Debatt om Raoul Wallenberg

På jakt efter moraliskt mod

Sverige älskar att hedra Raoul Wallenberg på hans minnesdag. Men i nuet saknas motsvarigheten. Tre svenska medborgare hålls fångna – utan vårt samlade tryck för deras frihet. Det skriver Susanne Berger, senior forskare vid Raoul Wallenberg Centre for Human Rights.

Av Susanne Berger 27 augusti, 2025

Varje vecka uppmärksammar Diane Foley, under hashtaggen “Moral Courage Monday”, någon eller några som visat civilkurage. Hon delar exempel på vanliga människor som gör ovanliga saker för sina medmänniskor. Foley är grundare och chef för James W. Foley Foundation – en amerikansk människorättsorganisation som stöttar amerikanska medborgare som hålls som gisslan eller på annat sätt är olagligt frihetsberövade utomlands.

De veckovisa inläggen fungerar som en hyllning till den värdighet och medkänsla som Diane Foleys son, James Wright Foley, visade under sina två år i fångenskap i Syrien – och till det stöd han i sin tur fick från sina medfångar. James, som arbetade som konfliktjournalist, kidnappades 2015 av grupper med koppling till Islamiska staten (IS) och mördades brutalt två år senare.

“Moral Courage Monday” är inte bara inspirerande utan påminner oss också om att alla, såväl regeringar som enskilda medborgare, kan och måste anta utmaningen när liv står på spel och våra värderingar hotas. Att hjälpa är både en plikt och ett privilegium, understryker Foley gång på gång, eftersom: “i demokratiska samhällen är våra medborgare vår största tillgång – och i själva verket vår största tillgång”.

För några veckor sedan, under ett möte med representanter från flera internationella människorättsorganisationer, fick en svensk kollega och jag frågan om det verkligen inte finns någon i Sverige med en stark offentlig profil som ständigt försvarar de tre svenska medborgare som godtyckligt har frihetsberövats utomlands – tillsammans i hela 43 år. Dawit Isaak (Eritrea, 23 år), Dr. Ahmadreza Djalali (9,5 år) och Gui Minhai (nästan 10 år). För dessa människorättsaktivister framstod det som ofattbart att, med några enskilda få undantag, inga svenska företrädare, varken politiker eller andra framstående personer, offentligt driver frågan i något av de tre fallen (flera människorättsorganisationer, enskilda journalister och tidigare EU-parlamentariker har dock starkt arbetat för alla tre fallen).

Den svenske diplomaten Raoul G. Wallenberg försvann i Sovjetunionen 1945. Åttio år senare är de fullständiga omständigheterna kring hans öde fortfarande okända. Gui Minhai fördes bort från Thailand och har suttit fängslad i Kina sedan 2015. Hans familj har inte fått något livstecken från honom på sju år. Dawit Isaak har hållits fängslad utan åtal eller rättegång i Eritrea sedan 2001. Hans nuvarande vistelseort och hälsotillstånd är okända. Dr. Ahmadreza Djalali greps i Iran 2016 och dömdes till döden på ogrundade anklagelser om spioneri.

Varje år hyllar svenska politiker plikttroget den humanitära aktivismen hos Sveriges framstående människorättshjältar. Två exempel är dels den unge diplomaten Raoul G. Wallenberg, som tillsammans med sina kollegor och medlemmar i den ungerska motståndsrörelsen räddade tusentals judar från säker död under det fruktansvärda sista kapitlet av Förintelsen i Ungern 1944 är en av dem. Dels den svenske diplomaten Harald Edelstam, som under samma krig räddade otaliga förföljda judar i Norge och senare hjälpte mer än 1000 skräckslagna människor att finna skydd när militären tog makten i Chile 1973.

Men för de tre nuvarande svenska medborgare som sitter inspärrade i utländska fängelser har ingen hjälte kommit till deras undsättning, vare sig någon svensk eller någon annan. Det har inte hörts något nationellt upprop, ingen stark folklig uppslutning för dessa tre män som är födda utomlands men valde att göra Sverige till sitt hem, just därför att landet välkomnade individer som dem med öppna armar: en flykting från Eritreas brutala diktatur, prisbelönt dramatiker och journalist; en historiestudent som lämnade Kina för att doktorera vid Göteborgs universitet, också en erkänd poet och framgångsrik förläggare; och en läkare från Islamiska republiken Iran, en framstående medicinsk forskare och föreläsare, samt doktorand vid Karolinska Institutet.

Alla tre blev svenska medborgare. Deras barn växte upp i Sverige, gick i svenska skolor och hade svenska vänner. Dessa barn såg sina mödrar lämnas att helt på egen hand klara sig när tragedin slog till. Precis som familjerna till andra svenska medborgare som försvann för flera decennier sedan, inklusive fruarna och barnen till männen på flygplanet, Tp 79 DC-3, som sköts ner över Östersjön 1952 och de anhöriga till de över hundra svenska sjömän som försvann under kalla kriget.

Men det är inte bara det officiella Sverige som har svikit dem. Vi alla har, i någon mån, gjort det, liksom det internationella system som håller på att falla samman omkring oss. Vad är egentligen alla dessa internationella regler, deklarationer, universella jurisdiktioner, skyddet av civila och konventioner värda när de som har makten inte är villiga att upprätthålla dem och accepterar påtvingade försvinnanden?

Det svenska fartyget Kinnekulle M/S försvann i februari 1948 med en besättning på sju man – ett av ett dussintal fartyg som försvann under kalla kriget.

DC-3-planet som sköts ner i juni 1952 över Östersjön med åtta besättningsmedlemmar ombord.

Pastor Martin Luther King Jr. definierade moraliskt mod som en ”inre beslutsamhet att gå framåt trots hinder” och menade att ”Våra liv börjar ta slut den dag vi blir tysta om saker som betyder något”.

Vårt ”rastlösa samvete” kallade filmaren Hava Kohav Beller det i sin prisbelönta dokumentär från 1992 om det tyska motståndet mot Hitler, som driver oss framåt – trots vår instinktiva längtan efter trygghet, popularitet eller kompromiss.

Det är långt ifrån för sent – vi kan fortfarande rätta till kursen. Dawit Isaak, Ahmadreza Djalali och Gui Minhai tros alla vara vid liv. Den starka reaktionen från svensk media och allmänhet till stöd för EU-diplomaten Johan Floderus (som hölls fängslad i Islamiska republiken Iran i två år från 2022 innan han frigavs förra året i ett misslyckat fångutbyte som lämnade Ahmadreza Djalali kvar); samt för journalisten Joakim Medin, som greps i Turkiet tidigare i år och senare frigavs – men fortfarande står åtalad på ogrundade anklagelser – visar att Sverige faktiskt är villiga att kämpa för sina egna.

Vi förstår alla hur fruktansvärt svåra och riskfyllda komplexa fall av godtyckliga frihetsberövanden är. Det är lätt att känna hopplöshet eller rygga tillbaka inför utmaningen. Men modiga människorättsförsvarare som James Foley, Raoul Wallenberg och Harald Edelstam visar oss fortfarande vägen. Det svenska samhället formade de två sistnämnda och kan återigen visa vägen framåt.

Förhoppningsvis kommer svenska journalister till sist att höja rösten och med samma kraftfulla engagemang som i fallet med Turkiet och Joakim Medin kräva bojkott av import från Kina – och uppmana den svenska allmänheten att avstå från att resa dit. Kanske anordnas det en mängd kakförsäljningar och insamlingar för att erbjuda konkret stöd till de tre drabbade familjerna, för att visa att de inte kämpar ensamma. Möjligen bestämmer sig även svenska företagsledare och offentliga institutioner för att ge verklig innebörd åt de etiska riktlinjer och ansvarsprinciper som står inskrivna i deras uppförandekoder. Och kanske kommer svenska regeringsföreträdare inte bara att hota med allvarliga konsekvenser för de fruktansvärda – och pågående – brott som begås mot deras egna medborgare, utan faktiskt finna modet att också genomföra dem.

Kanske slutar svenska myndighetsföreträdare också att klaga över den enorma arbetsbörda som långvariga frihetsberövanden och olösta försvinnanden innebär och istället avsätter resurser för att anställa den extra personal som så tydligt behövs. Kanske leder självreflektion till att man faktiskt är beredd att genomföra de akuta administrativa reformer och förändringar som krävs för att arbeta mer effektivt och söka mer kreativa lösningar. Förhoppningsvis leder det då också till att de kan möta drabbade familjer med större empati och medkänsla.

Och kanske, bara kanske, kommer de som står i rampljuset och innehar framstående positioner i det svenska samhället äntligen att hitta sin röst – för att visa sina medborgare att de inte är bortglömda, att de bryr sig – och att de verkligen, verkligen vill ha dem tillbaka hem.

Susanne Berger, seniorforskare vid Raoul Wallenberg Centre for Human Rights och grundare samt koordinator för Raoul Wallenberg Research Initiative (RWI-70)

Av Susanne Berger