10 månader efter krigsslutet är den infekterade frågan om de armeniska krigsfångarna fortfarande inte löst. I veckan tog händelserna en ny vändning när Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov uppmanade Azerbajdzjan att återlämna alla krigsfångar.
Av Rasmus Canbäck 4 september, 2021
Vid presskonferensen efter tisdagens möte mellan Armeniens och Rysslands utrikesministrar förkunnade den senare, Sergej Lavrov, att Ryssland gör allt i sin makt för att samtliga krigsfångar ska återlämnas till Armenien förbehållslöst.
Debatten om krigsfångarna har varit infekterad sedan det Andra Karabachkriget i fjol. Kriget slutade med ett avtal om eldupphör mellan Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland 9 november. Azerbajdzjan utropade sig som segrare, kartorna ritades om och Ryssland fick uppdraget att bevaka freden med cirka 2 000 trupper på plats de kommande 5 åren. Flera områden som tidigare kontrollerats av armenierna i Nagorno-Karabach tillföll istället Azerbajdzjan som hävdar sin territoriella rätt över dessa.
I avtalet skulle ett byte av krigsfångar ske skyndsamt vilket gjordes, men den infekterade frågan rör sig om krigsfångar som tillfångatogs i slutet av november, cirka 2-3 veckor efter avtalet om eldupphör. Medan Azerbajdzjan menar att dessa, på grund av att de tillfångatogs efter eldupphöret, inte är krigsfångar, så anser Armenien att de höll posteringar som Azerbajdzjan inte intagit i samband med avtalet 9 november.
Hur många krigsfångar det rör sig om är inte fastslaget. Men vissa källor gör gällande att det är uppemot 200 stycken, varav några av dem inte är soldater. Rapporter vittnar om deras usla villkor och att flera har dött i fångenskap. Under sommaren har även rättegångarna i Azerbajdzjan inletts mot dem. Inledningsvis kallades de för ”terrorister”, men åtalen har sedan dess förändrats.
Flera stora organisationer och mellanstatliga samarbeten, bland annat Human Rights Watch (HRW) och Europeiska unionen (EU), har varit eniga om att fördöma Azerbajdzjan för att inte erkänna fångarna som krigsfångar. Azerbajdzjan har på så vis kunnat kringgå krigsfångarnas rätt till Genèvekonventionernas föreskrifter.
Fredsförhandlingarna mellan Armenien och Azerbajdzjan har sedan krigsslutet letts av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), där Sveriges utrikesminister Ann Linde är ordförande under hela 2021. OSSE har till skillnad från HRW och EU använt en retorisk linje där krigsfångarna kallas för ”fångar”, vilket föreslår att de ska dömas under azerbajdzjansk lag.
Fram till nu har även Ryssland inte uttalat sig tydligt i frågan om krigsfångarna. Ryssland har en dominerande roll i fredsförhandlingarna genom Minskgruppen under OSSE och med fredsbevarande trupper på plats. Ryssland är formellt Armeniens allierade, men har inte minst starka finansiella band till Azerbajdzjan som är en viktig partner.
Men krigsfångarna är bara en av många infekterade frågor som inte lösts efter fjolårets krig.
Sedan maj har Azerbajdzjan vid återupprepade tillfällen anklagats av Armenien för att gå in med militär på landets territorium. Konfrontationerna har lett till att ett dussin soldater dött i strid, och Ryssland har stundvis stängt vägen från Armenien till Nagorno-Karabach när läget varit som mest spänt.
Medan OSSE och Ryssland upprepade gånger uppmanat ”båda sidor” att inte eskalera situationen, så har bland annat EU, Frankrike och USA anklagat Azerbajdzjan för att invadera Armenien och bryta mot avtalet om vapenvila från 9 november. EU:s grupp för Södra Kaukasus pekade 30 juli särskilt ut Azerbajdzjan för att föra en infekterad retorik gällande historiska anspråk på hela södra Armenien.
Amerikanska kongressen tog under sommaren ett strategiskt beslut att avbryta alla militära samarbeten med Azerbajdzjan, vilket av många ses som en följd av kriget och sommarens oroligheter.
Azerbajdzjan menar å sin sida att militära närvaron är en del av processen att rita om kartorna efter avtalet om vapenvila. Azerbajdzjans utrikesministerium resonerar att gränserna aldrig sågs över 1991 i och med armenierna i Nagorno-Karabach tog kontroll över gränsområden mellan Nagorno-Karabach och Armenien. Att gå in med militär i dessa områden ser de därför som en territoriell rättighet.
Armenien har svarat med att territoriella frågor ska lösas genom förhandlingar och inte militär upptrappning.
Ryssland har erbjudit sig att bistå med processen genom fredliga förhandlingar.
Retoriken ändrades från Ryssland i början på augusti när enheten för den fredsbevarande insatsen för första gången anklagade en sida för att bryta mot avtalet om vapenvila; nämligen Azerbajdzjan. Azerbajdzjan anklagades då av Ryssland för att ha anfallit armeniska posteringar i Nagorno-Karabach. Azerbajdzjans utrikesministerium svarade med att det inte stämde och anklagade istället Armenien för att inte följa avtalet.
Kan det med bakgrunden i åtanke ses ett skifte i hur Ryssland retoriskt bemöter konflikten?
På presskonferensen mellan Armeniens och Rysslands utrikesministrar i tisdags utvecklar Sergej Lavrov Rysslands syn på krigsfångarna.
– För att vara exakt handlade avtalet den 9 november om krigsfångarna som var i fångenskap vid den tiden. Azerbajdzjanierna håller nu en stor mängd armenisk militärpersonal i fångenskap, vilka var där [i Nagorno-Karabach] i slutet av november, efter att avtalet hade trätt i kraft. Och även överenskommelsen i detta uttalande nåddes om att alla fientliga handlingar skulle upphöra. Genom den ryska presidenten [Vladimir Putin] i sin diskussion med Azerbajdzjan; med Azerbajdzjans president [Ilham] Aliyev, och även på flera andra nivåer, har vi skickat detta meddelande till våra azerbajdzjanska kollegor: vi uppmanar att de ska släppas förbehållslöst.
Han fortsätter med att resonera att frigivningen av krigsfångarna vore ett stort steg för att förebygga förtroende i fredsförhandlingarna, men att beslutet inte ligger hos Ryssland.
– Det skulle vara ett tecken på förtroende som saknas nu och det skulle också vara ett viktigt humanitärt steg. Vi kommer att fortsätta tala från dessa positioner. Men det slutgiltiga beslutet är naturligtvis inte vårt.
Sergej Lavrov syftar till att beslutet i slutändan ligger hos Azerbajdzjan och möjligen innanför befintliga ramar för fredsförhandlingar.
Armeniens utrikesminister Ararat Mirzoyan fyllde i på presskonferensen.
– Enligt principen om ”alla för alla” återlämnade den armeniska sidan alla azerbajdzjanska krigsfångar till Azerbajdzjan [efter krigsslutet]. Vi anser, som utrikesminister Lavrov redan har sagt, att Azerbajdzjan också bör återlämna alla armeniska krigsfångar och andra fångar, inte bara i enlighet med att uppfylla sina skyldigheter enligt bestämmelserna i avtalet från 9 november, utan också för att skapa en atmosfär av ömsesidigt förtroende. I denna anda är det redan möjligt att påbörja ytterligare processer för att diskutera den slutliga lösningen för alla frågor.
”Alla frågor” inkluderar bland annat överlämnandet av minkartor från Armenien till Azerbajdzjan över områden som Azerbajdzjan tagit kontroll över och gränsfrågan mellan Armenien och Azerbajdzjan.
Azerbajdzjan har inte kommenterat presskonferensen mellan utrikesministrarna.
Toppbild: Armeniens nytillträdde utrikesminister Ararat Mirzoyan i sitt första statsbesök i Moskva med Rysslands dito Sergej Lavrov.
Fakta: Nagorno-Karabach
Befolkning: Den sista officiella folkräkningen genomfördes 1991 strax innan Sovjetunionens fall. Då bodde cirka 189 000 invånare i området, som till tre fjärdedelar bestod av armenier och resterande azerbajdzjanier. Innan kriget i fjol bodde det cirka 150 000 armenier i regionen, och efter bor det 30 000 färre.
Huvudstad: Stepanakert, ca 55 000-60 000 invånare (15 000 fler efter kriget)
Officiella språk: Armeniska och, sedan 2021, ryska
Geografi: Ungefär lika stort som Gotland med berg på uppemot 3000 meter över havet. Ligger där den armeniska bergsplatån möten den azerbajdzjanska steppen. Omslutet av Azerbajdzjan där regionen sedan 1991 inte är en administrativ enhet, utan uppdelad mellan flera regioner.
Konflikten i korthet: Nagorno-Karabach har formellt varit en självstyrande region i Azerbajdzjan sedan ryska revolutionen 1917 då Armenien och Azerbajdzjan under ett par år utropade självständighet från Ryssland. Efter ett krig om det armeniskdominerade Nagorno-Karabach återkom Ryssland i form av Sovjetunionens Röda armén med samma löfte till båda: att Nagorno-Karabach skulle tillfalla dem.
Nagorno-Karabach utropades av Josef Stalin till en självstyrande autonom republik innanför Azerbajdzjans gränser, med en stor majoritet armenier, men konflikten hanterades aldrig. 70 år senare, när Sovjetunionen föll, deklarerade den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach självständighet från Azerbajdzjan och ett krig bröt ut som slutade 1994 med ett avtal om eldupphör. Runt en miljon människor, armenier och azerbajdzjanier, försattes under 80- och 90-talet på flykt. Nagorno-Karabach bildade en självstyrande republik med egen militär, rättsväsende och parlament och har inte erkänts av någon annan nation.
Nagorno-Karabach erkänns istället av omvärlden som en del av Azerbajdzjan, men än kvarstår fredsförhandlingar där ett folks rätt till självbestämmande ska tas i beaktande. Förhandlingarna har under 25 år gått i stå, och statusen är därför inte avgjord.
Samtidigt har Azerbajdzjan genom oljeintäkter genomgått en snabb och kraftig militär upprustning som långt överstiger Armeniens kapacitet.
27 september 2020 utbröt ett krig mellan Azerbajdzjan och armenierna i Nagorno-Karabach. Båda sidor anklagar varandra för krigsutbrottet, men de flesta bedömare anser att Azerbajdzjan inledde invasionen i ett försök att ta tillbaka regionen och att armenierna inte hade några incitament att anfalla. Kriget slutade 10 november med ett avtal om eldupphör som undertecknades kvällen innan av Armenien och Azerbajdzjan, med Ryssland som medlare. Stora delar av området återgick i azerbajdzjansk kontroll, och Azerbajdzjan utropade sig som segrare. Ryssland fick uppdraget att bevaka vapenstilleståndet och skydda den armeniska befolkningen.
