Nyheter om Demokrati, Gambia, Hongkong, kirgizistan, Libyen

Snabbguide till de fyra nästkommande valen i världen

Var i världen hålls nästa val? Och vad står på spel? Blankspot guidar bland folkomröstningar och parlamentsval i pandemins kölvatten.

Av Linnea Bergqvist 28 november, 2021

Under 2020 påverkades över 70 inplanerade val runt om i världen av pandemin vilket Blankspot rapporterat om tidigare. Många av de inställda valen har under slutet på föregående år kunnat genomföras trots den speciella situationen och nu genomförs allt fler val.

Här är de fyra nästkommande valen i världen:

28 november: Parlamentsval i Kirgizistan

Den 28 november är det parlamentsval i Kirgizistan, ett land beläget i östra Centralasien.

Från år 2010 fram till i maj år 2021 var landet en parlamentarisk demokrati, men efter en författningsändring återinfördes presidentstyre vilket försvagade parlamentets befogenheter.

Presidenten, som är statschef och överbefälhavare, utses i direkta val vart sjätte år och kan inte väljas om. Presidenten utser premiärministern och regeringen på förslag från parlamentets ledamöter, och kan lägga in veto mot parlamentets lagförslag.

Sedan år 2021 kan även presidenten tillsätta domare och polischefer samt chefer för statliga myndigheter. Presidenten får däremot inte vara medlem av något politiskt parti och kan ställas inför riksrätt om minst två tredjedelar av ledamöterna i parlamentet röstar för det.

I januari år 2021 vann Sadyr Japarov presidentvalet som hölls till följd av att parlamentet, samt den dåvarande presidenten Sooronbay Jeenbekov, hade fått avgå efter protester mot parlamentsvalet i oktober år 2020. 

Landets lagstiftande parlament heter Zjogorku Kenesj och består av 90 ledamöter som väljs vart femte år i allmänna val. Enligt den nya författningen som antogs i våras kommer numer 54 kandidater att röstas fram genom nationella partilistor, och de återstående 36 väljs i enmansvalkretsar och varje parti får ha max ha 54 kandidater på sin partilista.

För att få ta plats i parlamentet måste ett parti få minst 5 procent av rösterna, och minst 0,5 procent av rösterna i landets sju län samt de två största städerna Bisjkek och Osj.

Politiken i Kirgizistans präglas av ett gammalt klansamhälle vilket innebär att partierna generellt är löst sammansatta, och att parlamentsledamöterna som blir invalda oftast är lojala mot sin hemregion eller klan snarare än sitt parti. Även om det finns tydliga etniska och religiösa skillnader mellan klanerna i norr och sydväst är det enligt lagen inte något som partierna får grunda sin ideologi efter. 

I det kommande valet är det totalt 21 partier som har godkänts att delta.

Sedan år 2010 har ett av de största partierna varit “Kirgizistans socialdemokratiska parti” (SDPK) som bildades år 1993. Under de första sex åren var partiets ledare Abdygany Erkebaev men år 1999 tog Almazbek Atambajev över rollen som han behöll fram till år 2011 när han blev vald till president. 

Atambajev blev erkänd för att ha haft en ledande roll i tulpanrevolutionen år 2005, vilket skedde efter ett parlamentsval samma år där bland annat presidenten och premiärminister kritiserades för valfusk. Revolutionen bestod av ett flertal massprotester under början av året som slutligen ledde till att det dåvarande styret fick avgå.

Landets nya president blev Kurmanbek Bakije och två år senare vann hans parti “Rätta vägen” i parlamentsvalet. Under hans styrelsetid genomfördes inskränkningar i det demokratiska systemet vilket slutligen ledde till häftiga protester under år 2010 som fick presidenten att fly. Samma år röstades det igenom att landet skulle bli en parlamentarisk demokrati och ett val hölls där sammanlagt fem partier kom in i parlamentet.

Störst blev det nationalistiska partiet “Fäderneslandet” som bildades år 2004 av den före detta utrikesministern Roza Otunbajeva och tre andra oppositionella parlamentsledamöter.  Otunbajeva har länge upprätthållit nära band med Ryssland och hennes parti var tydligr med att de ville stoppa demokratiseringen i Kirgizistan.

Näst störst blev SDPK följt av “Värdighet”, “Republikanska partiet” och “Fosterlandet” som alla hade förespråkat den nya författningen. . 

Inför valet år 2015 gick Republikanska partiet och Fäderneslandet ihop och bildade “Republikanska partiet-Fäderneslandet” som blev det näst största partiet i valet.

I samma val blev SDPK störst och gick ihop i en koalitionsregering med partierna “Enhet” och “Kirgizistan Parti” som bildades av avhoppare från republikanska partiet som motsatte sig alliansen med Fäderneslandet. Partiet finansieras av landets rikaste affärsman, Raimbek Matraimov, som tidigare varit vice chef för det kirgiziska tullverket.

Två år senare vann Sooronbay Jeenbekov presidentvalet vilket ledde till landets första fredliga maktöverlämnande från en demokratiskt vald president (den dåvarande Almazbek Atambajev) till en annan. Både Atambajev och Jeenbekov hade vid sina vinster varit SDPK-kandidater vilket ledde till att den avgående presidenten hoppades att han skulle kvarhålla ett visst inflytande till följd av männens gemensamma politiska ideologi.

Men relationen surnade snabbt efter att det nya parlamentet avskedade premiärministern Sapar Isakov då han ansågs stå Atambajev nära, vilket var ett sätt för parlamentet att visa sitt stöd för Jeenbekov. Det här ledde till att maktstriden mellan den nya presidenten och den föregående ökade.

I februari år 2019 ställdes åtta tidigare högt uppsatta medlemmar av Atambajevs regering, däribland Isakov, inför rätta för korruption och maktmissbruk. I juni samma år fråntogs Atambajev sin åtalsimmunitet av parlamentet och han blev misstänkt för korruptionsbrott.

Utvecklingen eskalerade snabbt när den förre presidenten vägrade infinna sig till förhör och barrikaderade sig i sin bostad utanför huvudstaden Bisjkek. Inte förrän i augusti kunde han gripas under tumultartade förhållanden, och senare samma månad åtalades han för bland annat mord på en polisman, försök till statskupp, gisslantagande, olaga vapeninnehav samt för att ha organiserat upplopp. Ett år senare dömdes han till 11 års fängelse.

I parlamentsvalet som hölls i oktober år 2020 klarade endast fyra av 16 partier parlamentets femprocentsgräns, varav tre av dem var presidenttrogna. Det var det nybildade partiet “Enighet” som leddes av presidentens bror Asylbek Jeenbekov, “Mitt hemland Kirgizistan” och “Kirgizistanpartiet”. Endast ett oppositionsparti, det nationalistiska “Förenade Kirgizistan”, klarade spärren till parlamentet.

Tolv oppositionspartier meddelade att de inte accepterade valresultatet och anklagade snabbt regeringssidan för valfusk, främst röstköp. Demonstrationer utlystes som utvecklades till våldsamma gatuprotester i Bisjkek den 5 oktober. 

Demonstranterna tog sig in i parlamentsbyggnaden och presidentkansliet samt frisläppte expresident Atambajev (som kort därefter greps igen och fördes tillbaka till fängelset). Polisen svarade med chockgranater, vattenkanoner och tårgas och enligt hälsodepartementet skadades närmare 1 200 personer. 

Internationella valobservatörer från bland annat “Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa” (OSCE) sa att anklagelserna om valfusk var trovärdiga och gav skäl till “djup oro”. 

Dagen efter protesterna tillkännagav valmyndigheten att valresultatet ogiltigförklaras och premiärministern och hans regering avgick. 

I samband med det sa en grupp parlamentsledamöter att de hade valt Sadyr Japarov från partiet “Fäderneslandet” till ny premiärministern. Japarov avtjänade vid tidpunkten ett fängelsestraff för bland annat kidnappning men hade blivit frisläppt av demonstranterna.

Japarov är i grunden en affärsman inom oljeindustrin och har varit ledamot samt chef för den korruptionsbekämpande myndigheten. Han anses ha ett stort kontaktnät och han bland annat anklagats för samröre med den organiserade brottsligheten, något han nekar till.

Parallellt bildade ett tiotal oppositionspartier ett samordningsråd för att “återupprätta lag och ordning” och utsåg sin egna premiärministern, den 29-årig entreprenören Tilek Toktogazijev.

Det här ledde till ett politisk vakuum och oroligheterna spred sig vidare i landet vilket fick såväl Ryssland som USA att uttrycka oro. Bland annat stormades två gruvor och i Bisjkek slogs gäng mot varandra och plundrade butiker och bostäder. 

Efter två omröstningar om vem landets premiärminister skulle bli vann slutligen Japarov och presidenten Jeenbekov avgick vilket ledde till att den nye premiärministern intog rollen som ställföreträdande president. Enligt landets författnings ska parlamentets talman ta över den rollen, men talmannen vägrade göra det och motiverade sitt beslut med att parlamentets mandatperiod hade löpt ut. Däremot var han vid tidpunkten utpekad för att vara en nära allierad till Japarov.

Kort därefter utlyste valmyndigheten till presidentval den 10 januari 2021 och månaden därpå avgick Japarov som tillförordnad president. Anledningen var att enligt landets författning så får en kandidat inte vara president om de vill delta i presidentvalet.

Japarov vann med nästan 80 procent av rösterna och valet var relativt väl organiserat. Knappt fyra månader senare genomfördes författningsändringar som gav den nya presidenten ett starkare inflytande.

Inför det kommande valet har de funnits ett flertal anklagelser om missbruk av medel och kritik har även lyfts mot omritningarna av valdistrikten som gjordes efter att parlamentstrukturen ändrades. Officiellt var ritningarna klara den femte september men ytterligare ändringar gjordes efteråt, vilket kritiker menar var för att gynna specifika politiska partier.

Enligt den Centrala valkommissionen (BShK) är däremot förklaringen att varje valdistrikt måste ha samma antal väljare, och efter de första röstrräkninganra så stämde inte det här.

Även ett nytt partisystem har införts inför det kommande valet. Partisystemet har sedan tidigare blivit kritiserat för att kandidaterna har köpt in sig på partilistorna. Partierna kunde tidigare även har fler kandidater på sin lista än det fanns platser i parlamentet, något som har ändrats.

Det nya systemet innebär också att befolkningen kommer att kunna rösta på specifika kandidater istället för bara på partier. Enligt kritiker tros därför valfusket kunnat fortgå då kandidater nu gynnas mer än någonsin av att kunna köpa till sig platserna på partilistorna. 

Två kandidater som ställer upp det kommande valet är ex-presidentens Atambajev söner, en som oberoende och en för ett nytt socialdemokratiska parti.

Inför valet har även fyra president-trogna partier, däribland de två nybildade “Förtroende” och “Harmoni”, tillsammans spenderat mer på sina valkampanjer än de resterande 17 partier tillsammans.

4 december: Presidentval i Gambia

Den 4 december är det presidentval i Gambia, en republik i Västafrika som till ytan är lika stort som Skåne.

Landets lagstiftande parlament heter nationalförsamlingen och består av 58 ledamöter som väljs vart femte år. Av dessa väljs 53 i allmänna val medan de sista fem utses av presidenten. 

Gambias president väljs också vart femte år i allmänna val. Hen är stats- och regeringschef samt överbefälhavare och kan väljas om flera gånger. Presidenten är ansvarig för att utse regeringen som i sin tur är ansvarig inför både parlamentet och presidenten .

Landets president är sedan år 2016 Adama Barrow.

Gambia blev självständigt år 1965 och från år 1970 till 1994 styrdes det av Dawda Jawara som var ledare för mitten-vänsterpartiet “Folkets framstegsparti” (PPP). Partiet bildades år 1959 under namnet “Protektoratets Folkparti” men bytte senare namn. 

Under Jawaras ledning blev Gambia en av Afrikas få framgångsrika parlamentariska demokratier, och partier kvarhöll sin starka majoritet i sex val som skedde under fria förhållanden. Däremot anklagades regeringen för korruption och ineffektivitet, och i juli år 1994 störtades presidenten av en grupp unga militärer under ledning av löjtnant Yahya Jammeh.

De följande 22 år styrde Jammeh landet med auktoritära metoder tillsammans med ett militärråd och hans parti “Alliansen för patriotisk omorientering och uppbyggnad” (APRC) som hade en stark majoritet i parlamentet. 

Alla politiska partier förbjöds och pressfriheten begränsades vilket ledde till att politiker och journalister tidvis fängslades, ofta utan rättegång. Uppgifter om tortyr av politiska fångar och om medborgare som blev trakasserade av säkerhetstjänsten var inte ovanligt.

I början av 2000-talet fick oppositionella partier börja delta i valen igen men de stod ingen chans mot det ledande APRC. En anledning var att oppositionen var väldigt splittrad, och ofta hade problem att kunna samlas bakom en ledare. 

Under år 2007 blev presidenten uppmärksammad internationellt efter att han hade hävdade att han kunde bota aids med hjälp av örter och bananer. I februari samma år beordrades FN-sändebudet Fadzai Gwaradzimba att lämna landet efter att ha ifrågasatt Jammehs påstående.

Presidenten fortsatte därefter att göra uppseendeväckande uttalanden där han bland annat sa att man kunde bota högt blodtryck med en dos örter och att han skulle hugga huvudet av alla homosexuella i landet.

Jammahs förföljelse av människor fortgick när han hävdade att häxkonster hotade landet, vilket ledde till att 100-tals personer i Foni Kansala-distriktet, i sydvästra delen av landet, fördes bort av regeringstrogna milismän i sällskap med häxutdrivare. 

I slutet av år 2015 deklarerade presidenten att Gambia nu skulle vara  en ”islamisk stat” och att landets officiella namn skulle ändras till Islamiska republiken Gambia. Beslutet stred inte bara mot landets författning, som föreskriver att Gambia är en sekulär (icke-religiös) stat, utan antogs också vara ett försök av president att närma sig rika arabländer i förhoppningen att vinna nytt ekonomiskt stöd. 

Sedan flera år tillbaka hade biståndet från EU dragits tillbaka till följd av de bristande demokratiska förutsättningarna i landet, och Gambia hade även beslutat att avbryta de diplomatiska förbindelserna med Taiwan år 2013 vilket innebar ytterligare ekonomiska åtdragningar. 

Samtidigt hade oppositionen lyckats sluta upp bakom en ny kandidat, affärsmannen Adama Barrow.  Barrow hade sedan tidigare varit kassör i UDP. Sammanlagt var det sju partier som uppgav att de ville se honom som landet nya president inför valet år 2016. 

I presidentvalet deltog tre kandidater, däribland Barrow och den sittande Jammeh. När valresultatet offentliggjordes var det många som blev förvånade då oppositionens kandidat hade fått fler röster än presidenten. 

Till en början verkade Jammeh acceptera nederlaget och gratulerade Barrow. Men det här ändrades när han fick reda på att Barrow hade vunnit med bara 19 000 röster (det bor över 2 miljoner människor i landet), en seger som var allt annat än storskalig som det först hade ryktats om. 

De rresulterade i att Jammeh krävde att valet skulle göras om och utlyste ett undantagstillstånd i 90 dagar samtidigt som parlamentet förlängde hans mandat i en månad. 

Parallellt uppgav Barrow att han fruktade för sitt liv och kort därefter flydde han till Senegal. Trots det var han fast besluten om att inta president positionen och den 19 januari svors Barrow in på Gambias ambassad i Senegal. 

Dagen efter gick Ecowas-länderna in med trupp i Gambia vilket ledde till att Jammeh slutligen gav upp och gick i exil. Han har sedan dess anklagats för att ha tömt statskassan på motsvarande 11 miljoner dollar.

Sex dagar senare återvände Barrow till Gambia och förväntningarna på honom att genomföra förändringar var stora. Han markerade tidigt att Jammehs beslut att utropa Gambia till en islamisk stat inte längre gällde och lovade att få fart på ekonomin. 

Ett annat löfte som Barrow gav var att alla politiska fångar skulle friges, och att en sannings- och försoningskommission vid namn “Truth, Reconciliation and Reparations Commission” (TRRC) skulle tillsättas. 

TRRC:s huvuduppgift skulle bli att utreda de övergrepp som hade begåtts under Jammehs styre, något som ansågs vara det första stegen mot att försöka få expresidenten utlämnad till Gambia.

Den sjupartiallians som Barrow representerade hade före valet kommit överens om att den skulle styra i tre år för att därefter utlysa nyval, och Barrow deklarerade att han i samband med det skulle lämna politiken. Maktskiftet fullbordades när UDP vann en jordskredsseger i parlamentsvalet i april år 2017. 

Det nya styret genomförde ett flertal stora förändringar, däribland i säkerhetssektorn. Bland annat bytades arméns general ut och polisen fick en ny ledning. Den tidigare fruktade säkerhetstjänsten “Nia” strukturerades även om och bytte namn till State Intelligence Services (SIS). Under Jammehs tid blev Nia ofta anklagad för att genomföra godtyckliga arresteringar, utsätta medborgare för grov tortyr och aktivt vara delaktiga i ett flertal försvinnande av oppositionella personer.

Trots de lyckade reformerna och förändringarna blev det snart tydligt att Barrow inte hade någon stark politisk förankring i sin nya allians, vilket ledde till att flera ommöbleringar gjordes i hans regering. Bland annat avskedades två vicepresidenter, däribland Ousainou Darboe som var ledare för UDP, till följd av meningsskillnader gällande presidentens vilja att kandidera för en ny mandatperiod.

Barrow blev även kritiserad i slutet av år 2019 när han inte avgick trots att han hade gett ett löfte om att avgå efter tre år. Det här ledde till att en ny gräsrotsrörelse, Three years jotna (Dina tre år är slut) bildades för att förmå presidenten att avgå som han hade lovat. Barrow å sin sida sade att han bara följde författningen som sa att ett presidentmandat är på fem år. 

Kring årsskiftet 2019/2020 bildade Barrow även ett nytt parti, Nationella folkpartiet (NPP), med sig själv som partiledare. I september 2021 gick partiet samman i en informell allians med APRC, vilket väckte farhågor om att Barrow och hans parti var beredda att ge upp försöken att ställa Jammeh och andra företrädare för hans regim inför rätta. 

Inför det kommande valet har landets valkommission diskvalificerat 15 av 21 kandidater, däribland Marie Sock som var den enda kvinnliga aspiranten, för att de inte uppfyllde de konstitutionella kraven. Ungefär hälften av dem var oberoende kandidater.

Det här resulterade i att sex kandidater har fått klartecken att ställa upp, däribland UDP-ledaren Ousainou Darboe,  juristen Essa Mbye Faal, som var rådgivare till sanningskommissionen, och Mama Kandeh som hoppade av från APRC i valet år 2016 samt den sittande presidenten Barrow.

Utifrån oppostionsmätningar verkar Barrows största hot vara Darboe som i över två decennier har arbetat med oppositionen för att få igenom förändringar i landet. Han var även presidenten Jammehs största nemesis då hans parti UDP var och är landets största oppositionella politiska kraft.

Två andra kandidater kommer även delta i valet: den tidigare flygchefen Abdoulie Ebrima Jammeh som står som oberoende, och Halifa Sallah från partiet “Folkets demokratiska organisation för oberoende och socialism” (PDOIS).

Inför valet har organisationen Amnesty uppmanat kandidaterna att bryta med landets förflutna genom att skriva på ett människorättsmanifest, som förbinder de till att bland annat skydda rätten till yttrandefrihet och främja ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i landet.

19 december: Parlamentsval i Hongkong

Den 19 december är det parlamentsval i Hongkong, en särskild administrativ region i Kina.

Regionens lagstiftande parlament heter lagstiftande rådet (Legco) och fram till år 2021 bestod rådet av 70 ledamöter varav 35 stycken utsågs i direkta val av befolkningen. 

Ytterligare 30 stycken valdes av funktionella valkretsar, vilket innebär olika samhällsgrupper från näringslivet, och de sista fem mandaten nominerades av de funktionella kretsarna som sedan befolkningen fick rösta om. Generellt är de funktionella grupperna positiva till Kinas inflytande över Hongkong.

Efter ändringarna i valsystemet som gjorde i år har antalet ledarmöter ökat till 90 stycken medan antalet folkvalda har minskat till 20. Även antalet mandat som väljs av de funktionella valkretsarna har minskat, numera väljer de ut 30 ledamöter. 

De sista 40 stycken mandaten kommer att från och med det här valet att väljas av en speciell valkommission på 1500 personer som tidigare endast har haft i uppgift att nominera landets regeringschef, vilket görs vart femte år. Regeringschefen leder den lokala regeringen som kallas det verkställande rådet och är även ansvarig inför Kina.

Sammanlagt har 154 kandidater godkänts för att kandidera i parlamentsvalet.

I det första valet som hölls i regionen under Kinas styre år 1998 blev det Peking-kritiska “Demokratiska partiet” störst vilket de fortsatte att vara i de två nästkommande valen och de är fortfarande det starkaste oppositionella partiet.

Däremot började de Peking-lojala partierna får större makt och från och med valet år 2004 har de innehaft majoritet i rådet. 

I valet år 2012 fick det Peking-lojala partiet DAB (Democratic Alliance for the Betterment and Progress of Hong Kong) 13 av de 43 platser som det Peking-lojala blocket hade medan Demokratianhängarnas olika partier sammanlagt fick 27 platser. 

Samma år valdes Chun-ying till ny regeringschef, en kandidat som DAB hade uttalat sitt stöd för, vilket tolkades som ett tecken på att han var den som Peking ville ha på ledarposten.

En ny rörelse, Occupy Central with Love and Peace (OCLP) bildades under år 2013 och utförde nästkommande år en kampanj där de krävde att valsystemet i landets skulle bli mer demokratiskt, annars skulle rörelsen ockupera Hongkongs affärs­distrikt.

Vid den tidpunkten hade redan Kina gett ett löfte om förändringar i valsystemet, något som presenterade under sensommaren år 2014.

Enligt det nya systemet skulle regionens befolkning själva få utse sin ledare, men kandidaterna skulle inte få vara fler än tre och de behövde få stöd av en nomineringskommitté som bestod av peking-vänliga representanter. Det här skapade en stor oro bland demokratiförespråkare som sa att det här skulle leda till att endast peking-lojala kandidater skulle bli godkända av kommitten.

I sin tur bestämde sig OCLP, tillsammans med en studentrörelse och andra demokrati­aktivister, att samlas på gatorna i centrala Hongkong i protest mot planerna. Polis ingrep vid flera tillfällen mot demonstranterna och i mitten av oktober möttes Hongkongs politiska ledning och representanter för studentrörelsen för att försöka hitta en lösning på konflikten. 

Protesterna fortgick in i december men i samband med att polisen utrymde ett par områden som ockuperats av demonstranter utbröt våldsamma slagsmål. Det här resulterade i att ledarna för OCLP bad sina anhängare, som fortfarande demonstrerade, om att avbryta protesterna.

I parlamentsvalet år 2016 behöll Pekingblocket sin majoritet men demokratianhängarna fick ytterligare tre platser, vilket gav dem totalt 30 platser i rådet. I och med det fanns det nu tillräckligt med representanter för att kunna blockera större ändringar i grundlagen. 

Många av kandidaterna var unga aktivister som deltagit i protesterna år 2014, däribland Nathan Law, en av OCLP:s studentledare och en av grundarna till det nya partiet “Demosisto”. De har blivit kritiserade av andra demokratiförespråkare till följd av deras agerande då de bland annat förespråkar civil olydnad.

Ytterligare ett parti som fick mandat i Legco var “Youngspiration”. Det var Baggio Leung and Yau Wai-ching från partiet som valdes in men de hamnade snart i dispyt med Legco efter att politikerna vägrade att erkänna Hongkong som en del av Kina när de skulle sväras in i parlamentet. Aktivisterna stoppades då från att inta sina platser i Legco och i november samma år beslutade en domstol att diskvalificera dem helt från parlamentet.

År 2017 valdes Carrie Lam, en pekingstödd kandidat, till regeringschef vilket gjorde henne till regionens första kvinnliga ledare. I samband med att hennes vinst offentliggjordes höll demokratianhängarna protester. Samma år varnade Kinas president Xi Jinping för att alla försök att äventyra Kinas “nationella suveränitet och säkerhet” i Hongkong korsade en “röd linje” och kommer att få svåra konsekvenser.

Tolkningen av den röda linjen har sedan dess varit väldigt bred, vilket har lett till att människor som delger fredlig kritik, såsom journalister och aktivister, straffas hårt.

I mitten av år 2019 skakades Hongkong av nya massproteser som blev de mest våldsamma på flera årtionden. Hundratusentals människor samlades för att protestera mot ett lagförslag om att tillåta att brottslingar lämnas ut till Kina. 

Lagen skulle innebära ett utlämningsavtal som i sin tur skulle kunna ge Peking ökad möjlighet att komma åt aktivister och den politiska oppositionen.

Trots att Carrie Lam sköt upp debatten om den nya lagen fortgick protesterna och eskalerade under sommaren till våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och polis.

Samtidigt utvidgades demonstranternas krav som snart handlade om amnesti för demonstranter som gripits av polisen, oberoende granskning av polisvåld och att direkta allmänna val till posten som regeringschef i Hongkong skulle införas.

Protesterna nådde sin kulm i november år 2019 när demonstranterna ockuperade Hongkongs Polytekniska universitet. Ett antal unga aktivister försökte då försvara universitetsområdet mot den tungt beväpnade polisen vilket ledde till att två människor dog. När beläg­ringen avslutades några dagar senare, och polisen hade gripit över tusen aktivister, blev demonstrationerna åter mer fredliga.

I valen till Hongkongs 18 olika distriktsförsamlingar i slutet av november år 2019 var de pro-demokatiska partierna populärast, och de fick en överväldigande majoritet av platserna och tog över kontrollen i alla församlingarna utom en. 

Samtidigt organiserades nya demonstrationer som fortgick i januari år 2020. Kort därefter mattades de dock av, främst till följd av coronapandemin som precis hade börjat spridas i världen. Under året skedde ett flertal mindre protester som ofta ledde till gripanden då regeringen hade infört ett förbud mot större folksamlingar. 

I juni 2020 antogs en ny säkerhetslag som förbjöd allt som kunde definieras som omstörtande verksamhet, terrorism, självständighetssträvande och att samarbeta med utländska krafter. Lagen sågs som ett maktmedel för Peking att säkra kontroll och kväsa demokratisträvan i Hongkong, och kort därefter började välkända demokratianhängare gripas med hänvisning till lagstiftningen.

Lagen möttes av stark kritik från omvärlden och USA införde bland annat sanktioner mot Carrie Lam och högt uppsatta tjänstemän. Även Storbritannien, Frankrike och Tyskland rev upp sina avtal med Hongkong om ömsesidig utlämning av medborgare misstänkta för brott. 

I slutet av året genomfördes ytterligare förändringar då ännu en ny lag antogs som möjliggjorde det för parlamentet att utesluta ledamöter som anses hota den nationella säkerheten, utan att det krävs ett beslut i domstol. Kort därefter ändrades även valsystemet så att endast personer lojala med Kinas kommunistparti får ta plats i lagstiftande och styrande organ.

Det här ledde till att fyra ledamöter stängdes av från Legco och snart avgick resterande demokratiförespråkare i protest mot den nya lagen. Samtidigt minskades andelen folkvalda representanter i Legco, något som var ytterligare ett sätt för Pekings att reducera demokratiförespråkarnas inflytande.

Inför det kommande valet sitter en stor del av de oppositionella krafterna i fängelse, har flytt, lämnat politiken helt eller har blivit förhindrade att kandidera. I sin tur har demokratianhängarna uppmuntrat befolkningen att rösta blankt eller helt bojkotta valet för att påvisa för styret att det nya systemet inte accepteras.

Samtidigt har DAB och andra delar av de peking-stödda blocket offentliggjort sina partilistor och sagt att de uppmuntrar oppositionen att delta och att bojkottning inte är lösningen.

24 december: Presidentsval i Libyen (framflyttat till den 24 januari år 2022)

Den 24 december är de presidentval i Libyen, ett av Afrikas största länder.

Landet är på papper en republik men har varit i en politisk kris sedan år 2011, och alla försök till regeringsbildning har misslyckats.

Libyen styrdes mellan år 1969 fram till år 2011 av diktatorn Muammar Gaddafi som i samband med den arabiska våren störtades till följd av internationella insatser och påtryck av  rebellgrupper.

I början av upproret, som senare ledde till Gaddafis fall, bildades ett nationellt övergångsråd av en blandad grupp Gaddafi-motståndare i Benghazi, en stad i norra Libyen. Några veckor efter att regim hade störtats röstade FN:s generalförsamling för att låta rådet inta Libyens plats i FN, och det kom därefter att fungera som landets regering.

Under sommaren år 2012 hölls val till ett provisoriskt parlament som kallades nationalkongressen. Valet skedde under spända förhållanden men beskrevs som i stort sett väl genomfört. 

Av 200 platser fylldes 80 av företrädare för politiska partier och 120 av individuella kandidater.

Av de 100-tals partier som ställde upp fick bara ett 20-tal mandat i parlamentet, och bara två fler än ett. Störst blev det liberala, och övervägande sekulära, partiet “Nationella styrkornas allians” (NFA) som leddes av Mahmud Jibril, före detta premiärminister i övergångsrådet. 

Näst störst blev “Rättvise- och uppbyggnadspartiet” (JCP), som hade bildats av den internationella islamiströrelsen Muslimska brödraskapets libyska gren. Under Gaddafis regim hade Muslimska brödraskapet blivit hårt förtryckt men hade börjat organisera sig i landet igen.

Från början var det tänkt att nationalkongressen skulle skriva en ny grundlag, som vid tidpunkten inte fanns, men oenighet om bland annat den geografiska fördelningen av platserna gjorde att arbetet istället skulle ges till en konstituerande församling.

Under år 2014 röstades 60 ledamöter in i den nya församlingen – 20 vardera från landets tre regioner: Tripolitanien, Cyrenaika och Fezzan. Samma år hölls ett nytt val för parlamentet, som fick namnet representanthuset, där alla kandidater ställde upp som oberoende, utan formella band till politiska partier eller grupperingar.

Dock dröjde det inte länge innan ledamöterna tvingades fly från huvudstadeb och samlas i Tobruk (Tubruq) i östra Libyen. Anledningen var de strider som under våren hade brutit ut mellan rivaliserande rebellgrupper, först i Benghazi och därpå i Tripoli. 

När valet hölls gick det dåligt för islamistkandidaterna, vilket kan ha bidragit till de ökade striderna och under sommaren tog en allians av islamistmiliser som kom att kallas Libyens gryning (Fajr Libya) över kontrollen i huvudstaden. De fick även stöd av den utgående nationalkongressen. 

Samtidigt intog större militärmiliser områden runt om i landet. En general från Gaddafi-eran, Khalifa Haftar, ledde en grupp kallad Libyska nationella armén (LNA) som gick till attack mot islamister. Hans grupp fick stöd av delar av statsledningen medan andra anklagade honom för att försöka iscensätta en kupp, och han blev en av de främsta personerna i den konflikt som kom att fortgå i många år.

Islamistgrupperna som intog Tripoli behöll delar av den gamla nationalkongressen vilket innebar att landet hade två parlament: Ledamöterna som flydde till Tobruk och den nya styrelsen i Triopoli. 

Samtidigt hade ett presidentråd bildades av FN som var första steget i att skapa en enhetsregering. Rådet bestod av 18 ministrar som först hade sammanträtt i Tunisien men begav sig till Triopoli i mars 2006, trots skarpa protester i Tripoli och en klar skepsis hos Tobrukregeringen.

Det fanns farhågor om att våldet skulle öka i samband med rådets ankomst men istället valde många viktiga instanser, såsom företrädare för centralbanken, det statliga oljebolaget NOC, tio kommuner och en rad milisgrupper att stödja den nya regeringen.

Det här gav upphov till inte bara flera parlament och centralbanker, utan också en uppdelad statsförvaltning och militärapparater som bekämpade varandra. Efter år 2016 hade i princip alla parter slutit sig upp bakom den nya FN-stödda regeringen förutom Haftars grupper.

Regeringen och Haftars styrkor stödde sig på olika grannländer och stormakter och FN arbetade hårt för att försöka skapa fred mellan parterna. Deras mål var att bilda en samlingsregering, för att sedan låta folket utse det nya styrandet genom en demokratisk process. 

I oktober år 2020 enades styrkorna om ett “varaktigt eldupphör”, om än med reservation för att det var mycket som fortfarande behövdes göras för att parterna verkligen skulle kunna uppfylla sina löften 

Under hösten år 2020 slöts slutligen ett fredsavtal och processen för att få till en övergångsregim påbörjades.

75 delegater utsågs av FN som i sin tur valde ut premiärministern Abdul Hamid Dbeibah och ett presidentråd med tre ledamöter från landets tre stora regioner som skulle leda övergångsregeringen.

I ett tal inför delegaterna berättade Dbeibah om den tuffa utmaningen han stod inför, inte minst att få kontroll över alla vapen som cirkulerar i landet. Förutom den uppdelad armé finns där också fullt av beväpnade klaner och miliser som är förstärkta av utländska legosoldater.

Övergångsregimen accepteras av den FN-stödda regeringen i Tripoli, som har sin främsta bundsförvant i Turkiet, och general Haftar i öster, som backas upp av bland andra Ryssland. Meningen var också att Libyen skulle få en ny författning och att det ska hållas en folkomröstning om den.

Trots att utvecklingen har gått framåt är det politiska läget fortfarande skört i Libyen och under början av november möttes ledare från Frankrike, Libyen, Tyskland, Italien, Egypten och USA för att diskutera åtgärderna för att säkerställa att det kommande valet går rätt till.

De kom överens om att alla former av försök att störa den politiska övergången inte kommer att accepteras och sa även att alla styrkor och legoknektar måste lämna landet för att säkerställa en fredlig utveckling.

Sammanlagt är det 98 kandidater som har godkänts för att ställa upp i valet, inklusive två kvinnor. Bland kandidaterna finns interimspremiärministern Abdul Hamid Dbeibah och general Haftar som främst har diskuterat Libyens vardagsproblem under sin valkampanj, något som kan bero på att han har tappat stöd i Tripoli och behöver nya anhängare. 

Ytterligare en person som ansökte om möjlighet att kandidera var Saif-al-Islam Gaddafi, son till tidigare presidenten Muammar Gaddafi. Dock godkändes inte hans ansökan, antagligen till följd av att han är efterlyst av internationella brottmålsdomstolen (ICC), misstänkt för krigsbrott i början av den arabiska våren 2011, då statliga styrkor sattes in mot revoltörer. 

En stor andel av befolkningen har redan uttryck oro över om valet kommer att gå rättvist till. Att militärledaren Haftar får delta har också väckt kritik då han har varit ansvarig och involverad i många blodiga strider och attentat sedan regims fall år 2011.

Egentligen skulle ett parlamentsval hållas samtidigt som presidentvalen men representanthuset i Tobruk och Höga statsrådet i Tripoli, som fungerar som senat eller överhus, är oense och valet har därför blivit framflyttat till 2022.

Toppbild: Kirgizistans, Gambias, Hongkongs och Libyens flaggor.

Av Linnea Bergqvist