Analys om Raoul Wallenberg
Forskare kräver: Öppna säkerhetstjänstens arkiv för de anhörigas skull
Riksarkivet tillämpar onödigt strikta sekretessbestämmelser vilket drabbar familjer vars anhöriga idag sitter fängslade. Det menar Susanne Berger en av undertecknarna.
Av Susanne Berger 3 oktober, 2024
Den 7 december 2023 skickade en grupp svenska historiker, forskare och journalister ett formellt klagobrev till Riksarkivets insynsråd. I brevet informerar gruppen rådet om vad de uppfattar som en orimlig tillämpning av sekretessregler i svenska arkiv, särskilt gällande dokumentation från andra världskriget och efterkrigstiden och framför allt från Säkerhetspolisens arkiv: ”Tillgången till information i arkiven för journalister och andra svenska medborgare är en omistlig del av en välfungerande demokrati. Vi begär därför att insynsrådet och Riksarkivets ledning ser över tillämpningen av reglerna och anpassar dem till lagens anda och det demokratiska samhällets, forskningens och journalistikens krav på öppenhet.”
Gruppen noterade också att offentlig tillgång till historiska dokument i Sverige ofta inte uppfyller de standarder som fastställts av EU:s allmänna dataskyddsförordning (GDPR), särskilt dess tillägg (158) som tillåter publicering av dokument som är av allmänt intresse.
Tillägget specificerar att offentliga myndigheter eller offentliga eller privata aktörer som innehar dokument av allmänt intresse har en laglig skyldighet att bevara, ordna, beskriva och tillhandahålla dokument som är av allmännintresse.
I stället påpekar författarna till det offentliga brevet att: ”Strikt sekretess tillämpas på dokument som rör Nazityskland, en stat som inte längre existerar. Vad gäller metoderna som den svenska underrättelsetjänsten använde, dess samarbeten och informationsutbyte med främmande makter under andra världskriget och efterkrigstiden, är dessa väl belagda i forskningen och därför inte något som kan skada Säkerhetspolisen idag. Det finns med andra ord ingen anledning att rutinmässigt hemligstämpla dessa dokument.”
Det är inte första gången problemet med felaktig tillämpning av svenska sekretessregler tas upp av svenska akademiker. För en tid sedan skrev Andreas Gedin och Pontus Rudberg, en debattartikel i Svenska Dagbladet med titeln ”Orimlig sekretess på Riksarkivet.” Författarna argumenterade även dem för att Riksarkivet tillämpar sekretessbestämmelser onödigt strikt och oförutsägbart, ”vilket skadar både forskningen och medborgarnas rätt till information.””
Ett av många exempel de nämner är den fortsatta censuren av Säkerhetspolisens akt om den tidigare SS-generalen Walter Schellenberg, som flydde till Sverige efter kriget och dog 1952.
Vid det fjärde rundabordssamtalet kring Raoul Wallenberg öde i Riksdagen förra månaden fick en internationell grupp av historiker och journalister möjlighet att diskutera dessa frågor med Karin Åström Ito, generaldirektör för Riksarkivet.
I diskussionen framfördes att de svenska sekretesslagarna för närvarande är strukturerade på ett sådant sätt att det praktiskt taget är omöjligt för den som söker information att argumentera mot sekretessen.
Det är också generellt svårt för allmänheten – inklusive forskare, historiker och journalister – att veta vilka typer av dokument som omfattas av de strängare svenska sekretessbestämmelserna, som tillåter att vissa dokument hålls hemliga i upp till 90 år.
Även när dokumenten i fråga är delvis kända och sekretessbestämmelserna slutligen löper ut, kvarstår svåra hinder för tillgång, särskilt när de förvaras i privata samlingar.
Att väga nyttan mot den potentiella skada som kan orsakas genom att dela känslig information med allmänheten är kärnan i all sekretesslagstiftning och dess praktiska tillämpning. Lagstiftare och arkivarier måste också fråga sig vilken presumtiv skada för allmänintresset som är värre – att få veta sanningen om händelser som inträffade för sex, sju eller åtta decennier sedan, eller att inte få veta något alls?
Debatten om hur man bäst tillämpar lagarna som styr sekretess och tillgång till information är naturligtvis inte begränsad till Sverige.
Redan 2016 såg professor Sanford Ungar, nuvarande direktör för Georgetown University Free Speech Project och medlem i Public Interest Declassification Board vid U.S. National Archives (College Park, Maryland), en oroande trend. ”Regeringssekretessen, särskilt i frågor som rör utrikespolitik och nationell säkerhet, är värre än någonsin”, noterade Ungar i en kommentar i Washington Post. Han varnade också för att ”sekretessen ökar för varje dag.”
Ett exempel från forskning i Sverige kring ödet för den svenska diplomaten och förintelsehjälten Raoul G. Wallenberg illustrerar denna punkt ytterligare: År 2021 lämnade två medlemmar av Wallenbergs familj (hans brorsdöttrar Marie E. Dupuy och Louise von Dardel) tillsammans med två forskare (Dr. Vadim Birstein och Susanne Berger) in en ansökan om att granska akterna för två tidigare svenska diplomater, Sverker Åström och Rolf Ragnarsson Sohlman (som förvaras i Säkerhetspolisens och Riksarkivets arkiv).
Båda männen hade en central roll i den officiella utredningen av Raoul Wallenbergs öde efter att han försvann i Sovjetunionen i januari 1945. Båda tjänstemännen har också länge ifrågasatts för att ha varit sovjetiska agenter under sina karriärer.
Som Dupuy och von Dardel uppgav i sin ansökan: ”Frågan om otillbörligt sovjetiskt inflytande fanns i det svenska utrikespolitiska maskineriet och om det kan ha påverkat den officiella utredningen av Raoul Wallenbergs försvinnande sedan 1945 är av central betydelse för våra fortsatta ansträngningar att fastställa hela omständigheterna kring hans öde i Ryssland. Familjens rätt till sanningen samt vårt behov av att få veta hela sanningen om Åströms och Sohlmans kontakter med sovjetiska företrädare borde väga tyngre än eventuella kvarstående nationella säkerhets- eller integritetsbekymmer i frågan.”
När det gäller Sverker Åström betonade de sökande att: ”77 år efter Raoul Wallenbergs försvinnande i Ungern och tio år efter herr Åströms död, måste de svenska myndigheterna offentliggöra om anklagelserna mot en av Sveriges ledande diplomater var sanna eller falska. Dessutom måste det fastställas om Åström eller någon av hans medarbetare någonsin försökte påverka den officiella svenska hanteringen av Wallenberg-ärendet, 1945 och senare, inklusive den svenska-ryska arbetsgruppens utredning under 1990-talet. Herr Åström blev regelbundet informerad om Wallenberg-utredningen även efter sin pensionering.”
Ansökan om att granska Sverker Åströms akt avslogs, förutom en liten mängd dokument som tidigare hade släppts. (Beslut, Säkerhetspolisen, Diarienummer 2022-25939-7, daterat 8 december 2022). Tillgång till akten för Rolf Sohlman och hans fru, Zinaida Sohlman, nekades i sin helhet. (Riksarkivet, 2023-01-03 RA-FF 2022/086887).
Ansökan om full tillgång till Sohlmans akt har fått ytterligare aktualitet med de senaste avslöjandena att under tidigt 1960-tal misstänkte SÄPO-tjänstemän att ambassadörens långvariga konfidentiella kontakt med Sovjetledningen tydligen var en av KGB:s mest ökända agentrekryterare.
Under över fyra år, från 1960 till 1963, diskuterade de två männen de mest känsliga frågorna, inklusive då nya och mycket hemliga detaljer i Raoul Wallenberg-fallet.
Informationen har allvarliga konsekvenser inte bara för den fortsatta Wallenberg-utredningen, utan väcker också viktiga nya frågor om hur sovjetiska tjänstemän försökte påverka den officiella hanteringen av detta och andra känsliga kalla kriget-frågor vid den tiden.
Beslutet att närma sig den svenska ambassadören med en så högt uppsatt agent krävde utan tvekan godkännande från KGB:s ledning och som ett resultat måste hundratals, om inte tusentals dokument som registrerar kontakten finnas bevarade i KGB-arkivet, som inte var en del av någon tidigare undersökning.
Intressant nog kom den avgörande ledtråden till denna information från nyligen avhemligade svenska dokument, vilket understryker behovet av full och direkt tillgång till historiska dokument i svenska arkiv.
När man frågade varför Riksarkivet inte ens tillåter att delar av Sohlmans akt släpps, som är fallet med dokument i CIA_arkiv, kunde Karin Åström Ito inte ge någon tydlig förklaring. Hon kunde inte heller belysa varför forskare inte ens tillåts veta det exakta antalet sidor som förblir hemligstämplade i en viss akt. Detta gäller också Raoul Wallenberg-dokumenten i SÄPO arkiv. Samtidigt bekräftade Karin Åström Ito att det finns ämnen som är så känsliga att arkivarier inte ens får diskutera dem.
I den överklagan som lämnades in i januari 2023 uttryckte Raoul Wallenbergs brorsdöttrar tvivel om att lagstiftarna bakom sekretesslagen förutsåg eller någonsin avsåg den typ av sträng tillämpning som nu har blivit rutin.
Dupuy och von Dardel hävdade att de flesta av de personer vars rätt till integritet skulle kunna påverkas inte längre var vid liv. Dessutom såg de ingen anledning till varför vissa av de kvarvarande dokumenten i Sverker Åströms och Sohlmans akter inte kunde delas, åtminstone delvis.
Dupuy och von Dardel betonade också att om ryktena och anklagelserna mot Sverker Åström är kända för att vara falska, förtjänade han att offentligt bli friad. För att uppnå detta, och för att undvika behovet av att söka frigivning av fortfarande hemligstämplade dokument, bad de den svenska säkerhetspolisen att utfärda ett enkelt direkt uttalande angående Sverker Åströms potentiella skuld eller oskuld. Denna begäran avslogs också. I sitt svar argumenterade Säpo-tjänstemännen som följer:
”Säkerhetspolisen bedömer att det inte kan anses säkert att informationen om huruvida Carl Sverker Åström var en sovjetisk agent eller inte kan avslöjas utan att motverka syftet med beslutade eller förväntade åtgärder eller skada framtida verksamhet. Informationen omfattas därför av sekretess enligt 18 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).”
Det är svårt att se hur ett enkelt ”ja” eller ”nej” som svar på den ställda frågan skulle kunna påverka antingen källorna eller metoderna för den svenska säkerhetspolisen eller avslöja något känsligt ”syfte” bakom tidigare eller framtida arbetsbeslut. I sin överklagan betonade sökandena just denna punkt och framhöll återigen Sverker Åströms rätt att bli friad, om han är känd för att vara oskyldig till de misstankar som riktats mot honom:
”Om de olika rykten och misstankar som har riktats mot Sverker Åström är grundlösa, förtjänar han att bli friad. […] Ett enkelt uttalande från den svenska säkerhetspolisen för att rentvå honom från all misstanke eller skuld skulle inte på något sätt innebära att nuvarande hemligstämplad eller känslig information släpps. Om, å andra sidan, informationen om Sverker Åström för närvarande anses vara ofullständig, skulle ett uttalande om detta inte heller kompromettera eller involvera hemligstämplad information på något sätt. På samma sätt, med tanke på att herr Åström avled för tio år sedan (2012), är det tveksamt att någon nuvarande verksamhet eller utredning av den svenska säkerhetspolisen relaterad till hans person skulle kunna påverkas på något sätt av att utfärda en sådan förklaring.”
Överklagan avslogs ab Kammarrätten (2023-02-6) men beslutet om att vägra anhöriga tillgång till dessa akter väcker också frågan om detta potentiellt bryter mot familjen Wallenbergs grundläggande rätt till sanningen om hans öde.
Problemet med överdrivet stränga sekretessregler påverkar även mer samtida fall – inklusive det med den svensk-eritreanske författaren och dramatikern Dawit Isaak, som har varit fängslad i Eritrea i 23 år.
År 2022 nekades en officiell, av riksdagen begärd och av regeringen utsedd granskningskommission (SOU 2022:55) tillgång till dokument rörande Dawit Isaak av det svenska utrikesdepartementet, trots att kommissionen specifikt hade i uppdrag att granska all dokumentation rörande den officiella svenska hanteringen av Isaaks fall.
Dokumentationen från denna kommissions arbete förvaras nu i Riksarkivet. En begäran från den svenska grenen av Reportrar utan gränser (RSF/RUG) om att granska hela uppsättningen av dokumentationen avslogs.
Detta inkluderade handlingar som tidigare hade offentliggjorts. Inte överraskande avslogs även RSF/RUG överklagande. (KR 4208/23, se bilaga 4).
Även Vida Mehrannia, fru till den svensk-iranska läkaren Dr. Ahmadreza Djalali, som har varit fängslad i Iran sedan 2016, har upprepade gånger nekats tillgång till dokumentation från konsulära avdelningen på det svenska utrikesdepartementet, trots att hon har en officiell fullmakt utfärdad av sin man. Dr. Djalali där han bett sin fru att granska hans akt.
Svenska tjänstemän hänvisar i sin tur till sin strikta tystnadsplikt, när de konsekvent vägrar att ge familjerna tillgång till information. Vid det senaste rundabordssamtalet i riksdagen vädjade Mehrannia och andra familjer till svenska medborgare som hålls fängslade utomlands att införa nya mekanismer som skulle tillåta att viss underrättelseinformation avhemligas i tid så att myndigheterna kan ge meningsfulla genomgångar för familjer om fallen med deras nära och kära.
Under det senaste decenniet har sådana och andra förändringar framgångsrikt antagits i USA, vilket har lett till viktiga fördelar för alla parter.
Text: Susanne Berger. Berger är senior fellow på The Raoul Wallenberg centre for human rights (RWCHR) i Montreal, Kanada och har tidigare skrivit om fallet Djalali för Blankspot. Under hösten samarrangerade Raoul Wallenberg Research Initiative, RWI-70 tillsammans med RWCHR ett seminarium i Riksdagen där nya rön om fallet diskuterades. I samband med seminariet publicerade Blankspot i september tre texter av Susanne Berger.
