Nyheter om , , ,

Snabbguide till valen i Sydkorea, Turkmenistan och Colombia

Vad står på spel i de tre nästkommande valen i världen. Blankspot guidar vidare bland folkomröstningar och parlamentsval i pandemins kölvatten.

Flera av de val i världen som blev inställda till följd av pandemin kunde under år 2021 genomföras, trots den rådande situationen. Nu tycks den positiva utvecklingen fortsätta. 

9 mars: Presidentval i Sydkorea

Den 9 mars är det presidentval i Sydkorea, ett land på koreanska halvöns södra del.

Landet är en demokrati där president styr med stöd av en regering medan parlamentet har den lagstiftande makten och rättsväsendet har den juridiska.

Administrativt är Sydkorea indelat i nio provinser och sju städer med samma ställning som provinserna.

Det lagstiftande parlamentet kallas nationalförsamlingen och består av en kammare med 300 ledamöter som väljs vart fjärde år. I valet år 2020 utsågs 253 kandidater i enmansvalkretsar medan 47 fördelades mellan partierna, efter deras andel av rösterna. 

Parlamentet kan avsätta premiärministern, eller andra ministrar, och kan ta initiativ till riksrätt mot presidenten som är statschef och överbefälhavare. 

Presidenten väljs i direkta val vart femte år men kan inte väljas om. Hen har ett stor inflytande över landets regeringen (statsrådet) som formellt leds av premiärministern men som utses av presidenten i samtycke med parlamentet.

Efter den politiska liberaliseringen som började i slutet av 1980-talet bildades en mängd partibildningar i landet, men sedan millennieskiftet har det varit främst två partiet som har dominerat den sydkoreansk politiken: det konservativa “Folkets maktparti” (People Power Party (PPP) och det liberala “Demokratiska partiet” (DPK), som även kallas “Minjupartiet”.

I parlamentsvalet år 2016 vann DPK med endast en plats mer än PPP, och året därpå vann även deras partiledare Moon Jae-In i presidentvalet. 

Inför det kommande presidentvalet I Sydkorea vill vissa upprätthålla den nuvarande president Moon Jae-Ins engagemangspolicy, medan andra motsäger sig den.
Bild: President Moon Jae-In

Jae-In var innan sitt presidentskap en människorättsadvokat och hade ett stort stöd bland väljarna. Han var bland annat en nyckelfigur i protesterna mot den förre presidenten Park Geun-hye som under år 2016 hamnade i blåsvädret efter att en nära vän till henne anklagade för att ha styrt regeringsarbetet i kulisserna, och för att ha använt sin relation med presidenten för att utvinna donationer på över 70 miljoner dollar. 

Kort därefter blev även Geun-hye utpekad för att ha varit involverad i korruptionsskandalen vilket ledde till massprotester och att presidenten ställdes inför riksrätt. Geun-hye, som även var landets första kvinnliga president, dömdes senare till 24 års fängelse men benådades under år 2021 av Jae-In.

Jae-In främsta mål har sedan hans valkampanj varit att ta itu med de ekonomiska problemen i landet, och försöka skapa fred på Koreahalvön. Han är den tredje presidenten i historien som har haft möten med Nordkorea i ett försök att bilda fred. 

Länderna har varit i konflikt sedan andra världskrigets slut när de bildade egna regeringar och fick stöd av länder såsom USA och Sovjetunionen. Under 50-talet bröt det koreanska kriget ut som fortgick i tre år och sedan dess har problematiken fortgått då den sittande nordkoreanska presidenten Kim Jong har lagt ett stort fokus på att utveckla landets kärnvapenprogram. Det här har lett till att landet successivt har ökat antalet provskjutningar av kärnvapen och robotar. 

Då ingen fredsavtal mellan länderna har kommit till stånd anses situationen idag vara högst oförutsägbar.

Jae-In har även blivit hyllad för sin hantering av Covid-19 pandemin vilket ledde till att hans parti DP vann stort i valet år 2020.

Inför det kommande valet har åtminstone 11 kandidater godkänts för att delta, däribland Lee Jae-Myung från DPK och Yoon Suk-Yeol från PPP.

Jae-Myung är likt den sittande presidenten en tidigare människorättsadvokat, och har även varit guvernör i landets största Gyeonggi-provins. Han växte upp i fattigdom och har varit en förkämpe för de fattiga och underprivilegierade samt förespråkar flera sociala välfärdsprojekt, däribland att varje ung person borde få ett gratis bidrag på 8000 kronor per år.

Hans största rival är den 61-åriga Yoon Suk-Yeol som har varit en statlig åklagare i över 27 år och var även en nyckelperson i processen som ledde till att ex-presidenten Park Geun-hye fängslades. Under år 2021 hamnade han i onåd med den sittande presidenten efter att ha beordrat en utredning av Cho Kuk, som tidigare var Jae-Ins potentiella efterträdare.

Han har även blivit kritiserad för sina kontroversiella uttalanden, bland annat har han förespråkade en 120-timmars arbetsvecka samt sagt att landets livsmedelssäkerhetsstandard borde avregleras eftersom ”fattiga människor borde få äta undermålig mat till lägre priser”. Han har även uppgett att Sydkoreas senaste feministiska rörelse har haft en betydande roll i landets nuvarande låga födelsetal.

Ytterligare en kandidat som kommer att tävla om det kommande presidentskapet är Ahn Cheol-Soo, en tidigare läkare och IT-expert som har sitt största stöd bland väljare som är besvikna på landets två huvudpartier och deras kandidater.

Han har inför valet föreslagit att det borde utfärdas en omröstning mellan honom och Suk-Yeol, för att kunna ena de konservativas kandidatur, vilket Suk-Yeol avslog omgående och krävde istället att  Cheol-Soo borde dra sig ur helt. 

De främsta valfrågorna som har diskuteras inför det kommande presidentvalet kretsar kring inhemska problem såsom skyhöga bostadspriser, arbetslöshet, ojämlikhet och hur småföretag har drabbats hårt av pandemin. 

Även genusfrågor och anti-Kina-sentiment, som har utlöst av ett närmande mellan sydkorea och Kina, samt pandemin har också påverkat väljarnas känslor och i dagsläget anser många unga väljare att den liberala regeringen är alltför vördnadsfull mot Peking.

Utmaningar från utlandet, inklusive det kärnvapens beväpnade Nordkorea och Seouls allt svårare balansgång, har också varit närvarande i diskussionerna under valkampanjerna. 

Medan Suk-Yeol håller fast vid de konservativa inställningen att ett samarbete med Nordkorea bör ske efter att grannlandet slutar med sin aggressiva attityd menar Jae-Myung att den avgående presidentens engagemangspolicy är den rätta vägen att följa.

12 mars: Presidentval i Turkmenistan

Den 12 mars är det presidentval i Turkmenistan, ett ökenrikt land i centralasien.

Landet är en republik där presidenten och regeringen ska dela på den verkställande makten. Däremot har presidenten i särklass den största befogenheterna eftersom denne tillsätter och även leder regeringen.

Det lagstiftande parlamentet heter mejlis och består sedan år 2020 av två kamrar: Senaten och underhuset.

Senaten består av 56 ledamöter, varav 48 väljs av provinsförsamlingarna medan åtta senatorer utses av presidenten. Senatens talman ska vara ställföreträdande president om den ordinarie statschefen inte kan uppfylla sina plikter. Däremot är landets nuvarande president, Gurbanguly Berdymukhamedov, även senatens talman. I praktiken innebär det här därför att han är ersättare till sig själv.

I parlamentets underhuset sitter 125 ledamöter som väljs i allmänna val vart femte och i dagsläget tillhör samtliga medlemmar olika regimtrogna partier.

Presidenten väljs i direkta och allmänna val vart sjunde år och det finns ingen gräns för hur många gånger en person kan väljas om. Han innehar en stor makt och kan tillsätta och avskeda specifika ministrar samt måste ratificera alla lagar som antas av parlamentet. Presidenten utser även landets domare samt medlemmarna i Nationella säkerhetsrådet (SSC), som har stort inflytande över försvars- och säkerhetspolitiken. 

Turkmenistan var fram till år 1991 en delrepublik i Sovjetunionen men blev självständigt när unionen upplöst samma år. Vid tidpunkten hade en oppositionsrörelse bildats mot det sovjetiska styret, kallad Enhet. Rörelsen förbjöds och i valet till Turkmenistans parlamentet i januari år 1990 tilläts endast kommunistpartiet att ställa upp. 

I samband med att valet genomfördes utsågs kommunistpartiet förste sekreterare Saparmurat Nijazov till ordförande för parlamentet, och samma år vann han även presidentvalet då inga andra kandidater fick ställa upp.

Efter att sovjetunionens upplöstes bytte partiet namn till “Turkmenistans demokratiska parti” (TDP) och Nijazovsregim la fram ett program med löften om gratis el, gas, vatten och bröd till alla invånare, vilket i stor utsträckning genomfördes. 

Under år 1992 omvaldes han till president och ett år senare beslutade parlamentet att han skulle få fortsätta som president fram till år 2002. Det bekräftades senare i en folkomröstning år 1994, där omkring 99 procent av rösterna var positiva till beslutet.

Nijazovs styre präglades av turkmenisk nationalism i förening med en stark personkult. Han lät uppkalla gator och monument efter sig själv och gjorde sin födelsedag till allmän helgdag samt fick sitt porträtt tryckt på alla sedlar. 

Under hans presidentskap hårdnade förföljelsen och fängslandet av landet oppositionella figurer, däribland landets tidigare utrikesministern Boris Şyhmuradow som under 2000-talet flydde till Moskva. I vad som har antas varit en komplott att sätta dit oppositionen uppgav regimen att Nijazov hade utsatts för ett mordförsök under år 2002 men undkommit oskadd. 

Ett flertal oppositionella personer greps och anklagades för brottet, däribland Şyhmuradow. Kort därpå erkände han sig skyldig till mordförsöket i ett TV-framträdande, något som tros har varit ett resultat av hot och tortyr, och han dömdes till livstids fängelse tillsammans med ett flertal andra.

Nijazovs möblerade under sin tid ständigt om i landets ledning, vilket var ett sätt för honom att säkra så så att ingen tänkbar konkurrent kunde bygga upp en egen maktbas.

När han plötsligt avled i december år 2006 skulle enligt författningen parlamentets talman ta över, men denne underkändes då en brottsutredning pågick mot honom. Istället utsågs parlamentets vice talman Gurbanguly Berdymukhamedov som tillförordnad statschef. 

Året därpå utlystes ett presidentval där det för första gången tilläts att flera personer kandidera, Dock var alla medlemmar i regeringspartiet TDP, vilket ledde till att Berdymukhamedov fick över 90 procent av rösterna.

Serdar Berdymukhamedov, sonen till den nuvarande presidenten Gurbanguly Berdymukhamedov, tros vinna i det kommande presidentvalet i Turkmenistan.
Bild: Serdar Berdymukhamedov

Den nye presidenten utlovade politiska reformer samtidigt som han sade sig vilja följa Nijazovs utstakade väg. Flerpartisystem infördes formellt år 2008, men i parlamentsvalet i december samma år tilläts ändå bara TDP att ställa upp.

Efter valen kopplade Berdymukhamedov greppet om makten och rensade ut makthavare från Nijazovtiden samtidigt som de repressiva metoder hårdnade. Förtrycket ökade mot oppositionella och människorättsaktivister och medborgare förbjöds att lämna landet. Utländska inspektörer fick inte längre besöka fängelser och censuren kring median ökade.

Parallellt började Berdymukhamedov odla en personkult kring sig själv. Han tilldelades flera priser och reste en gyllene staty i huvudstaden föreställande sig själv på häst. I de kommande valen var hans seger ständigt given.

Under år 2012 tillkännagav presidenten att ett annat parti skulle registreras vid sidan av TDP, nämligen “Partiet för industriidkare och entreprenörer” (TSTP), som fick delta i valet 2013. Dock stod det snart klart att TSTP bara symboliskt skulle få lov att utmana TDP och den verkliga oppositionen var fortfarande förbjuden och befann sig i stor utsträckning i exil.

Under år 2016 blev den ekonomiska krisen i landet påtaglig, vilket ledde till att regim stegvis började ta bort vissa subventioner gällande gratis el, mat och vatten. I sin tur resulterade det här i att protestera organiserade runt om i landet mot de försämrade levnadsförhållanden. 

Parallellt valdes åter president om i ett val där han fick 97 procent av rösterna. Han utmanades symboliskt av åtta kandidater som alla ansågs vara regimtrogna. 

Samtidigt började Berdymukhamedovs äldste son Serdar, som var tänkt att bli hans efterträdare, få större makt. Han fick bland annat en plats i parlamentet år 2016, utsågs till vice utrikesminister år 2018 och i februari år 2021 utnämnde fadern han till vice premiärminister samt chef för Turkmenistans högsta kammare för ekonomisk kontroll. Sonen fick också en plats i SSC.

När presidenten meddelade i början av år 2022 att han skulle avgå, och lämna över ansvaret till ”unga ledare” tog det knappt två dagar innan TDP nominerade Serdar Berdymukhamedov som sin presidentkandidat. Samtidigt kommer den nuvarande presidenten att få behålla sin post som talman i överhuset och därmed kvarhålla en stor makt.

Efter att valet utfärdades godkändes ytterligare sex kandidater att få delta

Dessa är Babamurat Meredov, nominerad av TSPT, samt Maksatmurat Ovezgeldyev och energitjänstemannen Kakageldy Saryev. Även två representanter som inte tillhör något politiskt parti, Berdymmamet Gurbanov och Perhat Begenjov, har registrerats som presidentkandidater.

Ytterligare en kandidat vid namn Agajan Bekmuradov har nominerats av “Turkmenistans agrariska parti” (som är det tredje partiet som har platser i parlamentet).

Samtliga representanter är regimtrogna och det antas bli en lätt vinst för Serdar Berdymukhamedov.

Den verkliga oppositionen, som bland annat består av grupperingarna “Turkmeniska initiativet för mänskliga rättigheter”, “Turkmenistans förenade demokratiska opposition”, “Turkmenistans republikanska parti” samt den “Socialpolitiska rörelsen Faderland”, tros inte få delta i valet.

En av de mest framstående figurerna är Khudayberdi Orazov som är ledare för den sistnämnda grupperingen. Orazov arbetade innan som ordförande för Turkmenistans nationalbank och var vice premiärminister men har varit i exil i Sverige sedan mitten av 2000-talet. Inför valet år 2007 valde oppositionen, efter att ha haft ett möte i Kiev, att Orazov skulle bli deras presidentkandidat men det godkändes aldrig av valkommissionen i landet.

Under covid-19 pandemin har Berdymukhamedovs regering ständigt avvisat att viruset finns i landet. Trots det har de genomfört nedstängningar och uppmanat befolkningen att bära mask, dock till följd av att det “finns mycket damm i luften”.

13 mars: Parlamentsval i Colombia

Den 13 mars är det parlamentsval i Colombia, det enda landet i Sydamerika med en kust mot både Stilla havet och Karibiska havet.

Landet är en presidentstyrande republik där presidenten har den verkställande makten, parlamentet den lagstiftande och där landets Högsta domstol har den dömande makten.

Colombias presidenten väljs vart fjärde år i allmänna val och kan inte väljas om. Presidenten tillsätter regeringen och landets högre tjänstemän och är dessutom högste befälhavare för försvarsmakten samt polisen. 

Sedan år 2017 är det Iván Duque Márquez som är Colombias president.

I det kommande valet ska ledamöter i landets parlament väljas, vilket kallas kongressen och är uppdelat i två kamrar: senaten och representanthuset.

Senaten består av 108 ledamöter som väljs vart fjärde år och minst två platser är garanterade till landets ursprungsbefolkning. Dessutom får tvåan i presidentvalet automatiskt en plats i senaten.

Den undre kammaren, representanthuset, består sedan år 2018 av 172 ledamöter som likt senaten väljs vart fjärde år. I representanthuset är fem platser garanterade för landets minoriteter, vilket inkluderar ursprungsfolken, afrocolombianer och colombianer som är bosatta utomlands. 

Sedan ett fredsavtal skrevs på år 2016 är även fem platser i båda kamrarna tillägnade den tidigare vänstergerillan “Colombias revolutionära väpnade styrkor” (Farc), som har omvandlats till politiskt parti. Vicepresidentkandidat, som har ställt upp med presidentkandidaten som kom på andra plats, har också en given plats i representanthuset. 

Kongressen behandlar främst lagförslag, och ska ett förslag gå igenom måste det godkännas i båda kamrarna. Poliser, militärer och dömda fångar får inte rösta i valen.

Valet sker knappt två månader innan landets presidentval gå av stapeln, vilket är avgörande för den president som senare vinner beroende på vilket parti som får störst plats i parlamentet.

Den politiska scenen i landet har dominerats av främst två partier: Det kristdemokratiskt högerpartiet “Colombianska konservativa partiet” (PCC) och det socialliberala “Colombianska liberala partiet” (PLC).

Ursprungligen hade partierna skilda uppfattningar om statens och kyrkans roll, där PCC ville stärka deras makt medan de liberalerna ville begränsa den. Med åren har dock skillnaderna mellan partierna suddats ut och numera handlar den politiska striden främst om kontrollen över statsapparaten.

De båda partierna kom under 50-talet överens om en maktdelning uppgörelse som resulterade i att de tillsammans styrde landet. Uppgörelsen upphörde dock under 90-talet vilket resulterade i att en mängd mindre partier nu kunde ta sig in i kongressen. Inför valet år 2006 infördes även en två procentspärr, vilket ledde till att många små partier gick samman i allianser.

En av landets främsta politiker är Álvaro Uribe var fram till början av 2000-talet en medlem i PLC, och var både senator och senare guvernör i Antioquia. Inför valet år 2002 valde han dock att ställa upp som oberoende, och fick stöd av PCC, vilket ledde till en politisk kris inom hans gamla parti.

President Iván Duque parti innehar idag majoriteten i Colombias parlamentet, men har enligt opinionsmätningar fått ett minskat stöd inför det kommande valet.
Bild: President Iván Duque

Han var omtyckt av väljaren och vann valet, främst för sitt löfte att ta hårdare tag mot Farc-gerillan som bildades på 60-talet. Gruppens uppkomst ta sitt avstamp i mordet på den vänsterliberala politikern Jorge Eliécer Gaitán år 1948. Vid tidpunkten hade han utlovat sociala reformer och allt pekade på att han skulle vinna presidentvalet innan han dödades.

I sin tur började de konservativa och liberaler utförde vad som liknade ett inbördeskrig, även om det sällan förekom några regelrätta strider. Istället utfördes våldsamma attacker och strider vilket resulterade i att minst 200 000 människor dödades under de 10 åren som konflikten fortgick.

När de konservativa vann i valet år 1949 ökade det redan stora förtrycket av oliktänkande vilket ledde till att bondearméer och gerillagrupper bildades. Efter en statskupp år 1953, som resulterade i att General Gustavo Rojas Pinilla tog makten, minskade det värsta våldet då han fick stöd av både liberaler och konservativa. 

Dock kunde han inte genomföra löften om fred och avsattes 4 år senare vilket ledde till att de liberaler och konservativa bildade en pakt vid namn “Nationella fronten” (Frente nacional). Genom den delade partierna upp presidentposten, platserna i kongressen samt viktiga ämbeten emellan sig. 

Systemet utestängde andra politiska grupper, främst vänstern, vilket resulterade i att Farc bildades. Gerillan var mot slutet starkast i södra och östra Colombia och finansierades främst genom narkotikasmuggling och kidnappningar. Gerillan fick också in pengar genom att kräva in ”skatt” från landsbygdsbefolkningen. 

De terrorstämplades senare av USA och EU och enligt amerikanska siffror var Farc ansvariga för ungefär hälften av all kokainproduktion i världen när de var som mest aktiva.

Efter att ha genomfört ett fredsavtal med regeringen började Farc avväpna sig och under år 2017 ombildades de till ett politiskt parti som döptes till “Alternativa gemensamma revolutionära styrkan”, men kvarhöll förkortningen Farc. Dock ändrade parti det här år 2021 eftersom ”Farc” för många var förknippat med konflikt och våld. Partiet kallar sig sedan dess “Comunes”, vilket betyder ungefär allmänning eller något gemensamt.

Under Uribes tid minskade gerillans narkotikaodlingar och antalet kidnappningar successivt men paramilitära grupper, som samlats i en paraplyorganisation “Colombias förenade självförsvar” (AUC) började istället inta mer makt. I sin tur valde Uribes regering att sluta ett fredsavtal med de år 2003 som innebar att miliserna skulle lägga ner sina vapen mot löfte om strafflindring.

Två år senare bildades “U-partiet” (PSUN) av kongressledamöter som ville få Uribe omvald i valet år 2006. Partiet fick starkt stöd och blev år 2010 störst i kongressen. Samtidigt vann Uribe i presidentvalet år 2006 efter en grundlagsändring men fick inte ställa upp i valet år 2010, vilket ledde till att den sittande försvarsministern Juan Manuel Santos ställde upp och vann.

Snart började det bildas konflikter mellan den sittande presidenten och ex-presidenten vilket ledde till att Uribe år 2013 bildade högerpartiet “Demokratisk center” (CD), i syfte att utmana Santos och hans regering. Uribe är ledare för CD och hans skyddsling Iván Duque vann senare i presidentvalet 2018. CD blev samtidigt största parti i kongressen. 

Inför det kommande valet finns det indikationer att CD inte kommer att behålla sin majoritet till följd av ett ökat missnöje med den sittande presidenten Duque. Han har bland annat blivit kritiserad för att ha misslyckats med att skydda människorättsaktivister och ledare från urbefolkningen. Under hans tid har även narkotikaproduktion blivit större än någonsin, likvärt med hur det var under Pablo Escobars dagar.

Även den tidigare presidenten Uribe har fått kritik för sin påstådda inblandning i vittnesmanipulation som ledde till att en domare satte honom i husarrest i två månader i augusti år 2020. Han har även blivit förknippad med en valkorruptionsskandal som i folkmun kallas för “ñeñepolítica”. Den handlar om att en känd narkotikasmugglare vid namn José “Ñeñe” Guillermo Hernández ska ha bidragit med drogpengar för köp av röster i presidentvalet år 2018 när Uribes skyddsling Duque vann.

Under år 2021 genomfördes även nationella demonstrationer mot regeringen som började som en protest mot skattereform, men som senare förvandlades till en nationell kamp mot Duques regering och hans förtryckande politik. Protesterna resulterade i att uppemot 80 personer avled i konfrontationerna mellan polisen och demonstranterna.

Inför det kommande valet har en ny allians bildats under namnet “Historisk pakt för Colombia” (PHxC). Alliansen består av vänster och centerparti däribland “Colombia Humana” med partiledaren Gustavo Petro i spetsen. 

Han har sin bakgrund i en gerillarörelse som heter M-19 och blev därefter medlem i partiet “Alternativa demokratiska polen” (PDA) år 2006 när han även blev senat. År 2009 sa han upp sin position för tävla i presidentvalet i vilket han kom på fjärde plats. Två år senare bildade han Colombia Humana efter att ha upplevt ideologiska skillnader med PDA.

Andra allierade i PHxC är “Soy Porque Somos” (”Jag är för att vi är”) rörelse och “Patriotiska unionen (UP)” som bildades redan på 80-talet av FARC och det colombianska kommunistpartiet. 

Partiet blev förbjudet under några år på 2000-talet men återinfördes år 2013. Alliansen har även stöd av personer som brukade vara en del av Uribes parti, såsom Roy Barreras och Armando Benedetti.

Även den förra senatorn Ingrid Betancourt har tillkännagett att hon hennes partiallians kommer att ställa upp. Hon blev känd världen över sedan hon förra gången hon kandiderade, år 2002, kidnappades av Farc och därefter hölls fången i drygt sex år innan hon fritogs av militären. Hennes mitten-allians inkludera bland annat hennes egna parti “Partiet grönt syre”.

Toppbild: Sydkoreas, Turkmenistans och Colombias flaggor.

Hjälp oss skriva mer om Demokrati!

Blankspot sätter ljuset på olika demokratirörelser runt om i världen.

Vad finns det att lära av demokratiaktivisters arbete i Etiopien, Ungern, Bolivia eller andra platser i världen? Är det WhatsApp eller dörrknackning som är det viktigaste verktyget – och hur tänker unga människor om sin framtid.

Stöd oss så kan vi bredda bevakningen med fler artiklar, reportage och filmer om detta. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.