Analys om

Debatt: Varför vilseleder UD om Raoul Wallenberg?

80 år efter Raoul Wallenbergs försvinnande fortsätter problemen med att få tillgång till specifika dokument om den svenske diplomaten i UD och i andra relevanta samlingar i svenska arkiv. UD-tjänstemän säger att de inte har någon aning om vilka uppgifter som fortfarande är hemligstämplade. De visar heller inget intresse av att ta reda på det, det skriver Susanne Berger och Ruben Agnarsson i samband med 80-årsdagen av försvinnandet.

Av 17 januari, 2025

Foto: RWI-70

För några år sedan gjorde Gudrun Persson, en av Sveriges ledande experter på Ryssland och frågor om nationell säkerhet, en kort sammanfattning av problemen med historiska arkiv: I stället för att tro på informationen de innehåller menade Persson, bör forskare ta det som sin huvuduppgift att avgöra vad som har utelämnats. För att illustrera sin poäng berättade hon en anekdot om en rysk diplomat på hög nivå som klagade på nyanställda kollegor som levererade en ordagrann redogörelse av ett officiellt samtal för hans granskning. ”Unga idioter! Ni ska inte skriva ner vad som sas, ni ska skriva ner vad som borde ha sagts.”

Foto: Raoul Wallenberg passfoto från 1941. Källa: Guy von Dardel, privat arkiv.

Svåröverskådlig organisation av arkiv

Problemen som Persson beskriver är inte begränsade till Ryssland. 2019 meddelade svenska UD formellt att totalt 170 000 sidor dokument i hans ärende nu var tillgängliga för allmänheten. I sitt offentliga uttalande uppgav utrikesminister Margot Wallström att endast 230 sidor i UD:s officiella Wallenberg-dossier fortfarande var sekretessbelagda. Budskapet var tydligt: den svenska regeringen hade därmed inget mer att säga i ämnet.

Uttalandet från 2019 döljer det faktum att UD:s akt om Raoul Wallenberg var långt ifrån komplett. Allvarliga missuppfattningar kvarstår om hur dokumentationen av Wallenbergs ärende var organiserat.

All relevant dokumentation lagras nämligen inte i den officiella ärendeakten hos UD. Endast en begränsad del arkiveras där. Tusentals dokument som kan vara av stort intresse för Wallenberg-ärendet lagras i andra samlingar i UD-arkivet, samt i andra svenska arkiv. Förutom UD har andra svenska myndigheter sina egna separata akter om Raoul Wallenberg-ärendet, till exempel Säkerhetspolisen (SÄPO).

UD vägrar att identifiera hemligstämplade dokument

När forskare och journalister har begärt att sekretessen för de återstående 230 sidorna i UD:s akt för Raoul Wallenbergs ärende ska hävas, får de veta att UD inte kan identifiera uppgifterna. Klassificeringen är ”flytande”, ”varierar” och att identifiera uppgifterna skulle kräva en fullständig genomgång av alla 170 000 sidor. En uppgift som överstiger UD:s kapacitet enligt Tobias Thyberg, chef för Enheten för Östeuropa och Centralasien (EC) hos UD. Om forskare ville hitta de 230 sidorna som fortfarande är hemligstämplade, tillade Thyberg, borde de göra en egen efterforskning. Thybergs svar är förbryllande, minst sagt.

2019 lämnades de 230 dokumenten ut i censurerad form till Raoul Wallenbergs syskonbarn Marie Dupuy och Louise von Dardel av Berndt Fredriksson, tidigare departementsråd på UD:s sekretariat för säkerhet, sekretess och beredskap (UD/SSSB).

Kan Thyberg som chef för avdelningen som är ansvarig för Wallenbergs fall verkligen vara omedveten om detta? Möjligen är det än värre, möjligheten finns att UD inte har någon tydlig uppfattning om vilka handlingar i den egna akten i ärendet som är hemliga. Oavsett vilket tyder det på ett akut ointresse och en ovilja gentemot forskare och journalister i deras arbete.

Vi har bett svenska tjänstemän om att släppa sekretesstämpeln av de 230 sidorna och begärt ytterligare förtydliganden. Vi vill veta exakt hur UD identifierar och spårar sekretessbelagda uppgifter i Wallenberg-ärendet och tillhörande samlingar, särskilt gällande den dokumentation som bär beteckningen ”topphemligt” eller ännu strängare sekretess.

UD vill uppenbarligen att hela ärendet ska glömmas bort – vilket också indikeras av det faktum att online-databasen med tusentals dokument om Wallenbergs ärende som nu har varit nedlagd i fyra år. Detta trots upprepade förfrågningar och påminnelser från forskare och Raoul Wallenbergs familj. Svenska tjänstemän har inte gett någon förklaring och svarar inte på förfrågningar på ett meningsfullt sätt.

Otydliga kriterier för hantering och offentliggörande av hemlig information

UD:s agerande kan jämföras med responsen på en begäran om att få tillgång till Säpo:s Raoul Wallenberg-arkiv i Riksarkivet. Arkivarierna erbjöd genast en genomgång men då uppstod ytterligare ett problem: arkivarien ville inte ge besked hur många sidor som var hemligstämplade eftersom den informationen i sig är hemligstämplad. När vi bad om en förklaring kom ingen.

I september ställdes samma fråga till riksarkivarie Karin Åström Iko på Riksarkivet, under Raoul Wallenberg International Roundtable i Sveriges riksdag den 18 september i fjol. (Trots upprepade inbjudningar kom ingen nuvarande tjänsteman från UD till seminariet). Åström Iko angav att när det gäller frågan om sekretess måste arkivarier hålla sig till offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

I december 2023 kritiserade en grupp svenska historiker den strikta tolkningen och ofta bristfälliga tillämpningen av lagen när det gäller andra världskriget och den omedelbara efterkrigstiden.
Iko Åström medgav att beslutsprocessen på något sätt är subjektiv och även regelbundet involverar konsultationer med externa myndigheter, som olika departement i Regeringskansliet. Riksarkivet har fortfarande inte svarat på historikernas frågor.

Att kringgå offentlighetsprincipen

Ett centralt problem för Wallenberg-utredningen och andra officiella utredningar (som den senaste granskningen av svenska myndigheters officiella hantering av covid-krisen) är att viss känslig information inte arkiveras alls – en oavsiktlig konsekvens av Sveriges mycket hyllade ”offentlighetsprincip” som minimerar restriktioner för att hålla offentlig information hemlig.

Eva Britta Wallberg, tidigare arkivråd vid Riksarkivet, varnade för det växande problemet när det gäller korrekt arkivering av offentliga uppgifter redan 2004, i sin framstående essä ”Att undvika offentlighetsprincipen”.


Wallberg uttryckte då allvarlig skepsis mot att den digitala tidsåldern skulle medföra någon förbättring när det gäller effektiviteten av bevara dokument. Tvärtom, skrev Wallberg, ”Det är mer troligt att modern organisation med dess digitaliserade information och snabba förändringar ökar riskerna för att förlora information och att vi i framtiden kommer att få ännu fler arkiv utan egentlig historisk betydelse.”

UD arkiverar ofta dokument med beteckningen ”sekretess” separat, i speciellt avsedda pärmar (”arbetspapper”, ”röda pärmen” etc.) eller i kassaskåp (”gula skåpet”) – till exempel diskussionerna åren 1965-1974 om ett möjligt utbyte av den sovjetiske agenten Stig Wennerström för att få fram sanningen om Wallenbergs öde. Dessa handlingar borde egentligen senare ha placerats i Raoul Wallenbergs ärende, men arkiverades istället i mer allmänna samlingar.

Privata samlingar utgör en annan allvarlig utmaning för forskare. Lagar som reglerar allmänhetens tillgång gäller inte för dessa arkiv. Som Wallberg påpekade, att placera kontroversiella handlingar i privata arkiv har varit ett annat sätt för vissa [svenska] myndigheter, särskilt inom försvarsväsendet och näringslivet, att skydda information från offentlig granskning.

Underlåtenheten att korrekt registrera och arkivera högst relevanta dokument

Det verkar som om Wallbergs förutsägelser i stort sett har visat sig vara korrekta, för även i fallet Raoul Wallenberg har vissa högst relevanta dokument aldrig formellt registrerats eller överhuvudtaget arkiverats.

De aktuella dokumenten rör diskussioner på toppnivå som hölls åren 2011–12 mellan svenska och ryska tjänstemän. Samtalen gällde den sensationella informationen att Raoul Wallenberg möjligen hölls som numrerad fånge (fånge nr 7), sex dagar efter hans officiella dödsdatum den 17 juli 1947. Dokumenten består av två PM och ett utkast till brev av den svenska ambassadören Hans Magnusson som 2012 gjorde en officiell granskning av Raoul Wallenberg fallet.

Dokumenten visade att två höga FSB-tjänstemän (efterträdare till KGB) – överste Vladimir K. Vinogradov och hans överordnade, generallöjtnant Vasily S. Khristoforov – bekräftade att Raoul Wallenberg nästan säkert var identisk med den ännu oidentifierade fånge nr. 7 som förhördes i 16 timmar den 23 juli 1947 i Lubyanka-fängelset i Moskva.

De två FSB-tjänstemännen drog slutsatsen att Wallenberg ”kan vara vid liv efter det officiella dödsdatumet [den 17 juli 1947], som anges i den så kallade Smoltsovrapporten, men i så fall högst några veckor.” Svenska tjänstemän gick inte vidare med denna fråga och begärde inte heller ytterligare förtydliganden.

I ett separat samtal informerade överste Vinogradov svenska tjänstemän om att det inte bara var möjligt att Raoul Wallenberg förhördes den 23 juli 1947, utan att detta var ”totjno” – ett faktum. Informationen hemligstämplades omedelbart.

Bild ovan: Utdrag från ett chifferfax från svenska ambassaden i Moskva till svenska utrikesdepartementet i Stockholm, daterat 19 oktober 2011: ”Vinogradov underströk också för [den svenske diplomaten John] Svensson att Wallenberg inte bara ”kan” ha förhörts den 23:e utan att så var det, det var säkert och ett faktum.”

Promemorian som innehåller Vinogradovs konstateranden fanns inte med bland de 40 000 sidorna i Raoul Wallenberg ärendet som släpptes av UD i augusti 2019. Denna avgörande information delades heller inte med Raoul Wallenbergs familj, forskare eller allmänheten.

Två andra dokument – ett PM och ambassadör Magnussons ovannämnda utkast till brev där han beskriver de nya uppgifterna – arkiverades aldrig i UD:s arkiv i någon form (!). Magnusson inkluderade heller inte denna information i sin rapport 2013. Istället fick forskare veta att dokumenten fanns av en ren slump.
UD vill inte svara på frågan om hur Raoul Wallenbergs familj, forskare och journalister kan vara säkra på att ingen annan högst relevant dokumentation eller information har hanterats fel och vilka åtgärder UD har vidtagit för att säkerställa att så inte sker.

Underlåtenheten att korrekt arkivera ovanstående dokument är inte en trivial sak. Det faktum att Raoul Wallenberg kan ha varit vid liv efter hans officiella dödsdatum var en av de mest sensationella uppgifterna som framkommit i den officiella utredningen av hans fall sedan 1945. Dessutom står det nu klart att ryska tjänstemän avsiktligt undanhållit dessa och andra centrala dokument i decennier, bland annat från den officiella utredningen av den svensk-ryska arbetsgruppen (1991–2001) där Raouls bror (Dr. Guy von Dardel) deltog. Men istället för att kraftfullt insistera på ett fullständigt avslöjande, verkar svenska tjänstemän ha accepterat ryska påståenden om att de inte har någon ytterligare information som skulle kunna belysa de fullständiga omständigheterna kring Raoul Wallenbergs öde – trots att det finns starka indikationer på motsatsen.

Bild: En ej inlämnad promemoria från ambassadör Hans Magnusson om hans möte med generallöjtnant V. S. Khristoforov daterad den 9 november 2012. Promemorian fanns inte bland de 40 000 handlingar i Raoul Wallenbergs ärende som släpptes av svenska UD i augusti 2019.

Svenska tjänstemän lämnade medvetet Raoul Wallenberg åt sitt öde

De senaste åren har det blivit tydligt att – till skillnad från tidigare påståenden – svenska regeringens brist på ett resolut agerande till förmån för Raoul Wallenberg inte bara var ett resultat av kaotiska efterkrigsförhållanden, individuell inkompetens, Wallenbergs status som ”outsider” eller Sveriges överväldigande rädsla för Sovjetunionen. Istället verkar svenska tjänstemän medvetet ha övergett Wallenberg direkt efter hans försvinnande. Skälen till detta beslut har inte redovisats fullständigt.

Den mest avgörande frågan kvarstår: Varför lämnades Raoul Wallenberg helt åt sitt öde, särskilt under det avgörande året 1946 när den sovjetiske ledaren Josef Stalin ville ha en mer försonlig inställning till Sverige och när det visade sig att Raoul Wallenberg fortfarande kunde vara vid liv. Svenska tjänstemän prioriterade 1946 ett stort svenskt-ryskt handelsavtal, samtidigt som de misslyckades med att använda tillfället att insistera på en fullständig lösning av Wallenbergs öde. Istället gjorde svenska tjänstemän minst tre formella förfrågningar till den sovjetiska ledningen om att de skulle förklara Raoul Wallenberg död.

Sverige hade tunga motiv för att blidka sovjetiska tjänstemän. Svenska affärsmän, och särskilt Wallenbergs affärsimperium, riskerade att förlora tiotals miljoner dollar i förlorade tillgångar i Sovjet-ockuperade områden. Samtalen om ersättning tog flera år att avsluta. En offentlig skandal i form av en eventuell skenrättegång mot Raoul Wallenberg skulle ha kunnat äventyra svenska intressen på ett allvarligt sätt.

Svenska tjänstemän hade också andra skäl att oroa sig. Så gott som alla dokument om mycket känsliga svenska underrättelseoperationer i Ungern under åren 1943–45 har försvunnit från svenska arkiv. Operationerna var mycket mer omfattande än man tidigare har förstått och var åtminstone delvis riktade mot Sovjetunionen. Dessa handlingar kan ha komprometterat Raoul Wallenberg allvarligt i både svenska och sovjetiska ögon. Sverige var officiellt neutralt vid denna tid och representerade sovjetiska intressen i Ungern.

Så tidigt som mars 1947 var Wallenbergs mor Maj von Dardel så upprörd över UD:s passivitet att hon marscherade in på deras kontor och krävde att få veta varför svenska tjänstemän antog att hennes son inte längre levde, i avsaknad av tydliga bevis. Hon kritiserade skarpt UD:s brist på engagemang och karakteriserade den officiella handläggningen av hennes sons ärende som ”kallblodig.”

Raoul Wallenbergs föräldrar Fredrik och Maj von Dardel kämpade fram till sin död 1979, i mer än trettio år för att få veta vad som hänt deras son. Källa: Guy von Dardel, privat arkiv.

Wallenberg syskon Guy von Dardel (till vänster) och Nina Lagergren (höger), håller deras brors diplomatiska pass i Moskva 1989. De fortsatte kampen för sin bror långt in på 2000-talet. Källa: Guy von Dardel, privat arkiv.

Strikt hemlig

Det är dessutom uppseendeväckande att nästan all information om svenska toppdiplomater som Sverker Åström och Rolf Sohlman är hemligstämplade. Det är oklart varför inte ens delvis censurerade dokument kan släppas, vilket är en vanlig praxis i andra internationella arkiv, inklusive de hos CIA i USA.

Både Åström och Sohlman spelade en central roll i den officiella handläggningen av Raoul Wallenberg-ärendet under decennier. Båda misstänktes för att stå under sovjetisk påverkan under många år. En begäran från 2021 från forskare och medlemmar i Raoul Wallenbergs familj (hans brorsdöttrar Marie Dupuy och Louise von Dardel) om att få granska Åströms akt i Säpo avslogs, liksom deras efterföljande överklaganden. Märkligt nog ville Säpo inte ens svara på den enkla frågan om anklagelserna mot Åström är sanna eller falska (eller möjligen ofullständiga) – ett uttalande som inte på något sätt skulle innebära att hemlig information röjs. En begäran till riksarkivarie Karin Åström Iko om ett förtydligande gav inget resultat.

Denna begäran om en fullständig tillgång till Sohlmans akt är avgörande eftersom Säpo i början av 1960-talet misstänkte att ambassadörens långvariga konfidentiella kontakt med Sovjet-ledningen gick via en av KGB:s mest ökända kontraspionage-officer och rekryterare av utländska agenter. I mer än tre år diskuterade de två männen de mest hemliga frågorna inom staten, inklusive ny och på den tiden mycket känslig information i Raoul Wallenbergs fall. Hundratals om inte tusentals sidor som skildrar deras diskussioner måste bevaras I FSB:s arkiv (Ryska federationens federala säkerhetstjänst, efterträdare till KGB). Dessa dokumentsamlingar har inte gjorts tillgängliga för tidigare utredningar och kan innehålla avgörande bakgrundsdetaljer om den ryska hanteringen av Raoul Wallenbergs ärende. Det bör också noteras att den avgörande ledtråden angående dessa uppgifter kom från tidigare sekretessbelagda svenska dokument.

Rolf R. Sohlman svensk ambassadör i Moskva 1947-1964. Källa: Wikipedia Commons

I sin överklagan januari 2023 menade von Dardel och Dupuy att frågan om eventuell otillbörlig sovjetisk påverkan i den svenska utrikespolitiska apparaten är av central betydelse för ansträngningarna att fastställa de fullständiga omständigheterna kring Raoul Wallenbergs försvinnande år 1945: ”Familjens rätt till sanningen såväl som vårt behov av att få veta alla fakta om Åströms och Sohlmans kontakter med sovjetiska representanter borde väga tyngre än eventuella kvardröjande oro för nationell säkerhet eller integritet.”

Andra potentiella luckor i det officiella ärenderegistret

Det är också värt att notera att få, om några, uppgifter från svenska utländska eller militära underrättelseorgan (T-Kontoret, GBU, SSI, KSI, MUST, FRA) för åren efter 1965 hittills har släppts. Viktiga händelser som arresteringen av den sovjetiske agenten Stig Wennerström 1963, Sovjetunionens kollaps och Raoul Wallenbergs familjs besök i Moskva 1989 borde ha genererat formell rapportering och bedömningar av svensk underrättelsepersonal. Den tillgängliga dokumentationen kommer än så länge främst från Säkerhetspolisen eller UD. Det är också fortfarande oklart hur många svenska medborgare, inklusive svenska agenter, som fängslades i Sovjetunionen efter 1945 och var och exakt hur länge dessa personer satt i fängelse. Uppgifterna hade varit avgörande för att korrekt värdera vittnesuppgifter i Wallenbergs fall.

Genom åren har utländska regeringar begärt att vissa uppgifter i utredningen om Wallenberg ska hållas hemliga. Detta är till exempel vad den israeliska regeringen gjorde under 1980-talet, när den tvekade att ge detaljer om vissa vittnesuppgifter. Tjänstemän fruktade att denna information kunde avslöja arten och omfattningen av den israeliska underrättelseverksamheten bakom järnridån. Länder som Ryssland, USA eller Storbritannien kan mycket väl ha vänt sig till Sverige med liknande förfrågningar. På frågan om Sverige någonsin har bett andra regeringar om att undanhålla viss information eller dokumentation i Raoul Wallenberg-fallet, har svenska tjänstemän inte tydligt förnekat detta utan bara angett att de ”inte är medvetna om” sådana förfrågningar.

En inneboende intressekonflikt

Som nya rön indikerar, blir det allt tydligare att verkligt relevant information finns tillgänglig i både ryska och svenska arkiv och att frågan om vad som hände med Raoul Wallenberg nästan säkert kan lösas.
Den officiella utredningen av Wallenbergs ärende har från starten präglats av en inneboende intressekonflikt. Raoul Wallenbergs familj ville ha hela sanningen, men svenska tjänstemän ville lösa fallet endast till den punkt där de kunde ta bort ärendet från den officiella svensk-ryska agendan.

Detta tyder på att Sverige inte har åtagit sig att principiellt få full klarhet i de fullständiga omständigheterna för en av sina mest hyllade medborgare som försvann medan han utförde ett officiellt uppdrag för den svenska staten. Istället signalerade svenska regeringen mycket tidigt till sovjetiska tjänstemän att de främst var intresserade av att bli av med ”problemet” och att de var ganska nöjda med en ofullständig undersökning. Detta tema har nu löpt som en röd tråd genom Wallenbergs ärende i åtta decennier.

Sedan 1945 till idag har UD gång på gång misslyckats med att ta sitt arbetsrättsliga och folkrättsliga ansvar. Fortfarande kan vi höra UD-tjänstemän två sina händer genom att betona att ”UD inte bedriver någon egen forskning om Raoul Wallenberg”, i försvar för sin egen passivitet – som förra utrikesministerns skriftliga svar i riksdagen den 16 december 2020 och nu senast av nuvarande utrikesministern i riksdagens frågestund den 17 oktober i år. Påståendet är vilseledande eftersom det var UD som övergav Raoul Wallenberg, därefter dolde sitt agerande och fortfarande undanhåller viktig information som familj, forskare, journalister och allmänhet efterfrågar. Detta innebär att UD i praktiken överlåter alla aktiva utredningar i fallet till forskare och den svenske diplomatens familj, inklusive att täcka lejonparten av forskningskostnaderna.

En kontrollerad utredning

Det finns tydliga indikationer på att både svenska och ryska tjänstemän under 1990-talet hade ett snävt och förvrängt fokus i utredningen om Wallenberg, att de avsiktligt utelämnade viktig information i sina respektive rapporter och misslyckades med att ge tillgång till avgörande dokumentation till forskare och Wallenbergs familj.

En ännu mer problematisk fråga kvarstår om det funnits en uttalad eller outtalad förståelse och/eller möjlig samordning mellan svenska och ryska myndigheter för att hålla utredningen inom noggrant bevakade gränser, för att skydda särintressen och för att undvika känsliga avslöjanden? Möjligheten måste undersökas seriöst. En sådan undersökning bör ske snabbt, eftersom institutionella kunskaper om Wallenbergs fall och andra kalla krigets mysterier bleknar snart i både Sverige och Ryssland.

Att inriktningen och möjligen även resultatet av Sveriges utredningar om Raoul Wallenberg sedan 1945 till stor del kan ha varit kontrollerade och förutbestämda, är en oroande tanke.
Om Raoul Wallenberg och andra svenska medborgare som saknades i Sovjetunionen medvetet överlämnades åt sitt öde, skulle det inte bara utgöra ett allvarligt moraliskt misslyckande utan även vara ett beslut som kan innebära potentiell brottslig försummelse.

I april 2023 tog den svenska ambassadören i Israel, Eric Ullenhag, det extraordinära steget att formellt be Raoul Wallenbergs familj om ursäkt ”för att den svenska regeringen övergav honom och lämnade hans familj alldeles för ensam och utan det stöd de förtjänade.” Tyvärr kvarstår problemet fortfarande. Idag befinner sig många familjer till nuvarande svenska politiska fångar – olagligt fängslade eller försvunna svenska medborgare utomlands – fast i en liknande kamp med svenska myndigheter som Wallenbergs familj utkämpade för åttio år sedan.

Wallenberg förtjänar bättre

Skyddet av grundläggande mänskliga rättigheter för enskilda medborgare är centralt i försvaret av demokratiska värden. Det var denna övertygelse som utgjorde själva kärnan i Wallenbergs humanitära aktivism år 1944, vilket har sin största möjliga aktualitet och konsekvens för vår samtid.

Sättet som Raoul Wallenberg försvann har lett till ett nationellt trauma som gjort att hans och svenska UD:s byråkratiska motstånd mot Förintelsen inte har fått sin rättmätiga plats i svensk historieskrivning. Det är fortfarande ett uppseendeväckande faktum att den svenske diplomatens hjältemodiga insats och betydelsefulla arv har blivit mer uppmärksammat utomlands än i Sverige.

Raoul Wallenberg, hans familj och Sverige som land förtjänar bättre. Efter åtta decennier är det dags för den svenska regeringen att lämna ut fullständig information om alla aspekter av hans öde.

Susanne Berger är senior fellow vid Raoul Wallenberg Center i Montreal, Kanada. Hon tjänstgjorde som konsult till den svenska ryska arbetsgruppen som undersökte den svenske diplomaten Raoul Wallenbergs öde i Ryssland (1991-2001). Hon är grundare och koordinator för Raoul Wallenberg Research Initiative (RWI-70).

Ruben Agnarsson är journalist och författare som i decennier har skrivit om Sveriges roll under kalla kriget och om säkerhetspolitiska aspekter kring en rad centrala händelser under denna period. Han gav i höstas ut boken ”Sveriges bästa stund – Raoul Wallenberg och Sveriges byråkratiska motstånd mot Förintelsen”.

Fotocollage topp: Raoul Wallenberg passfoto från 1943, källa: Ungerska Riksarkivet, Raoul Wallenbergs diplomatpass, källa: Wikimedia Commons.

Av