Nyheter om Demokrati, Frankrike, Gambia, Serbien

Snabbguide till valen i Serbien, Gambia och Frankrike

Vad står på spel i de tre nästkommande valen i världen. Blankspot guidar vidare bland folkomröstningar och parlamentsval.

Av Linnea Bergqvist 2 april, 2022

3 april: President- och parlamentsval i Serbien

Den 3 april är det president-och parlamentsval i Serbien, en republik belägen på Balkanhalvön.

Landet blev självständigt år 2006 efter att unionen med Montenegro upplöstes. I samband med det genomfördes en omröstning gällande en ny författning som senare antogs av parlamentet.

Enligt författningen är Serbiens president landets statschef och väljs i allmänna val vart femte år och får max sitta i två mandatperioder. För att en kandidat ska utropas till vinnare måste denne få minst hälften av rösterna, annars hålls en andra valomgång mellan de två främsta kandidaterna.  På begäran av regeringen kan presidenten upplösa parlamentet och utlysa nyval i förtid.

Inför det kommande valet är det åtta kandidater som har valt att ställa upp varav en av dem är den sittande presidenten Aleksandar Vučićs som valdes in år 2017.

Landets parlamentet heter Narodna Skupština Srbije och har 250 ledamöter. Dessa väljs vart fjärde år och ett parti måste få minst 3 procent av rösterna för att få plats i parlamentet. Undantaget från treprocentspärren görs för partier som företräder etniska minoriteter.

Ett av landets äldsta parti är “Serbiens socialistiska parti” (SPS) som från 80-talet till 00-talet hade en stor makt i landet. Partiet uppkom ur det gamla kommunistpartiet och leddes under sin mäktigaste tid av Slobodan Milošević. Under år 2001 greps han och fördes senare till krigsförbrytartribunalen i Haag men kvarhöll positionen som partiledare. Han avled senare år 2006 vilket resulterade i att han aldrig dömdes för de brott han stod åtalad för.

Efter Miloševićs död har SPS nya ledarskap moderniserat partiet under Ivica Dačić ledning. Dačić var tidigare utrikesminister men är sedan år 2020 parlamentets talman. Partiet har varit en del av regeringen i 14 år och har sedan år 2012 samarbetat med “Serbiska framstegspartiet” (SNS) som i dagsläget är det största partiet i landet.

SNS är moderat nationalistiskt,vilket innebär att det vill att Serbien bli en del av EU samtidigt som de är måna om att kvarhålla goda kontakter med Ryssland. När den dåvarande partiledare Tomislav Nikolić vann i presidentvalet år 2012 valdes vice partiledaren Aleksandar Vučić till partiledarposten, och han blev senare vald till landets premiärminister.

Sedan dess har SNS segrat i alla val och innehar i dagsläget en egen majoritet i parlamentet. Partiet styr i alla större städer och i presidentvalet år 2017 valdes Vučić till landets president, vilket ledde till att Ana Brnabić blev SNS nya partiledare. 

SNS grundades år 2008 som ett utbrytarparti ur det extremnationalistiska och populistiska partiet SRS som i flera år leddes av Vojislav Šešelj som, likt Slobodan Milošević, länge satt häktad i Haag anklagad för krigsförbrytelser. Partiet blev det största enskilda partiet i valet år 2008, men försvagades senare samma år när Nikolić bröt sig ur SRS och bildade SNS. 

I dagsläget har SRS inga platser i parlamentet.

Till följd av de nationalistiska partiernas framgång har det “Demokratiska partiet” (DS), som tidigare leddes av den dåvarande presidenten Boris Tadić, tappat en stor del av sitt tidigare stöd. DS bildades i slutet av 1980-talet av Zoran Đinđić som senare mördades år 2003 vilket ledde till att Tadić tog över rollen som partiledare. Han valde under år 2012 att lämna partiet för att bilda ett nytt parti som fick namnet “Socialdemokratiska partiet” (SDS).

I samband med SNS och Vučićs ökade makt har en stor del av oppositionen valt att ingå i flera olika allianser i ett försök att utmana det ledande partiet. Bland annat samlades ett 30-tal   oppositionsgrupper från vänster till långt ut på högerkanten inför valet år 2018 under slogan “Allians för Serbien”. En drivande kraft bakom initiativet var den förre borgmästaren Dragan Đilas, som vid tidpunkten tillhörde DS. Under år 2019 bildade han ett eget parti vid namn “Frihets- och rättvisepartiet” (SSP).

Parallellt uppstod en proteströrelse mot president Vučić som tog sitt avstamp i när en ledare för ett litet vänsterparti vid namn Borko Stefanović blev misshandlad i samband med ett politiskt möte. Enligt honom själv var det SNS som stod bakom misshandeln, vilket resulterade i att stora gatuprotester började hållas varje lördag under hela år 2019. Demonstranterna krävde att presidenten och SNS skulle släppa sin kontroll över landets medier och skapar rättvisa villkor inför det kommande parlamentsvalet.

Formellt har Serbiens presidenten en begränsad makt men Vučićs ställning är i dagsläget ohotad tillsammans med majoriteten i parlamentet som SNS har. 

Under mars år 2020 avtog demonstrationerna, till en viss del till följd av corona pandemin som hade resulterat i att restriktioner gällande folksamlingar hade utfärdats. Däremot fortgick protesterna på andra vis. Bland annat började människor blåsa i visselpipor ut genom sina fönster, slog på kastruller och spelade hög musik under parollen “Oljud mot diktaturen”.

Inför valet år 2020 valde Allians för Serbien att bojkotta parlamentsvalet i protest och det ledde till att SNS återigen vann med en stor marginal. Det här resulterade även i att Ana Brnabić blev vald till landet premiärminister, vilket gjorde henne både till landets första kvinna samt öppna homosexuella person som innehar den positionen. 

Efter valet har oppositionsalliansen ombildas ett flertal gånger och går nu under det nya namnet “Förenade Serbien” (US) som bland annat inkluderar DS, SSP och ett flertal andra partier.

Sedan flera år tillbaka är landets största fråga den om Kosovos självständig. Republiken var från andra världskrigets slut en självstyrande provins inom Serbien och består till stor del av en albansk befolkning. När detta upphävdes i början av 90-talet valde Kosovoalbanska gerillagrupper att ta upp kampen mot det serbiska styret och år 1998 bröt ett krig ut. 

Året därpå ingrep Nato på Kosovos sida och bombade serbiska mål vilket i sin tur ledde till att Serbien drog igång en våldsam offensiv mot städer och byar i Kosovo. När kriget slutligen avtog under 2000 antogs över 13 000 människor ha blivit dödade i de våldsamma attackerna.

Efter kriget styrdes Kosovo som ett FN-protektorat fram till dess att landet utropade en ensidig självständighetsförklaring år 2008.

Efter det har samtalen mellan Kosovo, Serbien och EU fortgått gällande republikens möjlighet att bli självständig. Under våren år 2013 genomfördes ett avtal mellan parterna som ledde till att Belgrad avstod från att direkt styra de serbdominerade kommunerna i norra Kosovo. 

Beslutet stöttades inte av en majoritet av landets politiker, men samtidigt fanns det ett stort intresse för att landet skulle bli medlem i EU efter att Serbien år 2012 blev godkänt som EU-kandidatland. Många partier är splittrade i frågan om medlemskapet i relation till vad som har skett med Kosovo och det avtal som genomfördes under år 2013.

Parallellt har en konflikt uppstått mellan Serbien och Kroatien till följd av att Kroatien tillfälligt stoppade Serbiens medlemskapsförhandlingar. Anledningen var att Kroatien inte tyckte att Serbien upprätthöll de krav som krävdes för ett medlemskap.

Relationen mellan de två länderna försämrades drastiskt, samtidigt som situationen mellan Kosovo och Serbien fortsatte att vara skakig. Både Kosovo och Serbien har vid flera tillfällen skickat specialstyrkor till gränsen som de delar, och både Vučić och Kosovos premiärminister Avdullah Hoti har anklagat varandra för bristande förhandlingsvilja och för att vägra lyssna på motparten.

Inför det kommande valet har bland annat protester genomförts i Kosovo av delar av den serbfödda befolkningen som kräver att de också ska få rösta i valet. Ytterligare kontroverser kring valet har varit att fyra tidigare dömda krigsförbrytare har öppet visat sitt stöd för SNS, däribland Nikola Sainovic som var den jugoslaviske vice premiärministern under Kosovokriget. 

Han dömdes efter kriget till 18 års fängelse för mord, olagliga deportationer och omänskliga behandlingar av kosovoalbaner.

Bland de åtta presidentkandidater som har valt att ställa upp är det Zdravko Ponos från US och den nuvarande presidenten Aleksandar Vučić som är favoriter. Oppositionen har fått ett allt större stöd men SNS och Vučićs antas återigen bli vinnarna i valet.

Bli prenumerant på Blankspot!

9 april: Parlamentsval i Gambia

Den 9 april är det parlamentsval i Gambia, en republik i Västafrika.

Gambias president väljs vart femte år i allmänna val. Hen är stats- och regeringschef samt överbefälhavare och kan väljas om flera gånger. Presidenten är ansvarig för att utse regeringen som i sin tur är ansvarig inför både parlamentet och presidenten .

Landets president är sedan år 2016 Adama Barrow.

Landets lagstiftande parlament heter nationalförsamlingen och består av 58 ledamöter som väljs vart femte år. Av dessa väljs 53 i allmänna val medan de sista fem utses av presidenten. 

Partier i Gambia har historiskt saknat någon tydlig ideologisk inriktning och är centrerade kring en ledare. 

I över 20 år efter att landet blev självständigt var det Dawda Jawara med sitt mitten-vänsterparti “Folkets framstegsparti” (PPP) som ledde landet. Partiet bildades år 1959 under namnet “Protektoratets Folkparti” men bytte senare namn. 

Under Jawaras ledning blev landet en framgångsrik parlamentarisk demokrati, och partiet kvarhöll sin majoritet i sex val som skedde under fria förhållanden. Däremot anklagades regeringen för korruption och ineffektivitet, och i juli år 1994 störtades presidenten av en grupp unga militärer under ledning av löjtnant Yahya Jammeh.

Den nya ledaren införde ett militärråd och hans parti “Alliansen för patriotisk omorientering och uppbyggnad” (APRC) fick en stark majoritet i parlament, något de kvarhöll i över 22 år.

Missnöjet med Jammehs auktoritära metoder var dock stort, men oppositionen hade problem att kunna enas bakom en gemensam kandidat. Slutligen, inför presidentvalet i december år 2016, lyckades sju oppositionspartier gå samman bakom Adama Barrow som då vann.

Barrow var tidigare kassör i partiet “Förenade demokratiska partiet” (UDP) som leds av människorättsadvokaten Ousainou Darboe. Partiet bildades år 1996 och blev snart det största oppositionella partiet under Jammehs styrelsetid.

Darboe har själv ställt upp i presidentvalet vid tre tillfällen men satt fängslad när valet gick av stapeln år 2016 och istället fick då Barrow oppositionens stöd. 

Till en början verkade Jammeh acceptera nederlaget men när han fick reda på att Barrow hade vunnit med bara några tusen röster ville han att valet skulle göras om. Han valde även att utlyste ett undantagstillstånd i 90 dagar och fick sitt mandat förlängt med en månad.

Samtidigt uppgav Barrow att han fruktade för sitt liv och valde att fly till Senegal. Trots det var han fast besluten om att inta presidentpositionen och den 19 januari svors han in på Gambias ambassad i Senegal. I sin tur valde Ecowas-länderna att ta in trupper i Gambia vilket ledde till att Jammeh slutligen gav upp och gick i exil utomlands. 

Knappt en vecka efteråt kunde landets nya president inta sin position.

Den sjupartiallians som Barrow representerade hade före valet kommit överens om att den skulle styra i tre år för att därefter utlysa nyval. Barrow deklarerade att han i samband med det skulle lämna politiken. Dock splittrades alliansen inför parlamentsvalet år 2017 vilket resulterade i att UDP vann en jordskredsseger.

Samtidigt fick fem andra partier plats i parlamentet. Detta inkluderade “Gambias demokratiska kongress” (GDC) som grundades under våren 2016 av missnöjda medlemmar inom APRC. Även “Nationella försoningspartiet” (NRP), “Folkets demokratiska organisation för oberoende och socialism” (PDOIS), APRC och “Folkets framstegsparti” (PPP) fick mandat i valet.

Det nya styret genomförde ett flertal stora förändringar, däribland inom säkerhetssektorn. Bland annat byttes arméns general ut och polisen fick en ny ledning. Ett annat löfte var att alla politiska fångar skulle friges, och att en sannings- och försoningskommission vid namn “Truth, Reconciliation and Reparations Commission” (TRRC) skulle tillsättas. 

TRRC:s huvuduppgift skulle bli att utreda de övergrepp som hade begåtts under Jammehs styre, något som ansågs vara det första stegen mot att försöka få expresidenten utlämnad till Gambia.

Trots de lyckade reformerna och hoppfulla löftena blev det snart tydligt att Barrow inte hade någon stark politisk förankring i sin nya allians, vilket ledde till att flera ommöbleringar gjordes i hans regering. 

När han tillkännagav att han inte skulle avgå år 2019 uppstod även meningsskillnader mellan honom och Darboe , som hade valts till vicepresident, vilket ledde till att han blev avskedad.

Barrow valde även under det här året att starta sitt egna parti som fick namnet Nationella folkpartiet (NPP), med sig själv som partiledare. Dock kunde inte partiet lanseras formellt förrän i början av år 2021.

En av anledningarna var de massprotester som den nybildade gräsrotsrörelsen “Three years jotna” (Dina tre år är slut) hade varit ansvariga för. Rörelsen främsta mål var att få presidenten att avgå men Barrow själv sa att han bara följde författningen som sa att en presidentmandatsperiod är på fem år. 

Rörelsen förbjöds officiellt under år 2020 och kort därpå publicerades ett flertal rapporter som beskrev hur hårt säkerhetsstyrkorna hade gått fram mot demonstranterna.

Missnöjet med Barrow förvärrades när han gjorde det oväntade valet att bilda en informell allians med Jammehs gamla parti APRC under hösten år 2021. Det nya samarbetet antogs vara ett sätt för presidenten att säkra sin vinst i det kommande valet samma år, främst till följd av att hans största motståndare var hans gamla partikollega Darboe.

När resultat från valet offentliggjordes hade Barrow fått 53 procent av rösterna medan Darboe bara hade fått 28, något som oppositionsledaren sa berodde på valfusk. Han valde då att vända sig till landets Högsta domstol för att begära att presidentvalet skulle ogiltigförklaras. 

Dock godkändes inte överklagan vilket av domstolen uppgavs bero på att UDP inte hade betalat in den depositionsavgift som krävs vid en överklagan, samt inte meddelat Barrow om sina intentioner.

Samtidigt ökade oron kring samarbetet mellan NPP och APRC. Oppositionen anser att den nya alliansen kommer att resultera i att regeringen inte kommer att ställa Jammeh, och andra företrädare från hans regim, inför rätta. Det har även spekulerats om huruvida ex-presidenten kommer att få återvända till Gambia, och vilken roll han isåfall kommer att spela i samarbetet med NPP.

Ytterligare en fråga inför det kommande valet är hur den nya regeringen kommer att hantera landet pressade ekonomi som har försämrats i samband med coronapandemin. I sin tur har det här lett till en enorm arbetslöshet, och många unga gambier har valt att lämna landet för att försöka skapa sig ett bättre liv.

Under våren år 2022 skedde en händelse som kan påverka utslaget i det kommande valet. En senegalesisk offensiv som pågick mot en fraktion av separatiströrelsen “Rörelse för de demokratiska krafterna i Casamance” (MFDC) spillde över till Gambia. Tusentals gambier flydde från gränsbyarna som låg i distrikten Foni Bondali, Foni Kansala och Foni Bintang Karanai medan uppemot 6000 flyktingar från Senegal tog sig över till Gambia.

Barrow valde att skicka soldater till Foni-området, där stödet för Jammeh fortfarande är starkt. Utifrån den aktionen kan stödet ha ökat för presidenten, vilket skulle kunna påverka möjligheterna för hans parti i det kommande valet.

10 april: Presidentval i Frankrike

Den 10 april är det presidentval i Frankrike, en republik belägen i Västeuropa.

Landet har ett så kallat halvpresidentiellt styre, vilket är en blandning av presidentstyre och parlamentarism, och parlamentet består av en senat och en nationalförsamling.

I senaten finns det 348 ledamöter som väljs indirekt av 150 000 företrädare för regionalförsamlingar, kommunfullmäktige och andra politiska instanser. En mandatperiod är på sex år men vart tredje år hålls val för hälften av platserna.19 stycken av senatorer representerar de utomeuropeiska områdena och 12 företräder franska medborgare utomlands.

Den direktvalda nationalförsamlingen består av 577 ledamöter, varav 22 representerar Frankrikes utomeuropeiska områden och 11 tillsätts av franska medborgare bosatta utomlands. 

Ledamöterna utses genom majoritetsval i enmansvalkretsar vilket betyder att en valkrets är ett mandat, och den kandidat som får flest röster företräder därför valkretsen. Valen sker vart femte år och om ingen kandidat får över 50 procent av rösterna i sin valkrets har de som fått minst 12,5 procent rätt att ställa upp i en avgörande andra valomgång, där den som får flest röster segrar.

Nationalförsamlingen har starkast ställning av de båda kamrarna då den både kan avsätta regeringen genom misstroendeomröstning, och har en avgörande röst i frågor gällande lagstiftning.

Frankrikes president väljs vart femte år, några veckor innan parlamentsvalet. Presidenten får sitta max två mandatperioder och om ingen kandidat får över hälften av rösterna i en första valomgång möts de två främsta kandidaterna i en andra omgång.

Tidigare var mandatperioden för presidenten och nationalförsamlingen olika långa, vilket resulterade i att presidenten och parlamentsmajoriteten under perioder hade olika politisk tillhörighet, något som kallas samboende. För att minska risken för det här infördes år 2002 lika långa mandatperioder, vilket betydde att presidentens mandatperiod minskade från sju till fem år.

Presidenten utser själv premiärminister och har makten att upplösa nationalförsamlingen, samt utlysa nyval och bindande folkomröstningar. Under exceptionella omständigheter kan även presidenten styra via dekret.

I praktiken är det i huvudsak presidenten som leder regeringens politik men det dagliga arbetet sköts i stor utsträckning av premiärministern. Presidenten har även ett särskilt stort inflytande över utrikes- och försvarspolitiken.

Sedan år 2017 är det Emmanuel Macron som är landets president och hans parti “Republiken på väg” (LREM) innehar i dagsläget flest platser i parlamentet.

Under 2000-talet har makten skiftat mellan främst två partiet: “Socialistpartiet” (PS) och det borgerliga “Republikanerna” (UMP). 

PS som grundades år 1969 av ett flertal vänsterpartier, styrde landet under stora delar av 80-talet innan de blev besegrade av det konservativa gaullistpartiet “Republikansk samling” (RPR) år 1993. 

Under 2000-talet valde RPR att gå ihop med delar av mittenpartiet “Union för den franska demokratin” (UDF) och det nyliberala “Liberal demokrati” (DL) under det nya partinamnet “Republikanerna” (UMP). 

Det nya partiet styrde landet fram till år 2012 när socialistpartiet återigen fick makten i samband med att deras presidentkandidat François Hollande vann i valet. 

Under hans styrelsetid försökte den nya presidenten få bukt på landets dalande ekonomi och hantera efterdyningarna av flyktingkrisen år 2015 samt de blodiga terrorattentaten IS genomförde i landet som dödade hundratals människor.

Till följd av att befolkningen kände att Hollande inte fullföljde sin plikt som president ökade missnöjet med honom, samtidigt som stödet för det det högerextrema partiet “Nationell samling” (FN) och dess partiledare Marine Le Pen ökade.

Det ledde till i att socialistpartiet valde att ställa sig bakom en annan kandidat än presidenten inför valet år 2017 och Marine Le Pen ställde upp i sitt första presidentval.

Det fanns ytterligare en kandidat, den oberoende ekonomiministern Emmanuel Macron hade bildat en egen mittenrörelse som hette “På väg” vars huvudpunkter centrerade kring globalisering och invandring. I sin kampanj lovade han att sänka skatter för företag, minska arbetslösheten till 7 procent, göra ytterligare satsningar på förnybara energikällor samt bygga upp infrastrukturen. 

När första omgången i valet var avklarad stod det mellan Macron och Le Pen. De borgerliga och socialistiska kandidaterna valde att ställa sig bakom Macron och uppmanade sina väljare att göra detsamma, något som resulterade i att ekonomiministern vann.

Under de första månaderna blev presidentens nybildade mittenparti som fått namnet “Republiken på väg (LREM) extremt populärt och vann i parlamentsvalet samma år med en stark majoritet.

Men inom kort började problem uppstå när ett flertal ministrar hoppade av regeringen och presidenten själv började kritiseras, bland annat för ett flertal kontroversiella uttal. Samtidigt skakades landet av folkliga protester till följd av höjda priser på bränsle, vilket var en effekt av regeringens nya klimatvänliga politik. 

Organisatörerna bakom protesterna var rörelsen “Gula västarna” och efter våldsamma upplopp i Paris ställde regeringen in de planerade prishöjningarna på drivmedel. Trots det fortgick protesterna och i mitten av januari år 2019 inleddes en två månader lång nationell medborgarkonsultation mellan regeringen och folket.

Men lugnet varade inte länge. I slutet av år 2020 inleddes återigen stora demonstrationer efter att regeringen hade offentliggjort planer på att stöpa om pensionssystemet. Efter landsomfattade generalstrejker meddelade slutligen regeringen att de ämnade driva igenom pensionsreformen med dekret, något som lades på is när coronapandemin kom.

Trots nedstängningen av samhället kom Frankrike att drabbas hårt jämfört med många andra länder, och i början av maj år 2020 hade över 28 000 människor dött i sjukdomen.

Samtidigt fortsatte parlamentsledamöter och regeringsmedlemmar att hoppa av, däribland premiärminister Édouard Philippe och ett flertal ledamöter i nationalförsamlingen och LREM förlorade sin majoritet i parlamentet. 

Trots att Macrons stöd tycktes ha minskat meddelade presidenten i början av mars att han kommer att ställa upp i det kommande valet, och enligt opinionsmätningar leder han nu med en god marginal.

Han kommer att tävla mot sex andra kandidater, däribland Marine Le Pen och den invandringsfientlige journalisten Éric Zemmour som själv har lanserat sitt eget parti “Återerövring”. 

Inför valet har UMP valt att ställa sig bakom Valerie Pécresse som bland annat har lovat ökade satsningar mot kriminalitet och att värna om traditionella borgerliga värderingar. Socialistpartiets kandidat, Paris borgmästare Anne Hidalgo, har däremot hamnat långt efter i opinionsmätningarna.

Samtidigt har stödet för den sittande presidenten ökat under de senaste veckorna, vilket tros bero på Macrons hantering av det pågående kriget i Ukraina då det är han som har lett de europeiska ansträngningarna för att försöka deeskalera situationen.

Han har bland annat träffat Rysslands president Vladimir Putin i Moskva och pratat med USA:s president Joe Biden för att försöka medla i krisen. 

Invasionen tvingar också hans högerextrema rivaler att motivera sina tidigare val att stötta Putin.

Vill du läsa om val som redan har gått av stapeln? Klicka här.

Toppbild: Serbiens, Gambias och Frankrikes flaggor.

Av Linnea Bergqvist