Regeringens biståndsreform sägs handla om effektivitet och transparens. Men bakom de skarpa formuleringarna blottar omläggningen en rad motsägelser, från Myanmar till Somalia, som gör det svårt att se vilken princip som egentligen styr svensk biståndspolitik.
Av Rasmus Canbäck 22 november, 2025
”Sverige är inte en bankomat” och ”biståndet ska inte vara en vattenspridare utan en vattenstråle.” Med dessa bilder formulerade biståndsminister Benjamin Dousa huvudbudskapet i Ekots lördagsintervju med Johar Bendjeloull den 22 november.
I grunden handlar hans reformagenda om att öka transparensen, minska korruptionen och effektivisera biståndet. Den mest konkreta nyheten var förändringen av fördelningen: mindre utvecklingsbistånd, mer humanitärt bistånd.
Utöver detta lyfte han tre riktlinjer: länder som visar resultat ska premieras; närområdet ska prioriteras framför platser långt borta; och biståndet ska integreras tydligare i den övriga utrikes- och regeringspolitiken. Biståndet ska inte längre fungera som en självständig satellit, utan stå närmre regeringens politik på alla plan.
I stora drag sammanfattar detta regeringens historiska omläggning av svensk biståndspolitik. Och mycket i reformagendan är rimligt.
Skärpt kontroll, så att pengar inte når våldsbejakande grupper är ett exempel, även om vissa av de brister som lyfts fram ibland uppfattas som halmgubbar. När den palestinska organisationen ICHR i höstas pekades ut för kopplingar till Hamas visade det sig snabbt vara mer komplicerat: de hade hållit kurser om fångars rättigheter i fängelser i Gaza, inte samarbetat med Hamas som organisation. När det framkom tonades genast anklagelserna ner.
Bendjeloulls intervju blev dock det hittills skarpaste journalistiska stresstestet av Dousas argumentation. Den både förtydligade regeringens hållning och blottlade flera motsägelser i regeringens prioriteringar.
Ett centralt exempel rör några av de länder som Sverige valt att avveckla biståndet till: Mali, Burkina Faso och Myanmar.
Samtliga styrs av militärjuntor och anses stå nära Ryssland. Utvecklingen går i en riktning som inte motsvarar svenska förväntningar. Men faktum är att i dessa fall har biståndet i huvudsak och i nutid inte gått till juntorna. Det har gått till civilsamhällesorganisationer, lokala medier och oppositionella demokratiaktörer. Det är just de krafter som motverkar diktaturerna.
Det blir särskilt tydligt i fallet Myanmar.
Sedan juntan grep makten 2021 har den demokratiska oppositionen, tillsammans med minoritetsgrupper, tagit kontroll över ungefär halva landet.
Det svenska utvecklingsbiståndet har så gott som uteslutande kanaliserats till dessa områden. Trots det motiverade UD avvecklingen med militärjuntans bristande resultat, kombinerat med behovet av att omfördela pengar till Ukraina. Den logiska förklaringen är alltså snarare omprioritering än princip.
Samtidigt är Ryssland en av juntans viktigaste vapenleverantörer, och länderna håller gemensamma militärövningar.
När Sverige stryper stödet till de demokratiska grupper som faktiskt stärker sina positioner i landet innebär det i praktiken att oppositionen bestraffas för juntans agerande. Här blir logiken svår att följa, särskilt om biståndspolitiken också motiveras med att motverka ryskt inflytande.
Liknande sprickor syns i regeringens relation till Afrikas horn.
Ryssland fördjupar sitt inflytande i Somalia genom toppmöten, skuldavskrivningar och förhandlingar om militärt samarbete. Officiellt sägs det från ryskt håll att syftet är att bekämpa al-Shabaab, men reellt är Moskva mer intresserade av Somalias geopolitiska position mellan Mellanöstern och Asien.
Ändå lyfter Dousa det statliga samarbetet med Somalia som viktigt, bland annat för att ställa krav på att landet ska ta emot tvångsutvisade medborgare, varav många begått grova brott i Sverige. Ekot avslöjade i oktober hur svenskt bistånd gått till projekt nära premiärministerns kansli i utbyte mot krav på att landet ska ta emot tvångsutvisade.
Problemet är att Somalias regering enligt flera index är en av världens mest korrupta, samtidigt som relationerna till Ryssland ökar. Inte minskar. I andra länder, som Armenien som lyfts som ett positivt exempel av Dousa, går det däremot i andra riktningen.
Hursomhelst skär det somaliska fallet sig med påståendet att biståndet ska styras bort från auktoritära regimer som driver en rysk agenda.
Det är därför svårt att identifiera den sammanhållande röda tråden bakom omläggningen av biståndet. Är målet att rädda liv och stötta demokratiska rörelser? Att minska Rysslands globala inflytande? Eller att använda biståndet som instrument för svensk inrikespolitik, exempelvis i migrationsfrågan?
Kanske försöker regeringen göra allt detta samtidigt. Men just därför blir det centralt för biståndsministern att förena budskap med verklighet. Utan en tydligare röd tråd riskerar omläggningen att framstå som inkonsekvent, och som en politik där principer väger lättare än praktiska och inrikespolitiska hänsyn.
Men biståndspolitik kanske är så komplext att alla dessa principer är i ständig kamp mot varandra och att en ideologisk omläggning av biståndet inte varit så enkelt som det låter.
Toppbild: Benjamin Dousa är biståndsminister sedan i våras. Pressbild från regeringskansliet
Vill du dela med dig av dina erfarenheter på ämnet eller tipsa reportern? Mejla till rasmus@blankspot.se. Följ Blankspot genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev här.
Du kan också få uppdateringar i realtid genom att gå med i skribentens WhatsApp-grupp.
