Analys om Raoul Wallenberg, Ungern
Raoul Wallenbergs stöd till det ungerska motståndet kan ha äventyrat hans öde
Gemensamma svensk-amerikanska underrättelseoperationer i krigstidens Ungern började mycket tidigare och var mer omfattande än man tidigare trott. Det visar Susan Bergers forskning. Raoul Wallenbergs underrättelsekontakter och hans stöd till det ungerska motståndet kan ha komprometterat Raoul Wallenberg i både svenska och sovjetiska myndigheters ögon.
Av Susanne Berger 17 september, 2024
Även om Raoul Wallenbergs aktiviteter i Budapest främst var humanitära, involverade hans arbete också andra aspekter, såsom kontakter med det ungerska anti-nazistiska motståndet och ansträngningar för att skydda Sveriges och de västallierades omfattande intressen i regionen. Dessa inkluderade viktiga efterkrigsintressen, såsom skyddet av vad Wallenberg och hans ungerska affärspartner Kalman Lauer kallade ”Zukunftsmenschen” (”framtidens människor”) – medlemmar av den professionella klassen: affärsmän, politiker, forskare och tekniska experter, och i vissa fall skyddet av deras tillgångar.
Påstådd transport av vapen i Wallenbergs diplomatbil
Motståndsrörelsens mål var trefaldiga: att besegra nazismen och säkra Ungerns utträde ur kriget; att förhindra en sovjetisk ockupation; och att garantera Ungerns demokratiska framtid. Enligt flera vittnesmål transporterade Wallenberg vid minst ett tillfälle vapen och ammunition i sin diplomatbil, avsedda för medlemmar av det ungerska motståndet, och han erbjöd även ekonomiskt stöd för inköp av vapen och andra förnödenheter. Liknande, delvis bekräftade påståenden gjordes om Wallenbergs kollega, den svenske förstesekreteraren Per Anger.
Det finns också flera (ännu obekräftade) rapporter om att Raoul Wallenberg och motståndsrörelsen samlade information om brott och grymheter begångna av Röda armén i Ungern och Polen. Med tanke på Wallenbergs och Angers status som svenska diplomater kunde vissa av deras handlingar ha utgjort ett brott mot Sveriges neutralitet eller åtminstone en allvarlig överträdelse av diplomatiska normer.
Svenskt underrättelsestöd till det ungerska motståndet
Dokument från U.S. National Archive and Records Administration (NARA) som släpptes i början av 1990-talet visar att den svenska C-byrån vid Försvarsstaben – i nära samarbete med amerikanska underrättelserepresentanter i Stockholm – försökte stödja det ungerska motståndet hösten 1944 genom att tillhandahålla en hemlig ”signalplan” som skulle användas under ett planerat uppror mot de tyska ockupanterna.
En av Ungerns största och viktigaste motståndsgrupper, Magyar Függetlenségi Mozgalom (MFM, den Ungerska Självständighetsrörelsen), och dess ledare Dr. Géza Soós spelade en central roll i dessa planer. Han hade också direkt kontakt med både Raoul Wallenberg och Per Anger. Faktum är att Soós var en av de första personer som Raoul Wallenberg träffade efter sin ankomst till Ungern i juli 1944.
Även om informationen fortfarande är fragmentarisk, har det under de senaste åren blivit tydligt att detta svenska stöd till det ungerska motståndet inte var en isolerad händelse, utan en del av en mycket bredare svensk-amerikansk underrättelseoperation som började mer än ett år tidigare.
Wallenberg kan ha komprometterats i både svenska och sovjetiska myndigheters ögon
I tidigare undersökningar har det inte funnits några indikationer på att Wallenberg hade några formella band till svenska eller allierade underrättelseoperationer. Det verkar dock som om denna bedömning åtminstone delvis behöver revideras. Dokumentation hos svenska Militära underrättelse- och säkerhetstjänstens arkiv (MUST) visar att svenska underrättelseoperationer i krigstidens Ungern började mycket tidigare och var mer omfattande än man tidigare känt till.
De var också delvis riktade mot Sovjetunionen. Denna aspekt skulle ha varit särskilt problematisk eftersom Sverige vid den tiden representerade sovjetiska intressen i Ungern. Wallenbergs aktiviteter kan ha komprometterat honom i både svenska och sovjetiska myndigheters ögon. Detta kan vara en av anledningarna till att Sverige visade en så extrem passivitet efter Wallenbergs försvinnande i Sovjetunionen i januari 1945.
Svensk-amerikanskt underrättelsesamarbete i Ungern började 1943
Systematiska förberedelser av amerikanska och svenska underrättelserepresentanter för att samla in underrättelseinformation från Ungern samt för att ge aktivt stöd till det ungerska motståndet inleddes på allvar redan i oktober 1943. Målet med dessa insatser – som även involverade viktiga ungerska kontakter i Stockholm – var att undersöka möjligheten av en planerad anglo-amerikansk militärintervention i Ungern för att besegra Nazityskland och samtidigt förbereda sig för (eller, om möjligt, förhindra) den förväntade sovjetiska ockupationen av landet.
De tidiga svensk-amerikanska underrättelseintressena och aktiviteterna i Ungern 1943 – nästan ett helt år innan Wallenberg fick sitt diplomatiska uppdrag i juli 1944 – väcker frågan om Wallenberg kände till eller hade kopplingar till dessa planer. Och var valet av att sända honom till den humanitära missionen i Budapest i juni 1944 så oväntat som det vanligtvis har framställts. Både Wallenbergs aktiviteter och kontakter i Ungern, liksom hans försvinnande i Sovjetunionen i januari 1945, bör nu ses i detta bredare och mer komplexa sammanhang.
Den sovjetiska ledningen, underrättelse- och kontraspionagetjänsterna var extremt misstänksamma mot alla västerländska utlänningar och betraktade dem som potentiella spioner mot Sovjetunionen. Det är inte känt vad – om något – Per Anger och hans kollegor vid den svenska legationen i Budapest berättade för de sovjetiska myndigheterna om Wallenbergs ungerska kontakter när de kortvarigt fängslades våren 1945.
Wallenbergs personliga och professionella kontakter med Ungern
Sedan 1941 arbetade Raoul Wallenberg som direktör för Mellaneuropeiska, ett import och exportföretag som fokuserade på handel med Ungern. Under kriget fungerade företaget som en viktig ekonomisk aktör för den svenska staten, genom att anskaffa livsmedel och andra viktiga varor, såsom bränsle, för den svenska ekonomin.
Wallenberg hade nära personlig kontakt med många av de individer som var involverade i svensk-ungerska angelägenheter, inklusive politiska och underrättelsefrågor. En viktig del av kommunikationen mellan svenska och ungerska underrättelseagenter skedde via den ungerska legationen i Stockholm. De personer som var inblandade inkluderade framför allt Dr. Antal Ullein-Reviczky, den ungerska ministern i Stockholm, som hade personlig kontakt med Raoul Wallenberg sedan september 1943 och som deltog i en avskedsmiddag före Wallenbergs avresa till Budapest i juli 1944; Ullein-Reviczky som i sin tur hade viktiga kontakter med den inflytelserika kretsen runt den ungerske regentens son, Miklos ”Miki” Horthy Jr., chef för den så kallade ”Byrån för avhopp” (eller ”Jump Off Bureau”), som försökte säkra Ungerns utträde ur kriget.
Robert Taylor Cole, chef för U.S. Office of Strategic Services’ (OSS) Secret Intelligence (SI)-avdelning i Stockholm, mötte i hemlighet Ullein-Reviczky vid flera tillfällen. Cole samarbetade nära med Iver Olsen, representant för Office of Strategic Services (OSS, föregångaren till CIA) och U.S. War Refugee Board i Stockholm, som valde Raoul Wallenberg för den humanitära missionen i Budapest i juni 1944; liksom kapten Helmuth Ternberg, biträdande chef för den svenska C-byrån, vars bror, den svenske marinkommendören [kommandörkapten] Egon Ternberg, var en av Raoul Wallenbergs faddrar.
De inkluderade vidare: Löjtnant Thorsten Akrell, en specialagent vid svenska Försvarsstaben; och Överstelöjtnant Carl C Bonde, chef för svensk kontraspionage (Fst Inrikesavdelningen) och styvson till Raoul Wallenbergs faster Ebba Bonde (född Wallenberg). Hennes bröder, de två mäktiga bankirerna Marcus och Jacob Wallenberg (Raoul Wallenbergs sysslingar), fungerade som viktiga kontakter och informationskällor för både svensk och allierad underrättelsetjänst under kriget. På grund av sina personliga och professionella kontakter kunde Raoul Wallenberg därför potentiellt ha haft kunskap om och eventuellt någon delaktighet i vissa svenska underrättelseoperationer i Ungern under åren 1943–45. Det svenska Hemvärnet, där Wallenberg även tjänstgjorde som instruktör, fungerade som en viktig rekryteringsbas för svensk underrättelsetjänst.
Ett hemligt nätverk för radiokommunikationer
Redan i november 1943 hade R. Taylor Cole gett instruktioner för att upprätta ett hemligt nätverk för radiokommunikationer och koder som skulle användas ”för överföring mellan utvalda allierade platser utanför [Ungern], kanske Bari i Italien, och utvalda punkter i Koshoot [Ungern].”
Han förklarade senare i sina memoarer att för detta ändamål ”säkrades ett ungerskt samarbete i Budapest för mottagning av radioapparater, koder och sändningsutrustning, som vi lyckades överföra genom svenska medborgare som bar diplomatiska väskor ombord på nazisternas flygplan till Ungern.” Han betonade också att ”våra ungerska intressen och kontakter ledde till ett möte med Raoul Wallenberg”, strax före hans avresa till Budapest. Vilket antyder att Wallenbergs uppdrag eventuellt inkluderade aspekter som gick utöver rent humanitära syften.
Under de senaste åren har det framkommit att flera (möjligen så många som fem) svenska signalspaningsofficerare skickades till Ungern, med början i slutet av 1943. Identiteten på en av dessa personer har sedan bekräftats – Nils ”Nisse” Johansson från Försvarets radioanstalt (FRA). Den nya informationen ger ytterligare trovärdighet åt tidigare rapporterade påståenden om att motståndsrörelsen vidarebefordrade viktig information om potentiella bombmål till allierade styrkor i Bari (Italien) och Malta via en sändare som var placerad i eller intill den svenska legationen. Dessa signalspaningsexperter kan också ha gett nödvändig teknisk assistans till Géza Soós och hans kollegor i MFM under hösten 1944.
I augusti 1944 återvände Per Anger kortvarigt till Stockholm för konsultationer med bland andra den ungerske ministern Ullein-Reviczky och Iver Olsen. En månad senare smugglade löjtnant Thorsten Akrell in två trådlösa radiosändare till Ungern, som skulle användas av medlemmar av motståndsrörelsen. Det är känt att Per Anger vid två tillfällen i slutet av oktober 1944 vidarebefordrade brådskande meddelanden på uppdrag av MFM. Dessa var avsedda för sovjetiska representanter troligen sända via radioutsändningar från Ungern och vidarebefordrade genom svenska Utrikesdepartementet i Stockholm. Inga av dessa meddelanden, som skickades och mottogs av Anger eller den svenska signalspaningspersonal som var stationerad i Ungern, har återfunnits i svenska eller ryska arkiv.
Ett hemligt svensk-ungerskt underrättelseavtal riktat mot Sovjetunionen
Svenska tjänstemän hade uppenbarligen andra allvarliga skäl att oroa sig för Raoul Wallenbergs försvinnande och eventuella arrestering av sovjetiska militära styrkor.
Efter Tysklands nederlag vid Stalingrad i februari 1943 var svenska underrättelserepresentanter redo att bredda sina ansträngningar för att övervaka och möjligen hjälpa till att begränsa Sovjetunionens växande inflytandesfär, inte bara i de närliggande baltiska staterna och Finland (som traditionellt sett var deras bevakningsområde), utan också i Central- och Östeuropa, inklusive Ungern. I början av hösten 1943 ingick svenska underrättelseofficerare ett hemligt underrättelseavtal om Sovjetunionen med en högt uppsatt medlem av den ungerska generalstaben angående kommunistisk och sovjetisk spionageverksamhet.
Avtalet diskuterades och godkändes på högsta nivå inom svenska Försvarsstaben. De svenska åtgärderna kom som ett direkt svar på en personlig begäran som redan i april 1943 framfördes av generalmajor István Ujszászi, chef för Ungerns statliga säkerhetscenter (Államvédelmi Központ), som samordnade militära och civila försvarsaktiviteter i Ungern. En månad senare, i maj 1943, reste kapten Ternberg (från den svenska C-byrån) till Ungern. Det exakta syftet med hans resa är inte känt, men det är rimligt att anta att det åtminstone delvis kan ha haft att göra med Ujszászis begäran. All relevant dokumentation om dessa kontakter saknas i svenska arkiv.
Bland annan information sammanställde svenska Försvarsstaben en topphemlig rapport om sovjetiska underrättelsenätverk i Sverige, som delades med sina ungerska motparter. I utbyte fick svenska underrättelsetjänstemän känslig information om kommunistisk underjordisk verksamhet i Ungern. Endast den ungerska rapporten har offentliggjorts och det är oklart om den svenska rapporten har bevarats. Hittills har den inte återfunnits i svenska arkiv.
Det svensk-ungerska underrättelsesamarbetet blev kortvarigt och genomfördes aldrig fullt ut. Det avbröts med den tyska ockupationen av Ungern i mars 1944. Avtalet avslöjar dock en viktig förändring i svensk officiell inställning till Sovjetunionen och viljan att samarbeta med västallierade för att motverka det uppfattade sovjetiska hotet, i direkt strid med Sveriges neutralitet.
Möjliga efterkrigsaspekter
En annan viktig fråga som behöver undersökas mer detaljerat är om – och i så fall i vilken utsträckning – dessa olika underrättelsekontakter och aktiviteter i Ungern under åren 1943–1945 kan ha inkluderat viktiga efterkrigsöverväganden. Förutom skyddet av viktiga industriella tillgångar tycks detta även ha inkluderat skapandet av västerländska efterkrigsunderrättelserapporteringsstrukturer i Östra och Centraleuropa.
Ett OSS-telegrafmeddelande daterat den 1 augusti 1945 angav att med krigets slut skulle de utländska filialerna av ledande svenska företag fungera som viktiga insamlingspunkter för underrättelser om Sovjetunionen, som skulle delas med västerländska underrättelsetjänster. Telegrammet löd:
”[Svenskarna] planerar att organisera sin framtida underrättelseverksamhet österut, med hjälp av representanter från stora svenska handels- och industriföretag som har kontor och representanter i Ryssland, Baltikum och Balkan. Ekonomisk underrättelseinformation kommer att tillhandahållas [av] oss, de kommer att sträva efter att samla in militär underrättelse från Balkan och Turkiet via Schweiz och har bett oss att presentera dispositionen av ryska trupper i Europa, kan vi tillhandahålla?”
Förberedelser för sådana arrangemang måste ha påbörjats långt före augusti 1945 och skulle nästan säkert ha involverat företag som ägdes eller drevs av Wallenberg. Det är inte känt om Raoul Wallenbergs idé om att skapa en stor efterkrigsorganisation för återuppbyggnaden av Ungern på något sätt var kopplad till dessa planer.
Ytterligare forskning krävs för att klarlägga hur de gemensamma svenska-amerikanska underrättelseoperationerna påverkade den officiella hanteringen av Wallenbergärendet av både svenska och sovjetiska myndigheter.
Svenska tjänstemän kan bland annat ha varit oroade över att vissa av de bredare aspekterna av Wallenbergs (och den svenska legationens) verksamhet i Ungern skulle kunna avslöjas om Wallenberg blev en del av en offentlig skådeprocess i antingen Ungern eller Sovjetunionen.
Tyvärr verkar nästan all information angående Försvarsstabens hemliga verksamhet i Ungern, inklusive C-byråns aktiviteter, ha försvunnit fullständigt från svenska arkiv. Materialet tros ha förstörts avsiktligt efter andra världskriget, men många analytiker tvivlar på att all information har försvunnit helt.
Dokument och information som hittills inte har återfunnits i svenska arkiv:
Generalmajor István Ujszászis begäran till den svenska försvarsstaben i mars 1943, förmedlad av överstelöjtnant Harry Wester, om ett svenskt-ungerskt underrättelseutbyte. (C-byrån/MUST)
Rapport författad av den svenska försvarsstaben i oktober 1943 om sovjetiska spionageoperationer i Sverige. Rapporten levererades till den ungerska militärattachén Zoltán Vági och via honom till den ungerska generalstaben. (C-byrån/MUST)
Brev (med flera bilagor) från överstelöjtnant Carl Bonde till överstelöjtnant Harry Wester i Budapest, daterat den 25 januari 1944. Det rörde det ungersk-svenska underrättelsesamarbetsavtalet. I brevet nämndes att Bonde planerade att skicka Thorsten Akrell till Budapest redan i januari 1944. (C-byrån/MUST)
Meddelanden från den ungerska motståndsgruppen MFM till Sovjetunionen, vidarebefordrade av den svenska legationen i Budapest (Per Anger), den 21 och 23 oktober 1944. (UD, C-byrån/MUST)
All information och kommunikation rörande flera svenska signalspaningsofficerare utplacerade i Ungern 1943-1945, inklusive Nils ”Nisse” Johansson. (FRA/C-byrån/MUST)
Text: Susanne Berger. Berger är senior fellow på The Raoul Wallenberg centre for human rights (RWCHR) i Montreal, Kanada och har tidigare skrivit om fallet Djalali för Blankspot. I dag samarrangerar Raoul Wallenberg Research Initiative, RWI-70 tillsammans med RWCHR ett seminarium i Riksdagen där bland annat dessa nya rön kommer att diskuteras. Med anledning av detta publicerar vi tre texter av Berger.
Toppbild: Den berömda Elisabetsbron i Budapest som förstördes i striderna (Creative Commons CC-BY-SA-3.0).
