I årtionden har anhöriga till svenska medborgare som fängslats olagligt utomlands klagat på den okänsliga behandlingen de fått av svenska tjänstemän. Att införa några relativt enkla åtgärder skulle kunna lösa detta problem – och innebära lättnader för alla parter, skriver Susanne Berger och listar 5 punkter.
Av Susanne Berger 3 juli, 2024
Analys av Susanne Berger, senior fellow på The Raoul Wallenberg centre for human rights (RWCHR) i Montreal, Kanada.
Två år efter att den svenske diplomaten Raoul G. Wallenberg försvann från det krigshärjade Budapest i början av 1945, fick hans mor, Maj von Dardel, nog. I mars 1947 gick hon in på det svenska utrikesdepartementet för att konfrontera de svenska tjänstemän som hade vägrat att dela någon information om deras ansträngningar för att lokalisera hennes son. Detta mönster skulle upprepas om och om igen fram till Maj von Dardels död 1979.
Hennes familj minns hur hon satt i timmar bredvid telefonen och hoppades att svenska tjänstemän skulle ringa med nyheter om deras efterforskningar.
I maj 2023 tog den svenska ambassadören i Israel det extraordinära beslutet att formellt be om ursäkt till Wallenbergs familj ”för att [den svenska regeringen] lämnat dem för ensamma och utan det stöd de förtjänade.”
Tyvärr finner sig många nuvarande svenska familjer till politiska fångar eller gisslan i en liknande kamp för information med svenska myndigheter, som Wallenbergs föräldrar gjorde för åtta decennier sedan.
Att kommunicera med utrikesdepartementets konsulära avdelning [som hanterar fallen med svenska medborgare fängslade utomlands] kan kännas som ett utnötningskrig. Det finns för närvarande inga tydliga mekanismer på plats för familjer att få regelbundna uppdateringar om ärenden eller för att schemalägga möten med svenska tjänstemän. Familjemedlemmar berättar alla liknande historier om den oändliga väntan på nyheter, om repetitiva svar utan substans och om behovet av att ständigt ligga på tjänstemän för information som sedan förmedlas i kortfattade närmast bryska meddelanden.
För familjerna tillför detta enorm stress till vad som redan är en enormt traumatisk upplevelse, detta under en tidsperiod som kan sträcka sig över många år.
Svenska diplomater hävdar att de är bundna av den svenska regeringens strikta sekretesspolicy, ”tystnadsplikt.” De betonar att de helt enkelt inte får ge några detaljer om deras officiella kontakter. Men många anhöriga känner att vissa tjänstemän tar sin tystnadsplikt för långt.
”Vår erfarenhet av regeringen och UD är djupt nedslående,” noterade Ahmadreza Djalalis fru Vida Mehrannia tidigare i år. Hennes man, Djalali, läkare och expert på katastrofmedicin, är Sveriges längst hållna fånge i Iran och arresterades 2016. Han dömdes till döden 2017, i en riggad rättegång, för anklagelser om spioneri. Mehrannia betonade att hon fullt ut förstår att svenska tjänstemän måste skydda vissa aspekter av sitt arbete från offentlig granskning. ”Men,” tillägger hon, ”för Utrikesdepartementet verkar tyst diplomati innebära en nästan absolut tystnadsplikt.”
Mehrannia säger att utrikesdepartementet inte har kontaktat henne en enda gång under de åtta år som gått sedan hennes man greps för att ge en djupare bedömning av hans situation.
Förra månaden fick Mehrannia inte heller någon förvarning från svenska tjänstemän när de tidigare svenska fångarna i Iran Johan Floderus och Saeed Azizi frigavs i en fångutväxling som inte inkluderade Ahmadreza Djalali. Hon fick reda på nyheten genom mediers rapportering om det hela, samtidigt som resten av den svenska allmänheten tog del av nyheten.
Även när svenska tjänstemän går med på att träffa familjemedlemmar, tenderar de att erbjuda knapphändig information istället för meningsfulla uppgifter. Gårdagens [2 juli] möte mellan Sveriges utrikesminister Tobias Billström och Djalalis familj är ett tydligt exempel. Billström gav inga ytterligare upplysningar eller detaljer om Sveriges officiella hantering av Djalalis fall eller vilka alternativ som nu övervägs för att säkra hans frigivning framöver.
Vad Mehrannia beskriver är tyvärr inte en isolerad händelse. Familjen till den svensk-eritreanska journalisten Dawit Isaak som har varit fängslad i Eritrea i över 22 år har lämnats i månader i taget utan några nyheter eller kontakter med svenska UD. De anhöriga till den svenska förläggaren Gui Minhai, som 2020 dömdes i en stängd rättegång till ett tioårigt fängelsestraff, har också stött på allvarliga svårigheter i sin interaktion med svenska myndigheter.
Denna situation är desto mer beklaglig eftersom den mestadels är självförvållad. Insatser i USA de senaste åren visar dock att med nödvändig politisk vilja kan situationen åtgärdas relativt snabbt.
För ett decennium sedan stod familjerna till flera amerikanska gisslantagna som hölls av ISIS-styrkor i Syrien inför ett nästan totalt informationsmörker. Justitiedepartementet hotade till och med att åtala dem om de kommunicerade med gisslantagarna eller försökte samla in pengar för att betala lösensummor.
Efter att den amerikanska journalisten James W. Foley och tre andra som var gisslantagna brutalt mördades 2014, bestämde sig Foleys föräldrar – genom James W. Foley Legacy Foundation – att förändra den officiella amerikanska gisslanpolitiken, inklusive reglerna som styr hur myndigheterna kommunicerar med gisslanfamiljer.
Dessa insatser resulterade i antagandet av ”Robert Levinson Hostage Recovery Act och Hostage-Taking Accountability Act” som, bland annat, skapade en centraliserad ansats för att motverka gisslantagning. Det nya arbetssättet möjliggjorde en samling av expertis och, följaktligen, en snabbare och mer flexibel respons på de olika aspekterna av varje gisslankris. Lika viktigt var att det skapade processer som tillät familjer att få regelbundna och meningsfulla uppdateringar om officiella ansträngningar för att frigöra sina nära och kära.
Familjer till de som tas som gisslan eller som politiska fångar förstår behovet av konfidentialitet och diskretion. De uppskattar att bo i ett land där myndigheterna bryr sig om medborgarnas välbefinnande. De vill att svenska tjänstemän ska lyckas och vill som anhöriga göra allt de kan för att stödja dessa insatser.
Faktum är att, som Gui Minhais dotter Angela Gui påpekar, familjemedlemmar dessutom kan vara en stor tillgång och resurs för tjänstemännen som arbetar för deras frigivande. ”Vi har har ofta tillgång till kulturell kunskap och kontaktnätverk som diplomater saknar,” säger hon.
Att frysa ut de anhöriga och behandla dem på ett kallt, avvisande eller till och med distanserat sätt är kontraproduktivt och leder till allvarliga spänningar som enkelt kan undvikas.
Förutsatt deras uppriktighet, kan svenska myndigheter, särskilt svenska utrikesdepartementet, tillämpa några mycket enkla åtgärder till mycket låga kostnader men som omedelbart skulle ge positiva effekter:
1) UD skulle kunna välja att utse en kontaktperson som är ansvarig för att hålla kontakt med familjemedlemmar och som kan ge regelbundna grundläggande men meningsfulla uppdateringar. Dessa kontakter skulle kunna kompletteras med fördjupade genomgångar med högre tjänstemän, vid överenskomna intervaller, eller vid behov.
2) Även om svenska UD definitivt inte är en social myndighet, skulle svenska tjänstemän kunna erbjuda hänvisningar till tjänster eller organisationer som erbjuder emotionellt och psykologiskt stöd till drabbade familjer. De skulle också kunna ge grundläggande information om hur och var man kan få korrekt juridisk rådgivning. Detta är särskilt viktigt för familjer med utländsk bakgrund som kan behöva hjälp med att identifiera de olika alternativ som finns tillgängliga för dem i ett obekant system.
3) Om strikta sekretess- och integritetsregler står i vägen för en mänsklig interaktion mellan svenska myndigheter och familjemedlemmar till svenska medborgare som fängslats utomlands, bör svenska lagstiftare överväga att anta ny lagstiftning för att justera eller lätta på vissa av dessa regler. De förändringar som antagits i USA kan tjäna som en användbar modell.
4) Svenska tjänstemän skulle kunna försöka intensifiera kommunikationen med människorättsorganisationer som arbetar för att uppmärksamma svenska fångar som hålls utomlands. Människorättsaktivister har upprepade gånger försökt samordna offentliga påverkansåtgärder på ett mer effektivt sätt med svenska myndigheter. Även här skulle en kontaktperson kunna bidra till att skapa ett mer konsekvent utbyte och överbrygga det rådande gapet mellan kommunikationsinsatserna. En naturlig kandidat skulle vara Sveriges ambassadör för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer som förespråkar efterlevnad av internationella människorättsstandarder och som redan upprätthåller nära kontakter med många svenska civilsamhällesaktörer.
5) Kanske den viktigaste åtgärden att anta skulle vara en mindre restriktiv, mer personlig form av interaktion när myndigheter och tjänstemän kommunicerar med familjer. Det krävs inte mycket för att erbjuda ett vänligt ord eller en enkel gest av empati. En sådan justering i sig skulle innebära mycket för att förbättra relationerna och maximera förutsättningarna för att befria svenska medborgare som fängslats.
Text: Susanne Berger
*Berger är senior fellow på The Raoul Wallenberg centre for human rights (RWCHR) i Montreal, Kanada och har tidigare skrivit om fallet Djalali för Blankspot. Under hösten samarrangerar Raoul Wallenberg Research Initiative, RWI-70 tillsammans med RWCHR ett seminarium i Riksdagen där bland annat denna fråga kommer att diskuteras.
