Reportage om Eritrea, Etiopien

Så påverkar kriget i Etiopien grannlandet Eritrea

När TPLF bombade mål i Asmara trodde många att Eritrea skulle ge sig in i konflikten om styret av tigrayregionen på Etiopiens sida. Andra menade att så redan hade skett. Blankspots Martin Schibbye söker svaret på frågan i historien och nuet.

Av Martin Schibbye 11 december, 2020

Den hyrda lokalen i Upplands Väsby var draperad med eritreanska flaggor. Traditionell eritreansk musik dånade ur högtalarna. Det var hösten 2018 och både kriget och coronapandemin var ännu två år bort.

Nu var ordet ”fred” på allas läppar. 

I baren delade arrangörerna ut Asmara Beer, som nu åter fanns tillgänglig via Systembolaget. Det hade gått ett par månader efter att freden mellan Eritrea och Etiopien hade blivit en världsnyhet och den eritreanska ambassaden hade bjudit in diplomater, journalister och delar av diasporan till »Fest för fred«. 

När det firades skulle det tydligen firas ordentligt. 

Bakgrunden var också att FN:s säkerhetsråd röstat bort de långvariga sanktionerna mot landet. Den eritreanska ambassadens personal, som varit några av de mest slutna diplomaterna, var nu som förbytta. 

– Mitt tal kommer inte att bli långt men jag vill tacka mitt modiga, vackra folk för att ni gjort denna kväll möjlig, och för freden som vi eftertraktat i så många år, sa Eritreas Charge De Affaire Yonas Manna innan rösten nästan sprack av glädje. 

Vid ett av borden satt fotografen och journalisten Donald Boström. Som en av få utländska journalister hade han följt utvecklingen i Eritrea sedan slutet av 1980-talet. 

Boström såg glad och avslappnad ut. Men han påminde om att han var lika glad för snart 30 år sedan, och att det då visade sig vara för tidigt att fira. 

– Det är ett nytt 1991 nu, sa han. Då som nu stod Eritrea utan några som helst vänner i omvärlden, och då som nu har de segrat. 

Omkring oss dansade folk runt borden och det blev allt svårare att överrösta musiken. För svensk-eritreanerna i salen var president Afewerki en hjälte. En president som inte vek en tum och som till slut istället fick det stora grannlandet att vika ner sig. 

Ännu en gång. 

Bakgrunden till det nya avtalet var att Etiopien meddelat att landet ”till fullo” skulle acceptera det fredsavtal som slöts i Algeriet efter kriget 1998 till 2000 och besluten från den gränskommission som därefter tillsattes.

En lösning som hade öppnat upp för normaliserade relationer mellan länderna.  Den diplomatiska utmaningen hade länge handlat om att få de båda länderna att diskutera vad som händer ”dag två” efter ett etiopiskt tillbakadragande.

Nu såg de diskussionerna ut att kunna ta ny fart.

Men det handlade om mer om gränskonflikten. Om Afewerki utnyttjade det här historiska tillfället till att införa konstitutionen och demokratisera landet skulle de flesta kritiska rösterna att tystna – så löd analysen runt borden. 

Även Fthavi Mehari, då aktiv medlem av Eritreanska riksförbundet såg ljust på framtiden. Han hade själv varit på plats i landet kort efter beskedet och sett vilket ekonomiskt lyft den första tiden inneburit.

– Alla var trötta på situationen vid gränsen som varit den stora ”anledningen” eller ”ursäkten”, beroende på vilken sida man hör till, till varför så många flytt landet för att skapa sig bättre ekonomiska förutsättningar.

**

Bara ett par månader efter att freden hade firats med pompa och ståt stängde Eritrea en gränsövergång. Sedan en till. Några trupper flyttades inte heller bort av Etiopien från de städer i norra delen av landet som skulle tillhöra Eritrea. 

Den eritreanska positionen som sedan länge varit: ”ta bort era trupper på förmiddagen så förhandlar vi på eftermiddagen” blev aldrig infriad. 

En av förklaringarna var att även om relationerna mellan ledningarna i Asmara och Addis Abeba blev allt bättre försämrades relationerna med TPLF som styrde i regionen. 

Eftersom Eritreas södra gräns gick längs med Tigrayregionen och eritreanerna själva kunde se att några soldater inte drogs tillbaka från Badme frös freden till is. 

De eritreaner som beordrats att lämna in sina vapen fick hämta ut dem igen och ministrar som gjort uttalanden om att begränsa värnpliktstjänstgöringen till 18 månader tystnade. 

På andra sidan gränsen investerade TPLF i städerna som skulle tillhöra Eritrea bland annat den symboliskt laddade staden Badme. 

För att förstå varför processen gick i baklås menar journalisten och fotografen Donald Boström på telefon att man måste analysera vad som hände när TPLF efter 27 år förlorade makten i Etiopien. 

–  Den etniskt chauvinistiska politik TPLF-regimen införde i Etiopien, var en av faktorerna som möjliggjorde att de som liten minoritet kunde styra över hundra miljoner etiopier i decennier. Vilket å andra sidan splittrade och körde landet i botten. Ekonomin var i kris och Etiopien höll på att falla sönder, det fick USA och andra internationella aktörer att verka för att få bort dem från makten för att undvika en jugoslavisk utveckling. 

Repressionen som tidigare lyckats kväsa proteströrelser var nu inte effektiv längre. Istället växte protesterna. Främst i Oromoregionen och många varnade för ett kommande inbördeskrig. 

Enligt Donald Boström valde regimen då själva att offra den tidigare premiärministern Hailie Mariam Desalegn efter att stora folkliga protester svept över landet under 2016 och 2017.

Men bondeoffret gick inte som TPLF hade tänkt sig.

Protesterna växte.

– Två timmar innan ny premiärminister och ordförande till koalitionen skulle väljas, hoppade amharapartiets kandidat av och stödde oväntat för första gången, den mer okända och oerfarne Abiy Ahmed. Det blev en administrativ palatskupp och plötsligt var TPLF borta från makten efter 27 år, berättar Donald Boström från hemmakontoret i Nacka.

När sedan Abiy Ahmed upplöste koalitionen EPRDF där TPLF varit det dominerande partiet och istället bildade ett nytt parti, Prosperity Party (PP), var konflikten i öppen dagar.

– Efter det sa TPLF direkt; Det blir inte någon fred i Etiopien utan oss. Sedan började de samla både vapen och pengar i den egna regionen. Från den dagen stod det klart att de skulle obstruera, och en ny väpnad konflikt stod för dörren, säger Donald Boström. 

Rapporter som kom ut under våren 2019 pekade på att TPLF istället för att slicka såren tränade en milis med tiotusentals ungdomar för att på nytt ta upp vapnen och inleda ett trefrontskrig: mot den nya regimen i Etiopien, mot motståndarna i den egna Tigrayregionen och mot Eritrea. 

– Så även om TPLF och det gamla gardet efter 27 år inte längre befann sig vid makten så var det för tidigt för Eritreas ledning, och Abiy, att slappna av, förklarar Donald Boström. 

Han menar också man måste gå ännu längre tillbaka för att finna de verkliga orsakerna i organisationens egen historia.

– Medan den eritreanska gerillan EPLF:s kamp under decennierna fram till 1991 handlade om en nationell frigörelse för att bevara nationen Eritrea så kämpade TPLF en separatistisk kamp för ett fritt Tigray. Ett område som man också tänkt sig skulle inlemma delar av Eritrea och delar av några provinser i Etiopien. En egen stat, från ”Röda havet till Axum”. Under kriget fram till 1991 var detta den främsta drivkraften för dem. Men de lät sig övertalas av Eritreas nuvarande president Isias Afewerki att bli ”all etiopiska” för att störta regimen och styra hela landet, säger Donald Boström. Vilket de också gjorde.

Natten till den fjärde november 2020 satt han uppe sent och skrev. För honom precis som för alla andra utrikeskorrespondenter hade pandemin stoppat alla nya reportageresor och han satt nu och jobbade med den första boken av tre om Eritreas historia. 

– Natten innan kriget bröt ut skrev jag om när EPLF:s soldater besegrade diktatorn Mengistus vid slaget om Massawa. Sedan vaknade jag och läste att TPLF angripit armébasen i Tigray och att Abiy Ahmed därefter gått in militärt med regeringsarmén, det kändes som om historien upprepade sig.

Enligt Donald Boström var kriget en logisk utveckling för de spänningar som fanns. 

– Vill TPLF få ett Stortigray, en självständig stat eller återta makten i Addis, så måste de kriga på flera fronter. Så när jag såg att det bröt ut tänkte jag att, jaha det kom nu, det kunde kommit för ett par månader sedan eller om en månad. 

Hans första tanke var att om den federala armén nu vinner en snabb seger över TPLF kan det för första gången på ett århundrade bli fred i regionen. Men, det finns andra hot.

– Det pågår ett antal konflikter i Etiopien där etniska grupper slåss för att ta tillbaka landområden som kommer ta en tid att lösa, och Sudan och Egypten lär inte släppa Etiopiens stora dammbygge och Nilenfrågan. Men jag menar att TPLF:s krigsförberedelser för ett Stortigray har varit det största hotet mot både Etiopien och Eritrea säger Donald Boström.

Mycket har skrivits om krigets förlopp. Städer som fallit. Flyktingar som flytt till Sudan. Många uppgifter har också cirkulerad om Eritreas eventuella inblandning i kriget. 

– Eritrea är den stora vinnaren i det som händer nu. Om Abiy lyckas neutralisera TPLF så försvinner det största hotet mot ledarskapet i Eritrea. De är sannolikt också mycket nöjda med att det är Abiy Ahmed som tar smällen och inte Eritrea själva. 

Orsaken till att Eritrea ligger lågt menar Donald Boström är att ett officiellt Eritrea som öppet deltar i kriget skulle kunna användas av TPLF för att mobilisera regionens befolkning och undvika att det blir en internationell konflikt.

– Men självklart stödjer Eritrea Abiy militärt på olika sätt, säger Donald.

Det är enligt honom också förklaringen till att inte ens tre stycken robotar mot Eritreas huvudstad i ett första anfall, och fyra i ett andra, och sedan ett tredje, fick landet att svara militärt. Trots att de orsakade både materiella och mänskliga skador – även om ingen dog.

– Robotarna var ett försök att lura in Eritrea i konflikten. Hade de besvarat beskjutningen hade vi haft en internationell storkonflikt. Då kunde FN och det internationella samfundet ingripit och kräva eld upphör och förhandlingar vilket skulle räddat TPLF från en omfattande förlust, säger Donald Boström.

Att så inte skedde tror han beror på en felkalkylering från TPLF: sida.

– De gjorde ett antal felaktiga bedömningar. Den viktigaste var kanske att de räknande med att en försvagad Abiy inte skulle mäkta med att sätta emot TPLF:s attacker. Det blev tvärtom, Abiy stärkte sin position och fick de viktigaste grupperna i landet med sig medan TPLF i det närmaste föll samman.

– TPLF hade uppenbarligen överskattat omvärlden och sin egen styrka. Det måste vara en av förklaringarna att de kollapsade så fort. De hade också hoppats på att Egypten och Sudan skulle agera annorlunda. De är inte otänkbart att de övervägt en insats till stöd för TPLF, men då skulle de få på moppe av USA, Saudi och Emiraten, en risk de inte gärna vill ta. 

– Det man måste förstå är att ledarna för TPLF slåss för sina liv. Förlorar de, förlorar de allt. De visste när de valde att ta strid att det var dem eller Abiy Ahmed. Men nu har TPLFs planer på att ta sig tillbaka till makten gått om intet för överskådlig tid.

När området nu står under den federala arméns kontroll innebär det en ny verklighet vid landets södra gräns och Donald Boström tror att det nu kan bli ”fred på riktigt”. 

TPLF:s opposition kommer nu ta över den administrativa ledningen i provinsen.

– Jag vet att många befarat ett långvarigt krig. Men TPLF har förlorat det mesta, om de hade haft ett ess i rockärmen skulle de använt det för länge sedan, säger Donald.

Hans bedömning är att den federala armén nu har tagit kontrollen och att TPLF hade ett svagare stöd bland sitt folk än vad många trott.

– Ett i princip samlat Etiopien där Amhara, Oromo, Somali, Afar stöder den federala regeringen för ett stabilare Etiopien står emot TPLF. Dessutom är de instängda mellan gränserna till Sudan, Eritrea och Etiopien utan reträtter eller underhållslinjer.

Enligt Donald Boströms källor är TPLF:s cirka 10 000 soldater nu omringade i bergen runt området Hagere Selam. Här finns både soldater, men även familjer och de regeringssoldater som hålls som gisslan.

– TPLF kommer att ha mycket svårt att klara den situationen. Hur länge räcker deras vatten och andra förnödenheter? Fler kommer att dödas, en del kommer att ge upp och andra fångas in. Mindre TPLF grupper kommer förmodligen fortsätta med attacker medan ledare som fångas in levande kommer ställas inför rätta för förräderi och terrorism, tror Donald Boström.

Effekter på regionen tror han blir stora.

– Trots andra motsättningar och konflikter finns det förutsättningar för stabilitet i regionen för första gången sedan 1991. Det i sin tur borde innebära att Eritrea kan pusta ut. Hela retoriken om att befinna sig i ett krigsliknande läge har ju bromsat allt annat. Så med det sista hotet undanröjt borde det nu kunna bli tal om demokratiska reformer, ett återinförande av tidsbegränsad värnplikt och en lösning på frågan om Dawit Isaak. 

Häromdagen släpptes 26 stycken Jehovas vittnen fria utan någon som helst förvarning. Personer som suttit fängslade mellan 5 och 26 år.

– Plötsligt gick de bara på gatan. Det är det man hoppas på kan hända med Dawit och andra. 

Du tror det?

– I slutändan är det en man som beslutar. Men många i det eritreanska samhället tänker att allt man väntat på sedan 2001 nu kan bli verklighet. 

Det finns de som gör en diametralt annan bedömning av situationen. Freds- och konfliktforskaren Kjetil Tronvoll som i över ett års tid hade varnat för att Etiopien befunnit sig på randen till ett inbördeskrig befann sig strax före krigsutbrottet i Tigrayregionen för att genomföra fältstudier.

– När jag var på plats och hörde retoriken blev det tydligt att det här inte är en konflikt mellan TPLF och Prosperity Party utan mellan Abiy Ahmed och hela befolkningen i Tigray, sa han till Blankspot i början av hösten.

Enligt Kjetil Tronvoll är det inte heller så att TPLF driver på för att utropa en självständig stat. 

– Tvärtom är det faktiskt TPLF som försöker hålla Tigray kvar i Etiopien och som fortsatt stödjer federationen. Andra politiska aktörer i Tigray önskar lösa motsättningen genom att avskilja sig. 

Kjetil Tronvoll trodde inte heller att TPLF skulle ge upp och att även om den federala armén skulle ta kontroll över Mekelle och byarna i Tigrayregionen skulle de föra kampen vidare som ett icke-konventionellt gerillakrig.

– De kommer att försöka störa och destabilisera regeringen i Addis Abeba ändå tills den är utbytt. 

Efter att Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed utropat sig som segrare har den etiopiska regeringen förnekat att TPLF skulle ha inlett ett gerillakrig – något som TPLF själva menar har skett. ”Verkligheten är att de är nedkämpade och i upplösning med otillräckliga möjligheter att bedriva ett gerillakrig”, sa premiärminister Abiy Ahmed i ett uttalande i början av december. 

På det har inte TPLF svarat och med kommunikationerna fortfarande utslagna i regionen har det varit svårt att få en bild av situationen på marken. Ett team från FN som var på väg till flyktinglägret Shimelba, ett av fyra i Etiopien med flyktingar från Eritrea besköts nyligen enligt vad diplomatkällor uppger för Reuters. Ett tecken som tolkades som att Etiopien inte vågar släppa in omvärlden i regionen utan enbart i de områden som kontrollerades av armén.

I ett uttalande från landets regering ska orsaken till beskjutningen ha varit att de forcerat en vägspärr. 

Freds- och konfliktforskaren Kjetil Tronvoll menade vid krigsutbrottet att den federala regeringen inte skulle lyckas med att ta kontroll över alla tigreanerna och att gerillakriget kommer att pågå under lång tid. 

– Det är därför lönlöst att gå ut i krig till att börja med: den politiska oenigheten kan inte lösas på slagfältet. 

Men han tror inte heller att vi kommer få se ett scenario som 1991 då TPLF marscherade ända till huvudstaden, men i ett utdraget scenario tror han att även grupper i Oromo som Oromo Liberation Army (OLA) tillsammans med andra federalistiska styrkor kommer att försöka vinna genom att störta Abiy Ahmed. 

– Sker det så faller Prosperity Party samman. Allt i det partiet handlar om honom. 

Den grundläggande konflikten handlar enligt Kjetil Tronvoll om synen på vad Etiopien ska vara för land. Historiskt har de politiska partierna i Etiopien velat skydda det etniskt federala systemet där varje region har ett styrande parti baserat på etnicitet med stort regionalt självstyre och sedan en koalition mellan dessa partier som styr landet. 

Men när Abiy Ahmed upplöste EPRDF som varit den koalition som sedan 1991 styrt landet så bröt han med den traditionen. 

–  Han blev snabbt mer och mer pan-etiopisk i sin retorik och lade ifrån sig den oromo-retorik som tagit honom till makten. Det blev tydligt att han i sin syn på Etiopien av idag och hans vision av vad Etiopien skulle bli gick rakt emot vad TPLF och andra federalister kämpat för.

En svensk-eritrean som följt utvecklingen nära är Ephrem Tewelde. Han är en av många i den eritreanska diasporan som är övertygade om att utvecklingen inte kommer att innebära några förbättringar för befolkningen i Eritrea.

Ephrem Tewelde är demokratiaktivist och grundare av organisationen Freedom Friday. En organisation som grundades i november 2011 efter att flera båtar med eritreanska flyktingar hade sjunkit i Medelhavet utan att det blev några större rubriker. 

– Vi förstod att regimen aldrig skulle ta ner flaggan.Vi kunde inte bara tända ljus för dem som drunknade, sa han till Blankspot 2019. 

Redan 2013 smugglade gruppen in en kopieringsmaskin i Asmara och började sätta upp affischer med olika budskap på telefonkiosker och fasader. Man startade också tidningen Echoes of Forto, som distribuerades via informella kontakter.  Samtidigt var det förbjudet med protester i Eritrea och framför allt riskfyllt. Därför visade organisationen till en början sitt missnöje genom passivitet. 

– Det fanns en hunger efter att göra något i landet, så vi uppmanade människor att vara hemma på fredagar. Att inte gå ut. 

För att sprida budskapet började de ringa till slumpvisa mobilnummer. 

– Vi började höra att människor i Asmara sa till varandra: »Visst stannar du hemma i kväll?« Regimen är bra på att isolera folk, så vi ville skapa en känsla av att vi stod tillsammans mot våra förtryckare. 

Ephrem Tewelde ser få ljuspunkter i dagens Eritrea. Han var redan innan kritisk till att Abiy Ahmed fick Nobels fredspris och han hade 2018 inga förhoppningar om att en löst gränskonflikt eller lyfta sanktioner skulle förändra den eritreanska regeringens inriktning. 

– Det senaste kriget började inte i november, det har pågått i två år och det var bara en tidsfråga innan de skulle börja skjuta. 

Han lyfter fram att det arrangerats militärparader på båda sidor och att ett politisk taktiskt arbete länge pågått där Eritreas president Isaias Afewerki jobbat tillsammans med Abiy Ahmed för att isolera TPLF. 

– Även när kriget bröt ut fick Abiy Ahmed hjälp från eritreansk sida. Eritreansk militär deltog i striderna genom att landets artilleri besköt Humera. 

I ett tal inför parlamentet har Abiy Ahmed själv berättat att den etiopiska armén retirerade in på eritreanskt territorium för att anfalla därifrån.

– Detta kommer tyvärr att påverka relationerna mellan eritreaner och Tigray framöver. Isaias och Abiy har en taktisk vänskap idag men det är inte vad regionen behöver. Regionen behöver institutionella samarbeten annars är vi tillbaka i samma era som när Meles Zenawi och Isaias Afewerki styrde. 

Ephrem Tewelde lyfter också fram situationen för de eritreanska flyktingarna i regionen. 

– Hundratals har kidnappats och tagits till Eritrea från flyktinglägren i Tigray. Andra har rymt från lägren för att söka skydd i huvudstaden Addis Abeba eller andra regioner. I går kom rapporter från Addis om att 300 eritreaner var på väg att tvångsutvisas till Asmara. 

Han delar inte bilden av att TPLF:s vara eller inte vara skulle påverka situationen i Eritrea. 

– Jag ser inga tecken på att regimen i Eritrea kommer att släppa några politiska fångar, eller införa reformer. TPLF var ju inte orsaken till att de fängslades, så det hänger inte ihop. Det kommer däremot att bli svårare för oppositionen att åstadkomma en förändring i Eritrea eftersom Isaias och Abiy kommer att samarbete och gripa och fängsla dissidenter i de båda länderna. Det blir payback time. 

Andra svensk-eritreaner drar andra slutsatser. Fethawi Mehari som var en av deltagarna på den eritreanska ambassadens ”fest för fred” har den senaste tiden varit föräldraledig och som privatperson följt utvecklingen genom att ringa till släkt och vänner i Asmara.

Hans bild är att TPLF inte gav Etiopiens premiärminister något val.

– De har länge provocerat Abiy Ahmed genom att förminska honom och ifrågasätta honom som ledare. I ett land som Etiopien med starka etniska spänningar blir det viktigt för en ledare att visa att antingen gör vi detta tillsammans eller så får man smaka på: hårt mot hårt. 

Fethawi Mehari tror att TPLF tagit Abiy Ahmeds ”snällhet” som ett tecken på svaghet och att han väntat ”väldigt länge” på att agera mot TPLF.

– Efter den sista provokationen gick det inte längre. Hade han accepterat att bli militärt angripen hade det stått flera i kö för att pröva den möjligheten. 

De signaler han hör från eritreanskt håll vittnar enligt honom om att kriget var välkommet.

– Krig är hemskt men här handlar det om soldater, folk som lyder order. De är de första offren i kriget, sedan vill man inte att andra människor heller ska komma i kläm, men är man soldat i armén så räknar man med att det kan bli krig. 

Vänner och släktingar som han pratade med i landet har tagit krigsutbrottet med ro. Även efter robotanfallen. 

– De är väldigt lugna, barnen har varit oroliga men det var nästan som om jag på andra sidan jorden var mer orolig än mina släktingar var i Asmara. 

Efter att Abiy Ahmed deklarerat att kriget var vunnet spekuleras det om olika framtida scenarier. 

Antingen att ett långvarigt gerillakrig utbryter eller att regionen snabbt pacificeras. Men Fethawi Mehari tror varken på de mest optimistiska eller pessimistiska prognoserna. 

– Framtiden är inte en ”walk in the park” men det som är nytt är att om man ser till hela Afrikas horn är att det nu råder en situation där de sittande stats- och regeringscheferna kommer bra överens. Se till exempel på hur även Djibouti stödjer Etiopiens premiärminister, Somalia likaså men även Sudan och Sydsudan har goda relationer med de övriga. Så förutsättningarna är historiskt goda för regional stabilitet nu när den spelare som varit det största hindret för utvecklingen, TPLF är borta. 

Men även om TPLF som organisation är borta från scenen tror han att den politiska idén om ett självständigt Tigray kommer att leva kvar. 

– Idén om ett Stortigray är inte bara ett påhitt. Artikel 39 i den Etiopiska konstitutionen var ett sätt att rättfärdiga Eritreas självständighet och den innebär också en möjlighet för Tigray att lämna federationen. Så även om TPLF som politisk grupp besegrats kommer den drömmen och visionen leva kvar. Så ja, jag är lite rädd att den drömmen plockas upp av nästa generation. Det kommer då också att finnas utländska aktörer som är intresserade av att underblåsa det projektet för att skapa oro i landet

Avgörande för framtiden tror Fethawi Mehari blir hur civilbefolkningen i regionen kommer att reagera. För även om TPLF fick 98 procent av rösterna i det regionala valet  – som de själva arrangerade – säger det inte allt. 

– Det jag kan sakna i de analyser som nu görs är att man sätter likhetstecken mellan att vara Tegaru och att stödja TPLF. TPLF menar att de representerar hela befolkningen medan andra skulle säga att så inte är fallet utan de istället håller befolkningen som ”gisslan”. Men den stora frågan nu är hur stor del av dem som är beredda att gå upp i bergen och riskera sina liv för TPLF?  Hur många stödjer dem in i döden och hur många vill bara leva sina liv? 

Fethawi Mehari säger att han hoppas att Tigray-folket väljer den fredliga vägen.

En vecka efter att kriget förklarats för avslutat växer kritiken mot den etiopiska regeringen för att de inte öppnar upp området.

Olika FN-organ har under veckan vädjat till Etiopien att tillåta ge både bistånds- och internationella hjälporganisationer tillträde. Men Etiopien har tillbakavisat behovet. FN:s generalsekreterare Antonio Guterres har slutit avtal om humanitär hjälp, men FN har inte fått det fullständiga mandat som de sökt. 

Regeringens Redwan Hussein sa i veckan till nyhetsbyrån Reuters att landet kommer att be om assistans ”endast om de känner att de behöver hjälp”.

Att anta att landet inte själva kan genomföra både oberoende undersökningar och bistå de civila var att “förminska Etiopien”.

Samtidigt förklarade FN:s Michelle Bachelet att situationen var “extremt oroande” och att rapporter om strider fortsatte att komma in från områdena runt Mekele, ”trots att regeringen hävdar motsatsen”.

– Vi har trovärdig information om grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna inklusive attacker mot civilbefolkningen, civila hus och byggnader, plundring, sexuellt våld mot kvinnor och flickor, sa FN:s Michelle Bachelet och berättade också att FN fått in rapporter om att ungdomar ”tvångsrekryterats för att strida mot sina egna”. 

Under en av veckans presskonferenser fick också FN:s generalsekreterare frågan om vad han visste om de otaliga rapporter om eritreanska soldater som ska ha deltagit i kriget. 

Antonio Guterres svarade att han ”konfronterat” den etiopiska premiärministern med uppgifterna och att han fått svaret att ”Eritrea garanterat inte hade gått in på ”etiopiskt territorium”.  

Det uttalanden har dock fått många att spekulera om att eritreansk trupp ska ha gått in till den gräns som domstolen beslutade om i avtalet från 2001. 

Inte heller på det svenska utrikesdepartementet kom kriget som en blixt från klar himmel även om den närmaste utvecklingen är svår att förutse. 

Svante Liljegren, Sveriges ambassadör till Eritrea säger på telefon från Stockholm att detta är en utveckling som han och kollegorna följt under lång tid.

– När jag hörde om krigsutbrottet var min tanke att detta inte kommer att bli bättre innan det blir värre. Det blir nu svårt för centralregeringen i Addis att backa ut ur det här. Det är en otroligt allvarlig utveckling.

I ett första uttalande av utrikesminister Ann Linde var budskapet att parterna hade ett ansvar att skydda civila och hon uppmanade till dialog. 

Svante Liljegren menar också att om man ser på varför fredsprocessen avstannade, mellan Eritrea och Etiopien, så är förklaringen enligt Eritrea situationen i Tigray. 

 – Den eritreanska regeringen menar att TPLF har en stor roll i att fredsprocessen inte har kommit så långt som man hoppats. 

Men att landet inte kunnat skörda några frukter av freden, menar han också beror på andra ekonomiska faktorer.

– Vi kanske var naiva i början och hade stora förhoppningar på att detta skulle leda till någonting. Det blev lite av ett fyrverkeri strax efter fredsprocessen och det kom kanske för snabbt, men ganska snart fick vi smolk i glädjebägaren, säger Svante Liljegren.

I Eritrea var man också mera dämpad efter fredsavtalet. 

– Eritrea sa tydligt att de var glada och stolta över vad som skett men att de behövde tid på sig. Det gick inte påpekade de att efter decennier av kallt krig gå direkt mot en blomstrande ekonomi. 

Under tiden som gått sedan Abiy Ahmed fått ta emot Nobels fredspris för freden mellan länderna har Sverige fått göra noggranna avvägningar kring hur mycket man kunnat trycka på.

– Vi vill ju förbättra situationen för det eritreanska folket både vad gäller de mänskliga rättigheterna och möjligheterna till försörjning. 

Har det skett några framsteg vad gäller de mänskliga rättigheterna?

– Jag känner att det finns en vilja och en förbättrad dialog om frågorna. En vilja från Eritrea att arbeta med implementeringen av rekommendationerna från FN:s kontrollmekanism UPR. Men det återstår att se förbättringar för folket vad gäller de mänskliga rättigheterna. 

Enligt Svante Liljegren är både den eritreanska och den svenska uppfattningen tydlig. 

– De menar att de tar tillvara på de mänskliga rättigheterna på det sätt som man vill göra det på och vårt budskap tillbaka är att visst, vi förstår att det tar tid, men vi vill se mer.

När han från kollegor på plats i Asmara fick höra att TPLF skickat tre medeldistansraketer som slagit ner mellan flygplatsen och hotellet Asmara Palace blev han förfärad. 

Ett antal civila ska ha skadats, men ingen allvarligt. Att inte Eritrea valde att svara på angreppet noterades med uppskattning. 

– Jag tar inte någons parti i detta men kan notera att Eritrea inte agerade högljutt. Man kan notera den eritreanska skönjbara icke-reaktionen och den ska nog ses som ett sätt för landet att visa sin motståndskraft och resiliens.

Vilka effekter kriget kommer att få på Eritrea på lite längre sikt är ännu svårt att bedöma men Svante Liljegren menar att det eritreanska folket tyvärr är luttrade och har levt lång tid under vedermödor. 

Med både en coronapandemi och en flyktingkris så kan situationen på kort sikt bli svår.

– Det är svårt att föreställa sig potentialen i eländet som kan drabba regionen. Stora flyktingströmmar och ansträngd livsmedelsförsörjning. Därför är det viktigt att hålla ögonen på norra Etiopien, tala om det och lyfta upp det. 

De två olika framtidsscenarion som andra experter på regionen laborerat med, att det antingen blir ett utdraget gerillakrig som innebär slutet för Abiy Ahmed och hans Prosperity Party eller att de efterlysta TPLF ledarna snabbt grips och ny regional ledning tar över styret i Tigray vill inte Svante Liljegren välja mellan.

– Som tråkig diplomat får jag helgardera och lägga mig mitt emellan. Jag tror det finns en risk att det drar ut på tiden, TPLF kan dra sig tillbaka och föra gerillakrig i bergen. Svårigheten för att då få till någon slags medling är också att de man skulle medla med antingen är efterlysa eller arresterade. 

Värt att notera är också enligt Sverigas ambassadör att TPLF de senaste åren investerat i staden Badme som enligt fredsavtalet ska tillhöra Eritrea och inte Etiopien. 

Under det val i september som förklarades som olagligt av centralregeringen röstade även befolkningen i de städer som ska tillhöra Eritrea. 

Men i stället för att spekulera om utvecklingen i Etiopien vill Sveriges ambassadör till Eritrea lyfta fram att Addis och Asmara förmodligen har ett gemensamt intresse av att marginalisera TPLF.

– Sker det, så hade det av ledningen i Asmara setts som positivt för utvecklingen i Eritrea och då kan förhoppningsvis även fallet Dawit Isaak hjälpas av en sådan framtida utveckling.

Foto: John Beso.

Blankspot har sökt Eritreas ambassad för en intervju om utvecklingen och hoppas kunna genomföra en sådan i närtid.

Av Martin Schibbye