Analys om Österrike, Coronavirus

Stakston: Konsten att resa under en pandemi

Även om resmålet är en välbekant stad man besökt i många år är inget annat som vanligt.

Av Brit Stakston 30 juli, 2020

I den svenska utrikeshallen på Arlanda märktes det hur den så vanligtvis sorlande och glada stämningen i kön till incheckningen förbytts till tystnad och allvar – när alla tvingas bära masker och hålla avstånd.

Jag tror att det var få i kön som var fullständigt obrydda inför den resa de hade framför sig.

Att ge sig ut är för de allra flesta ett relativt stort beslut att ta och att det tas baserar sig säkert på en mängd olika orsaker. En del vågar och vill resa för att de har antikroppar. Den kategorin av resenärer berättar ofta om att de varit sjuka när de möter kritik efter att de lagt ut resebilder i sina sociala kanaler.

För andra kan arbetet vara orsaken till att man behöver resa eller att det är nödvändigt att resa till anhöriga i andra delar av världen. För många handlar det om att fortsätta vardagen i ett annat land. Många lever med en vardag i flera länder, reser över gränser för att arbeta och har varit, frivilligt eller ofrivilligt, hos sina familjer under de första sex månaderna av pandemin.

Nu vill många återgå till en ny slags vardag i ett annat land.

I en global värld kommer resandet att fortsätta även om mycket kommer att ha förändrat sig.

Reseindustrin har under de senaste veckorna också börjat återgå till en ny slags vardag och charterbranschens första resenärer har landat tillsammans med medföljande journalister. Här hemma möttes de av hånfulla reaktioner i sociala medier efter aningslösa uttalanden i medier – som delvis verkar tagna ur sitt sammanhang.

Vad vi än anser om charterturismen så kommer smittskyddsåtgärderna att utvecklas i takt med tiden. Redan nu märks en mängd förändringar både för de som reser i jobbet, på semester eller för att besöka anhöriga. De nya säkerhetsrutinerna som införts under pandemin syftar alla till att minimera kontakten och säkra avstånden mellan passagerarna.

I de nya utvärderingarna från flygbolagen efter en genomförd resa handlar många frågor om vad man förväntar sig i ur ett säkerhetsperspektiv – för att fortsätta resa.

Svaren kommer läsas noga och flygbolagen kommer att vara mycket lyhörda och vilja testa nya smittskyddsåtgärder i takt med nya rön och passagerares önskemål.

I dag är det obligatoriskt att bära munskydd ombord på flygplan. Det finns också nya ombordstigningsrutiner för att undvika trängsel ombord. Numera går man ombord beroende på om man har fönster- eller gångplats samt var i planet man sitter.

Och vid landning ombeds alla sitta kvar tills den egna raden ropas upp och man går sedan av i grupper om tre till fem rader.

Det blir också allt vanligare med febermätningar vid ankomst- och avresa.

Qatar Airways är ett av flygbolagen som i en kampanj bland annat på Instagram lyfter fram allt de gör att för att skydda sina resenärer: ”till dig som känner dig redo för att resa finns vi här för att garantera din säkerhet”.

Bolagets nya kontaktfria rutiner innefattar flygplatser desinficerade av robotar, check in med temperaturmätningar, kabinpersonalen med skyddsutrustning, smittskyddskit för passagerare bestående av masker, handskar och handsprit samt återkommande uppmaningar om social distans i alla led på flygplatsen.

Resandet med flyg är nog till vissa delar just nu lika trevande för branschen i sig som för de passagerare som väljer att resa.

Själv har jag för första gången i mitt liv behövt resa till ett land som är med på listan över länder där UD har en generell avrådan från icke nödvändiga resor. Avrådan innebär att den som ändå reser utomlands till länder där UD avråder ifrån gör det på egen risk och att ambassadens möjlighet att bistå svenska medborgare utomlands är begränsad. Normalt gäller inte heller reseförsäkringar om utresa skett under gällande avrådan.

Så resan till Österrike innebär för egen del att jag inte längre har ett fullgott reseskydd, vilket jag däremot fått om jag rest till exempel Spanien. Detta beror inte på en sämre situation i Österrike vad gäller sjukdomen utan på grund av att de efter 46 dagars lockdown ställt krav på inresande resenärer från bland annat Sverige.

Att österrikarnas beslut, taget utifrån deras analys av de svenska siffrorna med höga dödstal och smittspridningen i samhället också ska få konsekvensen att svenskars egen fria rörlighet och säkerhet i Österrike ska försämras är det svårt att förstå UD:s logik bakom.

Spanien finns med på listan över godkända länder, men det borde egentligen vara mer problematiskt att resa dit när de nu återinför karantän och utegångsförbud i några regioner vilket kan komma att påverka rörligheten för svenskar på plats.

Flera andra länder i Europa kommer att befinna sig i liknande situationer vartefter nya smittspridningskluster förändrar verkligheten från en dag till annan.

Inresan till Österrike var dock möjlig även för svenskar med ett PCR-test (som inte fick vara äldre än 72 timmar) och kunde även göras på flygplatsen i Wien. Utan ett negativt testresultat måste man sätta sig i karantän och inom 48 timmar kunna uppvisa ett negativt PCR-test som man får bekosta själv.

Själv förberedde jag mig också genom att byta försäkringsbolag om något skulle hända på plats. Det finns två försäkringsbolag som i sina hemförsäkringar har skydd även om man reser trots UD:s avrådan. Att vara utan hemförsäkring på resande fot och råka ut för en cykelolycka eller liknande kan ju annars bli väldigt kostsamt.

Väl på plats är min personliga strategi för att undvika smitta densamma som i Sverige: Inga onödiga kontakter med människor, konstant tvättande av händer och rikligt användande av handsprit.

Jag har också valt att bo i lägenhet och att generellt undvika trängsel så gott som det går genom att byta buss eller tunnelbana så fort det blir för mycket folk. Och om man äter på restaurang endast vara utomhus och vid ett hörnbord.

Precis som jag gjort de senaste månaderna i Sverige.

På grund av en viss ökning av antalet smittade i vissa regioner så återinfördes obligatoriskt munskydd förra veckan i bank, mataffärer och postkontor. Sedan tidigare måste man bära mask i lokaltrafiken, apotek och hos läkaren.

Det märks att österrikarna haft munskydd i ett par månader nu. De sätts automatiskt av och på av de flesta som reser med lokaltrafiken. Det har också nyligen aviserats starkare kontroller, bötesbeloppet är på 50 euro och dessutom ombeds man stiga av vid nästkommande station om man ej bär mask. Hittills uppges man ha tillrättavisat 25 500 personer och bötfällt 117 personer enligt kommunalrådet Ulli Sima (SPÖ) i Wien.

I en så pass okontrollerad miljö som på till exempel tunnelbanan upplever jag personligen att masken trots allt känns som ett skydd mot en oväntad hostning eller om någon råkar komma lite för nära. Man kliver undan och tänker att ”vad skönt att vi båda hade masker”.

Men masken har förstås sina uppenbara utmaningar i en 37-gradig värme. De flesta sliter av sig masken med glädje när de kliver av spårvagnen eller kommer ut på gatan från tunnelbanestationen. Munskydden är också en ny del av skräpet på gator även i en stad där man ständigt sopar och fejar.

För att skydda varandra ytterligare uppmanas man i många butiker att använda de handspritsautomater som finns vid in- och utgångar till affärerna. I många fall är det också obligatoriskt, såsom vid utomhusfilmfestivalen vid Rådhuset i Wien. Det är vanligtvis en öppen plats med olika evenemang, såsom Kungsträdgården i Stockholm, men nu är platsen inhägnad. Man får komma in efter registrering och användande av handsprit.

Antalet tillgängliga platser är kraftigt reducerat.

Registreringen innebär också att man kan smittspåras om något händer. Generellt är testandet och smittspårningen det sätt man hanterat de klusterspridningar som skett på slakterier, begravningar och inom kyrkor. Regeringen i Österrike uppger att man i 96.7 procent av fallen i juli kunnat smittspåra, enligt tidningen Kurier.

Munskydden ska ju helst bytas efter max tre timmars användande och det flitiga användandet av munskydd har lett till en ny marknad. Välsorterade munskyddsbutiker har dykt upp som pop-up-butiker i gallerior och shoppinggator. Där finns alla varianter av de munskydd som används inom vården, såväl de av tyg och plexiglas.

Inom turistnäringen används de munskydd som underlättar mötet mellan guiden och gästerna genom att man ser munnen på den man talar med. Besöksguider använder ofta hela ansiktsvisir, de som används inom vården i Sverige i kombination med munskydd. På många restauranger används mindre plexiglasmunskydd som knappt syns på håll men som täcker mun och näsa. Det är inte längre obligatoriskt för serveringspersonal att bära mask men de används ändå på de mer välbesökta restaurangerna i innerstaden.

På det vårdhem där min mamma befinner sig avtalar man en timmes besök antingen i restaurangen eller i det särskilda besöksrummet. Man släpps in efter obligatorisk handspritning och nu återigen endast med munskydd på. Besökare placeras på ena sidan av ett bord och man avskiljs från varandra med en plexiglasskiva. Det är stor distans till de andra borden och max sex besök sker samtidigt i ett stort konferensrum.

Här någonstans blir allt det som man accepterar för att skydda sig själv och andra lite för svårt att ta in. Det är oerhört smärtsamt med all denna nödvändiga distans i en redan oerhört märklig situation. Sorgen över det här är inte bara min egen, den märks också i vårdpersonalens ögon, när de kommer för att hämta min mamma när den avtalade timmen är slut.

”Vansinnigt svårt eller hur”, säger de och skakar bekymrat på huvudet, kastar en blick mot mig och säger ”Bleib gesund”, fortsätt vara frisk, innan de rullar iväg.

Jag går ut från vårdhemmet och slänger masken vid entrén. Låter tårarna komma och tänker att det här distanserandet och avsaknaden av fysisk närhet gör något med oss som människor kommer ta så oerhört lång tid att bearbeta. Vi behöver sannerligen hålla fast vid de där glimtarna av medmänsklighet och se hur vi kan växa tillsammans av den svåra situationen nu.

Och för det krävs kreativitet och anpassningsförmåga. Uppfinningsrikedom som löser problem av det slag som de täckande munskydd uppenbart är för möjligheten att kommunicera. Att täcka munnen kapar en så stor del av den mellanmänskliga mimiken men de behöver ju också vara lika skyddande som de andra.

Viljan att anpassa sig rör allt ifrån införandet av nya säkerhetsrutiner vare sig det gäller munskydd ombord på flyget eller nya resvanor.

Trots det behöver vi snart våga resa igen.

Inte nödvändigtvis okynnesresa över en weekend till New York. Den typen av resor har kanske passerat en gräns av många olika skäl.

Men resa behöver vi för att inte bli rädda för varandra och för att finna vägar att fortsätta samexistera trots pandemier. Det finns också saker som det inte går att vänta ett par år med som att besöka sina gamla nära och kära.

Tiden är inte oändlig.

Bild: Francisco Anzola

Av Brit Stakston