Reportage om Afghanistan, Migration

Utvisningarna till Kabul drar igång igen – Mahdi ska snart bli pappa efter åtta år i Sverige

På förvaret i Märsta sitter ett åttiotal personer och väntar på utvisning till Kabul, Afghanistan. En av dem är Mahdi Mirbeig som tvingas lämna kvar sin gravida flickvän i Sverige. – Vi har kämpat och försökt få barn i fem år och nu när det äntligen gick så ska jag utvisas säger Mahdi Mirbeig.

Av Martin Schibbye 15 december, 2020

I fredags var Mahdi Mirbeig och hans partner Ann-Charlotte Eriksson på väg till polisstationen i Arvika. Himlen var stålgrå. Ännu hade inte solen lyst i december trots att det snart var Lucia

Att gå till polisstationen hade blivit lite av en fredagsrutin för familjen under hösten eftersom Mahdi anmälde sig hos polisen varje fredag, måndag och onsdag. Tiden var satt till klockan 11 och väl på plats såg de att en flyktingfamilj var före dem i kön, så de valde att vänta utanför i vestibulen.

På det första återvändandesamtalet efter beslutet om utvisning hade Mahdi sagt sig vilja återvända frivilligt till Afghanistan. Han hade tvekat länge, han ville ju inte återvända, men när han fick veta att om han inte skrev under skulle polisen kunna ta honom i förvar, han skulle inte kunna jobba och dessutom om han utvisades – förbjudas att återvända till Sverige, så skrev han under pappret när det skickades hem till honom där det stod att han var beredd att lämna Sverige frivilligt: ”I … hereby would like to ensure that my return is voluntary.”

Han ville ju samarbeta. 

Efter åtta år i Sverige och med ett barn på gång kände han sig trygg i att det skulle lösa sig. 

På något sätt.  

Men när Migrationsverket bokade en resa till Stockholm för ett covid-test på vårdcentralen på Arlanda och sedan en vanlig flygbiljett åt honom, den andra december, valde han ändå att inte kliva ombord. Det var också först då han insåg vad underskriften betydde – att han blev utvisningsbar. Han återvände inte heller till Arvika följande dag trots att han hade tid hos polisen. Samma kväll skrev ombudet Almina Imamovic till polisens handläggare och förklarade att Mahdi ångrat att han skrivit under de där dokumenten och att de inte längre var giltiga.

Eftersom Afghanistan nu bara tog emot de som återvände frivilligt hade paret därefter pustat ut. 

Dagens möte trodde de var en ren formalitet. 

Det var partnern Ann-Charlotte Eriksson som såg dem först. 

Två män och en kvinna kom med bestämda steg fram mot entrén. En av männen hade grått hår och var lite äldre än den andra. Kvinnan var i trettioårsåldern. De var alla civilklädda. Mer hann hon inte uppfatta.

Ann-Charlotte ropade åt dem att stanna. 

– Lägg er inte i vårt arbete vi är från Gränspolisen!

Ann-Charlotte försökte förmå dem att identifiera sig men förgäves. Tills slut stod hon bara och skakade när det gick upp för henne vad som höll på att ske. Hon lyckades tjata sig till en lapp med en av polisernas namn på, men fick inte se några legitimationer.

Hon hade fyllt 49 och efter äggdonationen i Ukraina som gjorde graviditeten möjlig skulle hon ta det lugnt hade hon fått veta. Men nu hade hon inget val. Med sina 156 centimeter tog hon ett kliv fram mot de långa poliserna – blev bortknuffad och föll ner på marken. 

Väl på benen igen ringde hon det offentliga ombudet. En av poliserna gick med på att prata med Amina på telefon och förklarade att Mahdi bara skulle in på ett samtal.

–  Jag har levt länge med honom. Jag känner Mahdi väl och kan inte bevisa att hans asylskäl stämmer. Men vi ska bli föräldrar och jag kan visa upp ett ultraljud på barnet. Jag kan bevisa att han ska bli pappa, säger Ann-Charlotte Eriksson på telefon. 

Det har blivit betydligt svårare för landets myndigheter att verkställa utvisningar under det senaste halvåret på grund av coronapandemin. I slutet av september satt 118 personer på Migrationsverkets förvar i Märsta och väntade på att utvisas. 

Totalt handlar det just nu om 4 930 öppna ärenden avseende afghanska medborgare – som inte självmant vill återvända. 

Gränspolisens chef Patrik Engström har tidigare i intervjuer sagt att polisen inte klarar av att tvångsutvisa alla afghaner med avslag och att det därför är bättre om de motiveras att resa frivilligt.

Nu på tisdag planeras enligt uppgifter till Blankspot den första utvisningen på länge till landet. En uppgift som Patrik Engström avböjt att kommentera eftersom de “aldrig i förväg kommenterar eventuella verkställigheter eller annat operativ pågående arbete.” Vad gäller frågorna om id-kort och “knuffen” är det en fråga för gränspolissektionen i polisregion Bergslagen. I lagstiftningen finns det dock undantag från kravet på att som polisman kunna legitimera sig “om särskilda skäl talar emot”.

Samtidigt som utvisningarna stått still har säkerhetsläget i landet förvärrats. Hittills i år har 7 600 civila skadats i attacker.  Det mest dödliga attentatet hittills under hösten ägde rum den 24 oktober när en självmordsbombare utlöste en sprängladdning nära en gymnasieskola i västra Kabul: 43 dödades och 80 skadades. För ett par dagar sedan angreps flygplatsen i Kabul.

Det fredsavtal som skrevs på mellan USA och talibanerna den 29:e februari har inte heller lett till färre attacker. 

Migrationsverket gör emellertid bedömningen att situationen i Afghanistan inte är så svår att alla afghanska medborgare automatiskt har rätt till skydd i Sverige. 

Alla ärenden prövas individuellt och Mahdi har i två omgångar fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige – i alla instanser. 

I besluten från Sveriges domstolar kan man följa hans resa. Som nioåring lämnar han Afghanistan för Iran och elva år senare kommer han som ensam tjugoåring till Grekland och söker asyl. Efter ett par år i Grekland reser han vidare till Sverige och söker asyl här 2012 när han är 31 år gammal.

Hans ansökan avslås våren därpå. Verket tror inte på berättelsen om en markkonflikt där han ska ha hotats till livet av sina kusiner och Mahdi går under jorden sommaren 2013 – blir efterlyst och registrerad som avviken. 

Efter en tid träffar han Anne-Charlotte Eriksson i Arvika. Kort därefter flyttar de ihop och förlovar sig under en ceremoni vid Högeruds kyrka. Under de fem kommande åren bygger de ett liv tillsammans. De försöker sedan formellt gifta sig flera gånger men Skatteverket godkänner inte Mahdis pass utfärdat i Afghanistan. Men handlingarna duger för att kunna jobba heltid som personlig assistent vilket han gjort sedan 2017 och de delar på Ann-Charlottes tre-rummare i Arvika.

Svenskan blir allt bättre och när preskriptionstiden går ut för den första asylansökan söker Mahdi igen: Nu både uppehålls- och arbetstillstånd.

Den här gången lämnar han även in ett svenskt körkort, ett färskt pass från Afghanistans ambassad i Stockholm och samordningsnummer från Skatteverket. Med jobb, sambo och ett försämrat säkerhetsläge i Afghanistan hoppas paret att han nu ska få stanna. 

Dessutom är världen lamslagen av en pandemi. 

Men Migrationsverket menar i sitt nya avslagsbeslut att passet fortfarande är utfärdat på ett bristfälligt underlag. Numret från Skatteverket är mest för att myndigheten inte ska förväxla människor och inget som styrker identiteten och det samma gäller för körkortet menar både Migrationsverket och därefter Förvaltningsrätten i Stockholm som avslår den nya ansökan.

I beslutet nämner de också att Mahdi sökt och fått asyl i Grekland under ett annat efternamn – något som han varit öppen med under de åtta åren i Sverige, men som ändå spelar roll för beslutet om att hans identitet inte kan styrkas. 

Och utan en identitet – inget uppehållstillstånd för arbete. 

Mahdis ombud menar att passet dög för att kunna jobba och betala skatt och ansöker om verkställighetshinder för den kommande utvisningen. Men även det avslås: ”Migrationsverket har ett mycket begränsat utrymme att ta hänsyn till faktorer som svikna förhoppningar eller oro för att återvända till hemlandet”.

Migrationsverket medger att säkerhetsläget försämrats i landet, men att det inte finns en individuell hotbild mot Mahdi. Pandemin har inte heller påverkat säkerhetsläget – och även om så vore fallet skriver verket – har de svårt att se varför just Mahdi skulle påverkas särskilt av Covid-19 situationen i landet. 

Även om man väger in att han har ett jobb, sambo och lägenhet menar Migrationsverket att ”den omständigheten att den sökande har ett arbete i Sverige är inte en omständighet som innebär att en verkställighet framstår som orimlig”. 

Däremot anser domstolen att eftersom han har en sambo som han bor hos så ”föreligger det särskilda skäl för att inte meddela återreseförbud”.

Sedan uppgiften om att ett flygplan med deporterade ska lyfta den 15:e december har det varit bråda dagar för ombudet Almina Imamovic i Linköping. 

Hon är ofta den sista livlinan för förvarstagna och deras anhöriga. Almina Imamovic kom till Sverige från Bosnien för 28 år sedan och har arbetat på olika myndigheter, men sedan 2014 driver hon den egna byrån Juristteamet. 

– Jag har inget emot att man utvisar folk från Sverige men då måste det ske enligt lag och med riktigt underbyggda beslut. Så är det inte nu, säger hon. 

Hon vill företräda Mahdi Mirbeig, men hittills har hennes telefonsamtal, fax och mail om det inte tagits på allvar.

– De säger att Mahdi har ett annat ombud och att de funnit mig olämplig eftersom jag ska ha ljugit om att han vill återta sin underskrift. 

Ett påstående hon menar inte stämmer.

– Jag har skickat in en ”återkallelse av underskrift”. Han vill inte resa frivilligt, det förstår ju alla, han har en sambo som väntar barn. Det är påtvingat, säger Almina Imamovic på telefon. 

Polisen i Arvika beskriver i beslutet till ombudet Almina Imamovic att Mahdi under flera på varandra följande möten uttryckt en vilja att återvända frivilligt. När han skrev under pappret gjorde han det också själv och postade det, vilket enligt myndigheten visar att det var ett frivilligt undertecknande.

Efter att ha tagits i förvar uppgav Mahdi inledningsvis i förhör att han ville ha Almina Imamovic som ombud – men sedan ändrade han sig och begärde ett annat ombud. Polisen har därför inte godkänt henne. Polisen menar också i beslutet att det är Almina som fått honom att ändra uppfattning om “frivilligheten” och att hennes påståenden om att Mahdi tvingats skriva under är “grundlösa och felaktiga” vilket gör att de ifrågasätter hennes som ombud.

Amina Imamovic uppger att hon kommer att överklaga beslutet. Men hon lyfter också fram varför hon tryckt så hårt på att ogiltigförklara pappret om frivillighet. Under hösten löpte nämligen det avtal som fanns mellan Afghanistan och Sverige ut och något nytt har enligt Justitiedepartementet inte undertecknats – även om man “fortsätter att alltjämt tillämpa det även om formell överenskommelse om att förlänga saknas.”

En av orsakerna till att inget nytt avtal finns på plats tror Almina Imamovic är att landets myndigheter ogillar att Sverige deporterat personer med tvång till landet. 

– Enligt avtalet ska tvångsutvisningar bara ske som en sista utväg efter att man stämt av att inte familjer splittras, minderåriga utvisas eller äldre och sjuka personer med särskilda behov, läser hon från avtalstexten. 

Det avtal som nu finns är mellan Afghanistan och EU går under namnet “Joint Way Forward.” Det slår fast att Afghanistan ska ta emot medborgare vars ansökningar avslagits av länder i Europa och att man ska uppmuntra frivilligt återvändande.

Men att Sverige inte har ett bilateralt samförståndsavtal innebär inte att utvisningar inte kan äga rum – enbart att detaljerna kring hur återvändande ska skötas inte är lika tydliga. “Den rättsliga grunden för återvändande är den folkrättsliga förpliktelsen om alla staters skyldighet att återta egna medborgare” skriver Gränspolisen i ett mail till Blankspot.

Gränspolisen skriver också att det är det mottagande landet som avgör vilka personer de accepterar att ta tillbaks och under vilka former: “Detta är inte en fråga som Sverige själv kan besluta. Afghanistan har åter accepterat icke-frivilligt återvändande, dock med olika typer av begränsningar som Sverige givetvis följer”. 

Till Blankspot har Afghanistans före detta vice flyktingminister Dr Alema tidigare sagt att hon hoppas att de europeiska länderna avbryter deportationerna och omvärderar säkerhetssituationen i landet.

Även den nytillträdda ministern ska – enligt uppgifter till Blankspot – under helgen ha vänt sig till den svenska ambassaden i Kabul med beskedet att planet som är planerat till mitten av december inte kommer att ges landningstillstånd – om landet inte får garantier på att inga av de deporterade är äldre, sjuka eller familjemedlemmar.

Den uppgiften är inget som gränspolisen vill kommentera, då det enligt dem “rör det operativa arbetet”.

Ombudet Almina Imamovic tror att orsaken till att man hotar med indraget landningstillstånd är att politiker i Afghanistan känner sig lurade från tidigare deportationer.

–  Jag tror de vill visa att Afghanistan bryr sig om sina medborgare. De tänker inte blunda längre.  

Enligt uppgifter till Blankspot ska påtryckningarna ha gett resultat. Ett tjugotal namn som Sverige velat deportera ska ha tagits bort från listorna i sista stund och de som är kvar är antingen frivilliga eller personer dömda för brott i Sverige.

Det ser därmed ut om om planet kommer att lyfta – och landa.

I takt med att utvisningen närmar sig så mobiliserar civilsamhället. Pastor Christian Mölk vid Pingstkyrkan Härnösand uppmanade under gårdagen alla kyrkklockor att ringa “Fara och Färde” och Jan Eliasson och Röda Korset kräver på twitter att utvisningarna ska stoppas. 

De senaste 24 timmarna har det varit strider och attacker i åtta av Afghanistans 34 provinser med 35 döda och 29 skadade. 

I ett upprop skriver sju svenska organisationer till Afghanistans flyktingminister Noor Rahman Akhlaqi, med en vädjan om att den afghanska regeringen ska säga nej till att ta emot tvångsutvisade människor från Sverige.

– Vi upplever att regering, riksdag och Migrationsverket över huvudtaget inte förstår allvaret i situationen och vad en full väpnad konflikt egentligen innebär, säger Sara Edvardson Ehrnborg från FARR, en av organisationerna bakom brevet.

Hur det kommer att bli om Mahdi sätts på planet kan han knappt tänka på.

Han har fått låna en telefon och sitter i ett rum som ekar. Det har hunnit gå fyra dygn sedan han fördes bort till häktet i Karlstad och sedan till förvaret i Märsta.

– Det känns som att sitta i ett fängelse. Vi sover fyra personer i ett rum, men det var svårt att sova i natt eftersom det hela tiden går förbi vakter.

Han berättar att alla på förvaret är oroliga. Stämningen är pressad. 

– Alla killar här pratar om en stor deportation. Om ett chartrat flyg. 

Fler och fler anländer till förvaret i Märsta och Mahdi tror att de samlar ihop människor för att göra en större utvisning.

– Det gör en ledsen men också lite rädd. 

Men han ångar inte att han kom till Sverige.

– Sverige är ett land med stor frihet. Därför kom jag hit och därför vill jag bo och leva här, säger han. 

Du har skrivit under ett papper där du säger att du frivilligt vill återvända till Afghanistan – stämmer det?

– De sa till mig att jag var tvungen att skriva på för att inte få återreseförbud till Sverige. Men här på förvaret säger nu killarna till mig att det bara gäller de som är dömda för brott, kriminella.

Så du ångrar dig?

– Ja jag ångrar mig. Jag vill inte återvända frivilligt. Vi har försökt få barn i fem års tid och äntligen lyckats. Det har varit en kamp, så många doktorer och kliniker och sedan kom pandemin och gjorde det svårt. Men nu: äntligen, säger Mahdi Mirbeig sammanbitet. 

Läs våra köpvillkor vid beställning.

Av Martin Schibbye