Analys om Raoul Wallenberg
80 år av tystnad: Sveriges svek mot Raoul Wallenberg och kampen för sanningen
Den 17 januari är det 80 år sedan Raoul Wallenbergs försvann i Sovjetunionen. Mycket tyder på att svenska tjänstemän medvetet övergav honom, ett beslut som fick allvarliga konsekvenser för utredningen av hans öde. Än i dag säger UD att de inte vet vilka dokument om den svenske diplomaten som fortfarande är hemligstämplade. De visar heller inget intresse av att ta reda på det.
Av Susanne Berger 17 januari, 2025
Text: Susanne Berger & Ruben Agnarsson
År 2019 meddelade UD att totalt 170 000 sidor i Raoul Wallenberg-ärendet nu var tillgängliga för allmänheten och att endast 230 sidor fortfarande var sekretessbelagda. Beskedet döljer att Raoul Wallenbergs akt hos UD är långt ifrån komplett och förstärker missuppfattningarna om hur dokumentationen av ärendet är organiserat. Endast en begränsad del lagras nämligen i den officiella ärendeakten hos UD. Tusentals dokument lagras i andra samlingar i UD-arkivet och i andra svenska arkiv, inklusive Säpo:s.
UD själva kan (vill?) i dag inte ens identifiera de 230 återstående sidorna som är hemligstämplade. Påståendet tyder på ett akut ointresse där UD tydligen vill att ärendet ska glömmas bort. är förbryllande eftersom dessa dokument kunde begäras ut i censurerad form 2019.
Ett liknande problem gäller även Säpo:s Raoul Wallenberg-arkiv i Riksarkivet. Arkivarierna vill inte ge besked hur många sidor som är hemligstämplade eftersom den informationen i sig (!) är hemligstämplad.
På UD arkiveras dokument med beteckningen ”sekretess” ofta separat. Handlingar om diskussionerna åren 1965-1974 om ett möjligt utbyte av storspionen Stig Wennerström mot sanningen om Wallenbergs öde borde senare ha placerats i Raoul Wallenberg-ärendet, men arkiverades i andra mappar.
Än värre är att högst relevanta dokument om Raoul Wallenberg aldrig har registrerats eller arkiverats. Åren 2011–2012 hölls svensk-ryska diskussioner på toppnivå angående uppgiften om att Raoul Wallenberg hölls som en numrerad fånge (fånge nr 7) och förhördes sex dagar efter det officiella datumet för hans död (17 juli 1947). Samtalen resulterade i två PM och ett utkast till brev av ambassadör Hans Magnusson som 2012 granskade Raoul Wallenberg-fallet.
Dokumenten visade att två höga FSB-tjänstemän – överste Vladimir K. Vinogradov och hans överordnade, generallöjtnant Vasily S. Khristoforov – bekräftade att Raoul Wallenberg nästan säkert var identisk med den oidentifierade fånge nr. 7 som förhördes i 16 timmar i Lubyanka-fängelset i Moskva 23 juli 1947.
FSB-tjänstemännen drog slutsatsen att Wallenberg ”kan vara vid liv efter det officiella dödsdatumet [den 17 juli 1947], som anges i den så kallade Smoltsovrapporten, men i så fall högst några veckor.” Svenska UD gick inte vidare med frågan och begärde heller inga förtydliganden.
I ett separat samtal informerade överste Vinogradov svenska tjänstemän om att det inte bara var möjligt att Raoul Wallenberg förhördes den 23 juli 1947, utan att detta var ”totjno” – ett faktum. Informationen hemligstämplades omedelbart.
Detta PM med Vinogradovs besked delgavs inte Raoul Wallenbergs familj, forskare och allmänhet, samt fanns inte heller bland de 40 000 sidorna i Raoul Wallenberg-ärendet som släpptes i augusti 2019. Ett PM och det utkast till brev av ambassadör Magnusson där han beskriver de nya uppgifterna arkiverades överhuvudtaget inte i UD:s arkiv. Magnusson nämnde heller inte denna information i sin rapport 2013. Forskare fick kännedom om dokumenten av en ren slump.
Att Raoul Wallenberg kan ha varit vid liv efter det officiella dödsdatumet är en av de mest sensationella uppgifterna sedan hans försvinnande år 1945. Ryska tjänstemän undanhöll avsiktligt dessa och andra avgörande dokument i decennier samtidigt som svenska tjänstemän accepterade ryska påståenden om att de inte hade ytterligare information – trots starka indikationer på motsatsen.
Nästan all information om toppdiplomaterna Sverker Åström och Rolf Sohlman, ambassadör i Moskva (1947-63) är hemligstämplad. Inte ens delvis censurerade dokument kan begäras ut. Båda spelade en central roll i den officiella handläggningen av fallet Wallenberg i decennier och misstänktes för att gå Sovjets ärenden. En begäran år 2021 om att få granska Åströms Säpo-akt avslogs, liksom efterföljande överklaganden. Säpo ville inte ens svara på frågan om anklagelserna mot Åström är sanna, falska eller ofullständiga.
Rolf Sohlmans akt är avgörande eftersom Säpo i början av 1960-talet misstänkte att hans långvariga konfidentiella kontakt med Sovjet-ledningen gick via en av KGB:s mest ökända officer verksam inom kontraspionage och rekryterare av utländska agenter. I mer än tre år diskuterade de två männen de allra mest hemliga frågorna rörande staten, inklusive mycket känslig information i Raoul Wallenbergs ärende. Hundratals om inte tusentals sidor om deras diskussioner måste finnas i den ryska säkerhetstjänstens arkiv. Dessa dokument, som kan innehålla avgörande bakgrundsdetaljer om den ryska hanteringen av Raoul Wallenbergs ärende, var inte tillgängliga för tidigare utredningar och förblir strikt sekretessbelagda.
I sin överklagan januari 2023 menade Raoul Wallenbergs anhöriga att ”familjens rätt till sanningen såväl som vårt behov av att få veta alla fakta om Åströms och Sohlmans kontakter med sovjetiska representanter borde väga tyngre än eventuell kvardröjande oro för nationell säkerhet eller integritet.”
De senaste åren har det blivit tydligt att UD:s brist på ett resolut agerande till förmån för Raoul Wallenberg berodde på att han medvetet övergavs och lämnades åt sitt öde. Detta faktum är särskilt problematiskt eftersom UD under det avgörande året 1946 hade relativt starka indikationer på att han fortfarande kunde vara vid liv. Lika viktigt är att Sovjets dåvarande ledare Josef Stalin signalerade att han ville ha en mer försonlig inställning till Sverige och öppnade för förhandlingar. Sverige prioriterade istället ett stort svenskt-ryskt handelsavtal och gjorde minst tre formella förfrågningar om att Sovjet skulle förklara Raoul Wallenberg död.
Förutom de kontroversiella affärsuppgörelserna med nazityskland under kriget, hade Sverige andra tunga motiv för att blidka sovjetiska tjänstemän. Nästan alla dokument om svenska underrättelseoperationer i Ungern åren 1943–45 har försvunnit från svenska arkiv. Operationerna var omfattande och delvis riktade mot Sovjetunionen, vilket kan ha komprometterat Raoul Wallenberg i en tid när Sverige officiellt var neutralt och representerade sovjetiska intressen i Ungern.
Redan i mars 1947 var Wallenbergs mor Maj von Dardel så upprörd över UD:s passivitet att hon marscherade in på deras kontor och krävde att få veta varför UD antog att hennes son inte längre levde, i avsaknad av tydliga bevis. Hon kritiserade skarpt deras brist på engagemang och beskrev den officiella handläggningen av hennes sons ärende som ”kallblodig.”
Trots all denna förstörelse av dokument och andra former av censur står det klart att relevant information finns kvar i både ryska och svenska arkiv. Vad som hände Raoul Wallenberg kan nästan säkert fastställas. Istället för att prioritera det har UD signalerat att de främst var intresserade av att bli av med ”problemet”. Detta är ett tema som löper som en röd tråd genom Wallenbergs ärende ända sedan1945.
I 80 år har nu Sverige misslyckats med att ta sitt arbetsrättsliga och folkrättsliga ansvar för en av sina mest hyllade medborgare. Fortfarande uppger UD-tjänstemän att ”UD inte bedriver någon egen forskning om Raoul Wallenberg”, i försvar för sin passivitet. Påståendet är störande eftersom det var UD som övergav sin egen diplomat, därefter dolde sitt agerande och än i dag förvränger eller undanhåller viktig information för familj, forskare, journalister och allmänhet.
Fanns det en uttalad eller outtalad samordning mellan svenska och ryska myndigheter för att hålla utredningen inom noggrant bevakade gränser, skydda särintressen och undvika känsliga avslöjanden? Var svenska utredningar av Raoul Wallenbergs fall till stor del kontrollerade och förutbestämda?
Om Wallenberg medvetet övergavs är det ett allvarligt moraliskt misslyckande som även kan innebära potentiell brottslig försummelse.
Skyddet av grundläggande mänskliga rättigheter för enskilda medborgare är centralt i försvaret av demokratiska värden. Det var denna övertygelse som utgjorde själva kärnan i Wallenbergs humanitära aktivism år 1944.
Wallenbergs försvinnande har lett till ett nationellt trauma som gjort att hans och svenska UD:s byråkratiska motstånd mot Förintelsen inte har fått en rättmätig plats i svensk historieskrivning. Det har lett till att hans hjältemodiga insats och betydelsefulla arv har blivit mer uppmärksammat utomlands än i Sverige.
Raoul Wallenberg, hans familj och Sverige som land förtjänar bättre. Efter åtta decennier är det dags för den svenska regeringen att lämna fullständig information om alla aspekter av hans öde.
Susanne Berger är senior fellow vid Raoul Wallenberg Center i Montreal, Kanada. Hon tjänstgjorde som konsult till den svenska ryska arbetsgruppen som undersökte den svenske diplomaten Raoul Wallenbergs öde i Ryssland (1991-2001). Hon är grundare och koordinator för Raoul Wallenberg Research Initiative (RWI-70).
Ruben Agnarsson är journalist och författare som i decennier har skrivit om Sveriges roll under kalla kriget och om säkerhetspolitiska aspekter kring en rad centrala händelser under denna period. Han gav i höstas ut boken ”Sveriges bästa stund – Raoul Wallenberg och Sveriges byråkratiska motstånd mot Förintelsen”.
Bild: The Raoul Wallenberg Institute of Human Rights.
