Reportage om Eritrea

Bortom de brinnande karusellerna: Röster från den eritreanska festivalen

Dagen efter upploppen på Järvafältet besöker Blankspots Martin Schibbye festivalen för att tala med arrangörer, deltagare och motdemonstranter. Hör om hopp, ilska och strävan efter förändring.

Av Martin Schibbye 6 augusti, 2023

Långa köer slingrar sig förbi de utbrända bilarna. Under paroller om ett fritt och demokratiskt Eritrea samlades ett tusental personer som krävde den fängslade journalisten Dawit Isaaks frihet.

Innanför avspärrningarna höll arrangörerna, med kopplingar till den eritreanska staten, på att laga mat och förbereda för öppnandet. 

Sedan urartade samlingen. 100-tals frihetsberövades misstänkta för blåljussabotage, misshandel och mordbrand. Ett trettiotal fick uppsöka sjukhus och många skadades.

På gräsfältet framför festivalområdet arbetar nu, dagen efter, två personer med att plocka upp stenar, resterna av förkolnade tält och gasolflaskor. 

– Snart finns inte ett spår kvar av attacken, det är viktigt att städa upp snabbt så att festivalen kan fortsätta, säger en av männen medan han drar isär tältpinnar som smält av värmen från elden.

Några timmar innan festivalen skulle öppna ägde attacken rum. Väl förberedda motdemonstranter, enligt polisen beväpnade med påkar och stenar, tände snabbt eld på flera bilar och rusade sedan vidare mot de vita tälten.

Flera av de som lätt skadades i attacken är tillbaka dagen efter. Med bandage på benen och gasbindor runt armarna. Andra är fortfarande på sjukhuset med allvarliga skall- och krosskador.

– Vi klagar inte, att komma tillbaka direkt var viktigt. Våld får inte stoppa festivalen, säger Kennedy, som vaktar en av entréerna.

Det är enligt vakterna lika mycket folk som det brukar vara på festivalens andra dag, men barnfamiljerna saknas. Gårdagens attack har skrämt många från att återvända. Andra har kommit hit för att stötta evenemanget. 

– Hur förklarar man för en fyraåring att någon vill slå ens mamma? säger en kvinna. De små barnen kunde inte sova i natt. De hade massor av frågor. 

– Jag trodde aldrig att något sådant här skulle kunna hända i Sverige, säger en väninna. Att en kulturfestival skulle angripas av en mobb. De kan bränna våra tält men inte våra idéer. 

I Sverige finns cirka 60 000 personer med eritreansk bakgrund. Diasporan har länge varit splittrad, både för och emot landets ledning. Trots att inga fria val har hållits sedan självständigheten 1993, trots hundratusentals flyktingar och att landet sedan befrielsekriget styrs av Afewerki och hans närmaste, försvaras ledningen av många i exil. 

Landet beskrivs idag av Utrikespolitiska Institutet som “en hård diktatur”. Av andra som en av världens mest repressiva stater.  Trots det har många här en mer komplex relation till landet och känner en stolthet som går bortom den politiska ledningen. Ytterligare några menar att antingen är man stolt eritrean eller inte. Några nyanser tillåts inte. 

Enligt FOI:s rapport Diaspora och påverkan från främmande makt – En översikt över fem staters extraterritoriella auktoritära styre (foi.se) används festivalen som ett verktyg av den eritreanska regimen för att upprätthålla kontroll över diasporan.

Den årliga festivalen på Järvafältet, som har pågått i 25 år och arrangeras av bland andra Nätverket för Svensk-Eritreaner i Sverige (NES), har länge varit en plats där dessa olika grupper möts.  På varsin sida om polisens kravallstaket. 

Utanför har den blåa flaggan med gröna olivkvistar vajat och under den har slagord om diktatur ekat över fältet.

Inuti har den officiella eritreanska flaggan vajat över kulturframträdanden, politiska möten och gemenskap. På en yta lika stor som några fotbollsplaner har arrangörernas Eritrea återuppstått med musik, föredrag och ibland inbjudna ministrar och gäster.

– Om det är så bra i Eritrea, varför åker de inte dit? brukar protesterande ropa.

Men inte idag.

Nu, dagen efter sammandrabbningen, pågår festivalen utan att några motdemonstranter syns till. Förklaringen till de är att de enligt polisen “inte höll sig till det anvisade området, bröt avspärrningarna och trängde sig in på den andra allmänna sammankomsten, tände eld på fordon och misshandlade människor,” har deras tillstånd dragits tillbaka.

Efter flera avspärrningar med vakter i gula västar och flaggan knuten runt armen finns en öppning i staketet där besökarna kontrolleras innan de släpps in. Bakom ingången finns flera vita tält för mindre möten och färgglada tält för de större och mer välbesökta seminarierna. Längst bort breder ett tivoliområde ut sig.

I år förväntar sig arrangörerna att 30 000 personer kommer att ha besökt festivalen innan den avslutas på söndagskvällen.

Inne i ett av seminarietälten pågår en diskussion om kriminaliteten i Järvaområdet och vad som kan göras för att förhindra att ungdomarna dras in i den. Boende ger sina perspektiv och representanter från eritreanska organisationer berättar om arbetet som föreningen bakom festivalen utför under resten av året för barn och ungdomar på kvällar och helger. Ett arbete där man fokuserar på värderingar och lär ungdomarna att vara stolta över sitt ursprung och sin historia.

I publiken finns flera föräldrar till tonåringar i Järva, och diskussionen handlar om hur man bemöter dem som hamnat snett. Vilken roll kan föräldrarna spela? Och vilken roll kan det eritreanska samfundet spela?

Andra seminarier handlar om den psykiska ohälsan, som är stor bland tonåringarna i området.

– Som andra generationens invandrare från Eritrea är rotlösheten stor. “Vem är jag?” är frågor som vi själva och nu våra barn brottas med. I det identitetsskapandet och stoltheten över att vara en del av Eritrea är festivalen viktig, säger en kvinna.

En av besökarna som står vid ingången till tältet säger: “Som du ser är det en fest för folket” och sveper med handen bort mot karusellerna. Med det menar han att det inte handlar om staten Eritrea. I de vita tälten bredvid står namnen på olika svenska städer. 

I publiken står även den nu 65-åriga Tedros Isaak. Han är sex år äldre än sin bror Dawit Isaak, som sitter fängslad utan rättegång i Eritrea sedan hösten 2001. Flera bänkar bärs in i det trånga tältet, och Tedros flyttar sig för att släppa in nya besökare. Han kom till festivalen kort efter angreppet igår. Överallt sitter det eritreanska flaggor. 

– De som stormade säger att de representerar folket. Hur kan de göra det när de använder våld och ger sig på familjer, barn och äldre? De gjorde det också med Dawits bild som förkläde. De utnyttjar en duktig journalist, säger Tedros Isaak.

Under gårdagen var han med i den eritreanska statstelevisionen och förklarade att hans familj inte stod bakom protesterna mot festivalen. Ett uttalande som fick Dawits döttrar och fru att gå ut med en dementi där de sa att de tvärtom stod bakom arrangörerna av motdemonstrationen.

I uttalandet skrev de också att besökarna på festivalen bidrar med miljoner som går till statens förtryck, vilket leder till att eritreaner dör på flykten och i krigen. De båda har sedan gårdagen fått motta mordhot och pekats ut som ansvariga för våldet på grund av sina inlägg på Tiktok och andra sociala medier. 

De skriver i uttalandet att de vill att asylskälen granskas för deltagarna eftersom de reser till och försvarar ett land de säger sig ha flytt ifrån. De tackar även motdemonstranternas organisation ”Birged Nhamedu” för att de ”precis som oss, pappa Dawit och de politiska fångarna fortsätter kampen för ett fritt och demokratiskt Eritrea.”

– Jag såg det, men jag vet att de inte står bakom våldet, säger Tedros. Dawit var inte sådan och de är inte sådana. Även demonstranterna ångrar nog att det blev våldsamt. Han tror att det “gick överstyr” och att alla nu ångrar sig.

Istället för att demonstrera tycker han att de borde komma in på festivalen.

– Oavsett om man är med staten eller mot staten spelar ingen roll här inne. Alla är välkomna. Det som sker här handlar om vår kultur, vår mat, våra sånger. Det är en kulturfestival. 

Han har varit på festivalen många gånger under de 25 år som den arrangerats och förstår att den blivit centrum för oppositionen. 

– Detta är den största samlingen i Skandinavien. Jag förstår att de kommer hit. De har kämpat länge för att förbjuda oss. Detta är huvudet. Men de kan inte hugga av det, för vi har kämpat i över 30 år. 

Enligt honom står en majoritet av eritreanerna bakom landets president Afewerki trots att inga val har hållits eller andra partier tilåts. Men även de som inte gör det borde enligt honom inte angripa festivalen om de vill ha en förändring. 

– Om de vill lösa detta med våld borde de resa till Eritrea och slåss. Åk dit och kriga med staten, inte med folket.

Konsekvenserna av upploppet tror han blir att situationen för demonstranternas krav blir svårare att få gehör för. Dessutom, menar han, kommer inte ledningen i Eritrea att påverkas. 

– Om man gör en massa liv blir allt bara värre. Inget blir bättre av att kasta sten. Det bästa är att ligga lågt. Vad gäller situationen för hans bror i Eritrea är han hoppfull. 

– Ingen vet hur länge det tar, men vi väntar nu på att han ska släppas. Det är det som kommer att ske. Ingen rättegång utan frihet, direkt. Hoppet finns.

På frågan om hur han ser på att hans egen bror sitter fängslad, utan rättegång, tillsammans med tusentals andra, säger han att det nog är svårast för barnen och frun.

– Barnen och familjen har all rätt att kräva att deras pappa blir fri. Men om jag hade trott att jag kunde slåss för att få honom fri, då hade jag stått i första ledet och slagits även jag.

På frågan om han förstår frustrationen hos de flyktingarna som tvingats göra värnplikt och fly med stor risk för sina liv, för att här möta representanter för samma diktatur de flytt ifrån.

– Ja, absolut, jag förstår deras ilska. Jag kom själv som flykting, men jag stormade inte Etiopiens ambassad. Jag förstår diskrimineringen, arbetslösheten, ilskan. Men Sverige är ett fantastiskt land. Här finns möjligheter till utbildning, arbete. De borde utnyttja den friheten.

Utanför tältet växer köerna till matstånden. Karusellerna snurrar och ljudet av barnskratt skär genom musiken.

Mitt på den stora gräsplanen står en av arrangörerna, Zerai och är fortfarande skakig efter gårdagen. Hon vill inte framträda med sitt hela namn.  

Tidigt på torsdagsmorgonen kände han på sig att något skulle hända. Han och de andra arrangörerna hade i två veckors tid jagat polisen och försökt få till ett möte med insatsledningen. 

De befarade att tusentals personer skulle försöka stoppa festivalen.

– Vi frågade oss om polisen verkligen var förberedda inför vad som skulle komma. Vi hade i ett antal veckor påpekat vår oro och mejlat videosekvenser som dessa huliganer själva publicerat från andra länder. De är ju öppna med att de är huliganer.

När festivalen i Tyskland angrips den 9 juli med 26 skadade poliser som resultat spär det på deras oro. En kommande festival i Seattle har också den utsatts för hot.

Till sist går polisen med på ett möte, samma dag som festivalen ska börja. På mötet får de veta att motdemonstranterna har fått rätt att demonstrera från 12.00 till 22.00 hela helgen. Alltså exakt samma tider som festivalen ska pågå.

– Hur tänkte ni här? frågade vi poliserna samtidigt som vi sökte en bekräftelse på att de fått den omfattande information som vi skickat, berättar Zerai.

Men efter mötet kände de sig trygga. 

Ett par timmar senare brann tälten.

– De kom medan vi höll på att bygga. Innan allt hade öppnat. De visste att vi var få på plats då och inte förberedda. De var fler hundra. På fem minuter var de inne. Vi var instängda eftersom polisen bett oss hålla oss inom avspärrningarna. Vi hade ingenstans att fly.

Sedan såg han tillhyggena.

– De var utrustade med knivar, väskor med stenar i, spray i burkar och de tände snabbt på bilarna med någon typ av tändare. De var beredda på våld.

Zerai minns att han inte kunde tro vad han såg framför sig när bil efter bil stacks i brand. Den tjocka röken stack i näsborrarna.

– Jag har argumenterat med dessa grupper hela mitt liv. Men detta var något annat. Det var inte min värld, det var våldets värld. Det var som en krigszon.

Inne i själva teaterladan, en del av Eggebygård låser en 14-årig tjej in sig på toaletten med sin mormor och släcker lampan. Utanför hör de hur rutorna slås sönder. Hon får upp sin telefon och ringer 114 14. När Polisen svarar viskar hon att det har kommit folk för att döda henne och att hon behöver skydd. 

– Polisen är på plats, svarade operatören. 

Ute på fältet var var det enda Zerai tänkte på att polisen, som skulle säkerställa och bevaka deras yttrandefrihet, hade misslyckats. De hade inte förstått allvaret i hoten mot arrangemanget.

– Trots att vi sa till polisen att de inte var här för att demonstrera, utan för att skada, så blev det så här. Oron för våld fanns redan tidigt i våras. I ett skriftligt debattinlägg inför festivalen skrev Nätverket för Svensk-Eritreaner i Sverige (NES) att “situationen har eskalerat till en punkt där Paludan tillåts bränna koranen medan den eritreanska befolkningen i Sverige förhindras från att fira sin nationaldag.”

De var oroliga att mötesfriheten inte skulle gälla dem.

– Människor kunde ha dött. Men med lite tur så slutade det ”bara” med flera allvarligt skadade, ett trettiotal som fick besöka sjukhus.

När eldarna hade släckts och motdemonstranterna hade förts bort samlades arrangörerna och polisen. Både regnet och attacken hade upphört. De stod emot.

– Polisen gav mig en blick som sade, ”nu ger ni väl upp. Inte tänker ni fortsätta i tre dagar till efter detta”, säger Zerai.

– Men att ställa in fanns inte, det är inget alternativ. Då har ju terrorismen vunnit.

Varför det gick som det gick ska han diskutera med polisen när festivalen är över. Någonstans fastnade informationen mellan stolarna. Men han menar också att det som skedde var en ny strategi från motdemonstranterna.

– De som arbetar mot oss hade en plan A men tydligen också en plan B. Plan A är att knacka dörr i de parlamentariska korridorerna och tillsammans med politiker i framför allt det liberala partiet upphäva mötesfriheten.

Denna plan har lett till att det talas illa i Riksdagen om ”eritreaners verksamhet i Sverige,” en beskrivning han vänder sig emot.

– Vi är lika mycket svenskar som Johan Forsell. Lika mycket som han. Det här är våra barn. Jag förstår inte hur han inte kan se det. Vi är svenskar. Punkt slut. 

Kritiken mot att pengar går till Eritrea menar han inte stämmer.

– Ibland anklagas vi för att ta emot pengar av Eritrea, ibland för att ge pengar. 

Enligt honom är de en självständig förening men en transparent ekonomi. Han säger också att de delar kravet på Dawit Isaaks frihet och att ett av syftena med att bjuda in representanter från Eritrea är just att ge en möjlighet för diasporan att ställa frågor till politiker.

– Varje gång vi i diasporan har möjlighet att träffa representanter från Eritrea, frågar vi, förutom om Eritreas inrikes- och utrikespolitik, om Dawit Isaak. Dawit måste få träffa sin familj.

Debatten som nu blossat upp om uppehållstillstånd och medborgarskap för deltagarna reagerar han starkt på.

– Alla har åsikter om Eritreas regering och dess politik. Men ska man dra in uppehållstillståndet för någon som firar sitt lands nationaldag eller viftar med den eritreanska flaggan?

Bland de grupper som politikerna har lyssnat på under våren och bjudit in till seminarier återfinns både Birged Nhamedu och Bright Future som deltog under protesten.

– Det de gjorde är inte att demonstrera. Jag stödjer deras rätt att demonstrera till 100 procent, det är en rättighet som vi också använder oss av. Folket har den rätten. Rätten till en åsikt. Det var inte problemet igår. Problemet var att de använde våld och trodde att de skulle vinna genom att vara våldsamma. Jag förstår inte hur en liberal politiker inte kan stå upp och försvara mötesfriheten.

I efterdebatten har flera sagt att eftersom den eritreanska staten använder våld, så är det förståeligt att proteströrelsen använder våld. De har menat att våldet i Eritrea kan förklara våldet här. Traumatiserade ungdomar som har flytt en brutal diktatur, agerar som de har lärt sig. Det resonemanget köper inte Zerai.

– Jag förstår att de säger så, men vi är inte Eritreas regering. Vi här på festivalen representerar inte Eritrea. Vi är en självständig förening. Alla är välkomna här. Om de har en åsikt om Eritreas regering så får de väl prata med Eritreas ambassad? Tror de att det de gjorde igår kommer att hjälpa deras sak?

I grunden tycker han att det är synd att flera av demonstranterna valde våldet.

– Eritrea saknar starka oppositionspartier. Det står i landets konstitution att det ska finnas och det vore bra med fler organisationer som jobbar för ett bättre Eritrea. Men jag tror inte de kan vinna folkets förtroende genom att slåss. De vinner ingenting. Det här våldet har också skett mot festivaler förut utan att det har förändrat något i Eritrea.

Inför nästa års festival välkomnar de alla som har demonstrerat i år.

– Vi håller på med en kulturfestival och vill inte dras in i deras agenda. Vi är brobyggare. Men de är välkomna att vara här och fira sin identitet och sin kultur. Ingen har sagt att de inte får komma in. Men om de kommer in som en demonstration.  Då utsätter de oss för fara.

När skymningen sänker sig över området vrids musiken upp och fler och fler tonåringar ansluter omsvepta i den eritreanska flaggan. 

Populära artister som tagit ställning för Eritreas ledning framträder på scenen.

Demonstranterna har i medierna beskrivits som unga men bland dem fanns människor i alla åldrar. De flesta deltog inte i våldsamheterna och flera har i efterhand tagit avstånd från våldet.

En av de som igår reste från Alby till Tensta var den 79-årige numera pensionerade taxichauffören Tesfai Zewoldi. När han först fick höra om den nya organisationen ”Birged Nhamedu” kände han ett hopp för Eritrea som han inte hade känt på länge.

Väl på plats för att demonstrera fredligt befann han sig på andra sidan festivalområdet när demonstrationen startade. 

– När de började gå mot området och visa sin styrka, ville jag ansluta, berättar han i telefon.

När Eritrea blev fritt 1991 efter 30 års befrielsekrig hade han hoppats på att kunna återvända, men fängslandet av journalister och oppositionella gjorde det till en dröm.

Ursprungligen från Eritrea har han alltid, i decennier, längtat hem. Den längtan var det som fick honom att vilja demonstrera. 

– Jag vill åka hem! För att det ska bli möjligt måste regimen bort. Jag ville också visa de som styr landet att det inte har mitt stöd. Visa att folket stöder ”Birged Nhamedu”. Om vi ska få till förändring måste diktatorn Afewerki och hans lakejer bort från makten.

Varje år mot slutet av sommaren när festivalen äger rum påminns han om orättvisan att arrangörerna kan resa till Eritrea men inte han. Dessutom anser han att de svenska myndigheterna, som ger tillstånd för festivalen, borde tänka om. 

– De borde inte få samla in pengar. Om det var så att pengarna hjälpte människor i landet till ett bättre liv vore det en sak. Men nu går det till kriget i Tigray och hamnar i regimens fickor. Problemet i Eritrea är staten; folket vill bara leva sina liv i fred.

Han nekades att gå in på festivalen och menar att det bevisar att den inte är ”för alla”. 

– Om alla var välkomna vore det en verklig festival, nu är det något annat. Ett arrangemang som har valt fel sida. Förutom att inte välkomnas in krävs han varje år på två procent av sin inkomst i ”skatt” av den eritreanska staten.

Som pensionär förväntar han sig att en stat som brydde sig om folket skulle stå på deras sida och inte kräva in pengar.

Från sin plats på andra sidan området såg han tälten sättas i brand. Förklaringen till våldet menar han ligger, inte så mycket i ilskan, som i hopplösheten. 

– Deras föräldrar var soldater, de själva blev soldater och har tvingats göra militärtjänst på obestämbar tid, de lever nu i exil efter en flykt från våldet där vänner har dött på Medelhavet och i öknen. De kan inte hälsa på sina gamla föräldrar. De vill hem, de vill tillbaka och kunna leva sina liv fritt. Staten har tagit livet ifrån dem och jag står på deras sida.

Hoppet sätter han till den unga generationen som nu sveper fram över Europa och utmanar regimen. 

Men också till tiden. 

– Jag har sett Hailie Selassie kejsardöme störtas av folket, därefter Derg-juntan och snart kommer tiden då Afewerkis regim går mot sitt slut. Regionens historia är tydlig när det gäller diktatorer och tiden rinner ut.

Blankspot har sedan 2016 bevakat Eritrea och utvecklingen. Tipsa oss gärna om fler röster och perspektiv.

Av Martin Schibbye