Guadeloupe och S:t Martin. Men Fransmännen sade nej. Creutz efterträddes som svensk ambassadör i Paris av Stael von Holstein som fortsatte förhandlingarna dock utan resultat. När den slutgiltiga freden sluts mellan Frankrike och England 1783 så visar det sig att ön Tobago är landets enda väsentliga territoriella vinst i ett krig som varit oerhört kostsamt och avslutats med ett mycket kritiserat fredsfördrag.

Med freden uppstod dock ett nytt motiv för Frankrike att tillmötesgå Sveriges krav: att hålla kvar Sverige i alliansen och förhindra att Sverige sökte sig politiskt till engelsmännen. 

Om nu detta var Frankrikes motiv till att plötsligt vända i frågan är omdiskuterat, men man kan konstatera att den 1 juni 1784 erbjöds ön S:t Barthélemy.

Enligt historikern Ingegerd Hildebrand som 1951 gav ut standardverket “Den svenska kolonin Saint Barthélemy och Västindiska Kompaniet fram till 1796” så var orsaken att ön på grund av sin ”obetydlighet och sin avlägsenhet från andra franska besittningar utan olägenhet skulle kunna avstås.”

Ön bedömdes också sakna förutsättningar för utveckling. Motprestationen blev nederlagsrätt för franska varor i Göteborg istället för i Wismar som då var i svensk ägo. I avtalet avstod den franske kungen – så länge världen består – Sverige fullkomligt ”herreskap” över ön.

Men det var inte mycket att hurra för enligt samtida bedömare. 

S:t Barthélemy var och är till ytan mindre än Gotska Sandön och saknade 1784 helt naturtillgångar, skog och färskvatten. Regnvatten samlades in av de bofasta i cisterner och varor importerades från kringliggande öar. I tidningarna från tiden ägnas inte den nya kolonin någon särskilt uppmärksamhet, de kommentarer som återfinns är ”ringaktande och hånfulla”, skriver Hildebrand. I pressen omskrivs förvärvet i tre tidningar och samtliga tonar ner betydelsen. Många kommentarer präglas av inställningen till Gustav III och man skriver om konungens fåfänga att få hissa den svenska flaggan på en avlägsen ort och om kungens behov av att få anlägga en stad som bar hans namn Gustavia som den enda orsakerna till kolonin.

Tre veckor efter förvärvandet av kolonin sammanträdde det kungliga rådet. Gustav III förklarade för rådet att han alltid hade strävat efter att utvidga den svenska handeln men att det i detta arbete varit ett problem att Sverige saknade ”besittningar i viktiga världsdelar.”

Kungen framhöll i detta avseende värdet av den ö han bytt till sig och han framhöll att syftet med ön var att utveckla handeln med främmande världsdelar. 

Motivet var med andra ord tydligt handelsmässigt.

Den svenska ambassadören i Paris, Gustaf Filip Creutz, som närvarade på Rådets möte förklarade att kolonin kunde bli lukrativ vid ett nytt sjökrig och att holländarna hade utomordentligt goda inkomster från sin närliggande ö S:t Eustatius tack vara dess status som frihamn. 

Om den svenska ön blev en frihamn med fördelaktigare villkor borde man kunna dra till sig handeln från flera öar.

På Rådets första möte föredrogs en skrivelse från Simon Bernard som var svensk generalkonsul i Lorient: han föreslog att eftersom jorden var torftig så skulle ön göras till en handelskoloni och frihamn samt att man skulle bilda ett särskilt aktiebolag för att sköta handeln på ön.

Bernard såg framför allt stora möjligheter att med ön som bas förse de franska kolonierna med slavar – inte minst kunde ön bli värdefull i krigstid.

Bernard skriver vidare att Frankrike inte kan förse sina egna kolonier med tillräckligt många slavar och att man ”som ett resultat av detta tvingats tolerera en betydande engelsk, dansk och holländsk smuggelhandel av denna vara.” 

Här skulle Sverige kunna spela en stor roll för att förse de franska plantagerna med slavarbetskraft.

Efter att Bernards skrivelse har lästs upp inleddes en diskussion – i stort som smått – om vad som behövs för öns förvaltning: En guvernör, en präst med altarprydnader, mässhake med mera, någon kunnig i lantmäteri som kunde göra en karta över ön.

I vad som kunde benämnas som regleringsbrevet för öns kommendant uttrycks det också en önskan om att på denna karta märka ut platser ”som till plantager kunna användas” (§3) samt även undersöka möjligheten att på ön inrätta saltkällor, för att förse fäderneslandet med denna ”nödvändighets vara”.

En intressant frågeställning som diskuterades var möjligheterna till romtillverkning på ön. Rom användes inom de flesta ländernas flottor. Vidare skulle tält medtagas för den händelse att det saknades lämpliga byggnader på ön, samt åtta kanoner: Inte i första hand för försvar utan för att ”upprätthålla den svenska flaggans anseende” genom att salutera främmande fartyg. Att på en liten ö på andra sidan Atlanten upprätta ett effektivt försvar bedömdes av rådet som dyrt och utsiktslöst. Planen var att söka skydd under den franska myndigheten i Västindien. 

Att kostnadsberäkna militära aktioner var rådet av erfarenhet bra på och att försöka försvara ön ansågs vara utsiktslöst.

Förutom Bernards optimistiska skrivelse finns också i Rådets diskussionsunderlag verket ”De Europeiska folkens kolonier i Ost och Västindien” av abbé Raynal vars innehåll är betydligt mörkare: Jordmånen på S:t Barthélemy beskrivs som ofantligt torftig, ön saknar dricksvatten och befolkningen berättas vara så utfattig att till och med fientliga kapare gripits av medlidande och ärligt betalat för de förnödenheter som de tagit från öns invånare.

På rådets sammanträde den 25 september 1784 beslutades efter dessa spretiga diskussioner att det behövdes två skepp för den första kolonisationsfasen. Ett officiellt med tjänstemännen som skulle sköta öns förvaltning och ett med handelsvaror som också kunde upprätta ett handelshus på ön och sedan återvända med Västindiska varor. Skeppet Enigheten med svenska handelsmän avseglade från Göteborg och nådde S:t Barthélemy den 30 januari 1785.

Ombord fanns de bägge handelsmännen Röhl och Hansen som i kraft med sin kungliga fullmakt att köpa tomtmark och kräva av invånarna på ön att deras slavar skulle användas för att bygga hus för deltagarna i handelsexpeditionen.

När fregatten Sprengeporten med Salomon Mauritz von Rajalin som var utsedd till svensk kommendant på ön anlände den 7 mars 1785 överlämnade fransmännen formellt makten över ön och dess batteri till Sverige.”Därefter hissades den blå-gula flaggan, vilken saluterades med fyrdubbel svensk lösen”, skriver Rajalin i en rapport.

På ön fanns vid övertagandet 739 invånare. Av dessa var 458 vita i huvudsak fransmän, och 281 slavar – importerade från Afrika. 150 av dessa var över 14 år, 119 under 14 år och 12 stycken klassificerades av de svenska tjänstemännen som ”gamla och odugliga”.

Öns kommendant Rajalin samlade tidigt öns alla invånare vid kyrkan och krävde att de vitas slavar på ön skulle användas för att anlägga en ny stad Gustavia, förbättra hamnen samt bygga vägar och hus.

Mellan den 7 april 1785 och den 17 december rekvirerade von Rajalin för detta ändamål 350 slavar från de boende på ön. Men efter bara några dagar så klagade Rajalin till Stockholm att med tiden färre och färre slavar dykt upp – under flera veckor hade samtliga uteblivit.

Åtgärden blev att införa repressalier men trots detta återkom ytterst få.

1786 fortsätter samma mönster med ytterligare rekvireringar för att ersätta de som fallit ifrån. Den 1 januari rekvireras ”8”, den 7:e januari ytterligare 8, den 14 ytterligare sju. Totalt i juni har ytterligare 189 kommenderats till slavarbete.

Att det fanns mycket att göra på ön kan tydligt utläsas ur protokollen. Ön var enligt de första rapporterna absolut inget att hurra för: ”Wid wår ankomst funno wi öens stora och kosteliga trän nedhuggna, folket utarmat, större delen av marken öde och ouppodlad. Hwad som än saknades i oredan skulle girigheten uträtta,” skrev skeppspredikanten Swen Dahlman som deltog på resan.

Rådet får med tiden en bättre bild av ön och dess förutsättningar genom bland annat Rajalins rapporter. De styrkte också Rådet i dess beslut att för att lyckas med att utveckla kolonin måste man frångå de regler för handeln som redan tillämpades på andra nationers kolonier i Västindien i vilka man stängt sina hamnar för främmande fartyg. 

Ön skulle med andra ord göras till en frihamn – Porto Franco – och hamnen muddras för att kunna ta emot stora skepp.

Men även andra åtgärder vidtas för att göra ön till en blomstrande handelsplats: fri religionsutövning, säkerhet mot fientliga anfall, en stärkt egendomsrätt samt ett fungerande rättssystem – föreslås av Rajalin, beslutas av Rådet och – byggs upp av öns tjänstemän.

Liljencrantz föreslår också för rådet på dess sammanträde i augusti 1785 att man för den vidare uppodlingen av ön borde utrusta ett skepp för att hämta slavar från Afrika.

Förslaget med en egen expedition avvisades för tillfället men av svaret att döma kan man dra slutsatsen att det bara var en fråga om när och hur – inte om slavhandeln skulle påbörjas. Motivet Rådet anger till att för tillfället avvisa detta förslag, som ursprungligen kommer från öns kommendant Rajalin, är att det var ”förenad med allt för stora svårigheter att just nu verkställa en dylik expedition.”

Tanken med expeditionen var att sälja slavarna bland öns fattigare invånare mot avbetalning till den svenska kronan. Men detta förslag lades åt sidan för tillfället, däremot ställde sig Rådet positiva till att låta invånarna få delta i slavhandeln. I svaret till Rajalin står det i den kungliga skrivelsen: ”Vele Vi deremot i nåder vara betänkta på utvägar at för inbyggarne sjelfve bereda något tilfälle at få deltaga uti negerhandeln, såsom en nödig omständighet til öns upodling och plantationernes utvidgande.”

Detta svar man tolka på två sätt. Antingen som att Sverige här säger både ja och nej till slavhandeln: Ja, men inte just nu. 

I mycket av litteraturen tolkas detta svar från Rådet just som ett Carte Blanche för svensk slavhandel. 

Men är det den enda tolkningen? 

Måste man inte göra en distinktion mellan att ge sig in i den kommersiella slavhandeln och att ge invånarna möjlighet att rekvirera de slavar som behövs för att bygga upp ön. Slavar för hushållsarbete och familjejordbruk. Det är ju inte slavar som sedan ska säljas vidare som Liljencrantz / Rajalin föreslår utan slavar för öns vidare uppodling?

Oavsett tolkningen är bakgrunden till både optimismen och försiktigheten i Rådets diskussion och beslut troligen den utveckling som skedde med det danska Västindiska kompaniet i och med utbrottet av det nordamerikanska frihetskriget. Att vara en frihamn krigstid blev lukrativt.

Köpenhamn blev centrum för en omfattande transitohandel med Västindien. Men det danska exemplet torde också ha avskräckt då konsekvenserna av preliminärfreden i Versailles den 20 jan 1783 innebar att den danska staten två år senare måste lösa in alla kompaniets aktier.

1785 görs ön till en frihamn. Tidpunkten för etablerandet av en frihamn var väl vald. Efter Förenta staternas självständighetsförklaring hade alla engelska hamnar i Västindien stängts för amerikanska fartyg. Den neutrala frihamnen blev nu den naturliga platsen för handelsutbyte. Hildebrand reagerar mot att etablerandet av en frihamn stred mot de merkantilistiska doktrinerna om kolonialpolitiska förhållanden. 

Men i den merkantilistiska idén ingår det ju att dra till sig handel och att vinna marknadsandelar. Med en frihamn kunde man dra till sig fartyg och kapital och inte sitta med en stängd hamn i händelse av nya konflikter.

Sålunda inget brott mot den merkantilistiska idén utan en del av den.

Efter en tids diskussion om vilken form som var den lämpligaste för den svenska handeln med Västindien beslutar Rådet på hösten 1786 att bilda det Västindiska Kompaniet. Kompaniet fick kungliga privilegier att under 15 år sköta den svenska handeln på S:t Barthélemy och andra delar av Nya världen.

Kompaniet organiserade som ett helsvenskt aktiebolag. Bolaget fick 807 aktier och aktiekapitalet uppgick till 80 700 riksdaler. Kungen innehade 10 procent av aktierna och var den enskilt största aktieägaren. Av kompaniets inkomster skulle 1/4 tillfalla Kungl. Maj:t som skulle användas till att avlöna öns guvernör. 

I princip allt annat på S:t Barthélemy överläts till Kompaniet. Det var alltså ett privat bolag med kungen som huvudägare. Det Västindiska Kompaniet blev också genom privilegiebrevet till en svensk institution och fick bära den svenska kronans flagg i västindiska farvatten.

Som förebild stod bland annat det Svenska Ostindiska kompaniet som bildats 1731 och vars första resor varit mycket lönsamma för att mot slutet av 1700-talet gå med förlust. Jämför man debatten kring det Ostindiska kompaniets bildande och det Västindiska verkar de skilja sig åt. 

Under 1730-talet var debatten om det Ostindiska kompaniets inverkan på ekonomin hård. Man stred om det var en allmännyttig institution eller en verksamhet som gynnade fåtalet på flertalets bekostnad. 

Ett kompani för de privilegierades egennytta som enbart importerade lyxvaror hävdade kritikerna vid Riksdagen 1738. I kritiken mot kompaniet fanns också ett element av monopolkritik. En liknande kritik mot det Västindiska kompaniet har jag inte funnit. En orsak kan vara att det enbart verkade i 15 år och inte var lika framgångsrikt.

I instruktionsbrevet för kompaniets verksamhet slog direktionen fast att när väl kompaniet etablerade sig på ön skulle man ”till billigt pris införskaffa 10 à 15 slavar för kompaniets räkning.” Direktionen hoppades också att kompaniet så småningom skulle köpa slavar inte bara för det egna husbehovet utan också för försäljning. Kompaniet fick sålunda laglig rätt att:”drifwa slafhandeln på Angola och Africanska kusten…enär Compagniet sådant förmånligt finner.”

Det är först nu som man kan säga att Rådet beslutar sig för att ge grönt ljus för kommersiell slavhandel. 

Direktionen för kompaniet gav även tjänstemännen på S:t Barthélemy uppgiften att inhämta upplysningar om slavhandeln mellan Afrika och Västindien för att se var längs kusten man bäst kan köpa slavar och vilka varor som var bäst lämpade som bytesobjekt – och var dessa varor kunde köpas.

Både i Kompaniets privilegiebrev och i direktionens instruktioner så är det nu tydligt att handeln med slavar från början var en prioriterad och viktig fråga.

Ytterligare ett bevis för detta är den nya tulltaxa som i mars 1790 upprättades. Syftet var att reducera tullavgifterna för ankommande skepp och på så sätt öka omsättningen genom fler passerande fartyg. Tulltaxans första artiklar både för import och export reglerar slavhandeln.

Vem som helst fick föra in nya slavar avgiftsfritt till ön men vid export av slavarna skulle en tull tas ut. 

Men denna avgift blev hälften så stor om slavarna kommit till ön på ett svenskt Fartyg: ”Art 1: New negroes imported in Foreign Vessels, sended and reshipped in this island are subject to pay a duty of four rials per head on each, and severally on all measuring four feet three inches frensch measure…If imported from Swedish Vessels, they are subject under the same circumstances to pay half this duty.”

Svenskimporterade slavar blev billigare att föra ut och på så sätt ville man stimulera en svensk slavhandel.

Det kungliga brevet avslutades med en förhoppning om att dessa åtgärder kan komma att leda till att ”en ny gren bör kunna uppkomma för swenska handeln på Africa och kusten af Guinea”.

Men redan innan detta ekonomiska stimulanspaket för svensk slavhandel tillkom hade styrelsen för Västindiska Kompaniet i december 1787 beslutat att utrusta ett skepp med varor till Guinea för att där byta mot slavar som sedan kunde säljas på S:t Barthélemy. 

Uppdraget att leda slavexpeditionen föll på den danske sjökaptenen Möller som kallades till Stockholm och fick instruktioner samt reseersättning. Kompaniet beställde sedan de varor som skulle tas med och Möller försågs med speglar, målade blecksnusdosor, rakknivar, brännvin från Bordeaux, tvåhundrafemtio gevär tillverkade i Norrtälje för kompaniets räkning och ett parti röda och vita nattmössor. 

I instruktionen står att läsa: ”Herr kapten Möller svarar för utlastens försäljande, och inköpet av en laddning Negrar”.

För detta fick han av Kompaniet en fast lön och betalt per levererad slav samt fem procent av försäljningsvärdet. Men expeditionen fick ställas in på grund av kriget mot Ryssland året därpå.

Året därpå 1790 hade den Franska revolutionens svallvågor nått Västindien. Den abolitionistiska rörelsen hade växt sig stark också i Frankrike där man sammanslutit sig i klubben Amis des noirs. 

De franska abolitionisterna ville inte bara avskaffa slavhandeln – de ville avskaffa slaveriet som sådant. Ett inbördeskrig rasade också sedan våren 1790 på de franska öarna i Västindien mellan revolutionärer och rojalister. Oroligheter förekommer också på den svenska kolonin. I rättegångsprotokoll återkommer domar efter slagsmål mellan slavar och slavägare.

I en utredning gjord på kolonin i september 1790 föreslås samma år en rad förbättringar ”För att kunna bibehålla sig, säväl mot Negrernes förrädeiska anfall som europeiska kaparnas tiltagenhet samt conservera de waoro hvilka til handel på Custen nyttjas erfodras en Någorlunda rymlig fästning med jordvallar och goda pallisader”.

I mars 1790 ville det Västindiska Kompaniets representanter på S:t Barthélemy utnyttja följderna av oroligheterna i Västindien och skrev till direktionen och meddelade att upploppen och inbördeskrigen på de omkringliggande öarna lett till tusentals döda och en brist på slavar och man ville ”göre Högre Direktionen uppmärksamme på en Neger Speculation, hälst denna handel commenderar en snäll och contant afsättning,” man föreslår en expedition till Guinea för att möta den kommande efterfrågan på slavar då ”denna branche blifver allt mer lucrative.”

Priserna låg då cirka 25 procent över det normala.

När den franska nationalförsamlingen den 15 maj 1791 utfärdade ett dekret som gav de fria svarta fullständiga politiska rättigheter och jämlikhet var det som att hälla bensin på elden.

Till detta kom att danskarna året därefter 1792 beslutat sig för att all slavhandel skulle vara förbjuden på de egna öarna 1802 sammantaget ledde det till en hamstringsvåg som underblåstes av att de danska myndigheterna frikostigt utdelade så kallade lån till plantageägarna för att förse sig med ett tillräckligt antal slavar – innan den nya lagen skulle träda i kraft.

Förslaget från kompaniets representanter var nu identiskt med det från 1788: Man föreslår en brigg med en engelsk kapten som skulle gå i stadig skytteltrafik mellan S:t Barthélemy och den afrikanska västkusten. 

Direktionen svarade dock avvaktande på förslaget om en expedition. Orsaken till avslaget som man angav var ”osäkerheten” i företaget. Osäkerheten är troligen främst politisk. Gustav III och Sverige har valt att satsa på rojalisterna i den franska revolutionen och vattnen kring S:t Barthélemy kontrolleras av revolutionärerna. 

Alla skeppslaster riskerar att råka ut för kapare – inte bara slavskeppen. Det avvaktande svaret behöver alltså inte ha haft sin bakgrund i ett ställningstagande mot projektet som sådant vilket också hade varit anmärkningsvärt med tanke på att Gustav III i mars samma år som vi sett beslutat sig för att uppmuntra slavhandeln på ön genom vissa ändringar i tulltaxorna. 

Konsekvensen av att regeringen i Stockholm håller på fel häst och av handelns allmänna nedgång som en följd av oroligheterna blir att det Västindiska Kompaniets representanter på ön beslutade sig för att på egen hand utrusta två egna fartyg: Zumbic och Stockholm för slavexpeditioner till Afrika.

Röhl & Hansen fick dock inte direktionen i Stockholm att officiellt bli delaktiga i dessa expeditioner även om man föreslog delade omkostnader och vinst. I ett svar skriver direktionen att intressenterna i kompaniet inte ville befatta sig med företaget. 

Hildebrand påtalar att den första bolagsstämman i kompaniet hölls först 1794 och att direktionen vid detta tillfälle inte kunde känna till vad intressenterna ansåg. Hon menar att förklaringen är att ”man handlat av hänsyn till en viss aktieägare nämligen den nyblivne, omyndiga kungen.” 

Men expeditionen blir av och Röhl & Hansen samarbetade under tiden med grosshandlare och handelsmän i Stockholm bland andra Lars P:son Reijmers som satt i direktionen för Kompaniet och som också gav handelshuset i uppdrag att sälja hans personliga slavar.

Även om det gång på gång varit tydligt var Sverige stod i slavfrågan så skedde under 1791 en omsvängning i retoriken. 

Hildebrand frågar sig: om det vore så att man inte ville att kronprinsen Gustav Adolf – som var kompaniets störste aktieägare – skulle befläckas av denna handel – varför förteg man då detta humanitära motiv?

Hennes svar och förklaring är att kompaniet inte kunde moralisera över slavhandeln i samma andetag som man gav Röhl & Hansen i uppgift att sälja bland annat Reijmers egna slavar. 

En annan teori till att Sverige säger nej till slavexpeditioner är att slavfrågan i början av 1790-talet hade börjat få verklig genomslagskraft i brittisk politik. 1791 hade över 300 000 britter börjar bojkotta slavproducerat socker från Västindienoch parlamentet översvämmades av petitioner som ledde fram till att underhuset 1792 antog den första lag som förbjöd handeln, även om förbudet inte skulle träda i kraft för en långt senare.

Intressant är också vad som sker när Röhl & Hansen i maj 1794 begär fribrev för skeppet Zumbic av Kungl. Maj:t för en slavexpedition. 

Frågan hänskjuts först till Kommerskollegium som hörde med direktionen för Västindiska kompaniet som i sin tur bad grosshandelssocieteten och rederierna i Stockholm uttala sig. 

Deras utlåtande blir negativt. 

Man tog ställning mot slavhandeln. De svenska rederierna skrev att denna handelsgren ”var ovärdig” och till detta anslöt sig också kommerskollegium som i sitt avslag skrev att det fanns skäl att befara att Röhl & Hansens handelsexpeditioner till den afrikanska kusten ”kunde stadna blott i den för upplyste nationer så förhatelige slafhandeln.”

När frågan återvände till Kungl. Maj:t i konselj inför hertig Karl så biföll man avslaget. Här finns också för första gången de humanitära argumenten uttryckta av inte bara kommerskollegium, rederierna i Stockholm utan också av konseljen. En person opponerade sig dock mot beslutet och menade att Röhl & Hansen endast ville uppfylla den önskan som uttryckts i direktiven för S:t Barthelemys förvaltning och inleda den handel med slavar som där uttryckts – varför deras ansökan borde beviljas.

Oavsett detta avslag fortsatte Röhl & Hansen med slavhandeln även efter det att de hade nekats fribrev.

Firman hade en egen slavbod på Östra Strandgatan i Gustavia – där de slavar som inte kunde säljas på ön såldes vidare till Kuba och andra Västindiska öar – samt egna slavfartyg. Bland annat användes slupen Stockholm för att transportera slavar som ankommit med Reijmers fartyg vidare till Havanna och de danska öarna.

Fredric Hansen var också Västindiska kompaniets representant på S:t Barthélemy och Hildebrand menar att han i början på 1790-talet hade en årlig omsättning på en halv miljon piastrar från denna slavhandel.

Källmässigt är det svårt att svårt att åskådliggöra omfattningen av den slavhandel som bedrevs under svensk flagg. En källa som ger en bra bild av kommersen är dock Tidningen The Report of St Bartholomew som utkom 1804 – 1819. I den kan man i notiser veckovis läsa detaljerade listor över de skepp som anlöpt ön.

Några exempel från åren 1804-1805:

8 oktober 1804: Skonaren Active under befäl av kapten Portelly ankommer med last sombestår av vin, rom, socker och ”Nya Negrar”.

19 november 1804: Den danska skonaren Sally under befäl av kapten Landell ankommer efter 17 dagars rese från Senegal med en last av ”Nya Negrar”

25 december 1804: Den danska briggen Hoffi under befäl av kapten Hilton ankommer efter 44 dagars resa från Rio Pongo med en last av 177 slavar.

16 mars 1805: Den amerikanska skonaren Elmira under befäl av kapten Sherburne ankommer efter 19 dagars resa från Goré med 46 ”Nya Negrar”.

16 juni 1805: Den amerikanska skonaren Experiment under befäl av kapten Mackintosh ankommer efter 18 dagars resa från Senegal med 67 slavar.

5 juli 1805: Det engelska skeppet Kittys´s Amelia under befäl av kapten Newcable ankommer efter 42 dagars resa från Angola med 210 ”Nya Negrar”.

Briggen Prudence under befäl av kapten Griffith ankommer efter 42 dagars resa från Angola med 162 ”Nya Negrar”.

9 augusti 1805: Den svenska skonaren Onlyfer under befäl av kapten Lamitt ankommer med 101 ”Nya Negrar”.

9 oktober 1805: Den svenska briggen Elisabeth under befäl av kapten Pyke ankommer efter 63 dagars resa från Afrika med en last av 176 slavar.

**

Du har läst del tre i en serie om Sveriges koloniala historia. Del 1 handlade om hur Sverige avskaffade slaveriet, och del två om Sveriges strategi när det väl avskaffades. Nästa del kommer att handla om livet på ön. Prenumerera på Blankspots nyhetsbrev för att inte missa nästa del.

Toppbild: Den nutida hamnen i Gustavia, huvudorten på ön Saint-Barthélemy, ön som svenska kronan förvaltade 1784-1878.

Källor i urval:

Bengt Sjögren: Ön som Sverige sålde Zindermans, Uddevalla.

Hildebrand Ingegerd Den svenska kolonin Saint Barthélemy och Västindiska Kompaniet fram till 1796. Smålandspostens boktryckeri AB Växjö 1951.

Hellström, Jan-Arvid .. åt alla christliga förvanter…Uppsala 1987.

K-G Olin Våra första Västindienfarare Jakobstad,1990.

Regleringsbrevet. S:t Barthélemysamlingen 1784-1802 volym 1A (Mikrofilmat). Filmnummer: A0368. Riksarkivet.

Kungörelser den 27 april, 18 jnui och 2 juli samt den 23 september 1786. Rajalins orderbok SBS 1 A.. S:t Barthélemysamlingen 1784-1802 volym 1A (A0368) Riksarkivet. Även omnämnt hos Hildebrand.

Rättegångshandlingar från 1788 – . S:t Barthélemysamlingen 1784-1802 volym 1A (Mikrofilmat). Riksarkivet.

Runefelt Leif Dygden som välståndets grund. Dygd, nytta och egennytta i frihetstidens ekonomiska tänkande Stockholms Universitet 2005.

Göran Skytte Kungliga svenska slaveriet, Askelin och Hägglund, Stockholm 1985.

Åberg Alf Vår Svenska Historia Natur och kultur 1978.

Tidningen The Report of St Bartholomew. 300 exemplar finns på Kungliga Biblioteket. Slavskeppen upphör attrapporteras i tidningen 1806. Listan är ett urval och delar av återfanns även i Sjöhistoriska Museets utställning ”En dunkel historia”.

Av Martin Schibbye