Regeringen ändrade strategi i fallet Dawit Isaak under 2014 och försökte att förbättra relationerna med Eritrea. I FN:s säkerhetsråd verkade Sverige för att sanktionerna mot landet skulle hävas. Det framkom i reportagebok "Jakten på Dawit" som kom ut i fjol. Läs ett utdrag ur kapitlet "UD berättar".
Av Martin Schibbye 27 oktober, 2020
I kapitlet ”UD berättar” träffar Martin Schibbye kabinettsekreterare Annika Söder och diplomaten Per Enarsson som för första gången öppet talade om den svenska strategin. Läs utdraget ur boken “Jakten på Dawit” (Offside Press 2019) nedan:
Jag är tio minuter tidig. För att undkomma ösregnet – SMHI har utfärdat en Klass 1-varning – trycker jag ihop mig bakom den marmorbänk tillägnad diplomaten Raoul Wallenberg som står utanför entrén till Utrikesdepartementet.
Wallenberg försvann efter att ha räddat tiotusentals judar undan Förintelsen, greps av Röda armén 1945 och avled enligt officiella sovjetiska uppgifter i Lubjankafängelset 1947. Frågetecknen kring hans öde, och kritiken av den svenska senfärdigheten och undfallenheten, har dock levt vidare ända in i 2000-talet, vilket bland annat titeln på den regeringstillsatta kommissionens slutbetänkande vittnar om: Ett diplomatiskt misslyckande: Fallet Wallenberg och den svenska utrikes ledningen (soU 2003:18).
Samma kritik, för sent och för lite, har under våren 2019 hörts allt oftare vad gäller UD:s hantering av Dawit Isaaks fall. Och inte bara av den uppenbara anledningen, att han suttit fängslad utan rättegång i snart 18 år, utan också för att Eritreas regering och president Afewerki inte visat någon vilja till förändring i stil med den som skett i Etiopien.
Det som enligt all politisk logik borde ske, har inte skett. Förgäves följer jag både informationsministeriets och regimkritiska sajters flöden. Men inget. Nada. Inga av de politiska fångarna som arresterades 2001 släpps. Värnpliktssystemet förändras inte. En del av utvecklingen sedan fredsavtalet med Etiopien vrids till och med tillbaka. Några av de öppnade gränsövergångarna stängs. Och den ökade handeln, som tryckt ner matpriserna för befolkningen, stryps.
När jag ansöker om visum igen får jag inget svar.
Däremot får jag höra att familjen Isaak blivit fråntagen sin delikatessbutik.
Den kritik som träffar den svenska regeringen hårdast kommer från Aaron Berhane, Dawits chefredaktör på Setit. I slutet av april 2019 besöker han Sverige. I ett öppet brev till utrikesminister Margot Wallström undrar han om regeringen ser Dawit som svensk – eller om man prioriterat bort honom på grund av det dubbla medborgarskapet. Berhane ser Sveriges insatser som misslyckade och utvecklar kritiken i en intervju i Expressen: »Den svenska regeringen har utövat tyst diplomati i 18 år. Vad har det gett för resultat? Ingenting. Det är dags att göra något annorlunda. De måste driva på innan det är för sent. Annars kommer vi att ångra oss djupt. Sverige har inget att förlora om de slänger ut ambassadören, stänger ambassaden eller inför ett reseförbud för eritreanska representanter.«
En dryg månad senare blir jag uppringd av Sveriges numera före detta ambassadör i Eritrea, Per Enarsson, som vill »berätta mer« och ha med sig kabinettssekreterare Annika Söder.
Under alla mina år som utrikesreporter har det aldrig någonsin hänt att någon utrikesförvaltning velat »berätta mer«. Men nu står jag alltså här och hukar utanför Arvfurstens palats. Efter en stund låter vakten mig kliva in i dörröppningen. Och precis när den första åskan smäller till kommer Per Enarsson och leder in mig i foajén.
Sist jag var här såg det ut som en valstuga. Nu är både kampanjen och tiden i säkerhetsrådet över, och jag har förstått varför de bett mig komma. De vill berätta om Sveriges arbete med att få in Eritrea i världssamfundet igen.
Där andra ser misslyckanden, ser UD möjligheter.
Vi slår oss ner vid ett mindre bord utanför kabinettssekreterarens arbetsrum efter att jag hängt av mig den blöta jackan på en galge. Utan att ha sällskap av en pressekreterare börjar Enarsson, medan vi väntar på Annika Söder, precis som förra gången med att teckna den stora bilden.
Som så ofta när det gäller Eritrea börjar berättelsen med Etiopien.
– Även om TPLF och det gamla gardet inte är kvar i mitten av Etiopiens politiska scen är det för tidigt att räkna ut dem. Abiy Ahmeds nya statsbygge kommer att testas skarpt om inte förr så när Etiopien går till valurnorna 2020. Hela den utvecklingen följer Eritrea mycket noga, säger Per Enarsson.
På ytan menar han att de båda ländernas historia liknar varandra. Skuldra vid skuldra slogs de två befrielserörelserna mot det dåvarande styret i Etiopien. Men målen skilde sig åt.
– EPLF byggde hela kampen på att bevara nationen Eritrea. Det var en nationell befrielserörelse. Medan TPLF kämpade för att avsätta regimen i Etiopien och främst ville skapa ett fritt Tigray, som inte funnits tidigare. Och jag tror att TPLF alltid har velat att Eritrea ska inlemmas i detta område, ett Storetiopien.
Många tror samma sak. I landets norra delar slickar TPLF såren och tränar en milis med tiotusentals ungdomar. Enligt rapporter förbereder sig den före detta gerillan för att på nytt ta upp vapnen och inleda ett trefrontskrig: mot den nya regimen i Etiopien, mot motståndarna i den egna Tigrayregionen och mot Eritrea. »Den gamla draken hade fler än ett huvud att hugga av«, konstaterar officiella eritreanska företrädare och menar att det därför är för tidigt att avveckla det värnpliktssystem som under så lång tid fått människor att fly landet.
Per Enarsson:
– Eritrea har vunnit sitt oberoende genom kampen mot Etiopien och en knivskarp ideologi, det måste man förstå för att kunna analysera hur de kan komma att reagera framöver. De har alltid prioriterat försvaret. Alla som kan bära ett vapen har lärt sig hantera det för att försvara landets oberoende. Varenda unge! Men nu är det omedelbara krigshotet borta. Vad gör man då, när man byggt upp ett samhälle som är så dominerat av försvaret?
Per Enarsson tror inte det första Eritrea gör är att ta bort värnplikten eller avveckla armén, och därmed tvingas ordna försörjning för hundratusentals soldater som ska återinträda i samhället. Inte heller tror han att landet prioriterar att tina upp arbetet med konstitutionen och demokratiska strukturer.
Det minst tidskrävande och mest goodwillskapande vore istället, enligt Enarsson, att likt Etiopien släppa ut några av landets politiska fångar.
– Det vore det enklaste sättet för presidenten Afewerki att visa att den här eran är över. Att vi går in i en ny era.
I backspegeln blir det tydligt att med regeringsskiftet 2014 och valet av Enarsson som ambassadör tidigt 2015, bytte Sverige fot och inledde en ny linje mot Eritrea. Istället för hot och sanktioner skulle man öppna kontaktytor och fokusera på att lösa gränsfrågan. Strategin var den nya socialdemokratiska regeringens men den var också förankrad hos oppositionen. Ingen ville förvandla frågan om Dawit till en partipolitisk fråga. Eritrea skulle mötas av en samlad svensk röst.
Sverige slutade under samma period att be andra länders statschefer att ta upp frågan om Dawit Isaak med Eritrea, eftersom de hade fått väldigt tydliga indikationer på att president Afewerki irriterade sig på att Sverige agerade genom ombud och försökte sätta tryck i frågan med hjälp av andra länder.
Sveriges ambassadör föreslog också olika program och samarbeten där svenskarna såg ingångar. Det kunde gälla allt från samverkan mellan marinbiologiska institutioner till kulturutbyten.
– I perioder ville vi nästan samarbeta mera än vad Eritrea ville.
Dörren går upp och en dyblöt kabinettssekreterare kommer in, hon har gått till fots från riksdagen. Eftersom tiden är knapp går vi alla tre snabbt in i det stora mötesrummet som från början var prinsessan Sofia Albertinas sovrum. Flera av möblerna står på sina ursprungliga platser och jag slår mig ner i den höga och obekväma blå besökssoffan.
– Du är precis tillräckligt lång för att sitta där, skämtar Annika Söder.
Jag tänker att även Dawit Isaak med sina 190 centimeter en dag kommer att kunna sitta i soffan utan problem.
Annika Söder berättar att Sverige under flera år drev på för att andra aktörer skulle inse att nyckeln till att låsa upp regionen var gränsfrågan och FN-sanktionerna. När fredsavtalet sommaren 2018 blev en världsnyhet jublades det på många platser i världen.
Men på det svenska utrikesdepartementet vågade man inte slappna av förrän också sanktionerna var borta. Annika Söder säger att det som sedan skedde inte var tyst diplomati utan »politisk aktivism«. Hon konstaterar att Sverige länge hade talat för döva öron men att USA började lägga om sin ensidigt Etiopieninriktade politik när Obamaadministrationen ersattes av Trump.
En generation amerikaner med personliga band till Etiopiens Meles Zenawi ersattes av en ny generation som såg mer realpolitiskt och mindre känslomässigt på situationen. Gynnades verkligen USA:s intressen av att lägga alla ägg i den etiopiska korgen? Och vad var det för regim man höll om ryggen?
Övervägandena kom att gynna Sveriges relation till Eritrea, eftersom amerikanerna var intresserade av Sveriges analys av, och relation till, Eritrea.
– I och med att Sverige sommaren 2018 var ordförande i säkerhetsrådet kunde vi också få upp sanktionsfrågan på dagordningen, förklarar Annika Söder.
Tack vare alla hennes resor till Eritrea och Per Enarssons långvariga arbete hade Sverige också för första gången på många år en ställning i Asmara som bedömdes som god. Samtidigt vårdade man relationerna inom säkerhetsrådet genom att rösta för sanktionerna när frågan kom upp november 2017. Därefter började Sverige dock arbeta för att få bort dem.
– Eritrea har sett vad vi gjort i det bilaterala samarbetet och att vi även tog tag i sanktionsfrågorna redan innan förändringen i Etiopien, eftersom vi hade kommit fram till att det inte fanns skäl för dem, förklarar Annika Söder.
När säkerhetsrådet i november 2018 enhälligt beslutade att lyfta sanktionerna mot Eritrea pustade man ut på det svenska utrikesdepartementet. Nu var bordet städat för en överenskommelse kring Dawit Isaak.
Jag påminner Annika Söder om att UD för ett knappt år sedan sa att de »har väldigt stor anledning att tro att Dawit Isaak är vid liv«. Vad byggde det uttalandet på?
– Det byggde på många bra källor, säger hon och tittar på Per Enarsson som fortsätter resonemanget.
– Det har varit en prioriterad fråga sedan vi började: Är det någon idé? Vi måste ju få någon sorts indikationer på att han lever.
– Men är ni hundra procent säkra på att Dawit lever? frågar jag. Båda blir tysta en lång stund. Sedan säger Annika Söder.
– Hundra procent säker kan jag aldrig vara förrän jag ser honom med mina egna ögon.
Per Enarsson förklarar att frågan om ett livstecken irriterat eritreanerna, att de ser den som ett slags anklagelse om att han skulle vara död.
– Från första stund när jag kom in i bilden har vårt krav varit: »Vi måste få träffa honom för att få veta att han lever.« Men de tog det som en signal om att »då är vi tillbaka i de gamla hjulspåren igen«.
Istället har Sverige sökt livstecken på andra håll. Genom intervjuer med fångvaktare, före detta fångar och andra öppna källor.
– Den sammantagna bilden gör att vi ganska säkert kan säga att han är vid liv, säger Per Enarsson.
– Eritrea har sett vad vi kunnat och velat göra. Vi har idag goda relationer med Eritrea utan att vi har gett upp frågorna kring mänskliga rättigheter, migration och värnplikten. Vi vet inte vad det betyder för Dawit Isaaks frisläppande men jag tror att vi har lagt en bra grund. Den springande punkten blir till slut: vem bestämmer om frigivandet och fångar? Det finns bara en, och vem kan utöva påtryckningar på honom? säger Annika Söder.
Det är första gången som utrikesdepartementet berättar hur strategin för ett frigivande av Dawit Isaak sett ut de senaste fyra åren. Jag säger att de eritreanska ministrarna tydligt sa till mig att Dawit inte kan skiljas ut från de fängslade medlemmarna i G15-gruppen.
– För dem är han kanske en av 15 som förrått nationen. Men för oss är Dawit en svensk som vi ska få ut, vi kan inte föra talan för de andra. Även om Eritreas ministrar alltid talat om Dawit som en del i en grupp, kan inte Sverige ha den strategin, säger Annika Söder.
Även kabinettssekreteraren menar att nästa hållpunkt är valen i Etiopien 2020.
– Det kan vara så att om Eritrea bedömer att TPLF inte längre kommer åt makten, då går man vidare.
Samtidigt dyker nya frågor upp. Det folkliga upproret i Sudan har under våren svept bort Omar al-Bashirs hårdföra regim. Eritreas ledning har inte tyckt om al-Bashir men har ändå valt att stödja den nya militärledningen, då man inte vill att folkliga protester i regionen ska löna sig.
– Sudan kommer säkert att spela en stor roll för Eritrea. Kanske som ett negativt exempel. Kanske som ett positivt. Det beror på vad som sker, säger Annika Söder.
– Men om inget händer i Eritrea och om diasporan, både de som stödjer regeringen och oppositionen, blir allt mer frustrerad – vad sker då? undrar jag.
– Vi har pratat väldigt mycket om risken för ett sammanbrott i landet. En våldsam upplösning på detta är inte bra för regionen eller för någon, säger Annika Söder. Men trycket från diasporan är en reformkraft som jag tror att Eritrea kommer behöva.
Bland väldigt många scenarier och sannolikhetskalkyler finns emellertid ett ovedersägligt faktum: Dawit Isaak blir inte yngre.
– Vi vet att Dawit varit sjuklig och det kan inte vara lätt att sitta i de eritreanska fängelserna även om vår uppfattning är att förhållandena inte varit direkt livshotande för honom, säger Per Enarsson.
En annan komplicerande faktor för de svenska diplomaterna är att Eritreas alltmer normaliserade relationer med andra länder gör relationen till Sverige mindre unik. Annika Söder:
– Framöver blir det knepigt. Sverige låg i framkant i relationen till Eritrea. Vi reste till Asmara upprepade gånger och träffade dem regelbundet i New York. Men nu är alla andra där. Nu vill alla stödja freden mellan de båda länderna och den ekonomiska utvecklingen, och då blir Sverige bara ett av många länder. Men Eritrea kommer inte att glömma att sanktionerna försvann under Sveriges tid i fn:s säkerhetsråd. Vi har ett gott renommé bland många ministrar i Eritreas regering och det är en investering som gagnar frågan.
Allt arbete som skett har också skapat en situation där Eritrea inte helt kan strunta i Dawit Isaak.
– De vet att om det händer något med honom så finns det en hel värld som är mobiliserad, säger Annika Söder. Även om Eritrea inte ser annorlunda på honom än på medfångarna, så gör stödet och engagemanget i omvärlden skillnad.
Det ringer i alla mobiler. Annika Söder är redan försenad till nästa möte. Hon reser sig men sätter sig igen. Hon gjorde trots allt sina första insatser i Dawit Isaak-frågan redan 2003.
– Det är frustrerande när tiden bara går. En sak jag ofta tänker på är: Vad var det som hände 2005 när Dawit blev fri men sedan inte kom hem? Under alla dessa år, under resan mellan hopp och förtvivlan där man testat allt och hoppats … kunde allting ha löst sig då?
Svaret på de frågorna visar sig sitta på en flyktingförläggning utanför Huskvarna.
Läs också: Dawit Isaaks cellkamrat om vardagen i fängelset
**
Vill du läsa mer? Beställ boken “Jakten på Dawit” (Offside Press 2019). Här har vi samlat recensioner och reaktioner på boken som gavs ut i fjol.
Bild: Montage med bild på UD av Holger Ellgaard och boksomlaget från Offside Press.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Eritrea!
Sedan ärkefienderna Etiopien och Eritrea har kommit överens om att återuppta sina diplomatiska förbindelser har det otänkbara blivit verklighet.
Vi har rapporterat om hur telefonlinjerna öppnats mellan Asmara och Addis Abeba. Om hur Ethiopian Airlines ska börja trafikera luftrummet igen. Om nyöppnade hamnar och ambassader. Men också om bakslagen. Nedstängningen av gränsen och nu om hur kriget riskerar att sprida sig i regionen.
Stöd oss så vi kan fortsätta att rapportera genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli medlem. Följ arbetet med reportagen och bidra med din kunskap i facebookgruppen: ”Uppdrag: Etiopien och Eritrea”.
