Ruth Peal överlevde könsstympning. När livet rasade omkring henne fanns organisationer, finansierade med svenskt bistånd, där som stöd. Nu försvinner pengarna – och hjälpen till kvinnor som Ruth.
Av Blankspot 8 juni, 2026
Text: Rasmus Söderqvist & Evelina Edholm
Var börjar man en historia som har förstört ens liv? Ruth Peal har svårt att hitta orden.
– Jag vaknade upp och visste inte var jag var, det var blod överallt på min kropp och jag kunde inte fly någonstans.
Hennes svarta hår är hårt uppsatt i små flätor, och hon bär en färgglad traditionell liberiansk klänning. mFör femton år sedan var Ruth Peal gift och tog hand om sin växande familj. Hon hade nyligen fått tvillingar, en pojke och en flicka.
Det var då det som hon kallar “incidenten” utspelade sig. En helt vanlig kväll hade flerbarnsmamman nattat barnen och lagt sig för att sova. Hon låg vaken och tänkte på bråket hon hade dagen innan.
Tidigare samma dag hade hon hamnat i en konflikt med två kvinnor tillhörande sällskapet Sande Society. Hon fördes då till en stamledare, som beslutade att hon skulle könsstympas som straff.
Morgonen därpå, bröt sig ett tjugotal kvinnor in i hennes hus. Två av kvinnorna bar iväg de nio månader gamla tvillingarna. Innan hon hann förstå vad som hände misshandlades hon svårt. Kvinnorna knöt fast henne med rep. Angriparna satte en mask över hennes ögon och hällde droppar i hennes mun. Kort därefter förlorade hon medvetandet.
Hon fördes in i regnskogen och könsstympades.
– Jag kände sån smärta i min kropp, jag kände smärta överallt. Jag har fortfarande ont varje dag, berättar hon.
När Ruth Peal sökte hjälp efter könsstympningen fick hon stöd av en kvinnoorganisation finansierad med svenskt bistånd. Nu riskerar det skyddsnät som hjälpt henne i många år att försvinna.
Efteråt tvingade kvinnorna henne att svära en ed om att hålla händelsen hemlig. Om hon bröt eden skulle hon dödas.
Kvinnorna tillhörde Sande, ett sällskap som har funnits i Liberia i flera hundra år. Experter och NGO- arbetare kallar det för ett “secret society” och det har skildrats som en sektliknande sammanslutning där könstympning utgör en del av initieringen.
Sande har en betydande kulturell och politisk tyngd i landet, och många politiker undviker frågor för att inte hamna i konflikt med de traditionella maktstrukturerna. Politiker och journalister som undersökt sällskapet uppges ha fått sina hem nedbrända och mottagit mordhot.
Efter händelsen sökte den allvarligt skadade Ruth Peal överallt för att få hjälp och vård för sina skador, men ingen av kvinnorättsorganisationerna valde att hjälpa henne.
När kvinnorättsaktivisten Tonieh Wiles fick höra om Ruths situation vände hon sig till West Point for Women’s Health and Development. Organisationen skickade ut sin rådgivare för könsbaserat våld till Ruths hemby och tog henne till huvudstaden.
Ruth fick då för första gången komma till sjukhus efter attacken. Läkarna konstaterade att hon genomgått en livsfarlig könsstympning. Organisationen, West Point for Women som håller till i slumområdet West Point i Liberias huvudstad Monrovia, tog in henne och lät henne och tvillingarna bo på centret i sex månader.
Sedan länge har deras arbete finansierats av internationella givare, där det svenska biståndet genom organisationen Kvinna till Kvinna varit den främsta finansiären.
– De tog hand om allt för mig, de betalade för sjukvården och allt annat. De hjälpte mig också och tog hand om mina barn, berättar Ruth Peal.
Ruth Peal utsattes för en brutal könsstympning. Femton år senare fortsätter hon att berätta sin historia för att stoppa att andra drabbas.
Sverige har stöttat Liberia under decennier då landet fungerat som en demokratisk och relativt stabil nation i en annars väldigt orolig region, efter att USA skurit ner sitt bistånd till landet (2025) har Sverige varit den största biståndsgivaren till landet. Mellan 2021 och 2025 gav Sverige Liberia totalt 1,5 miljarder kronor i direkt bistånd.
Men den femte december 2025 kom beskedet att Sverige avslutar allt utvecklingsbistånd till fyra afrikanska länder. Däribland Liberia. Finansieringen minskar nu successivt under året och upphör helt efter 31 augusti 2026.
Biståndet har finansierat en rad olika projekt och organisationer i Liberia. Från civilsamhället och demokratifrågor till miljösatsningar och stöd till organisationen som räddade Ruth. Om den tvingas lägga ner kommer Ruth redan i år att förlora hela sitt skyddsnät i form av de kvinnorna som under lång tid hjälpt och stöttat henne.
Janet Vähämäki är en oberoende biståndsforskare som både har arbetat på UD och Sida, hon är kritisk mot tidsramen för utfasningen.
– Det är jättekort. All litteratur och forskning som finns om utfasning till biståndsländer säger att utfasningar behöver ske under en lång tidsperiod, minst två till tre år. Utfasningen bör även ske stegvis, till exempel genom ett tillfälligt stöd som hjälper samarbetspartnern att anpassa sig till den nya situationen på ett ansvarsfullt sätt, säger Janet Vähämäki.
Sida har internt varnat för att den korta utfasningen kan öka risken för korruption och försvaga arbetet med sexuell och reproduktiv hälsa (SRHR).
Men interna dokument visar samtidigt att UD begränsar Sidas handlingsutrymme.
I ett mejl till Sida skriver en UD tjänsteman att formuleringarna i regeringsbeslutet om framtida samarbetsområden i praktiken endast ska ses som en “bakgrund till beslutet”. UD slår fast att texten “således inte är styrning” och inte ska användas som grund för att driva några fortsatta program i Liberia.
Biståndsminister Benjamin Dousa (M) har också i flera uttalanden pekat på att regeringen ”inte känner att de sett tillräckligt stor nytta av biståndet.”
– Vi kan inte fortsätta skicka miljarder kronor till insatser och projekt som inte leder någon vart. Biståndet till Afrika innehåller alltför många misslyckande exempel, sa han nyligen till Aftonbladet.
Skälen till omläggningen motiveras av regeringen med att Sverige måste öka biståndet till Ukraina och andra utökade satsningar i Sverige.
– Resurser behövs här hemma. Vi har stora problem och behöver förstärka kriminalvården, polisen och göra välfärdssatsningar. Utmaningarna är omfattande. Behoven är nästintill oändliga men den svenska statsbudgeten är inte det, säger Benjamin Dousa.
Biståndsministern tillsammans med Joar Forsell (L), Gudrun Brunegård (KD) och Mattias Karlsson (SD) motiverar beslutet även i en debattartikel: “När Ukraina går in i sin svåraste vinter sedan invasionen inleddes behöver stödet öka. För Ukrainas motståndskraft, för humanitära värden och för vår egen säkerhet”.
Regeringen valde därför 2025 att ge ytterligare två miljarder kronor till Ukraina i stöd. De lyfter upprepade gånger att Ukraina är regeringens främsta utrikespolitiska prioritering.
Men Benjamin Dousas bild av ett bistånd som “inte leder någon vart” står i stark kontrast till Sidas egna utvärderingar. Bland annat ett av det projekt i Liberia som nu kommer avslutas: Just and equal communities (JEC), som drivs av ActionAid för att bland annat avskaffa könsstympning.
Sedan 2019, har över 20 000 personer nåtts, 194 kvinnor som tidigare arbetat som könsstympare har slutat med ingreppen och leder nu kampen mot traditionen för de lokala organisationerna.
I staden Bellefanai minskade barnäktenskap och våld i hemmet med 80 procent efter projektets insatser. Enligt Sidas utfasningsplan stryps de svenska utbetalningarna och tvingar projektet att slås igen den 30 juni 2026.
Könsstympning är idag lagligt i Liberia men de senaste åren har betydande framsteg tagit för att förbjuda det. 2025 fattades ett historiskt beslut av rådet för nationella traditionella ledare att förbjuda utövandet och all “Poro och Sande” som är de traditionella skolorna där ingreppen ofta sker.
Det finns även ett politiskt momentum, landets president Joseph Boakai har för första gången tagit ställning för en lagstiftning som permanent förbjuder könsstympning.
Ett lagförslag som tagits fram med svensk finansierade kvinnorättsorganisationer såsom Actionaid, RFSU och Kvinna till Kvinna som starkt drivande i framtagningen och lobbyingen.
Janet Vähämäki är kritisk till påståendet att bistånden “inte leder någon vart” och lyfter att regeringen saknar evidens.
– Var finns underlaget för att det inte finns några resultat av biståndet? Det finns ju inga direkta bevis för det, säger Janet Vähämäki.
Trots hot, social utfrysning och förlusten av sin dotter fortsätter Ruth Peal att kämpa mot könsstympning i Liberia.
Efter könsstympningen valde Ruth att ta sitt fall till domstol med hjälp av flera organisationer. Hon fick stöd av Women NGOs Secretariat of Liberia (WONGOSOL), IRC (International Rescue Committee) och Liberias jämställdhetsdepartement, Ministry of Gender.
Tillsammans försökte de driva ett rättsfall mot personerna bakom könsstympningen. Men eftersom Liberia saknar en lagstiftning mot könsstympning fanns det ingen juridisk grund för ett åtal.
I stället tvingades Ruth söka rättvisa för kidnappningen och för de föremål som stulits från hennes hem. Förövarna dömdes till fängelse, men släpptes redan efter ett år.
Om Liberia haft en lag mot könsstympning hade Ruth kunnat få en rättslig prövning för det hon utsatts för. I stället blev det hon och hennes familj som fick bära konsekvenserna.
Att Ruth valde att söka rättvisa har också lett till att en av hennes döttrar mördats. Bara för ett år sedan misstänks hennes dotter blivit förgiftad av samma nätverk av människor som könsstympade Ruth.
Hon berättar att de som låg bakom mordet aldrig förnekade sin inblandning. Enligt Ruth ska gärningspersonerna ha varit öppna med att mordet var en hämnd för att hon hade berättat om övergreppen. Efter dådet flydde de misstänkta snabbt från platsen och har ännu inte gripits av polisen.
Ruth och familjen har blivit utfrysta från samhället. Grannar och andra människor i byn vägrar prata med henne.
– Vissa går förbi och frågar vad jag egentligen fick ut av att prata. Vilka fördelar har jag fått? Försöker du visa att du är bättre än oss andra? Vad har du egentligen lyckats med? Du har ju ändå kommit tillbaka hit, säger Ruth.
Hon berättar också om sin yngsta dotter, som är 14 år, och sorgen över att inte kunna ge henne det stöd hon behöver.
– Jag mår så dåligt över att jag inte kan ge min dotter den trygghet hon behöver, säger Ruth.
Än i dag söker hon sig till organisationen.
– Om organisationen skulle lägga ner skulle jag må väldigt dåligt. De har varit mitt sammanhang och har alltid funnits där för mig.
Trots det våld och förföljelse som Ruth berättelse har lett till, fortsätter hon att berätta sin historia för alla som är villiga att lyssna.
– Det som de gjorde mot mig vill jag inte att de ska göra mot andra. Jag vill stoppa det, det är därför jag är villig att berätta min historia, säger Ruth.
Text: Rasmus Söderqvist & Evelina Edholm är två journaliststudenter från Umeå universitet som jobbat med denna granskning av Sveriges snabba utfasning av biståndet till Liberia.
Blankspot har sökt Benjamin Dousa och ansvariga på UD, som tackat nej till intervjuförfrågan och inte heller givit en skriftlig kommentar innan publiceringen av denna artikel.
