Röster om Afghanistan, Dagbok
Dagbok från flykten: Bryr sig inte världen om att barn dör av hunger?
Människor dör av hunger och världen verkar inte ta detta på allvar. Det skriver Mohammad i årets första dagbok. Hans vänner som är kvar i Kabul vittnar om döende barn och sjukvårdspersonal som tvingas såga ned träd för att värma sjukhusens intensivvårdsavdelningar.
Av Mohammad 8 januari, 2022
Det har varit mycket om Turkiet den senaste tiden i min dagbok. Ni vet nu hur jag har det där så denna vecka tänkte jag istället berätta om vad jag hör från Afghanistan.
Förutom att följa med i nyheterna har jag kontakt med vänner och familj och det gör att jag får en tydligare bild. En sak jag inte förstår är varför omvärlden inte förstår allvaret i den matbrist som råder i landet: Människor dör av hunger och världen verkar inte ta detta på allvar.
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
Afghanistan har alltid varit ett land med svåra perioder av torka och problem på grund av årtionden av konflikter, men den ekonomiska kollapsen som följt i talibanernas fotspår är något nytt. Något värre.
Utöver detta har också krisen förvärrats av att det internationella bistånd som hållit både ekonomin och hälsosystemet under armarna i decennier pausats. Givarna i väst pekar på att de inte vill ge pengar till en regim som förnekar flickor och kvinnor grundläggande rättigheter och som har ett rättssystem som utdömer religiösa straff.
Det kan man förstå, men enligt de senaste FN-siffrorna står Afghanistan inför den värsta hungerkrisen sedan man började mäta: Cirka 14 miljoner barn kommer sannolikt att drabbas av akuta nivåer av undernäring i vinter. I hela landet befinner sig flera av de sjukhus som behandlar undernärda på randen till kollaps och nästan 2 300 vårdcentraler har stängts.
Läkare i avlägsna områden har rapporterat att de inte kan tillhandahålla grundläggande mediciner – eller ens något så enkelt som huvudvärkstabletter.
I huvudstaden Kabul rapporterar ett stort barnsjukhus att barnen lider av matbrist. Beläggningen på sjukhusen är i flera fall 150 procent. Dr Siddiqui, sjukhusets direktör, berättar för medier att han såg en ökning av antalet döda redan i september efter att budgeten skars ned.
Nu dör upp till fyra barn under 10 år varje vecka på grund av undernäring eller relaterade sjukdomar. Enligt sjukhusets direktör är det de små barnen som drabbas hårdast av krisen. För flera barn under fem år är det för sent även om hjälp skulle sättas in nu.
– Dessa barn dör ofta innan de blir inlagda… Vi har också stora problem med att hålla patienterna varma, det finns inget bränsle för centralvärmen, säger Dr Siddiqui som nu ber personalen att skära ner och samla in torkade trädgrenar varje dag.
Ett annat problem är strömavbrotten. På doktor Nouris förlossningsavdelning är ett tillfälligt strömavbrott dödligt.
– Det är väldigt tråkigt att se dem dö framför våra ögon. När strömmen gick igår sprang jag och ropade på hjälp. Någon hade bränsle bilen så det gick. Men ja personalen får inte ens lön just nu.
Dr. Rahmani, chef för ett sjukhus i Herat-provinsen som är specialiserat på att behandla Covid-patienter säger till medier att hans sjukhus nu fått stänga.
På nätet la han upp bilder på patienter som fördes ut från sjukhuset på bårar. Han är orolig för vad som kommer att hända med patienterna under vintern.
– Det finns inget skydd för dem.
Omkring åtta miljoner dollar användes förra månaden för att betala lönerna till 23 500 anställda inom vården i landet. Men det räcker inte.
– Vi kommer snart inte att ha tillräckligt med dricksvatten. Svåra väderförhållanden kommer också att göra det svårt att få in förnödenheter från länder som Pakistan och Indien, säger Dr Nouri.
Han berättar också för medier att inte han heller har mat så det räcker.
– Även jag, som läkare, har inte tillräckligt med mat att äta, jag har inte råd och jag har gjort slut på nästan alla mina besparingar. Jag vet inte varför jag fortfarande kommer till jobbet. Den frågan ställer jag mig varje gång morgon. Men det kanske är för att jag fortfarande har hopp om en bättre framtid.
När jag själv var i Kabul, innan talibanerna tog makten i Afghanistan så ökade fattigdomen och osäkerheten på grund av torkan, lågkonjunkturen, de utdragna konflikterna och corona-epidemin.
Mer än sex månader efter att talibanerna tillträdde har landets kris intensifieras.
Nu i vinter står nästan 23 miljoner afghaner inför extrema nivåer av hunger, enligt FN. Minst en miljon afghanska barn under fem år riskerar också att svälta.
Situationen är så svår att flera sjukhus har huggit ned träd för att värma patienternas rum på grund av bränslebrist.
De lokala hjälporganisationerna varnar nu för att situationen kommer att förvärras om det internationella samfundet inte agerar.
Jag vet inte ska jag göra för att kunna hjälpa mitt land.
Jag är en flykting och ingen kan hjälpa mig heller.
**
I över ett två har Mohammad fört dagbok på Blankspot om hur han som utvisad försöker återanpassa sig till livet i Afghanistan. Nyligen belönades dagboken med Sveriges Tidskrifters pris ”Årets grepp”. Dagboken kommer att fortsätta även sedan Mohammad lämnad staden. För att inte missa så skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev.
Läs våra köpvillkor vid beställning.
