Reportage om ,

Möt de unga uigurerna som kämpar:”De känns som om jag står själv och skriker”

Sedan 2017 har miljontals uigurer tvångsintagits i vad den kinesiska staten definierar som återutbildningsläger. Blankspot har pratat med aktivisterna Halmurat Harri Uyghur och Helen Ablatova.

Det är en lugn förmiddag 2018 när Halmurat Harri Uyghur och hans resefölje går in på en uigurisk restaurang i Turkiet.

Lokalen efterliknar en kafeteria i sin enkelhet, och menyn som ges till sällskapet när de slår sig ner består av traditionell mat.

Bakgrunden till Halmurats besök i landet är de kritiserade läger som den kinesiska regeringen har satt upp i området Xinjiang i Kina.

Sedan 2017 har miljontals uigurer tvångintagits i lägrena för att enligt regeringen återutbildas.

Två av de intagna är hans föräldrar.

Halmurat Harri Uyghur har kämpat för uigurernas rättigheter sedan
hans egna föräldrar blev bortförda. Foto: Privat

Sedan deras försvinnande har Halmurat organiserat ett digital uppror där han uppmanar andra uigurer att dela med sig av sina berättelser. Flera av hans videos har blivit virala. Sedan sommarens början har han i omgångar rest runt i Europa för att samla in berättelser om den pågående situationen.

Det är därför inte konstigt att en uigur som den här dagen är på samma restaurang som Halmurat känner igen honom. I smyg tar personen ett flertal bilder som sedan läggs upp online. 

Inom kort fylls lokalen med människor, främst uiguriska kvinnor som med tårar i ögonen går fram till Halmurat. Förvirringen byts snart ut mot tacksamhet när han förstår att de är där av en enda anledning. Att träffa honom.

–  De grät och tackade mig för mitt arbete. De hade så höga tankar om mig, trots att jag egentligen var ingen speciell, säger han och ler.

Idag är Halmurat bosatt i Finland med en fru och två barn. Han föräldrar blev frisläppta den 24 december 2018 men arbetet med att främja uigurerna rättigheter har fortsatt.

–  Nästan alla jag har mött känner någon som är i lägrena. Det gäller även för de jag har träffat i andra länder. Det är ett globalt problem, säger han.

I dagsläget tros det finnas uppemot 380 läger i Xinjiang som rangordnats från lägsta säkerhet till befästa fängelser, och mellan 1 till 3 miljoner uigurer har varit eller är intagna. 

Överlevare vittnar om inhumana förhållande med grova övergrepp, våldshandlingar och tvångssterilisering av kvinnor. 

–  Kanske har det att göra med att uigurerna har börjat kräva mer rättigheter och under de senaste årtiondena skapat bättre förutsättningar för sig själva. Det här är bara mina gissningar för vi vet faktiskt inte varför allt det här sker, säger Halmurat.

Videon visar uppbyggnaden av ett läger i Yengisheher mellan 2017 till 2020.
Av: Maxar/Airbus via Google Earth

Under sin uppväxt var samtal om politik och förtryck aldrig något som förekom i barndomshemmet och båda Halmurats föräldrar arbetade för den kinesiska regeringen. Att han en dag skulle arbeta med aktivism var därför långt ifrån självklart. 

–  För föräldrarna var det viktigt att vara den perfekta modell familjen. På så vis kunde ingen ifrågasätta oss eller vårt levnadssätt. För det var det det handlade om, att hålla familjen säker, säger han och fortsätter.

–  Men allt ändrades den 5 april 2017, på min födelsedag.

Det var i samband med att det traditionella födelsedagssamtalet skulle genomföras som Halmurat märkte att något var fel. Hans mamma, som alltid annars brukade svara, gick inte att nå. 

Efter flera försök fick Halmurat tillslut tag i sin pappa som sa att modern hade blivit flyttad till en skola för att ”utbilda sig”. 

–  Jag tyckte det här lät väldigt märkligt då hon dels var pensionerad men också för att hon hade arbetat för regeringen i flera år, säger han.

Vid tidpunkten för när Halmurats mamma försvann fanns det väldigt lite kunskap om situationen i Xinjiang. Fredrik Fällman som är forskare, lärare och docent i sinologi förklarar att det bland annat beror på att det saknas en objektiv övervakning av området.

–  Det finns ingen frihet som exempelvis journalist att kunna skriva om situationen då man är konstant övervakad. Visst kan man få besöka området men man kan inte prata med människor på grund av rädsla. Man har alltså tillgång men ändå inte, säger han.

3D modell över ett läger i Kashgar.

I början nekade den kinesiska regeringen till att lägren ens existerade men när allt fler rapporter blev officiella ändrades förklaringen: Lägrena fanns och var till för att återutbilda och tillrättavisa extremister.

–  Det finns uigurer som tillhör terroristorganisationer men då handlar det kanske om något tusental. Såklart måste det finnas en hanteringsplan för sådana personer, men det är miljontals som skickats till läger, inte bara några tusen, säger Fredrik Fällman.

Det visade sig snart att Halmurats mamma var en av de som hade förts till lägren, och inom några månader fördes även hans pappa bort. Halmurat försökte frenetiskt kontakta myndigheterna i hemlandet för att få information om sina föräldrar men det var lönlöst.

–  När jag ringde och försökte prata med var de som svarade extremt hotfulla. De betedde sig som banditer, det var väldigt obehagligt, säger han.

När det stod klart att Halmurat inte skulle kunna få någon hjälp – valde han att ta tag i det på egen hand. 

Han började lägga upp videos via sociala medier och fick kontakt med andra uigurer. 

Användningen av hashtaggen #metoouyghur var en av de som fick störst spridning och ledde till att hundratals människor la upp videos med sina egna berättelser.

–  Vi som folkslag utsätts för övergrepp av Kina. Taggen blev därför en symbolisk liknelse med det som metoo står för, säger han.

Idag är båda hans föräldrar frisläppta men arbetet via de sociala medier har fortgått och under de senaste veckorna har hans nätverk expanderat på appen Clubhouse. 

–  När jag började med Clubhouse förstod jag inte att det skulle bli såhär stort. Jag besökte olika rum och hamnade i en kinesisk grupp där jag började prata om mina egna erfarenheter. Sen började andra människor träda fram och vittna. Inom några dagar hade jag 2500 följare på appen, säger han.

Helen Ablatova kämpar för sig själv, sina framtida barn och för sin morfar. Foto: Privat.

En av dem som uppmärksammade Halmurat på appen är Helen Ablatova som själv har ursprung från folkslaget. Hon är bosatt i Sverige men henne morfar är uigur som flydde till Kirgizistan som 13-åring. 

Hon började aktiv ge sig in i diskussionen online 2017 men känner att budskapet ännu inte har nått ut.

–  Det känns som att jag står och skriker själv i Sverige. Jag har precis kommit ur det här att jag bara delar och försöker uppmärksamma det jag vet, och verkligen tänkt att det räcker inte att dela. Jag måste göra något mer, säger hon.

Helen pluggar just nu journalistik och digital media. Hennes instagramkonto har över 50 000 följare som kom till i samband med att hon var med i en reality show. Idag använder hon kontot främst för att sprida kunskap.

–  Ju mer jag lär mig desto mer vill jag publicera på mina kanaler. Jag använder främst min plattform för att lära mig men också för att upplysa om det jag har lärt mig, och det jag kan stå bakom till 100 procent. För det är väldigt viktigt att man gör det när man har en sådan stor kanal, säger hon.

Helen förklarar att det finns ett stort intresse bland människor att lära sig mer om uigurerna, men samtidigt saknas solidariteten. En händelse som nyligen tydliggjorde det var när hon deltog i en diskussion på Clubhouse som hon hade meddelat till många om i förtid. 

När samtalet var slut såg hon att en annan diskussion om en stor influencer pågick i ett annat rum där vissa av deltagarna tidigare hade uttryckt intresse för uigurernas situation. 

–  Det är många av dessa influencers som har frågat om vad de kan göra och hur de kan lyfta problemet. Men sen när det väl kommer till kritan är de hellre i ett annat rum och diskuterar en influencers förlovning, säger hon med en suck.

Trots motgångar känner hon att arbete måste fortgå.

Hon beskriver sin nära relation med sin morfar som en stor anledning, och hur hans hopp om förändring har inspirerat henne.

–  Hoppet för honom finns kvar, kanske inte att han kommer kunna åka dit men att jag kommer att kunna ta med mina barn dit någon dag. För det vill jag verkligen, säger hon.

Bilder på Ordam Mazar, en helgedom som uigurs har färdats till i över 450 år. Första bilden är från 2013 och den andra från 2020. Mellan att bildernas tog har platsen jämnats till marken.
Av: Maxar/Airbus via Google Earth

För både Helen och Halmurat är målet med deras aktivism att ändra den nuvarande situationen. De lyfter båda att det krävs utomstående aktörer som måste våga problematisera vad som sker i Xinjiang.

Även om det saknas några officiella strategier för att hjälpa uigurerna finns där enligt Fredrik Fällman vissa tecken på att saker börjar ske.

Bland annat har 58 länder gått ihop och undertecknat att de är emot godtyckliga arresteringar och 39 länder vid FN-kommiten som behandlar mänskliga rättigheter har fördömt Kinas hantering av uigurerna.

– Ett problem är att uigurerna inte haft någon ledare som blivit allmänt känd. Att majoriteten uigurer är muslimer kanske tyvärr också har spelat in. Mycket har hängt på enskilda människor som fått föra kampen framåt till det blivit opinionsbildning. Men det finns definitivt tecken på att frågan har blivit större i samband med att den synliggörs mer, säger Fredrik.

För Halmurat är kampen för uigurernas en som han kommer att fortsätta med alltid. Däremot stod han inför ett dilemma när han föräldrar frisläpptes 2018. Skulle han fortsätta med sin aktivism, medveten om att det kunde påverka hans föräldrars säkerhet?

– Jag var väldigt osäker först om jag skulle fortsätta men sen förstod jag hur privilegierad jag är, som har möjlighet att kunna prata om det här och nå ut till människor, säger han.

Valet att fortsätta har idag tagit Halmurat till över 25 länder. Han har pratat inför representanter i FN och varit en av frontfigurerna i den europeiska median. Han har fått utstå trakasserier och dödshot men trots det fortsätter han.

–  Jag tänker på alla de jag hade träffade, som hade vågat att berätta offentligt om sina erfarenheter på grund av mig. Om jag skulle slutar, vad skulle det betyda för de människorna? Jag måste helt enkelt fortsätta, säger han.

Toppbild: Halmurat Harri Uyghur och Helen Ablatova

Läs mer: The Xinjiang Data Project

Läs också Blankspots FAQ: Uigurerna och interneringslägrena i Xinjiang

Bli prenumerant nu!

Läs köpvillkoren innan du beställer.