Reportage om Azerbajdzjan, COP29
Vid sidan av Cop29: ”Alla har blivit fängslade under påhittade anklagelser”
President Ilham Alijevs regim har fängslat 25 journalister det senaste året. Antalet politiska fångar i Azerbajdzjan har ökat från 100 till 330 under de sedan 2022 inför FN:s klimatmöte. Aziz Orujov är en av dem. Transit Magasin fick träffa hans familj i Baku.
Av Blankspot 22 november, 2024
Det här är en återpublicering från Terje Karlsens artikel i norska Transit Magasin.
– Det är väldigt tungt att minnas den dagen. Det kom 50 poliser och tio av dem bar svarta masker. Det var en traumatisk upplevelse, för familjen, för barnen. Min dotter pratade inte på flera månader.
Det berättar Lamiye Orujova när jag möter henne i en lägenhet från Sovjettiden, centralt i Baku, Azerbajdzjans huvudstad. När jag går in genom ytterdörren känner jag igen den. En vit dörr i en trappuppgång med glasrutor, en dörr jag tidigare sett i ett nyhetsinslag.
Innanför denna dörr greps han av poliser med masker, medan hans äldsta dotter försökte hindra dem från att ta honom. Utanför trappuppgången, på innergården som jag nyss passerade, stod flera dussin poliser.
Här, i en enkel lägenhet på femte våningen, bor nu Lamiye Orujova tillsammans med sina två döttrar och sin svärmor. Möblerna är enkla, färgerna går från grått till brunt, och stilen är från Sovjettiden.
Transit Magasin har fått en inbjudan att besöka familjen till Aziz Orujov. Det är Aziz bror, Anar Orujov, som har organiserat mötet. Aziz och Anar startade nyhetskanalen Kanal 13, där de kritiserade regimen, vilket har fått konsekvenser för familjen: Anar lever i exil och Aziz sitter fängslad för andra gången.
Människorna som bor i denna gamla och något slitna byggnad har sett regimer komma och gå. Här har det bott människor i årtionden, under Sovjetunionen, under en kort period när Azerbajdzjan hade en viss öppenhet, och när den tidigare KGB-agenten Heydar Aliyev tog makten 1993.
Sedan 2003 är det Heydar Alijevs son, Ilham Alijev, som styr landet. Den ”regerande familjen” styr med ett allt hårdare grepp om sin befolkning.
”De visste vad de gjorde”
Även Aziz mamma, Lamiyes svärmor, är på plats när jag anländer. Där är också en ung tolk som hjälper till att översätta från azerbajdzjanska till engelska. Azerbajdzjanska är ett turkiskt språk som talas av cirka 31 miljoner människor i Azerbajdzjan och norra Iran.
Värdarna ber artigt att jag hittar en bekväm plats att sitta, antingen i soffan eller vid det lilla matbordet.
Lamiye berättar om dagen då Aziz arresterades, för snart ett år sedan. Bakgården och trappuppgången var full av poliser. I lägenheten stod flera maskerade polismän.
– Det är sorgligt att polisen inte kan göra detta på ett normalt sätt. De visste vad de gjorde. De kunde ha valt ett annat sätt att gå till väga när de skulle arrestera min man, säger Lamiye.
Arresteringen är dokumenterad på video, som har spridits på internet och visats på Kanal 13:s YouTube-kanal.
Aziz och Lamiye har två döttrar. Det är den yngsta som är närvarande i rummet medan intervjun pågår. Den äldsta dottern slutade prata när pappan plötsligt rycktes ifrån dem. Lyckligtvis börjar traumat släppa. Tolken berättar att det bara är några veckor sedan dottern började prata igen.
Medan intervjun pågår går Lamiye ut och in ur rummet ett par gånger, eftersom hon gör te åt gästerna. Azerbajdzjanerna är stolta över sin gästfrihet.
I det här rummet sitter både hustrun, den ena dottern och mamman till den fängslade Aziz. Jag har själv aldrig träffat Aziz, men jag mötte brodern Anar i Oslo i början av november.
Det är Anar som arrangerade det här mötet, eftersom familjen vill berätta sin historia.
”Löjliga anklagelser”
Det senaste året har 25 journalister fängslats. Aziz Orujov greps den 27 november 2023. Det innebär att det, ungefär två veckor efter att denna intervju ägde rum, är exakt ett år sedan Aziz arresterades.
– Alla har placerats i fängelse under påhittade anklagelser, säger Lamiye.
Hon berättar att Aziz nu sitter fängslad, anklagad för att ha byggt ett hus olagligt och utan dokumentation, samt för att ha smugglat pengar in i landet.
– Anklagelsen är löjlig. Alla bygger hus utan papper i Baku, så om Aziz ska arresteras, borde även tusentals andra arresteras, säger Lamiye och betonar ”alla” som att det vore en vedertagen sanning.
Även Committee to Protect Journalists (CPJ) bekräftar anklagelserna. Aziz advokat, Bahruz Bayramov, berättar för CPJ att även om tomten officiellt inte var registrerad i Orujovs namn, så är det samma ”situation för ungefär en halv miljon hushåll i och runt Baku”.
– Orsaken till att Aziz arresterades är att Kanal 13 förra året började sända via sin YouTube-kanal på engelska, berättar Lamiye.
Kanal 13 har två miljoner följare på YouTube.
– Så många följare innebär en hel del makt, vilket myndigheterna fruktar, säger Lamiye.
De teman som Kanal 13 publicerade vid den här tiden handlade huvudsakligen om kriget i Nagorno-Karabach, återuppbyggnaden av Nagorno-Karabach och den ryska aggressionen i Ukraina, säger Lamiye.
Familjen misstänker att dessa publiceringar kan ha inneburit avslöjanden som mäktiga personer, kanske även utanför landets gränser, kände sig hotade av.
Efter arrestationen frös myndigheterna bankkontona tillhörande Aziz och tre andra journalister från Kanal 13. De blockerade också kontona för Orujovs fru, Lamiye, samt hans mammas pensionskort.
Vågar inte återvända hem
Det här är andra gången Aziz har fängslats. Första gången var 2017. Då anklagades han för att genom Kanal 13 ha missbrukat sin offentliga roll som journalist och för att ha bedrivit ”illegal entreprenörsverksamhet”.
År 2017 dömdes han till sex års fängelse, men släpptes efter ett år när högsta domstolen avfärdade anklagelsen om illegal entreprenörsverksamhet.
Den anklagelse som Aziz nu står inför kan leda till åtta års fängelse, berättar Lamiye.
Aziz, hans bror Anar Orujov och Anars fru Ulviyya Mammadova grundade först ”Caucasus Media Investigation Center” 2006, och därefter TV-kanalen ”Kanal 13” två år senare.
Anar lämnade landet 2014 när Alijevregimen inledde kriminalundersökningar mot flera internationella och lokala organisationer, och hans situation blev alltmer hotfull. Han vågar inte återvända till Azerbajdzjan och lever nu i exil i Tyskland.
– Jag säger alltid till vart jag går, berättar Lamiye. Hon är gift med en person som regimen betraktar som ett hot, och hennes svåger har levt i exil i ett decennium, så hon vågar inte annat.
– När jag går till affären, när jag besöker vänner, jag säger alltid till mina närmaste var jag är. De [den azerbajdzjanska säkerhetspolisen] vet alltid var jag befinner mig.
Att leva ett sådant liv, där man ständigt måste se sig över axeln, varje dag, året runt, måste vara en enorm börda, tänker jag, utöver sorgen att vara separerad från sin man.
Två bröder saknas
I lägenheten saknas två bröder.
Jag frågar deras mamma, som hittills har suttit tyst i den enkla soffan, hur det är att ha en son i fängelse och en annan i exil?
Tårarna kommer omedelbart, innan hon hinner svara.
– Det är väldigt svårt. Jag räknar dagarna. Det har gått 348 dagar sedan han togs ifrån oss, säger hon om Aziz, nu gråtande.
Hon försöker samla sig och verkar något överraskad av att få en så direkt fråga om hur hon mår.
– Anar kan jag åtminstone prata med på telefon, även om jag inte kan träffa honom eller krama honom. Jag saknar mina söner. Jag vill ha hem dem. Jag vill hämta Aziz och krama honom, säger hon.
– Jag säger det ofta till mig själv: Jag är sjuk, men det finns ingen medicin som kan göra mig frisk. Den medicin som kan göra mig frisk är mina söner.
Hon torkar sina tårar. Det är uppenbart att det är svårt för henne att prata om detta.
Jag vänder mig igen till Aziz hustru, Anars svägerska:
Vad kan och bör oppositionen göra?
– Det är nödvändigt att internationella och västerländska medier berättar dessa historier! Och internationella statsledare borde komma och besöka landet för att se dessa fall där oppositionella sitter fängslade.
– Väst måste pressa på för att få alla dessa frisläppta: Gubad, Anar, Aziz… Alla dessa är människor som kan bidra till en framtid för Azerbajdzjan, säger Lamiye och hänvisar till kända oppositionella som människorättsaktivisten Anar Mammadli och antikorruptionsadvokaten Gubad Ibadoghlu, som alla är fängslade.
– De senaste 10–15 åren har vi sett en våg av förtryck vi aldrig tidigare sett, där smarta och intelligenta människor fängslas, säger Lamiye.
Hon berättar att det nu inte längre finns någon kvar i landet som kan försvara oppositionen.
– Vårt enda alternativ är västerländska medier. Jag hoppas att era läsare nu får veta mer om den laglöshet som pågår i Azerbajdzjan, säger hon.
Hur ser situationen i Azerbajdzjan ut om 10 år, om 20 år? Finns det något hopp för framtiden?
– I den här situationen har vi inget hopp. Det finns få möjligheter kvar. Och även om Aziz och de andra skulle släppas idag, så skulle de arresteras igen imorgon. Regimen måste förändras, annars kommer detta att pågå för alltid.
– Det är väldigt tragiskt att våra barn måste uthärda detta, att de kommer att växa upp under förtryck och se sina fäder bli arresterade.
Hennes dotter hoppar upp och ner i hennes knä medan Lamiye berättar allt detta allvarliga, kanske utan att riktigt förstå vad vi vuxna pratar om.
Lamiye ser på sin dotter, vänder sig mot mig och säger:
– Hon tror att hennes pappa matar katter, att det är vad Aziz arbetar med just nu. Därför har vi alltid med kattmat när vi besöker honom i fängelset.
De besöker honom så ofta de kan, men hemma i lägenheten är det bara minnen av pappan som dottern har kvar.
Lamiye vänder blicken tillbaka mot sin dotter.
– Hon pratar med sin pappa varje kväll.
Någon håller koll
Vi avslutar intervjun. Jag stänger anteckningsboken, men Lamiye Orujova stoppar mig från att gå. Nu ska vi dricka te. Mitt värdskap låter mig inte lämna utan att först få ta del av mer azerbajdzjansk gästfrihet. Det bjuds på azerbajdzjanskt te med sylt som tilltugg.
Samtalet glider över till vardagliga ämnen. Och trots våra olikheter finns det gemensamma beröringspunkter. Jag har också två döttrar, och jag är också journalist. Det är något här som träffar lite djupare.
Jag stänger den vita dörren med glasrutorna bakom mig. Jag går ner för fem trappor, ut ur hyreshuset och genom den mörka innergården. Här finns ingen polis. Men när jag kommer ut på gatan kan jag inte låta bli att undra: Är det någon som håller koll?
Vid inget tillfälle känner jag mig hotad. Som journalist från Norge har jag ingen anledning att vara rädd. Men precis som så många andra här i denna stad får jag känslan av att någon alltid håller koll.
Jag tittar upp längs gatan, jag tittar ner längs gatan. Och jag tar en omväg hem.
TOPPBILD: ”Åtalspunkterna är löjliga”, säger Lamiye Orujova. Hon bjuder in Transit Magasin till sitt hem, där hennes man för snart ett år sedan blev arresterad och dragen bort från sin dotters omfamning. Foto: Transit Magasin / Terje Karlsen.
