Blankspot om Dawit Isaak, Eritrea

Vi behöver en djupare förståelse om Eritrea

KRÖNIKA: MARTIN SCHIBBYE Under måndagskvällen ser jag i twitterflödet under #eritrea att fransk radio lagt ut en intervju med landets utrikesminister. Jag noterar att han säger samma saker som jag hört andra ministrar säga i Asmara och tänker inte mer på det. I snart 15 år har utrikesdepartementet, aktivister, politiker och kollegor arbetet för Dawit […]

Av Martin Schibbye 22 juni, 2016

KRÖNIKA: MARTIN SCHIBBYE

Under måndagskvällen ser jag i twitterflödet under #eritrea att fransk radio lagt ut en intervju med landets utrikesminister. Jag noterar att han säger samma saker som jag hört andra ministrar säga i Asmara och tänker inte mer på det.

I snart 15 år har utrikesdepartementet, aktivister, politiker och kollegor arbetet för Dawit Isaaks frihet. Även från eritreanskt håll har frågan ständigt varit levande.

Under mina intervjuer i Asmara nyligen handlade samtalen om hur han behandlas, var han hålls, om möjligheterna till benådning, och om hur den eritreanska traditionen kring de man anser vara krigsfångar ser ut.

Min ambition med resan var att ge fler bilder och väcka nya frågor, bryta upp de låsta positionerna och öka den lilla kunskapen vi har om landet.

I det första reportaget publicerat på söndagen berättar presidentens rådgivare att Dawit Isaak ”behandlas väl”.

Jag funderade ett tag på att sätta det i rubriken men valde att fokusera på landet och rubriken blir ”Eritrea – ett land två verkligheter”.

Kvart över ett på natten ringde Sveriges Radio efter att ha sett det franska radioinslaget. Minuten senare var jag med i direktsändning. Strax innan hade alla större medier från Aftonbladet till Västerbottens Kuriren gått ut med FLASH ERITREA: DAWIT LEVER

Dagen efter ringde telefonen konstant. Tonläget var lika speedat som om Jesus själv återuppstått och frågan alla ställde var om jag tror att han nu kommer att släppas fri.

– Ja…, säger jag och längre hinner man inte innan rubriken är satt: ”Schibbye: Dawit blir fri”.

Jubel och cymbaler.

En blind leder en blind.

Jag kan förstå medielogiken  – men det är något som skaver i att nyheten över att de levande är vid liv blir så stor.

Och plötsligt slår det mig: många kollegor trodde verkligen att han var död och har kallt utgått ifrån att han ligger nedgrävd någonstans.

Det skrämmer.

Inte bara för vad som då lämnats ogjort utan också för att det leder till att så många frågor inte ställs under måndagen.

Den mest grundläggande är varför kommer detta så självklara besked kommer nu? Kan det vara så att just denna dag läggs i Genève en rapport fram där landets ledning anklagas för det allvarligaste av alla brott: en förbrytelse mot mänskligheten själv.

Inom loppet av ett dygn gick två demonstrationer genom Genève, en för rapporten och en som tågade mot de slutsatserna.

Både lockar tusentals eritreaner och att säga att de rösterna drunknade känns som en lika obehaglig som sann liknelse.

Att gnälla över saknad rapportering över något kan ofta hänföras till journalistisk lathet, ”varför skriver ingen om…”, men efter att ha pressat ur mig 150 000 tecken på tre dagar känner jag att jag kan ställa dessa frågor:

Varför skrivs det i sammanhanget inte mer om den uppblossande gränskonflikten?

Internationell media har gått i spinn över riskerna för krig mellan de båda länderna. Eritreas oro över en förestående etiopisk attack kan förklara en del av den senaste tidens utspel.

För första gången någonsin har man offentligt på informationsdepartementets hemsida erkänt strider vid gränsen. Om detta är det helt tyst i Sverige.

Varför intervjuar ingen den eritreanska ambassadören?

Eller någon som helst med ansvar som kan svara på frågor om en tidsplan och hur en eventuell rättegång skulle se ut – samt när han kan tänkas bli fri.

I ingen av alla de hundratals artiklar som skrivs intervjuas någon av de eritreaner som försvarar regeringen.

De finns i Sverige. Deras röster finns i mina reportage. Det är bara att ringa. Jag hade velat veta hur de ser på den här nyheten? I mina reportage uttrycker en del av dem en ilska över att han inte fått en rättegång.

Dawit Isaak förtjänar bättre journalistik än sensationsrubriker över att han lever.

För när dammet lagt och och alla tryckt på FLASH – så vet vi faktiskt inte mer än vi visste innan: ingen har sett honom på tio år, inget proof of life finns att tillgå, ingen har träffat honom och ingen vet när eller om han släpps.

Låt måndagens yrvakenhet bli ett avstamp mot en fördjupat förståelse och låt oss alla framöver sätta frågan om Dawit Isaak i ett sammanhang.

Av Martin Schibbye